Har idag avverkats...!
Fått reda på att prover på William är skickade till USA, beviljat ännu en gång att skicka iväg prover dit av landstinget. Fick förklarat för oss att det är väldigt kostsamt att skicka iväg proverna, det förstår vi... Sen fick vi veta att de ska kika på 23 gener som har något med hjärtat att göra och se om de kan hitta något avvikande där. Om de gör det så kanske vi får en förklaring, en handelsplan, ett svar. Om inte, ja då får de börja leta på något nytt ställe... Sen tog de några fler blodprover på mig.... Annars fick vi inte veta något nytt...
Mötet hos prästen var starkt och jobbigt. Precis som jag misstänkte... Gjorde mitt bästa för att slippa ta beslut, men jag vet att de krävdes ju.. Så nu är det gjort. Nu är det bestämt att han skickas iväg på kremering. Fast helst skulle jag vilja slippa ta ett så hemskt beslut. Men jag vill ju inte att han läggs ner i kista. Så då är det ju kremering. Känns jätte tungt. På något konstigt sätt. Var inte alls roligt att säga åt dem att "förstöra" vår son. Den känslan hade jag idag. Som att han blir förstörd när han kremeras. Fast jag tycker att han är "friare" kremerad än instängd i en kista...
Konstigt det där med känslor.
Sen pratade vi om hur vi vill ha det med begravning. Och ja något ska vi ju ha. Så det kom vi fram till. Men vi vill inte ha en begravning med kista. Så därför är han skickad på kremering. Däremot funderar vi nu över om vi ska ha en begravning med urna istället. Att ha hans lilla urna i kyrkan. Och ja det kanske vore skönt. Vackert på något sätt. Och mindre troligt att jag skulle vilja rymma med urnan än med kistan... Så känns säkrare iaf.
Sen är ju frågan om vi vill ha grav, minneslund eller urnlund. Och ja, där ska vi nog fundera ett tag. Mamma funderar varför vi inte "vill" lägga honom med tjejerna i Uppsala. Och ja det är för att det känns jobbigt. Att han ska vara så långt från mig. Från sina föräldrar. Fina lillebror...! Sen känns det som att besluten när vi förlorade Emelie var tvungna att tas så snabbt, och jag tycker såhär i efterhand att det är jobbigt. Att jag hellre hade haft henne här. Men facit i handen. Förstår fortfarande inte varför vi tvingades ta beslut om henne på två veckor. Det förstår inte prästen heller. Och hon förstår inte heller varför de inte kontaktades...
Kaos inombords. Och en hemsk skuldkänsla.... Som att jag inte vill ha min fina William bara för att vi skickar iväg honom på kremering... Jag ville ju ha honom.. Föralltid. Och fick jag välja skulle jag vilja ta med honom hem och aldrig släppa honom. Men så kan man ju inte göra.. Jag kan inte ha honom här i all framtid... Det får jag inte.. Så därför måste jag ju ta hemska beslut.
Och jag grät faktiskt. Inte många tårar. Men några. För när jag pratar om honom, de bitar som gör ont (kremeringen, begravning osv) då gör det för ont för att hålla allt tillbaka..... Då rinner tårarna fast jag kanske inte vill... Fast jag vill verka stark.. Jag som egentligen är så svag...
William, mamma vill alltid ha dig! Och mamma kommer alltid ha dig i sitt hjärta! Du kommer alltid finnas närmare än någon levande. Precis som dina systrar. Ni alla finns djupare och närmare mitt hjärta än någon annan människa....
Och helst hade jag behållit er för all framtid.... Varför ville ödet annorlunda?
Det är jättejobbiga beslut som du måste ta! Jag hoppas att du orkar och att när du väl har tagit besluten känner att du gjort rätt och att det med den vetskapen känns lättare!
SvaraRaderaVi kremerade vår lilla Livia. Jag hade också lite svårt att bestämma hur jag ville men min ma var helt övertygad om att kremering var det enda rätta. Han såg det precis som du att Livia blev instängd i kistan och att hon skulle kremeras och att röken kom UPP i luften för ner i jorden. Jag tycker det är ett rätt så fint sätt att se det på att röken går upp mot himlen och att Livia blev fri i och med kremeringen!
Förstår också att beslutet blir jobbigt när du har dina flickor på ett annat ställe. Om du ändå väljer att ha William där ni bor nu kanske du kan försöka att tänka att flickorna har varandra på det andra stället. Och att var de än är så är de i ditt hjärta och då spelar det u ingen roll var deras små kroppar finns. Jag kände efter någon vecka efter att Livia dött och vi besökt henne varje dag att hon inte var kvar där längre. Hennes själ hade färdats vidare, det var faktiskt bara hennes skal som låg där på bordet. Det gjorde också att det kändes lite lättare, att vad jag än bestämde så var det ju bara vad gällde hennes kropp, inte hennes själv för den hade ju redan farit vidare!
Hoppas att du finner den styrka som du så väl behöver. Försök att ta en stund i taget.
Kram