Idag är det precis 3 månader sedan Elsie lämnade oss.... Konstigt hur något kan kännas så nära men ändå så långt bort... En del av mig säger att det är hur länge som helst sedan vi förlorade henne och en annan säger att jag fortfarande kan känna hennes kropp mot min, att det inte alls är längesedan. Saknar dem båda två så otroligt mycket varje dag. Både Emelie och Elsie. De var ju mitt allt. Mina barn. Min framtid. Mina drömmar.... Känns läskigt att försöka våga drömma igen... Men kanske kanske orkar man det en dag...! Hoppas jag är så beredd jag kan vara bara! Och sjukvården också för den delen.... Men de blir väl aldrig redo iofs...
Älskar er mina fina! Emelie och Elsie, mamma glömmer er aldrig!
Hej och tack för ditt fina inlägg. Delar gärna tankar och allt man behöver få ur sig med dig. Kan inte fatta att du behövt genomlida det värsta en förälder kan vara med om två gånger. Jag höll på att skriva, hur orkar du? Men jag vet ju själv att man måste. Man måste ta sig igenom detta. Du får gärna maila mig om du vill på anna_niemela@hotmail.com . Skulle gärna vilja höra dina historier om hur det gick till när dina döttrar blev änglabarn.
SvaraRaderaKramar
Hej. Har skickat ett litet mail till dig och hoppas på att det kommer fram.
SvaraRaderaTack.
kramar