Tittar för mycket på fel saker....

I måndags fick jag för mig att titta på ett program som började på svt1 kl. 20.00. Tror det hette "barn till varje pris?". Så mycket som jag kände igen mig i. Även om det vara "poff" blir barn för oss så känns det ändå som att vi är där. För våra barn blir sjuka, och dör. De kan inte överleva. Men ändå räknas man inte till ofrivilligt barnlös då eller? För enligt vad de sade i programmet involverar det de som inte kan bli gravida alls, de som inte kan bli gravida utan hjälp och liknande.
Alltså inte oss?

Jag sitter och tragglar samma tankar fram och tillbaka, fram och tillbaka.... När kommer vi att få hjälp? Kommer vi få hjälp? Kommer vi någonsin sitta här med ett eget barn? Ibland känns det ouppnåeligt.

Ibland känner jag mig nöjd. Just nu orkar jag inte vara gravid. Jag orkar inte med en massa sjukhusbesök, jag orkar inte med väntan och oron. Jag vill bara vara. Bara vara jag, hitta mig själv igen. Och leva! Framförallt leva. Sluta hålla mitt liv i någon typ av paus status. Jag vill fungera så normalt som möjligt. Vara en 23-åring ett tag...

Nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det som gör ont. Att vi har mist tre små barn. Att ingen av dem kommer tillbaka till oss igen. Att vi alltid kommer vara tre änglar för lite i den här familjen. Att deras tyngd i min famn, deras sparkar i min mage,deras närvaro är något jag saknar så otroligt. Och jag känner mig så ensam.
Jag ser människor i min närhet som väntar barn, som det kanske inte var planerat för. Eller som kanske planerat för det länge. och jag orkar inte. Jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte säga grattis. Jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag går in i läge "noll". Stället där inga känslor kommer åt mig. Och jag slutar fungera. Jag tar inte in något och blir nollställd. Jag vill så gärna säga till dessa människor att jag är glad för deras skull! Men jag kan inte, jag kan inte säga det utan att sanningen hugger mig starkt i hjärtat och talar om för mig vad jag/vi förlorat.
Nu är det några av våra grannar som väntar barn... Och det känns tufft. Vi har ingen kontakt med de här grannarna, förutom att vi hejar när vi möter dem. Men de bor inte långt härifrån. Det kommer höras barnskrik utomhus. Det kommer rulla vagnar förbi. Jag kommer vara tvungen att möta verkligheten på så nära håll.... Det känns tufft.

Varför kunde inte vi ha fått vara normala unga människor? Utan tre förluster i bagaget? Varför har vi inte fått behålla en enda av våra små hos oss?

Tanken slår mig ibland, tänk om Emelie överlevt, varit frisk. Då hade hon varit här nu. 2½ år. Pigg och glad. Envis och underbar.... Tänk om vi inte hade behövt få känna av hur hårt livet kan vara...

Ska nog undvika de här "självskadebeteendet" som det är att titta på gravida, nyfödda och program som handlar om detta eller barnlöshet.

I helgen som var åkte vi till graven och fixade lite höstfint. Vi planterade en tvåfärgad ljung, satte tallris och rönnbär i en vas och så fick han en fin lykta av sin farmor. Där tände vi ett rött gravljus. Och det slog mig att det snart har gått 9 månader sedan jag såg vår underbara lilla bus. Vår William för första och sista gången. Mitt underbara barn....

Det är konstigt hur man kan ha så mycket man vill säga men inte kunna formulera orden...

Jag hoppas jag kommer upp ur svackan jag är i just nu, snart... För det är riktigt tråkigt här nere... De positiva tankarna kommer bara vid enstaka tillfällen, och just nu sakar jag dem... Mycket.

En dag vill jag sitta där med mitt barn i famnen, ett levande barn, ett barn som skriker och rör sig. Ett barn jag sen kan få se växa upp... Men just nu har jag verkligen tappat tron på att den dagen någonsin kommer att komma... Den känns så långt borta. Och så overklig. Så jag kan bara inte tro på den.
Tänk om jag aldrig får uppleva det...?

Ber om att få en universalkontroll till livet... Tack?

Tiden går så snabbt....

Igår för 2½ år sedan fick vi veta att vårt första barn inte längre levde. Idag för 2½ år sedan låg vi på förlossningen, i chock, och förstod inte alls vad som hände och vad som väntade. Imorgon bitti 06.35 är det 2½ år sedan vår underbara älskade lilla Emelie föddes. 29 cm lång och 460 gram lätt... Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu.. Hade det ändrat något? Hade det lindrat?
Vi hade aldrig fått henne tillbaka, i vilket fall som helst....
Imorgon blir en jobbig dag. För på senaste tiden har jag varit tvungen att inse verkligheten......

Fullt upp...

Dagarna går för snabbt! Hinner inte alls krångla med min dator (som jag tror äter klister eller något, för jäklar vad den segar sig!) och uppdaterar bloggen alldeles för lite!

Dessutom vet jag nog inte vad jag ska skriva...

För mitt huvud är tomt, eller för fullt... Det beror på hur man ser det. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka alla mina tankar, så då låter jag bli.
Mitt liv är för tomt, det fattas alldeles för mycket just nu... Och jag orkar inte med att det gör det. Därför är det oftast lättast att ignorera det faktum att det är så. Att det har hänt. Att vi ens har fått barn. Fast det går ju inte så bra. Men jag försöker intala mig själv att så farligt kan det ju inte vara så att jag måste hålla det kvar i tankarna.... Försöker trycka in de ord som andra säger i mitt tankesätt... Det där med att det inte är så farligt, att "missfall" är så vanligt... Och att det "kanske inte var vår tur just nu", det kanske "var meningen att det skulle bli så". Men jag kan inte. Jag kan inte förneka allt. Låtsas som att mina barn var missfall och som att det inte är så farligt. Jag kan inte hitta någon anledning till att vi fått vara med om det. Och varför vi inte ska kunna få ha det lite enkelt... Varför vi inte kan få vara normala... Eller varför inte ett enda av våra tre barn finns här med oss....

Och ja, jag är i en svacka. Jag har en period då gravida och små barn är väldigt jobbigt att se, veta om, höra talas om, möta... You name it... Och än en gång har jag gått in i läge "noll". Den där tomma lilla bubblan där "inget" kan hända mig. Ignorerar jag världen kanske det slutar göra ont.

NJäe, vart nog inget positivt inlägg... Men varsågod, lite tankar från mig på en torsdagskväll... Och jag behöver ingen som säger att jag är negativ... För det vet jag om.
Och jag vill heller inte ha några kommentarer om att jag ger mig på gravida eller något sånt. För det är inte det jag gör.
Och ni som mist barn kanske förstår mig? Att man har dessa svackor? Att graviditeter och små barn är underbart, men ibland orkar man inte med?

Nej nu måste jag gå iväg från surr-maskinen (läs datorn) och göra lite nytta innan det är dags att sova. För imorgon bär det av till högskolan och grupparbete, jippi..... Just nu som jag bara skulle vilja ligga kvar i sängen utan att gå upp på hela dagen...

Väntar på ett positivare jag, en positivare dag. Och så ska jag försöka uppdatera då. Så ni får se att en glad jag är här rätt ofta ändå.... När dagarna är lite roligare än idag...