Solen skiner. Och ändå fryser jag. Saknar och vill bara gråta. Jag förstår inte, men de dagar jag känner sorgen sådär extra nära, då fryser jag.
Och jag har kommit på att jag inte tycker om att vara mamma på de här villkoren. Jag hade hellre varit mamma på de "vanliga" villkoren. MEN nu har jag inget val. Och mamma till mina barn, det är jag, och kommer alltid vilja vara.
En del människor verkar inte förstå hur mycket ord kan såra. Och en del människor verkar inte förstå att vissa saker håller man för sig själv. Kan inte förstå hur dessa människor tänker.... Tur jag läser psykologi? :) Kanske jag kan förstå mig på det här, så småningom?
Vill bara kommentera mina kommentarer.
Anna, änglamamma till Lukas, har lämnat en kommentar på mitt förra inlägg.
Jag känner så igen din kamp. Att man måste kämpa med fk, med sjukvården, med allt! Bara för att få bekräftat att "mitt barn var ett barn". Min sambo fick fel papper skickade till sig flera gånger nu när vi miste William. Han fick utskickat papper för att ta ut "vård av sjukt barn", samma felaktiga papper flera gånger. OCH de vägrade godkänna hans sjukskrivning. Han hade inte tillräckliga skäl för att vara sjukskriven.
Ibland förstår jag mig inte alls på hur våra system fungerar. Varför kan inte en människa få sörja? Och varför tror de att människor sörjer efter mallar?
Jag känner så igen mig i att man inte får någon tid över till att sörja sitt barn. Man hinner inte känna efter, för då orkar man inte kämpa för allt man har rätt till. Man kämpar för att ha rätt att må dåligt när ens barn dör. Visst är det konstigt?
Näe hemskt att du också råkat ut för ett sånt bemötande från fk!
Jag beklagar så att du blivit en av "oss" (änglamammor). Det är hemskt att barn måste dö....
Kramar till dig!
Frida: Jag har kontaktat Jönköpings stenhuggeri per mejl, och väntar svar. Hör jag inget från dem tänker jag kontakta dem per telefon. De verkar ha mycket fina stenar! Och har de rimliga priser kanske man till och med tjänar att köpa därifrån fast det är en bit hem med stenen. Tack så mycket för tipset!
Så nu utövar jag lite mer föräldraskap på andra villkor och funderar över begravningstjänsten....
Saknar så det gör ont!
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Overkligt
Vi har faktiskt börjat prata om gravsten. Overkligt. Jätte konstigt. Är det vad vi ska ha? En gravsten för våra barn? Och så är ju frågan, hur f*n gör man om man vill ha en? Beställa genom nätet eller måste man ta kontakt med en begravningsbyrå? Och måste det vara så dyrt? Igår kollade vi lite på gravstenar på nätet. Och visst borde alla tre namnen få plats på samma sten. Det tror jag. Vi behöver inte ha något efternamn har vi kommit fram till. Bara förnamn och datum. Och det behövs ju bara ett datum för varje barn.
Men vilket barn ska man skriva överst? Det känns ju som att det mest blir Williams grav, isf, det är hans aska som kommer finnas där, men känns som att Emelie borde stå överst? Eller?
För er som undrar så tror inte prästen att det är något problem att ha alla tre namnen på en sten, eller att man har en stor och en lite mindre sten (natursten?) med namnen på. Hon har sagt att man idag får göra nästan hur man vill med det som står på stenar. Och att man har "flyttat" gravar och människor som lagts i minneslund förut. Och då har de fått ha en sten med namn på. Så hon trodde inte att det var något som skulle vara ett problem. Och så sade hon att om vi ville så kunde hon kolla upp om vi fick flytta lite jord från minneslunden och hem till en grav och på så vis "flytta" tjejerna hit hem.
Mycket funderingar.
Och så försöker vi planera in för en roligare framtid.
Vem vet om, när och hur vi kommer få ett levande barn.... Vi måste försöka planera livet utan att planera det runt dagen just idag, om och om igen.
Och så är frågan, hur länge kommer fk förstå att jag inte klarar av att leva än? Och kommer min läkare att skriva ut en månads sjukskrivning till?
Skönt att ha fått "diagnosen" deprimerad i alla fall... Min ena kurator kan numera ge diagnoser, och när jag träffade henne sist så diagnoserade hon mig med depression (eller hur man nu ska förklara att hon gjorde). Får se om läkaren håller med och skriver det (än en gång). Sist stod det att jag visade tecken på djup depression. Men förklara för mig, hur ska jag kunna leva som vanligt?
Sakta men säkert börjar jag nu ta in vad som hänt. Men bara lite i taget. Annars gör det för ont.
Just nu är jag inne i en period där jag skulle kunna sova dygnets alla timmar och helt strunta i att göra något. Inget har någon mening ändå. Det ger mig inte mina barn tillbaka. Inget kommer någonsin ge mig mina barn tillbaka. Så varför ens försöka...? Och världens värsta mamma, ja det känner jag mig som just nu.... Jag kan ju inte göra något för mina barn. Jag kan inte hjälpa dem just nu. Kunde inte göra något. Varför kunde jag inte göra något för att hjälpa dem?
Tankar som snurrar....
Men till något roligare. Igår testade jag att göra en ny sorts tårta. Blev underbart god! Och så gjorde jag sugerpaste och gjorde små rosor till. Och de blev riktigt söta. Så funderar nu på att göra en tårta till min älskade när han fyller 25. Kanske kommer jag lyckas okej i alla fall :)
Men vilket barn ska man skriva överst? Det känns ju som att det mest blir Williams grav, isf, det är hans aska som kommer finnas där, men känns som att Emelie borde stå överst? Eller?
För er som undrar så tror inte prästen att det är något problem att ha alla tre namnen på en sten, eller att man har en stor och en lite mindre sten (natursten?) med namnen på. Hon har sagt att man idag får göra nästan hur man vill med det som står på stenar. Och att man har "flyttat" gravar och människor som lagts i minneslund förut. Och då har de fått ha en sten med namn på. Så hon trodde inte att det var något som skulle vara ett problem. Och så sade hon att om vi ville så kunde hon kolla upp om vi fick flytta lite jord från minneslunden och hem till en grav och på så vis "flytta" tjejerna hit hem.
Mycket funderingar.
Och så försöker vi planera in för en roligare framtid.
Vem vet om, när och hur vi kommer få ett levande barn.... Vi måste försöka planera livet utan att planera det runt dagen just idag, om och om igen.
Och så är frågan, hur länge kommer fk förstå att jag inte klarar av att leva än? Och kommer min läkare att skriva ut en månads sjukskrivning till?
Skönt att ha fått "diagnosen" deprimerad i alla fall... Min ena kurator kan numera ge diagnoser, och när jag träffade henne sist så diagnoserade hon mig med depression (eller hur man nu ska förklara att hon gjorde). Får se om läkaren håller med och skriver det (än en gång). Sist stod det att jag visade tecken på djup depression. Men förklara för mig, hur ska jag kunna leva som vanligt?
Sakta men säkert börjar jag nu ta in vad som hänt. Men bara lite i taget. Annars gör det för ont.
Just nu är jag inne i en period där jag skulle kunna sova dygnets alla timmar och helt strunta i att göra något. Inget har någon mening ändå. Det ger mig inte mina barn tillbaka. Inget kommer någonsin ge mig mina barn tillbaka. Så varför ens försöka...? Och världens värsta mamma, ja det känner jag mig som just nu.... Jag kan ju inte göra något för mina barn. Jag kan inte hjälpa dem just nu. Kunde inte göra något. Varför kunde jag inte göra något för att hjälpa dem?
Tankar som snurrar....
Men till något roligare. Igår testade jag att göra en ny sorts tårta. Blev underbart god! Och så gjorde jag sugerpaste och gjorde små rosor till. Och de blev riktigt söta. Så funderar nu på att göra en tårta till min älskade när han fyller 25. Kanske kommer jag lyckas okej i alla fall :)
lördag 26 mars 2011
Cristofer jobbar idag. Och jag är ensam. Det är nog bra. Att jag övar alltså. På att vara ensam. Att det blir någon dag här och någon där. För just nu jobbar inte Cristofer så mycket. Och det är skönt!
Eftersom jag älskar att baka så sysselsätter jag mig med det idag. Bakar lantbröd med havssalt (fast hade inte något havssalt hemma så jag tog flingsalt istället). Nu står brödet i ugnen och det luktar otroligt gott!
Jag känner mig stolt. För att jag har klarat av förmiddagen, själv. Det kan vara lätt att tro att allt borde vara enkelt och bra idag, det är det inte. Det är inte bra bara för att det har gått snart 3 månader. Jag är fortfarande lika nollad i huvudet. Jag känner efter i små portioner, tappar nästan kontrollen (när jag känner att jag håller på att tappa kontrollen så slutar jag känna). Igår var jag så övertygad att det var lördag (det var det ju då inte märkte jag på kvällen). Tidsuppfattning = noll. Och på något vis så hade både jag och Cristofer glömt bort att vi var bjudna på 35-års kalas igår. UPS! Det blev till att panikhandla en present. Men det blev bra i slutändan.
Här smids det eventuella stora planer. Vi funderar, vrider och vänder, tänker och känner, längtar och funderar lite mer... Vi får se vart vi hamnar i slutändan. Men en del verkar tycka att vi kanske skulle ta det där steget. Fått en "pik" av min bästa vän, en av min mamma, och igår fick vi en typ av pik av födelsedagsbarnet. Men vi får se. Krävs ju lite planering.... Och det kan dröja ett tag innan vi kan genomföra det, om vi inte tar beslutet att göra det nu när vi har en möjlighet, vi vet inte när möjligheten till det kommer igen....
Men nog ska det kunna bli bra det också! Vi ska nog bara fundera lite mer... Så kanske blir det nästa år! OM inte Cristofer hellre vill ha en ny tv vill säga.... Är väl där vi står nu ;) "ja men visst vore det skönt med en platt-tv, de flesta har ju det nu. Och visst börjar väl vår tjock-tv bli lite konstig?" ;) Han försöker han... Så vi får se hur drömmar kan uppfyllas på bästa sätt...
Och så den STORA frågan: Gotland i år eller nästa år?
Längtar så efter ön! Säger som min lilla bror när vi flyttade från ön "mitt Gotland", men jag skippar tårarna och surläppen (som han använde när de orden blev sagda, ska tillägga att han då var 3 år).
Och vi frågade mamma i många, många år efter att vi flyttat när vi skulle flytta tillbaka.
Och det vore mysigt att i alla fall åka dit på en liten visit. Så Cristofer får se vart jag bodde mina första år.
Ja så det är ju frågan när resan ska bli av....!
Och så frågan: gå på min brors öppna repetition idag och konserten imorgon, eller bara konserten imorgon? Sista alternativet låter ju väldigt lockande ändå...!
Eftersom jag älskar att baka så sysselsätter jag mig med det idag. Bakar lantbröd med havssalt (fast hade inte något havssalt hemma så jag tog flingsalt istället). Nu står brödet i ugnen och det luktar otroligt gott!
Jag känner mig stolt. För att jag har klarat av förmiddagen, själv. Det kan vara lätt att tro att allt borde vara enkelt och bra idag, det är det inte. Det är inte bra bara för att det har gått snart 3 månader. Jag är fortfarande lika nollad i huvudet. Jag känner efter i små portioner, tappar nästan kontrollen (när jag känner att jag håller på att tappa kontrollen så slutar jag känna). Igår var jag så övertygad att det var lördag (det var det ju då inte märkte jag på kvällen). Tidsuppfattning = noll. Och på något vis så hade både jag och Cristofer glömt bort att vi var bjudna på 35-års kalas igår. UPS! Det blev till att panikhandla en present. Men det blev bra i slutändan.
Här smids det eventuella stora planer. Vi funderar, vrider och vänder, tänker och känner, längtar och funderar lite mer... Vi får se vart vi hamnar i slutändan. Men en del verkar tycka att vi kanske skulle ta det där steget. Fått en "pik" av min bästa vän, en av min mamma, och igår fick vi en typ av pik av födelsedagsbarnet. Men vi får se. Krävs ju lite planering.... Och det kan dröja ett tag innan vi kan genomföra det, om vi inte tar beslutet att göra det nu när vi har en möjlighet, vi vet inte när möjligheten till det kommer igen....
Men nog ska det kunna bli bra det också! Vi ska nog bara fundera lite mer... Så kanske blir det nästa år! OM inte Cristofer hellre vill ha en ny tv vill säga.... Är väl där vi står nu ;) "ja men visst vore det skönt med en platt-tv, de flesta har ju det nu. Och visst börjar väl vår tjock-tv bli lite konstig?" ;) Han försöker han... Så vi får se hur drömmar kan uppfyllas på bästa sätt...
Och så den STORA frågan: Gotland i år eller nästa år?
Längtar så efter ön! Säger som min lilla bror när vi flyttade från ön "mitt Gotland", men jag skippar tårarna och surläppen (som han använde när de orden blev sagda, ska tillägga att han då var 3 år).
Och vi frågade mamma i många, många år efter att vi flyttat när vi skulle flytta tillbaka.
Och det vore mysigt att i alla fall åka dit på en liten visit. Så Cristofer får se vart jag bodde mina första år.
Ja så det är ju frågan när resan ska bli av....!
Och så frågan: gå på min brors öppna repetition idag och konserten imorgon, eller bara konserten imorgon? Sista alternativet låter ju väldigt lockande ändå...!
torsdag 24 mars 2011
Det blir inte lättare med tiden
Jag saknar och längtar lika mycket efter 2 år som jag gjorde när vi förlorade Emelie. Det insåg jag i helgen. Söndagen var Emelies 2 års dag. Och det var den jobbigaste årsdagen hittills... Inte ens Elsies 1 års dag var lika jobbig (fast den bara var någon vecka efter Williams födelse). Och jag fick panik i helgen. Kanske är det här sättet det enda sätt jag någonsin kommer få fira mina barn på. Mina nerver sitter verkligen utanpå kroppen just nu. Var så irriterad, förbannad, lättretlig, ilsken, förjävlig, i helgen. Det var inte roligt. Och det var inte en person jag kände igen.
Ville bara försvinna. Ville bara vara ifred. Skrek åt Cristofer så fort han försökte hjälpa mig att förstå varför jag var så arg. Och när han äntligen gjorde som jag bad (skrek) om, dvs "höll käften och försvann" (som jag skrek åt honom att göra), så brast det. Jag grät och grät och grät. Jag har inte gråtit så ordentligt på hur lång tid som helst. Jag tror det var behövligt. När Cristofer kom "smygandes" tillbaka så sade han, sådär lugnt som bara han kan tala till mig, att det var okej att vara ledsen. Man fick vara förbannad och man får gråta. Fast jag inte ville. Jag ville inte inse vad det var jag var ledsen och förbannad över... Det gör nog för ont att förstå just nu, att förstå vad det är jag gråter över, varför jag är så konstig och inte riktigt mig själv.
Jag saknar våra älskade barn. Det skulle inte vara såhär. Inte i min framtidsvision. Och ibland hatar jag att det här är vår verklighet. Jag vill inte se det som hänt längre.
Min kurator tycker att det är kanon att jag har börjat se och känna efter. Ta in vad som hänt. Men jag tycker bara det är jobbigt. Och hemskt. Men jag måste ta in. Annars kan jag inte bli "mig själv" igen. Så gott som det hår mig själv i alla fall.... Men jag tar en liten bit i taget. Annars bryter hela jag ihop och slutar fungera helt.
Så storstädning av huset pågår. Snart är insidan klar, och förrådet ute är påbörjat. Har lite rensning kvar i vårt lilla rum nere. Sen är det klart. Och bara förrådet/klädkammaren under trappen kvar... Och det är så SKÖNT! Det blir så fint! :) Och det är skönt....
Hatar att jag måste ta mig samman. Jag vill bara ligga i en hög, mer orkar jag inte just nu..... Vill inte bli "normal", jag kommer aldrig mer vara den jag var för lite mer än 2 år sedan. Den personen är borta. Och kanske måste jag sörja henne också? Personen jag förut var? Kanske måste jag både sörja henne och livet som vi inte fick?
I mitt parallella liv har jag tre barn. Tre små blöjbarn. En underbart nyfiken och envis 2 åring, en klåfingrig 1 åring, och en liten (snart) 3 månaders bebis.
I det liv ingen annan ser... Det liv jag besöker ibland, för att orka vidare med det liv som är verkligt för alla andra.
Ville bara försvinna. Ville bara vara ifred. Skrek åt Cristofer så fort han försökte hjälpa mig att förstå varför jag var så arg. Och när han äntligen gjorde som jag bad (skrek) om, dvs "höll käften och försvann" (som jag skrek åt honom att göra), så brast det. Jag grät och grät och grät. Jag har inte gråtit så ordentligt på hur lång tid som helst. Jag tror det var behövligt. När Cristofer kom "smygandes" tillbaka så sade han, sådär lugnt som bara han kan tala till mig, att det var okej att vara ledsen. Man fick vara förbannad och man får gråta. Fast jag inte ville. Jag ville inte inse vad det var jag var ledsen och förbannad över... Det gör nog för ont att förstå just nu, att förstå vad det är jag gråter över, varför jag är så konstig och inte riktigt mig själv.
Jag saknar våra älskade barn. Det skulle inte vara såhär. Inte i min framtidsvision. Och ibland hatar jag att det här är vår verklighet. Jag vill inte se det som hänt längre.
Min kurator tycker att det är kanon att jag har börjat se och känna efter. Ta in vad som hänt. Men jag tycker bara det är jobbigt. Och hemskt. Men jag måste ta in. Annars kan jag inte bli "mig själv" igen. Så gott som det hår mig själv i alla fall.... Men jag tar en liten bit i taget. Annars bryter hela jag ihop och slutar fungera helt.
Så storstädning av huset pågår. Snart är insidan klar, och förrådet ute är påbörjat. Har lite rensning kvar i vårt lilla rum nere. Sen är det klart. Och bara förrådet/klädkammaren under trappen kvar... Och det är så SKÖNT! Det blir så fint! :) Och det är skönt....
Hatar att jag måste ta mig samman. Jag vill bara ligga i en hög, mer orkar jag inte just nu..... Vill inte bli "normal", jag kommer aldrig mer vara den jag var för lite mer än 2 år sedan. Den personen är borta. Och kanske måste jag sörja henne också? Personen jag förut var? Kanske måste jag både sörja henne och livet som vi inte fick?
I mitt parallella liv har jag tre barn. Tre små blöjbarn. En underbart nyfiken och envis 2 åring, en klåfingrig 1 åring, och en liten (snart) 3 månaders bebis.
I det liv ingen annan ser... Det liv jag besöker ibland, för att orka vidare med det liv som är verkligt för alla andra.
söndag 20 mars 2011
2 år utan vår ängel
Idag är det två år sedan Emelie föddes. 06.35 var det precis två år sedan vår ängel kom till världen. 29 cm lång och 460 gram. Vårt lilla mirakel.
Idag är det två år sedan vi blev föräldrar till en ängel. Jag minns det som igår. Känslan, hjälplösheten, tomheten, såren.... De är kvar så tydligt. Som stora ärr som gör lite ont varje dag.
Tycker tiden har gått så fort fast den har gått så sakta.
Det är två år sedan vi blev föräldrar. Två år sedan våra liv vändes på avigan. För två år sedan slutade våra förra liv och vi klev in i det nya....
Emelie, mamma och pappas hjärta. Vi saknar dig så otroligt! Älskar dig över allt annat. Och vi önskar så att du hade fått stanna.... Vi försöker, lite varje dag, att leva så normalt som möjligt. Och jag tror att du på något sätt hjälpt oss växa. Vi är starkare tillsammans än någonsin. Tack älskade ängel för att du lärt oss det här. Att älska någon så högt, älska någon villkorslöst. Så som vi älskar dig.
Min lilla mullvad (vi kallade dig det när vi hade sett ultraljudsbilderna). Hoppas din dag blir lika vacker där du är som den är här. Och du, tack för det vackra vädret idag. Att vi fick uppleva det på din dag.
Min älskade lilla flicka... Helgen har varit så tung. Jag minns de små detaljerna så tydligt. När de inte hittade hjärtslag. Resan de 6 milen till ultraljudet. Det tunga beskedet att du inte fanns kvar hos oss. Smärtan i hjärtat. Känslan av dig i mina armar....
Mammas fina flicka... Jag älskar dig så! Saknad, men aldrig glömd.
EMELIE 2009-03-20
Idag är det två år sedan vi blev föräldrar till en ängel. Jag minns det som igår. Känslan, hjälplösheten, tomheten, såren.... De är kvar så tydligt. Som stora ärr som gör lite ont varje dag.
Tycker tiden har gått så fort fast den har gått så sakta.
Det är två år sedan vi blev föräldrar. Två år sedan våra liv vändes på avigan. För två år sedan slutade våra förra liv och vi klev in i det nya....
Emelie, mamma och pappas hjärta. Vi saknar dig så otroligt! Älskar dig över allt annat. Och vi önskar så att du hade fått stanna.... Vi försöker, lite varje dag, att leva så normalt som möjligt. Och jag tror att du på något sätt hjälpt oss växa. Vi är starkare tillsammans än någonsin. Tack älskade ängel för att du lärt oss det här. Att älska någon så högt, älska någon villkorslöst. Så som vi älskar dig.
Min lilla mullvad (vi kallade dig det när vi hade sett ultraljudsbilderna). Hoppas din dag blir lika vacker där du är som den är här. Och du, tack för det vackra vädret idag. Att vi fick uppleva det på din dag.
Min älskade lilla flicka... Helgen har varit så tung. Jag minns de små detaljerna så tydligt. När de inte hittade hjärtslag. Resan de 6 milen till ultraljudet. Det tunga beskedet att du inte fanns kvar hos oss. Smärtan i hjärtat. Känslan av dig i mina armar....
Idag ska vi åka och sätta ett ljus för dig på minneslunden. Grattis på din två års dag.
Nästa år kanske vi har en grav att gå till. En plats för alla er tre syskon. Ni finns i luften, i mina tankar, och djupt i mitt hjärta.
Mammas fina flicka... Jag älskar dig så! Saknad, men aldrig glömd.
EMELIE 2009-03-20
torsdag 17 mars 2011
Torsdag igen då
Idag har jag varit på mitt första pass på sjukgymnastik.... Började 07.00 imorse... Och en timme senare hade ryggen fått sig en omgång! Har åkt på en inflammation i skuldran, och för att förebygga och försöka bli av med den så måste jag arbeta lite med ryggen... Så det är vad jag nu gör! Så är livet på en pinne som min mamma skulle säga då... Själv säger jag att så är livet med fibromyalgi...! Upp och ner och ner igen... Men nu har jag bestämt mig, jag måste börja vara snäll mot mig själv. Så träna upp ryggen skulle vara ett bra första steg.
Jag ska i alla fall gå på sjukgymnastik 2 ggr/vecka nu. Så hoppas det ger resultat och att värken ger sig! Så jag kan använda min vänstra arm igen! (armen och fingrarna domnar bort titt som tätt pga det här)....
Igår efter att vi varit hos prästen så fick jag den här overklighets känslan. Som "det här händer inte mig". Jag kan verkligen inte ta in det. Känns inte som att det är jag som är i min kropp, jag står utanför och tittar på. Som ett litet rollspel/teater som någon spelar upp för mig.... Nästan så jag vill skratta, för den är ju komisk och tragisk samtidigt. Jo men så är det nog. Det måste vara påhittat. Mitt liv och det här ödet. Såklart...!
Försöker sysselsätta huvudet för att inte tänka på det hemska beslut som vi tog igår. Beslutet som gäller vår son. Att han ska skickas på kremering. Nu finns ingen återvändo. Vi kan aldrig mer se honom (inte för att vi "utnyttjat" att han inte varit kremerad tidigare, vi har inte sett honom sen den 6 januari). Men nu känns allt så definitivt. Hemskt.
Men det är nog som Cristofer sa "tänk att det är hemskt att han måste ligga där i kylen och frysa. Nu hjälper vi honom vidare. Han kommer ut i det fria. Och han får en ny sorts frid". Jag försöker tänka så.
Han är klok min älskade. Och han är den enda som kommer i närheten av att förstå precis vad jag känner och tänker i den här situationen. Ingen annan kan komma lika nära förståelse. För det är ju hans barn också. Och (det hemskaste av allt är) han känner mig alltför väl i de här situationerna. Ser när jag har en dålig dag, får fram vad det är, hjälper mig, stöttar mig, ser till att jag tar mig igenom fast jag vill sitta apatisk.... Säger åt mig att lugna ner mig när jag gör alltför mycket, bara för att vara sysselsatt....
Mitt ljus i mörkret!
Så idag har jag kört en maskin tvätt (nummer 2 körs just nu), varit ett pass på gymmet, tagit en lång och varm dusch, duschat av en massa blommor, och kikat runt på bokrea på bokus... Det kliar i mina små ivriga fingrar... Har hittat 6 böcker jag bara "måste" ha!!! Och 3 st som jag har bevakning på. Bl.a. en verklighetsbaserad bok som handlar om en mamma som skjuter sin egen 6 veckor gamla son.... Verkar otroligt hemsk! Så, på något sätt fick jag känslan att den måste jag läsa... Och sen har jag bevakning på en som heter "ängeln Johnny". Också en sån jag bara vill läsa....
Men jag tror nog jag ska unna mig någon ny bok...! Det är jag väl värd? Guldkorn i vardagen?
Och nu funderar jag på att krypa upp i soffhörnet med en bok och bara försvinna in i den ett tag....
Jag ska i alla fall gå på sjukgymnastik 2 ggr/vecka nu. Så hoppas det ger resultat och att värken ger sig! Så jag kan använda min vänstra arm igen! (armen och fingrarna domnar bort titt som tätt pga det här)....
Igår efter att vi varit hos prästen så fick jag den här overklighets känslan. Som "det här händer inte mig". Jag kan verkligen inte ta in det. Känns inte som att det är jag som är i min kropp, jag står utanför och tittar på. Som ett litet rollspel/teater som någon spelar upp för mig.... Nästan så jag vill skratta, för den är ju komisk och tragisk samtidigt. Jo men så är det nog. Det måste vara påhittat. Mitt liv och det här ödet. Såklart...!
Försöker sysselsätta huvudet för att inte tänka på det hemska beslut som vi tog igår. Beslutet som gäller vår son. Att han ska skickas på kremering. Nu finns ingen återvändo. Vi kan aldrig mer se honom (inte för att vi "utnyttjat" att han inte varit kremerad tidigare, vi har inte sett honom sen den 6 januari). Men nu känns allt så definitivt. Hemskt.
Men det är nog som Cristofer sa "tänk att det är hemskt att han måste ligga där i kylen och frysa. Nu hjälper vi honom vidare. Han kommer ut i det fria. Och han får en ny sorts frid". Jag försöker tänka så.
Han är klok min älskade. Och han är den enda som kommer i närheten av att förstå precis vad jag känner och tänker i den här situationen. Ingen annan kan komma lika nära förståelse. För det är ju hans barn också. Och (det hemskaste av allt är) han känner mig alltför väl i de här situationerna. Ser när jag har en dålig dag, får fram vad det är, hjälper mig, stöttar mig, ser till att jag tar mig igenom fast jag vill sitta apatisk.... Säger åt mig att lugna ner mig när jag gör alltför mycket, bara för att vara sysselsatt....
Mitt ljus i mörkret!
Så idag har jag kört en maskin tvätt (nummer 2 körs just nu), varit ett pass på gymmet, tagit en lång och varm dusch, duschat av en massa blommor, och kikat runt på bokrea på bokus... Det kliar i mina små ivriga fingrar... Har hittat 6 böcker jag bara "måste" ha!!! Och 3 st som jag har bevakning på. Bl.a. en verklighetsbaserad bok som handlar om en mamma som skjuter sin egen 6 veckor gamla son.... Verkar otroligt hemsk! Så, på något sätt fick jag känslan att den måste jag läsa... Och sen har jag bevakning på en som heter "ängeln Johnny". Också en sån jag bara vill läsa....
Men jag tror nog jag ska unna mig någon ny bok...! Det är jag väl värd? Guldkorn i vardagen?
Och nu funderar jag på att krypa upp i soffhörnet med en bok och bara försvinna in i den ett tag....
onsdag 16 mars 2011
Besök hos präst och läkare
Har idag avverkats...!
Fått reda på att prover på William är skickade till USA, beviljat ännu en gång att skicka iväg prover dit av landstinget. Fick förklarat för oss att det är väldigt kostsamt att skicka iväg proverna, det förstår vi... Sen fick vi veta att de ska kika på 23 gener som har något med hjärtat att göra och se om de kan hitta något avvikande där. Om de gör det så kanske vi får en förklaring, en handelsplan, ett svar. Om inte, ja då får de börja leta på något nytt ställe... Sen tog de några fler blodprover på mig.... Annars fick vi inte veta något nytt...
Mötet hos prästen var starkt och jobbigt. Precis som jag misstänkte... Gjorde mitt bästa för att slippa ta beslut, men jag vet att de krävdes ju.. Så nu är det gjort. Nu är det bestämt att han skickas iväg på kremering. Fast helst skulle jag vilja slippa ta ett så hemskt beslut. Men jag vill ju inte att han läggs ner i kista. Så då är det ju kremering. Känns jätte tungt. På något konstigt sätt. Var inte alls roligt att säga åt dem att "förstöra" vår son. Den känslan hade jag idag. Som att han blir förstörd när han kremeras. Fast jag tycker att han är "friare" kremerad än instängd i en kista...
Konstigt det där med känslor.
Sen pratade vi om hur vi vill ha det med begravning. Och ja något ska vi ju ha. Så det kom vi fram till. Men vi vill inte ha en begravning med kista. Så därför är han skickad på kremering. Däremot funderar vi nu över om vi ska ha en begravning med urna istället. Att ha hans lilla urna i kyrkan. Och ja det kanske vore skönt. Vackert på något sätt. Och mindre troligt att jag skulle vilja rymma med urnan än med kistan... Så känns säkrare iaf.
Sen är ju frågan om vi vill ha grav, minneslund eller urnlund. Och ja, där ska vi nog fundera ett tag. Mamma funderar varför vi inte "vill" lägga honom med tjejerna i Uppsala. Och ja det är för att det känns jobbigt. Att han ska vara så långt från mig. Från sina föräldrar. Fina lillebror...! Sen känns det som att besluten när vi förlorade Emelie var tvungna att tas så snabbt, och jag tycker såhär i efterhand att det är jobbigt. Att jag hellre hade haft henne här. Men facit i handen. Förstår fortfarande inte varför vi tvingades ta beslut om henne på två veckor. Det förstår inte prästen heller. Och hon förstår inte heller varför de inte kontaktades...
Kaos inombords. Och en hemsk skuldkänsla.... Som att jag inte vill ha min fina William bara för att vi skickar iväg honom på kremering... Jag ville ju ha honom.. Föralltid. Och fick jag välja skulle jag vilja ta med honom hem och aldrig släppa honom. Men så kan man ju inte göra.. Jag kan inte ha honom här i all framtid... Det får jag inte.. Så därför måste jag ju ta hemska beslut.
Och jag grät faktiskt. Inte många tårar. Men några. För när jag pratar om honom, de bitar som gör ont (kremeringen, begravning osv) då gör det för ont för att hålla allt tillbaka..... Då rinner tårarna fast jag kanske inte vill... Fast jag vill verka stark.. Jag som egentligen är så svag...
William, mamma vill alltid ha dig! Och mamma kommer alltid ha dig i sitt hjärta! Du kommer alltid finnas närmare än någon levande. Precis som dina systrar. Ni alla finns djupare och närmare mitt hjärta än någon annan människa....
Och helst hade jag behållit er för all framtid.... Varför ville ödet annorlunda?
Fått reda på att prover på William är skickade till USA, beviljat ännu en gång att skicka iväg prover dit av landstinget. Fick förklarat för oss att det är väldigt kostsamt att skicka iväg proverna, det förstår vi... Sen fick vi veta att de ska kika på 23 gener som har något med hjärtat att göra och se om de kan hitta något avvikande där. Om de gör det så kanske vi får en förklaring, en handelsplan, ett svar. Om inte, ja då får de börja leta på något nytt ställe... Sen tog de några fler blodprover på mig.... Annars fick vi inte veta något nytt...
Mötet hos prästen var starkt och jobbigt. Precis som jag misstänkte... Gjorde mitt bästa för att slippa ta beslut, men jag vet att de krävdes ju.. Så nu är det gjort. Nu är det bestämt att han skickas iväg på kremering. Fast helst skulle jag vilja slippa ta ett så hemskt beslut. Men jag vill ju inte att han läggs ner i kista. Så då är det ju kremering. Känns jätte tungt. På något konstigt sätt. Var inte alls roligt att säga åt dem att "förstöra" vår son. Den känslan hade jag idag. Som att han blir förstörd när han kremeras. Fast jag tycker att han är "friare" kremerad än instängd i en kista...
Konstigt det där med känslor.
Sen pratade vi om hur vi vill ha det med begravning. Och ja något ska vi ju ha. Så det kom vi fram till. Men vi vill inte ha en begravning med kista. Så därför är han skickad på kremering. Däremot funderar vi nu över om vi ska ha en begravning med urna istället. Att ha hans lilla urna i kyrkan. Och ja det kanske vore skönt. Vackert på något sätt. Och mindre troligt att jag skulle vilja rymma med urnan än med kistan... Så känns säkrare iaf.
Sen är ju frågan om vi vill ha grav, minneslund eller urnlund. Och ja, där ska vi nog fundera ett tag. Mamma funderar varför vi inte "vill" lägga honom med tjejerna i Uppsala. Och ja det är för att det känns jobbigt. Att han ska vara så långt från mig. Från sina föräldrar. Fina lillebror...! Sen känns det som att besluten när vi förlorade Emelie var tvungna att tas så snabbt, och jag tycker såhär i efterhand att det är jobbigt. Att jag hellre hade haft henne här. Men facit i handen. Förstår fortfarande inte varför vi tvingades ta beslut om henne på två veckor. Det förstår inte prästen heller. Och hon förstår inte heller varför de inte kontaktades...
Kaos inombords. Och en hemsk skuldkänsla.... Som att jag inte vill ha min fina William bara för att vi skickar iväg honom på kremering... Jag ville ju ha honom.. Föralltid. Och fick jag välja skulle jag vilja ta med honom hem och aldrig släppa honom. Men så kan man ju inte göra.. Jag kan inte ha honom här i all framtid... Det får jag inte.. Så därför måste jag ju ta hemska beslut.
Och jag grät faktiskt. Inte många tårar. Men några. För när jag pratar om honom, de bitar som gör ont (kremeringen, begravning osv) då gör det för ont för att hålla allt tillbaka..... Då rinner tårarna fast jag kanske inte vill... Fast jag vill verka stark.. Jag som egentligen är så svag...
William, mamma vill alltid ha dig! Och mamma kommer alltid ha dig i sitt hjärta! Du kommer alltid finnas närmare än någon levande. Precis som dina systrar. Ni alla finns djupare och närmare mitt hjärta än någon annan människa....
Och helst hade jag behållit er för all framtid.... Varför ville ödet annorlunda?
tisdag 15 mars 2011
Fastnat
Jag har fastnat i ett hål. Ett mörkt hål. Och det går just nu inte att ta sig upp. Orken finns inte där. Tiden går, men jag vill bara stanna den. Och rädslan försvinner inte. Rädslan för att bli apatisk har förändrats, förvärrats, bytts ut... Nu är det så många andra scenarion som vore värre... Om jag skulle gå in i dem... Och ibland känns det nära.
Varför gråter jag inte mer?
I helgen fick jag prata med mina två närmsta vänner om William. Vi pratade inte mycket om honom. Men lite. Jag fick visa bilder på honom. Berätta om förlossningen.
Men jag grät inte.
Jag såg till att behålla lugnet. Som att jag ville berätta för mina vänner att allt är okej. Jag är okej.
Men jag är ju inte okej.... Inget är okej. Inte än. En dag kanske. Men inte idag. Idag kan jag inte ens se den dagen som livet kommer vara okej igen.
En dag kommer livet förmodligen att vara okej. För bra, det kommer det nog aldrig riktigt att bli...
Och vad jag gruvar mig för träffen med prästen imorgon. Måste vi verkligen skicka iväg vår son på kremering?! Måste han begravas? Varför? Varför måste han vara död? Det känns för hårt och för mycket... Och f*n det gör ont!
Och så var det allt med begravning och var ska han ligga? Och hur ska vi ha ceremonin?
Funderar på att gå upp i rök inatt.. Och slippa ta de här besluten... Jag vill inte... Inte igen.... Tack?
Varför gråter jag inte mer?
I helgen fick jag prata med mina två närmsta vänner om William. Vi pratade inte mycket om honom. Men lite. Jag fick visa bilder på honom. Berätta om förlossningen.
Men jag grät inte.
Jag såg till att behålla lugnet. Som att jag ville berätta för mina vänner att allt är okej. Jag är okej.
Men jag är ju inte okej.... Inget är okej. Inte än. En dag kanske. Men inte idag. Idag kan jag inte ens se den dagen som livet kommer vara okej igen.
En dag kommer livet förmodligen att vara okej. För bra, det kommer det nog aldrig riktigt att bli...
Och vad jag gruvar mig för träffen med prästen imorgon. Måste vi verkligen skicka iväg vår son på kremering?! Måste han begravas? Varför? Varför måste han vara död? Det känns för hårt och för mycket... Och f*n det gör ont!
Och så var det allt med begravning och var ska han ligga? Och hur ska vi ha ceremonin?
Funderar på att gå upp i rök inatt.. Och slippa ta de här besluten... Jag vill inte... Inte igen.... Tack?
Underbara människa!
Jag bor med världens underbaraste människa... ibland slås jag bara av den känslan lite extra hårt! Jag vet att det inte finns något han inte skulle göra för mig. Även om det är en otroligt läskig tanke så är det helt underbart att det är så.... Det finns ingen bättre människa för mig än han....! Och jag bara känner hur jag bubblar över av små fnitter känslor...! Någonstans måste det bubbla ut (för han är inte hemma just nu) så nu får det bli här!
Vi klarar allt bara vi har varandra...!
Vi klarar allt bara vi har varandra...!
Hatar att påminnas om vad vi inte har, men borde ha haft...! Funderar på om man kan ta bort en liten bit av sin hjärna, ta bort minnena som gör ont... Precis som bitar av mitt hjärta fattas.... För i hjärtat kommer det alltid göra ont, men kan jag inte få slippa minnas hur ont?
Och imorgon ska vi träffa sjukhusprästen igen... Hon ringde igår. Frågade om det inte var dags att skicka vår lilla pojk på kremering snart. Han hade ju legat hos dem väldigt länge.... Så det slutade med ett bestämt möte imorgon. Och efter möte med henne, som förmodligen kommer vara otroligt tungt, så väntar ett möte med läkaren vi hade i hudik. Ska på återbesök. Men vet egentligen inte vad det innebär... Men antar att vi kanske får obduktionssvaren. Forskningen antar jag att de inte kommit framåt med... Så där väntar jag mig inga resultat...
Försöker förstå det som inte går att förstå... Men jag förstår bara inte... Jag kan inte förstå. Jag kan inte ta in vad som hänt, att vi verkligen har fått tre fina barn. Jag minns det. Men jag kan inte se det som en verklighet. Svårt att förklara.... Och hur många barn till är det rättvist att vi ska behöva förlora? Vem har bestämt det här? Och vad har vi gjort för ont i våra liv för att få det här straffet?
Känns som jag är uppdelad i flera bitar. En liten bit av mig som sitter här nu och tänker och funderar, en liten bit som skrattar och har kul med mina vänner, en liten bit som älskar Cristofer och ägnar sig åt honom, en liten bit som vill försöka göra något nyttigt (städa, tvätta, kanske plugga...?) och tror sig klara mer än vad som är möjligt, och tre bitar är utspridda hos mina barn... Bitar som jag aldrig mer får tillbaka... Även om jag lyckas foga ihop de andra bitarna av mig så kommer det aldrig att gå att få mig hel igen...
Jag vill bara få se åtminstone ett av mina barn andas, titta och le.... Tack?
Och imorgon ska vi träffa sjukhusprästen igen... Hon ringde igår. Frågade om det inte var dags att skicka vår lilla pojk på kremering snart. Han hade ju legat hos dem väldigt länge.... Så det slutade med ett bestämt möte imorgon. Och efter möte med henne, som förmodligen kommer vara otroligt tungt, så väntar ett möte med läkaren vi hade i hudik. Ska på återbesök. Men vet egentligen inte vad det innebär... Men antar att vi kanske får obduktionssvaren. Forskningen antar jag att de inte kommit framåt med... Så där väntar jag mig inga resultat...
Försöker förstå det som inte går att förstå... Men jag förstår bara inte... Jag kan inte förstå. Jag kan inte ta in vad som hänt, att vi verkligen har fått tre fina barn. Jag minns det. Men jag kan inte se det som en verklighet. Svårt att förklara.... Och hur många barn till är det rättvist att vi ska behöva förlora? Vem har bestämt det här? Och vad har vi gjort för ont i våra liv för att få det här straffet?
Känns som jag är uppdelad i flera bitar. En liten bit av mig som sitter här nu och tänker och funderar, en liten bit som skrattar och har kul med mina vänner, en liten bit som älskar Cristofer och ägnar sig åt honom, en liten bit som vill försöka göra något nyttigt (städa, tvätta, kanske plugga...?) och tror sig klara mer än vad som är möjligt, och tre bitar är utspridda hos mina barn... Bitar som jag aldrig mer får tillbaka... Även om jag lyckas foga ihop de andra bitarna av mig så kommer det aldrig att gå att få mig hel igen...
Jag vill bara få se åtminstone ett av mina barn andas, titta och le.... Tack?
fredag 11 mars 2011
BF...
Ida var det bf vi hade med William.. Så just nu skulle jag, eller borde jag, ha haft en stor och tung mage... Varit orolig inför förlossningen, packat, sett fram emot, längtat... Bäddad spjälsängen... Funderat på namn... Och kanske redan ha fött, ett levande skrikande barn.... Jag borde ha fått vara med om det...
Om man ändå kunde vara som de flesta andra....
Istället planerar jag en begravning, funderar över gravsten, och sörjer mina efterlängtade... Tänker extra mycket på min fina son idag....
Och så är jag hundvakt :) Till min fasters lilla "odjur" :) Och hon är så duktig så! Än så länge! Har bara haft henne i två timmar så ;) Nu har vi busat en sväng så japp, nu syns det att man har en hund här! (gömde godis i en pappersrulle så papper över hela vardagsrummet... Och sen lekte vi med en boll = rivsår på händerna efter klorna). Det är en liten hund att ha vassa klor...!
Har dammsugit hallen, Olivia (hunden) var mindre road av mitt infall.... Men nu ligger hon och snarkar i dörröppningen mellan hallen/köket.... Tydligen en väldigt bra plats för att ha koll ;) Ska vänta tills kvart över fyra, sen ska vi ta oss nedåt staden och möta upp Cristofer som slutar jobba kl.17. Tror att Olivia kommer uppskatta den promenaden (tänker "köra slut" på henne genom lite övningar som att gå fint och lyssna ;). Så tror att hon sover gott inatt, eller jag hoppas det!
Och imorgon jobbar Cristofer också. Så då är det Olivia och jag som ska fixa och dona inför kvällens festligheter! Och sen kanske jag gör samma sväng en gång till (möter upp Cristofer efter jobbet). Låter som en bra plan! :)
Nu ska jag lägga mig i soffan och tycka liiite synd om mig som har ont i halsen och är snorig!
Om man ändå kunde vara som de flesta andra....
Istället planerar jag en begravning, funderar över gravsten, och sörjer mina efterlängtade... Tänker extra mycket på min fina son idag....
Och så är jag hundvakt :) Till min fasters lilla "odjur" :) Och hon är så duktig så! Än så länge! Har bara haft henne i två timmar så ;) Nu har vi busat en sväng så japp, nu syns det att man har en hund här! (gömde godis i en pappersrulle så papper över hela vardagsrummet... Och sen lekte vi med en boll = rivsår på händerna efter klorna). Det är en liten hund att ha vassa klor...!
Har dammsugit hallen, Olivia (hunden) var mindre road av mitt infall.... Men nu ligger hon och snarkar i dörröppningen mellan hallen/köket.... Tydligen en väldigt bra plats för att ha koll ;) Ska vänta tills kvart över fyra, sen ska vi ta oss nedåt staden och möta upp Cristofer som slutar jobba kl.17. Tror att Olivia kommer uppskatta den promenaden (tänker "köra slut" på henne genom lite övningar som att gå fint och lyssna ;). Så tror att hon sover gott inatt, eller jag hoppas det!
Och imorgon jobbar Cristofer också. Så då är det Olivia och jag som ska fixa och dona inför kvällens festligheter! Och sen kanske jag gör samma sväng en gång till (möter upp Cristofer efter jobbet). Låter som en bra plan! :)
Nu ska jag lägga mig i soffan och tycka liiite synd om mig som har ont i halsen och är snorig!
Fredag
Fick en kommentar med en fråga och tänkte besvara den. Frågan handlade om vi skulle kunna upptäcka barnens hjärtfel INNAN det har gått så långt. Om man skulle kunna hitta någon gen. SVARET: ingen aning. Som jag skrivit i min presentation så vet ingen idag vad hjärtfelet beror på, det forskas just nu på OM det finns något som gör att de kan säga vilka anlag som gör det här felet. OM de kan se tidigt, kanske innan ett foster ev. planteras in genom IVF, att ett foster bär på en avvikande gen eller något... Idag vet ingen. Men vår och forskarnas förhoppning är att de ska kunna hitta något som gör att de kan hjälpa oss och kanske förutsäga vad som kommer hända. Det de idag kan göra är bara att vänta och se om ett hjärtfel utvecklas.... Men jag hoppas att vi vet mer inom en snar framtid. Hoppas vi snart får en tid till forskarna i Uppsala. Vill gärna veta hur allt ser ut på den fronten...!
Ska till min nya psykolog idag, var dit förra fredagen för första gången. Får hoppas att det går bra idag också. Har ont i halsen så får se hur det går att prata....! Men jag VILL dit! Cristofer frågade om jag kanske inte skulle överväga att stanna hemma eftersom min hals gör ont. GLÖM DET säger jag bara! Jag behöver varje minut av de här samtalen! Även om det är en ny kontakt och vi kanske inte diskuterar det jobbiga riktigt än... men jag behöver stödet. Att någon ser mig, pratar med mig, FRÅGAR!
Igår fick jag bilderna som Cristofers syster knäppte på William. De är så fina!
Tänkte dela med mig av någon/några...
Saknar min lilla pojke så mycket! Han var så otroligt vacker.... Allt jag kan säga är "VARFÖR?!"
Och nästa söndag är det hans äldsta systers 2 årsdag.... Snart 2 år utan vår Emelie....
Varför?! Kan någon bara säga mig varför? Varför är det här rättvist? Varför!?!?!?!!!!
Jag skulle ha gjort vad som helst för dem, jag gjorde vad som helst för dem.... Och ändå räckte det inte... Jag skulle gärna ta deras plats bara de fått stanna... Ibland står jag bara inte ut med tanken på att jag på något sätt är skyldig till deras död... Om jag inte önskat att de skulle finnas, om jag inte försökt få dem från första början skulle de ha sluppit det här... De skulle ha sluppit lida... Jag skulle gärna ge dem liv i utbyte mot mitt, utan tvekan...! De är värda det... De var värda det...
De kommer alltid vara mitt allt.....
Ska till min nya psykolog idag, var dit förra fredagen för första gången. Får hoppas att det går bra idag också. Har ont i halsen så får se hur det går att prata....! Men jag VILL dit! Cristofer frågade om jag kanske inte skulle överväga att stanna hemma eftersom min hals gör ont. GLÖM DET säger jag bara! Jag behöver varje minut av de här samtalen! Även om det är en ny kontakt och vi kanske inte diskuterar det jobbiga riktigt än... men jag behöver stödet. Att någon ser mig, pratar med mig, FRÅGAR!
Igår fick jag bilderna som Cristofers syster knäppte på William. De är så fina!
Tänkte dela med mig av någon/några...
 |
| Bild på håriga huvudet |
 |
| Lilla fina foten! Med pappas krökta tår! |
 |
| Och mammas russinöron (mina öron såg ut så när jag föddes)! Min lilla son var så otroligt lik mig i många drag!! Åh vad jag saknar min lilla prins! |
 |
| Fina lilla handen! (det blå är färg från när de tog hand/fotavtryck) |
 |
| Älskade William och hans "stora" mössa! |
Saknar min lilla pojke så mycket! Han var så otroligt vacker.... Allt jag kan säga är "VARFÖR?!"
Och nästa söndag är det hans äldsta systers 2 årsdag.... Snart 2 år utan vår Emelie....
Varför?! Kan någon bara säga mig varför? Varför är det här rättvist? Varför!?!?!?!!!!
Jag skulle ha gjort vad som helst för dem, jag gjorde vad som helst för dem.... Och ändå räckte det inte... Jag skulle gärna ta deras plats bara de fått stanna... Ibland står jag bara inte ut med tanken på att jag på något sätt är skyldig till deras död... Om jag inte önskat att de skulle finnas, om jag inte försökt få dem från första början skulle de ha sluppit det här... De skulle ha sluppit lida... Jag skulle gärna ge dem liv i utbyte mot mitt, utan tvekan...! De är värda det... De var värda det...
De kommer alltid vara mitt allt.....
torsdag 10 mars 2011
Lite bilder som efterfrågats (och några till)
 |
| Tapeten |
 |
| Tapet och fonvägg! |
 |
| Min lilla studiehörna! |
 |
| Fönster :) Och fina väggen! |
 |
| Ville bara dela med mig av vårt badrum som renoverades i somras (pga vattenskada) Ni får ta det som det ser ut :) |
Har lite fler bilder jag vill dela med er... Men har krånglat med datorn i snart två timmar... Så det får bli lite senare eller en annan dag... :) Hoppas bilderna duger :) Rummet som är renoverat är inte riktigt färdigt, fattas lite tavlor och annat roligt innan jag är nöjd! Men än så länge får det vara såhär!
Träff med min underbara vän...!
Det är vad som står på mitt schema idag! :) Och jag längtar! Fast jag har förjäkla ont i halsen och känner hur jag börjar bli dunderförkyld, ska det inte få stoppa min dag från att bli bra! Så de så! Min Milla kommer idag upp och hälsar på! Och det är efterlängtat! Och om allt blir som jag vill och hoppas ska jag ta mig ner till henne innan sommaren! :) Och på lördag ska det nog bli lite mys med både henne och Emma :) Två fina flickor i en smäll ;) Och så deras respektive såklart.... Men det är mina fina vänner jag längtar efter!
Så dumma förkylning, du kan bara ta och hålla dig borta den här helgen! För mitt humör ska du inte få förstöra!
Och ja... jag klurar vidare på gravsten och hur vi/jag vill ha det.... Men vill just nu lägga bort de tankarna och ha trevligt resten av veckan, försöka, då jag både börjar bli förkyld och känna att jag vill komma framåt i sorgearbetet....
Näe nu ska jag hoppa in i duschen så jag kan träffa på min Milla! :D
Så dumma förkylning, du kan bara ta och hålla dig borta den här helgen! För mitt humör ska du inte få förstöra!
Och ja... jag klurar vidare på gravsten och hur vi/jag vill ha det.... Men vill just nu lägga bort de tankarna och ha trevligt resten av veckan, försöka, då jag både börjar bli förkyld och känna att jag vill komma framåt i sorgearbetet....
Näe nu ska jag hoppa in i duschen så jag kan träffa på min Milla! :D
tisdag 8 mars 2011
Stillhet
Total stiltje i känslolivet... Och det är nog inte alltid bra... Särskilt inte när det är det vanligaste tillståndet för mig...
Fick en anonym fråga på ett tidigare blogginlägg som handlade om vi hade fått några svar på Williams obduktion. Och svaret är nej. Vi ska träffa läkaren den 16/3 men jag tror inte att vi får veta något nytt då. Jag hoppas att hon kommer kunna ge oss ett svar på när vi får träffa forskarna i Uppsala, de som kanske kan sitta inne med någon teori.... Men än så länge lever vi i ovissheten varför våra fina barn drabbats.
Och ang. lägga upp en bild på vårt fina rum så ska jag försöka ordna det. Nu är det ju inte barnrum på det viset att det är barnmöbler där inne, men det är våra barntapeter på väggarna. Och det känns bra. Det har gått från ett rum man skämts för till ett rum man gärna visar.
Fredag till onsdag ska jag vara hundvakt fick jag reda på idag. Ska passa min fasters hund, den lilla bjäbben... Men det blir nog kanon :) Stackars lilla bortskämda hunden ska komma till "benhårda" mig :) Kan bli intressant. Men nej, på alla sätt skämmer jag nog inte bort hundar... Och jag tycker verkligen inte om när den lilla skäller för ingenting, bara för att få uppmärksamhet. Så får se hur det här blir ;) Nej men det kommer bli roligt!
Annars vet jag faktiskt inte alls vad jag ska skriva just nu... Livet är tomt. Tomt och innehållslöst. Och ibland förstår jag verkligen inget.
Funderar mycket på begravning och vart William ska läggas just nu. Ventilerar väldigt lite, tänker desto mer för mig själv... Jag nämnde idag för Cristofer att jag känner mer och mer för att han ska ha en gravplats med en sten. Där hans namn och datum ska stå. Och sen skulle jag vilja, om det är något man får, ha en liten sten med någon text som är ungefär såhär:
"Till minne av systrarna
Emelie 2009-03-20
Elsie 2010-01-23
som vilar i minneslunden i Gamla Uppsala"
Eller något i den stilen. Men jag vet inte vad Cristofer känner. Och tyvärr tänker jag nog alldeles för mycket på vad alla runt omkring mig ska känna och tycka om vi faktiskt ska ha en gravplats och en sten åt honom och en med flickornas namn på....
Egentligen borde jag inte bry mig om de som kommer tycka att det kommer vara så jobbigt att det finns en gravsten för våra barn.. Men jag vet inte.. Jag tänker för mycket på hur andra ska reagera tror jag....
Och jag vill SKRIKA. SKRIKA SKRIKA SKRIKA!!!!
Vi är nog överens både Cristofer och jag att vad forskarna än kommer säga så är vi inte beredda att ge upp hoppet om att vi ska få ett barn som överlever. Någon dag ska vi ta mod och ork till att våga igen. Men hur och när och under vilka förutsättningar det vet vi inte... För just nu ligger det långt bort i planeringen.... Just nu orkar inte mitt psyke något mer.. Just nu är jag nedbryten så det räcker och blir över...
Jag önskar jag kunde gråta. Gråta och hata. Komma framåt. Börja må bättre. Kunna ta in vad som hänt. Jag vet att han fanns och att han dog, men jag förnekar det oftast ändå. Varför?
Det börjar bli för mycket för mig att ta in, så därför har jag börjat stänga av känslorna till alla mina barn..., Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Men det är väl lättast att säga så. Att jag slutar känna av sorgen och saknaden efter alla, bara för att jag inte orkar ta in mer... Det är för mycket... Och jag vill bara sjunka genom jorden. Sitta i ett hörn. Aldrig mer gå ut. Ge upp allt. Bli apatisk. Ja det är väldigt lockande just nu....
Fick en anonym fråga på ett tidigare blogginlägg som handlade om vi hade fått några svar på Williams obduktion. Och svaret är nej. Vi ska träffa läkaren den 16/3 men jag tror inte att vi får veta något nytt då. Jag hoppas att hon kommer kunna ge oss ett svar på när vi får träffa forskarna i Uppsala, de som kanske kan sitta inne med någon teori.... Men än så länge lever vi i ovissheten varför våra fina barn drabbats.
Och ang. lägga upp en bild på vårt fina rum så ska jag försöka ordna det. Nu är det ju inte barnrum på det viset att det är barnmöbler där inne, men det är våra barntapeter på väggarna. Och det känns bra. Det har gått från ett rum man skämts för till ett rum man gärna visar.
Fredag till onsdag ska jag vara hundvakt fick jag reda på idag. Ska passa min fasters hund, den lilla bjäbben... Men det blir nog kanon :) Stackars lilla bortskämda hunden ska komma till "benhårda" mig :) Kan bli intressant. Men nej, på alla sätt skämmer jag nog inte bort hundar... Och jag tycker verkligen inte om när den lilla skäller för ingenting, bara för att få uppmärksamhet. Så får se hur det här blir ;) Nej men det kommer bli roligt!
Annars vet jag faktiskt inte alls vad jag ska skriva just nu... Livet är tomt. Tomt och innehållslöst. Och ibland förstår jag verkligen inget.
Funderar mycket på begravning och vart William ska läggas just nu. Ventilerar väldigt lite, tänker desto mer för mig själv... Jag nämnde idag för Cristofer att jag känner mer och mer för att han ska ha en gravplats med en sten. Där hans namn och datum ska stå. Och sen skulle jag vilja, om det är något man får, ha en liten sten med någon text som är ungefär såhär:
"Till minne av systrarna
Emelie 2009-03-20
Elsie 2010-01-23
som vilar i minneslunden i Gamla Uppsala"
Eller något i den stilen. Men jag vet inte vad Cristofer känner. Och tyvärr tänker jag nog alldeles för mycket på vad alla runt omkring mig ska känna och tycka om vi faktiskt ska ha en gravplats och en sten åt honom och en med flickornas namn på....
Egentligen borde jag inte bry mig om de som kommer tycka att det kommer vara så jobbigt att det finns en gravsten för våra barn.. Men jag vet inte.. Jag tänker för mycket på hur andra ska reagera tror jag....
Och jag vill SKRIKA. SKRIKA SKRIKA SKRIKA!!!!
Vi är nog överens både Cristofer och jag att vad forskarna än kommer säga så är vi inte beredda att ge upp hoppet om att vi ska få ett barn som överlever. Någon dag ska vi ta mod och ork till att våga igen. Men hur och när och under vilka förutsättningar det vet vi inte... För just nu ligger det långt bort i planeringen.... Just nu orkar inte mitt psyke något mer.. Just nu är jag nedbryten så det räcker och blir över...
Jag önskar jag kunde gråta. Gråta och hata. Komma framåt. Börja må bättre. Kunna ta in vad som hänt. Jag vet att han fanns och att han dog, men jag förnekar det oftast ändå. Varför?
Det börjar bli för mycket för mig att ta in, så därför har jag börjat stänga av känslorna till alla mina barn..., Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Men det är väl lättast att säga så. Att jag slutar känna av sorgen och saknaden efter alla, bara för att jag inte orkar ta in mer... Det är för mycket... Och jag vill bara sjunka genom jorden. Sitta i ett hörn. Aldrig mer gå ut. Ge upp allt. Bli apatisk. Ja det är väldigt lockande just nu....
söndag 6 mars 2011
2 månader utan William
Idag är det två månader sedan vi fick vår lilla William i famnen. Två månader sedan vi blev tvingade att lämna bort honom så hastigt... Bara för att de ville obducera honom dagen efter i Uppsala.... Vi fick 7½ timme med vår fina son... Innan han togs ifrån oss... Och ibland önskar jag att vi sagt nej till obduktion, för de kan inte tvinga oss även om vi är i den situation som vi är.... För den känslan vi fick var att vi blev fråntagna rätten att vara föräldrar till vår son. De få timmar vi fick.... Och idag gör det så ont att det gick så snabbt. Även om jag inte kan förändra något idag.
Älskade William, vår ängel... Vår kämpe. Du med all livsvilja. Du skänkte oss så mycket hopp och glädje. Tack för den tid vi fick låna dig. Min ängel. Varför var du tvungen att vända om så snabbt?
Jag har fått låna tre änglar, de kom till mig, förgyllde min vardag, gjorde mig hel, och vände om innan jag var redo.... Jag ville inte släppa er än. Mammas skatter, de vackraste ädelstenarna i mitt liv. När jag hade er var jag rikast i världen. Mina fina....
Mamma älskar er, saknar er i alla oändlighet. Och jag lever på hoppet att jag en dag får hålla er i min famn igen. Jag kan inte tänka att jag aldrig mer kommer få se er, känna er nära mig.
Livet utan er är outhärdligt smärtsamt, men jag tar mig igenom det. För eran skull. För att ni nog skulle vilja att er mamma fortsatte le, skratta, älska, sakna och LEVA. En dag ska jag vara nära er igen... Tills dess får jag leva med minnet av er så nära hjärtat att det gör ont, om det är enda sättet att vara nära er så klarar jag det. All smärta är värd att gå igenom, för hur det än är så vill jag aldrig vara utan minnena efter er.
Emelie, Elsie och William, jag kan inte förstå hur livet är så orättvist att vi måste fortsätta leva varje dag utan er. Ni är älskade till oändligheten och tillbaka! För alltid ingraverade i mitt hjärta... Älskade barn!
Älskade William, vår ängel... Vår kämpe. Du med all livsvilja. Du skänkte oss så mycket hopp och glädje. Tack för den tid vi fick låna dig. Min ängel. Varför var du tvungen att vända om så snabbt?
Jag har fått låna tre änglar, de kom till mig, förgyllde min vardag, gjorde mig hel, och vände om innan jag var redo.... Jag ville inte släppa er än. Mammas skatter, de vackraste ädelstenarna i mitt liv. När jag hade er var jag rikast i världen. Mina fina....
Mamma älskar er, saknar er i alla oändlighet. Och jag lever på hoppet att jag en dag får hålla er i min famn igen. Jag kan inte tänka att jag aldrig mer kommer få se er, känna er nära mig.
Livet utan er är outhärdligt smärtsamt, men jag tar mig igenom det. För eran skull. För att ni nog skulle vilja att er mamma fortsatte le, skratta, älska, sakna och LEVA. En dag ska jag vara nära er igen... Tills dess får jag leva med minnet av er så nära hjärtat att det gör ont, om det är enda sättet att vara nära er så klarar jag det. All smärta är värd att gå igenom, för hur det än är så vill jag aldrig vara utan minnena efter er.
Emelie, Elsie och William, jag kan inte förstå hur livet är så orättvist att vi måste fortsätta leva varje dag utan er. Ni är älskade till oändligheten och tillbaka! För alltid ingraverade i mitt hjärta... Älskade barn!
Äntligen tepetsering i barnrummet (ironiskt nog!)
Just nu är Cristofer och min svärfar uppe i vårt "lilla" rum uppe (det som var tänkt att bli barnrum, tre gånger). Igår målade jag och Cristofer två av väggarna, kortväggarna, och nu tapetseras långsidorna med barntapeten som vi köpte när vi väntade Elsie. Allt är egentligen lite tragikomiskt. Tapeterna såg vi när vi var gravida med Emelie, och vi bestämde att de skulle vi nog köpa men närmare våren... Ja vi hann ju inte köpa tapeterna innan vår lilla flicka togs ifrån oss. När vi sen väntade Elsie såg vi samma tapeter igen, på rea! Så gissa, vi köpte dem! Betalade 12.50:-/rulle! :) Kanon klipp! Svärfar, som tapetserat förut, hjälpte oss att räkna ut hur mycket vi skulle köpa för att täcka hela rummet, kvar lämnade vi 2 rullar (undrar om någon köpte dem?). Rummet hann inte bli tapetserat innan vi förlorade lilla Elsie. När vi väntade William så sade vi att nu måste vi göra klart rummet! Så vi började på, eller ja Cristofer och svärfar började på att skära ut tapetvåder. MEN det fattades TVÅ rullar, lite komiskt eftersom det var vad vi lämnade kvar i affären....! Men men... Sen dess har vi funderat hur vi skulle göra med tapeterna.. Fick erbjudandet av svärfar att han betalar nya tapeter till hela rummet, eller färg, vilket vi nu ville ha. Vi skulle bara bestämma oss... Och vi försökte, vi leta och leta. Hittade många fina barntapeter. Men ingen som vi fastnade för på samma sätt som den vi redan hade. Vi bestämde tillslut att vi skulle göra två "fondväggar" av tapeten vi hade. Och vi skulle bara titta på färg. Precis i den vevan fick vi veta att William inte skulle få stanna med oss.... Och sen förlorade vi vår stora lilla William. Och sen är vi nu här... När jag lessnat på att rummet står oanvänt, med ett stort tapetbord mitt i rummet, utskurna tapeter, alla andra möbler huller om buller (eftersom att rummet skulle tapetseras hade vi tömt på möbler som sen blev inburna igen när det inte blev tapetsering). Igår bestämde vi oss för att kolla på färg. Hittade en vi gillade, åkte hem, målade två väggar, och idag är det alltså tapetsering!
En tapetsering som har väntat på att bli gjort (egentligen) sen hösten 2008 när vi flyttade in här... Och det känns så skönt! Äntligen får mina barn sitt rum.... Mina fina... Och rummet blir så vackert. Jag har aldrig sett ett så fint barnrum!! (men det är nog för att jag blir varm i hjärtat och hela jag blir fylld av kärleken till mina barn när jag ser hur rummet artar sig). Det var ju mina barns rum, och jag hoppas så att de tittar ner och ser hur fint vi ville ha det för dem...! Ska fixa kort på barnen och sätta upp i ramar på väggen har jag bestämt. Vem som än flyttar in i det rummet i framtiden ska ha mina änglar som vakar över oss och den som bor i rummet. Har funderat på att rama in ul bilder, undrar om det blir fint? :)
I fredags träffade jag min nya psykolog, och hon verkar helt ok. Vi ska nog bara lära känna varandra lite så blir det nog bra. Hon förstod att det nog var jobbigt för mig att byta kontakt mitt i en stor sorgarbetningsprocess... Och det kändes bra att hon förstår det. Så ska dit nästa fredag igen. Och det känns bra!
Vet inte om jag har så mycket annat att dela med mig om just nu...
Såg att LadyBond skrivit att hon/du skulle kontakta mig med frågor på mail, det får du gärna göra! Gör inget alls om det är någon som har frågor som ni kanske inte vill ta i min blogg :)
Och än en gång måste jag säga att det värmer hjärtat att se att ni är några som kommenterar hos mig, det är kul (får man säga så?) att jag berör! Tack! :) (jaja jag vet att ni är några som sagt att jag inte ska tacka, men nu gör jag det igen i alla fall!) :)
Nu ska jag krypa ner i soffhörnet och läsa några rader innan jag tar reda på efter lunchen och börjar förbereda för kvällsmaten! Jag "fjäskar" lite för Cristofer idag, bara mat han älskar...! Så nu på lunchen åt vi stekt fläsk med potatis och löksås, och ikväll ska jag göra någon köttgryta tänkte jag (jag tycker INTE om köttgrytor, men någon gång ibland så händer det att vi gör någon bara för att Cristofer älskar köttgrytor). Och idag är en dag när jag gör allt och lite till för min kära, bara för att han är värd det bästa!
Och som min nya psykolog sade till mig i fredag "kul att du har humor och kan skratta mitt i allt elände". Ett gott skratt förlänger livet (yep, det kan bota mycket har jag hört)....
En tapetsering som har väntat på att bli gjort (egentligen) sen hösten 2008 när vi flyttade in här... Och det känns så skönt! Äntligen får mina barn sitt rum.... Mina fina... Och rummet blir så vackert. Jag har aldrig sett ett så fint barnrum!! (men det är nog för att jag blir varm i hjärtat och hela jag blir fylld av kärleken till mina barn när jag ser hur rummet artar sig). Det var ju mina barns rum, och jag hoppas så att de tittar ner och ser hur fint vi ville ha det för dem...! Ska fixa kort på barnen och sätta upp i ramar på väggen har jag bestämt. Vem som än flyttar in i det rummet i framtiden ska ha mina änglar som vakar över oss och den som bor i rummet. Har funderat på att rama in ul bilder, undrar om det blir fint? :)
I fredags träffade jag min nya psykolog, och hon verkar helt ok. Vi ska nog bara lära känna varandra lite så blir det nog bra. Hon förstod att det nog var jobbigt för mig att byta kontakt mitt i en stor sorgarbetningsprocess... Och det kändes bra att hon förstår det. Så ska dit nästa fredag igen. Och det känns bra!
Vet inte om jag har så mycket annat att dela med mig om just nu...
Såg att LadyBond skrivit att hon/du skulle kontakta mig med frågor på mail, det får du gärna göra! Gör inget alls om det är någon som har frågor som ni kanske inte vill ta i min blogg :)
Och än en gång måste jag säga att det värmer hjärtat att se att ni är några som kommenterar hos mig, det är kul (får man säga så?) att jag berör! Tack! :) (jaja jag vet att ni är några som sagt att jag inte ska tacka, men nu gör jag det igen i alla fall!) :)
Nu ska jag krypa ner i soffhörnet och läsa några rader innan jag tar reda på efter lunchen och börjar förbereda för kvällsmaten! Jag "fjäskar" lite för Cristofer idag, bara mat han älskar...! Så nu på lunchen åt vi stekt fläsk med potatis och löksås, och ikväll ska jag göra någon köttgryta tänkte jag (jag tycker INTE om köttgrytor, men någon gång ibland så händer det att vi gör någon bara för att Cristofer älskar köttgrytor). Och idag är en dag när jag gör allt och lite till för min kära, bara för att han är värd det bästa!
Och som min nya psykolog sade till mig i fredag "kul att du har humor och kan skratta mitt i allt elände". Ett gott skratt förlänger livet (yep, det kan bota mycket har jag hört)....
torsdag 3 mars 2011
Skrattretande
Sitter vid datorn och kikar på fina kommentarer jag fått... Och tack Ängel Emanuels mamma för att du orkar skriva en lång rad i min blogg, det värmer att du orkar tänka på mig och min Cristofer! Och jag ska definitivt tänka på dina förslag!
Det jag egentligen skulle skriva, det som är lite skrattretande, är att jag sitter och läser vad jag skrivit i min blogg idag (inget ovanligt med det eftersom att jag ibland inte minns vad jag skriver ur mig när jag har de här dagarna, orden bara rinner ur och skriver sig själva och allt går så snabbt). När jag sitter och läser vad jag skrivit så utbrister jag högt "ja just ja", Cristofer som sitter bredvid funderar vad jag kom på och då säger jag "jag ska till psykologen imorgon" (och han kom ju såklart inte ihåg att det var imorgon eftersom att det inte är hans möte) och så blir hans replik till mig "hur kom du att tänka på det?" och mitt svar "jag läste det på min blogg".....
Följande kom då från min kära: ett stort gapskratt...!
Ja ibland är det skrattretande hur man är när man är som man är... Förvirrad eller i sorg? Eller kombination...
Tur att jag kan roa min sambo med små medel :)
Och om en vecka är min efterlängtade, underbara vän, Camilla uppe och hälsar på igen! Och som jag saknat/saknar henne!!!!
Det jag egentligen skulle skriva, det som är lite skrattretande, är att jag sitter och läser vad jag skrivit i min blogg idag (inget ovanligt med det eftersom att jag ibland inte minns vad jag skriver ur mig när jag har de här dagarna, orden bara rinner ur och skriver sig själva och allt går så snabbt). När jag sitter och läser vad jag skrivit så utbrister jag högt "ja just ja", Cristofer som sitter bredvid funderar vad jag kom på och då säger jag "jag ska till psykologen imorgon" (och han kom ju såklart inte ihåg att det var imorgon eftersom att det inte är hans möte) och så blir hans replik till mig "hur kom du att tänka på det?" och mitt svar "jag läste det på min blogg".....
Följande kom då från min kära: ett stort gapskratt...!
Ja ibland är det skrattretande hur man är när man är som man är... Förvirrad eller i sorg? Eller kombination...
Tur att jag kan roa min sambo med små medel :)
Och om en vecka är min efterlängtade, underbara vän, Camilla uppe och hälsar på igen! Och som jag saknat/saknar henne!!!!
Och nej dagen blir inte bättre... paniken blir inte mindre...
Igår var jag första gången på orkestern det här året. Det kände väldigt blandat. Visst lite roligt var det att spela.. Men mest jobbigt... För jäkla jobbigt. För mycket tankar, "tycka synd om blickar", frågor om vart jag varit och varför jag inte varit där på så länge... Små saker... Men för mig är de jobbiga...!
Och jag höll på att bryta ihop efter en kvar, men klarade mig en timme... Det var riktigt tungt... Och verkligheten borde faktiskt stavas vÄrkligheten just nu... För så här jobbig har den aldrig varit annars...
Och vad jag hatar att livet och världen snurrar vidare, fast jag tryckt på paus... fan....
Funderar på att städa bort lite frustration, precis som jag gjort de senaste veckorna... Men just nu är orken slut. Helt och hållet... Kanske är det kroppen som säger ifrån, nu får jag ge mig.. Men jag vet inte... Orkar inte lyssna på den just nu heller... Det fysiska och psykiska går just nu inte ihop...
Tur att jag ska till psykologen imorgon... Fast just nu vet jag ju inte hur det blir, eftersom att jag inte riktigt känner henne än.. Men jag hoppas att det blir bra. För idag orkar jag inte mer. Nu vill jag bara ge upp... Lägga mig ner och bara vara. Inte tänka, inte göra... bara vara.. sova.. stirra... sitta... inte behöva känna...
Kan man få bedövning för den här smärtan i hjärtat? För det gör konstant ont i mitt hjärta just nu... Det lindras inte ens lite... Det svider och bränner.... Värker.... Jag vill bara bli av med den här smärtan ett litet, litet tag... bara så jag får andas och ta in vårluften utan att det gör ont i mig att tiden går vidare... tack?
Igår var jag första gången på orkestern det här året. Det kände väldigt blandat. Visst lite roligt var det att spela.. Men mest jobbigt... För jäkla jobbigt. För mycket tankar, "tycka synd om blickar", frågor om vart jag varit och varför jag inte varit där på så länge... Små saker... Men för mig är de jobbiga...!
Och jag höll på att bryta ihop efter en kvar, men klarade mig en timme... Det var riktigt tungt... Och verkligheten borde faktiskt stavas vÄrkligheten just nu... För så här jobbig har den aldrig varit annars...
Och vad jag hatar att livet och världen snurrar vidare, fast jag tryckt på paus... fan....
Funderar på att städa bort lite frustration, precis som jag gjort de senaste veckorna... Men just nu är orken slut. Helt och hållet... Kanske är det kroppen som säger ifrån, nu får jag ge mig.. Men jag vet inte... Orkar inte lyssna på den just nu heller... Det fysiska och psykiska går just nu inte ihop...
Tur att jag ska till psykologen imorgon... Fast just nu vet jag ju inte hur det blir, eftersom att jag inte riktigt känner henne än.. Men jag hoppas att det blir bra. För idag orkar jag inte mer. Nu vill jag bara ge upp... Lägga mig ner och bara vara. Inte tänka, inte göra... bara vara.. sova.. stirra... sitta... inte behöva känna...
Kan man få bedövning för den här smärtan i hjärtat? För det gör konstant ont i mitt hjärta just nu... Det lindras inte ens lite... Det svider och bränner.... Värker.... Jag vill bara bli av med den här smärtan ett litet, litet tag... bara så jag får andas och ta in vårluften utan att det gör ont i mig att tiden går vidare... tack?
Helvetes jävla skit... eller kallat livet?
Jag vill bara svära nu, så fula ord som vill krypa ut ur min mun... Skrikas och ventileras... fyfan... HELVETE! Ja det känns som värre kan det inte bli.. Men jag vet att så SKA man inte säga... För då blir livet alltid värre... "det kan aldrig bli värre än att man förlorar ett barn", "det kan aldrig bli värre än att förlora två barn"... Näe aldrig mer att jag kommer tänka eller känna så... Det kan ALLTID bli värre...!!!
Hatar mycket idag... Och någonstans måste känslorna ut.
Jag hade tänkt städa idag när Cristofer jobbar... Hittills har jag inte ens plockat ur diskmaskinen.
Vi var på återbesök till min barnmorska idag. 8 veckors efterkollen... Yep, idag är det 8 veckor sedan vår lilla William föddes, död... Och idag är det 1 vecka och 1 dag kvar tills datumet vi hade med honom.
Jaha, där var det kört. Nu rullar tårarna igen. Översvämning... I min ensamhet... Och jobbigt känns det... Förjävligt. Och särskilt när man nyss varit iväg och pratat om William, pratat om honom, om förlossningen, hur vi mår, hur vi "lever" vidare idag...
Måste man fortsätta leva? Just nu kan jag inte tänka mig en framtid... Hur ska den se ut? Vi får aldrig, aldrig, aldrig, tillbaka våra älskade barn.. Aldrig mer.... Just nu kan jag bara inte förstå hur det ska gå...
Barnmorskan frågade om vi visste något om framtiden, om vi "får" prova skaffa barn igen.. Vi vet inget. Vi vet inte ett jävla skit!
Och jag saknar, saknar så det gör ont... Saknar min William... Min lilla kämpe... Vår otroliga son.
Och jag HATAR att han inte fick stanna med oss... Vad har vi gjort för ont här i världen?
Fick idag berätta för någon om hur stor min lilla son var... Hans 43 cm och 2308 gram... Det känns för mig otroligt... Att barnmorskan ville veta. Och hon sa att ja nog var han stor ändå för att vara född i vecka 30. Och för mig kommer han alltid vara mina stora lilla son... Flickornas lillebror. Underbara lilla.... Lilla skrutten.... fan fan fan... och mer ändå vill jag svära... Han var ju så otroligt livsvillig.... Så otrolig. Hela han. Han kämpade och levde, trots att han inte borde orkat... Stackars min lilla...
Försöker tänka på vad min psykolog har sagt... Att jag får hata, skrika och gråta... Men om jag inte vill då!?! vad händer då?
Försöker tänka på vad hon sagt om att inte bli bitter och missunsam... Det är svårt...
Kan någon berätta varför det är rättvist att våra barn inte finns med oss? Är det någon som kan berätta hur det kan vara rättvist att förlora 3 barn? Är det någon som kan berätta hur man ska orka när dessa 3 barn allihop föds/dör inom loppet av 1 år och 10 månader? Elsie är född 10 månader efter Emelie. Och William är född nästan ett år efter Elsie (det fattades 17 dagar).
Och den 20 mars är det två år sedan Emelie föddes.. TVÅ år... vart har tiden tagit vägen? Och varför står den inte still fast jag ber den om det?????
Nej nu måste jag ha en paus från bloggskrivandet, annars skriker jag nog snart rakt ut... Är mer ord som vill ur mig så återkommer nog senare...
Hatar mycket idag... Och någonstans måste känslorna ut.
Jag hade tänkt städa idag när Cristofer jobbar... Hittills har jag inte ens plockat ur diskmaskinen.
Vi var på återbesök till min barnmorska idag. 8 veckors efterkollen... Yep, idag är det 8 veckor sedan vår lilla William föddes, död... Och idag är det 1 vecka och 1 dag kvar tills datumet vi hade med honom.
Jaha, där var det kört. Nu rullar tårarna igen. Översvämning... I min ensamhet... Och jobbigt känns det... Förjävligt. Och särskilt när man nyss varit iväg och pratat om William, pratat om honom, om förlossningen, hur vi mår, hur vi "lever" vidare idag...
Måste man fortsätta leva? Just nu kan jag inte tänka mig en framtid... Hur ska den se ut? Vi får aldrig, aldrig, aldrig, tillbaka våra älskade barn.. Aldrig mer.... Just nu kan jag bara inte förstå hur det ska gå...
Barnmorskan frågade om vi visste något om framtiden, om vi "får" prova skaffa barn igen.. Vi vet inget. Vi vet inte ett jävla skit!
Och jag saknar, saknar så det gör ont... Saknar min William... Min lilla kämpe... Vår otroliga son.
Och jag HATAR att han inte fick stanna med oss... Vad har vi gjort för ont här i världen?
Fick idag berätta för någon om hur stor min lilla son var... Hans 43 cm och 2308 gram... Det känns för mig otroligt... Att barnmorskan ville veta. Och hon sa att ja nog var han stor ändå för att vara född i vecka 30. Och för mig kommer han alltid vara mina stora lilla son... Flickornas lillebror. Underbara lilla.... Lilla skrutten.... fan fan fan... och mer ändå vill jag svära... Han var ju så otroligt livsvillig.... Så otrolig. Hela han. Han kämpade och levde, trots att han inte borde orkat... Stackars min lilla...
Försöker tänka på vad min psykolog har sagt... Att jag får hata, skrika och gråta... Men om jag inte vill då!?! vad händer då?
Försöker tänka på vad hon sagt om att inte bli bitter och missunsam... Det är svårt...
Kan någon berätta varför det är rättvist att våra barn inte finns med oss? Är det någon som kan berätta hur det kan vara rättvist att förlora 3 barn? Är det någon som kan berätta hur man ska orka när dessa 3 barn allihop föds/dör inom loppet av 1 år och 10 månader? Elsie är född 10 månader efter Emelie. Och William är född nästan ett år efter Elsie (det fattades 17 dagar).
Och den 20 mars är det två år sedan Emelie föddes.. TVÅ år... vart har tiden tagit vägen? Och varför står den inte still fast jag ber den om det?????
Nej nu måste jag ha en paus från bloggskrivandet, annars skriker jag nog snart rakt ut... Är mer ord som vill ur mig så återkommer nog senare...
tisdag 1 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)