Skrämmande känsla...

Sen i lördags har jag haft en konstig känsla.. Och jag gillar den inte. Jag kan inte sätta ord på hur den känns, men det känns inte bra. Det är som en stressande, gnagande, tryckande, ångestladdad känsla. Och jag blir inte av med den. Jag vet inte vad som orsakat den, och jag kan inte få det att sluta...
Jag antar att det ligger begravt någonstans varför jag känner såhär, för just nu är jag övertygad om att det är en fysisk känsla som framkallats av psykiska orsaker... Men det får väl visa sig...
Jag ber det bara att FÖRSVINNA!!!

Jag vet inte om det är alla tankar som snurrar i mitt huvud sen mötet med forskarna. Om det är tankar om saker som hänt i vår närhet den sista tiden... Om det är något annat som orsakat det.. Om det är för att jag är så besviken på vissa i min omgivning... OM det är för det kommande året. Året då vi bestämt att barn-prat ligger på hyllan. Året som ska bli vårat år...

Kanske är det vad som orsakar det.. Att jag börjar inse att hur mycket jag än längtar efter ett barn hos oss nu, så går det inte. Det kommer inte att hända nu inom den närmsta framtiden...
Det kommer inte bli ett barn nästa år. Först året efter det har vi bestämt att barn ska diskuteras. Kanske är det därför det känns jobbigt i mig nu... Men säker är jag inte...

Hela kroppen skriker efter ett barn. Min kropp skriker att jag inte vill vänta längre, jag vill ha hjälp nu, jag vill ha ett barn hos mig nu. Jag har knappt tid att vänta tills barnet kommer finnas hos oss... Jag har gått tillräckligt många månader för att vi borde ha haft minst ett barn hos oss!!
Fast jag säger åt min kropp att den får vänta, att mitt hjärta får stilla sig, att armarna får krama något annat så länge, att uppmärksamheten och kärleken får läggas på någon annan än på ett barn, så vill min kropp inte lyssna. Den saknar och skriker åt mig hur elak jag är...
Den saknar det den borde ha haft i sin famn nu...
Och planerna inför de kommande åren är inte mina, fast det är jag som uttalar dem... Det är inte de planer som jag ville ha, inte de planer som jag hade från början... De är inte det liv jag ville ha...
De är det liv jag nu måste välja....

Sen när har livet rätt att ta ifrån oss vår valfrihet?

Och vackert väder och tenta plugg... Näe det är ingen bra kombination...

Tankar...

Det är dumt med regn... På något sätt får det mig i en viss stämning och vips tänker jag för mycket....

Imorgon är det midsommar, och jag kom att tänka på att midsommar förra året då fanns William fast vi inte visste om det än. Ett år sedan vår prins äntrade vårt liv. Och konstigt är det.

Ibland tittar jag på korten på alla tre barnen och de känns som att det inte har varit på riktigt, det känns så nära men så långt bort. Jag minns varje detalj på dem, men ändå är det som att de inte riktigt varit....
När jag tittar på William blir det tydligare. Varje detalj av den underbara pojkens ansikte är så vackert. Hans små fingrar. Det underbara lockiga håret. Sötnäsan. Allt var ju han. Så mycket han. Och så ont det gör att inte få se det igen. Inte få se honom växa upp och bli allt det jag vet att han hade blivit om han hade fått chansen.

Och konstigast är väl att jag aldrig får chansen att vara mamma till de barnen på det sätt jag trodde... Konstigt...

Att jag vågade!

I söndags vågade jag något som jag inte gjort på länge. Jag satt centimetrar från en liten flicka på 11 månader. Elsie skulle ha varit 13 månader (om hon fötts när hon var beräknad) och att jag vågade sitta och prata med en liten flicka som är bara något yngre än min dotter skulle vara, det är stort för mig.
Jag har inte orkat, och har fortfarande svårt att orka, tänka på andras barn som något gulligt och underbart. Det gör för ont för mig att se vad jag skulle ha haft om mina barn överlevt.
Men jag vågade i söndags. Och det är jag stolt över. Jag pratade med henne, log åt henne när hon gång på gång sa "bappen bappen" om sin napp... Jag vågade.
Kanske gick det bättre för att det är en liten flicka som är släkt med mig. Men samtidigt känns de barnen jobbigare. Det är jobbigare att se att andra barn föds in i släkten, men att mina inte finns här med oss.
Den lilla tjejen var väldigt lik mig som liten. Och det gjorde ont, samtidigt som det var skönt att se.
Och det var första gången jag träffade henne.
Och det gick bra.
Och stolt är jag.
Fast det gjorde ont.

Och ondare gör det när jag tänker på det nu....

Kommer vi någonsin att få det?
Och hur?

Tack ni fyra som kommenterat mitt inlägg om besöket i uppsala. Nu har jag valt att "gömma" det ett tag. Det kändes som jag fläktes upp och visade mitt innersta, och det kändes lite väl jobbigt. Får se om det kommer ut igen så som det skrevs, eller om det redigeras. eller om det blir ett helt nytt inlägg med forskningsresulteten...

Om någon funderar vad som sades så får ni gärna fråga, maila går väl tror jag? Annars så får ni skriva får jag fixa så mailadress finns tillgänglig....

Nu ska jag fortsätta klura över nästa veckas tenta...
Den här veckans diskussionsuppgifter är klara i alla fall... Och det känns skönt. Men måste ju planera inför hur tentan ska skrivas... Särskilt när jag är osäker på hur läraren har tänkt?!

Uppsala och klinisk genetik imorgon!

Och jag är sjukt nervös! Vet inte alls vad jag ska förbereda mig på... Det går nog inte att förbereda sig....

Efteråt blir det besök hos mormor och morfar, och jag får försöka se fram emot det istället.

Tomt

Det är tomt i huvudet. Det känns konstigt. Tomt och konstigt.
Tomt.
Massor med tankar men de fastnar inte... Konstigt!

Och i helgen hoppas jag att vårt "stora" altan projekt för vår framsida ska dra igång! Blir till att gräva tills vi inte orkar mer ikväll och imorgon! Så att vi på lördag kan köpa virke och min snickarhändige man kan fixa trall! :)
Längtar!

Och så återgår jag till: tomt.

Kanske dags att tänka över kvällsmaten... Ja, det är det nog...

Tid till klinisk genetik!!!

Idag ringde de och gav mig/oss en tid till klinisk genetik! Som vi väntat!
Fredag den 17 juni kl. 15.00 ska vi vara där. Och spännande känns det.

Undrar så om det har kommit fram till något?
Vad har forskningen i USA visat? Kan de hitta någon orsak till att våra älskade barn utvecklar hjärtfel? Och kan det förebyggas? Undvikas?
Kan vi någonsin få barn "naturlig" väg?
Kan vi få hjälp att få biologiska barn?
Kan vi någonsin få bli föräldrar till ett levande barn? Och hur? Och när?

Tankarna snurrar och jag går på högvarv! Kan det vara vår tur att få svar nu?

Vita rosor planterade på graven

I fredags planterade vi vita rosor på graven. Igår var vi och kikade på dem, igen. Och vattnade.
Mina fina vita rosor har lagt sig ner, varför då? De viker sig.
Det känns inte kul.
Jag vill att de ska stå där så vackra som de är och blomma på min lilla prins grav.

Det var hårt att lämna hans urna i marken. Det var tungt. Det var hemskt. Det gjorde ont.
Det känns bra att veta vart hans urna är, vart askan efter min son finns.
Det är tungt att stå emot viljan att gräva upp graven och ta honom med mig hem.
Känslan av att han borde vara hos mig överväldigar mig varje gång jag tänker på vart han finns. Varje gång jag tänker på graven.

Men det känns bra, att han har en grav. Min lilla pojk.

5 månader sedan William föddes

Idag är det 5 månader sedan William föddes. Konstigt att tiden fortsätter att gå.

Igår var det 4 år sedan Cristofer och jag förlovade oss. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen....

Idag är jag frustrerad, arg, irriterad, besviken, ledsen, överväldigad.
Idag är ingen bra dag att vara ensam på....

William

Nu är vår älskade William begravd. Det var en jätte fin ceremoni och det var hur jobbigt som helst.
Allt gick bra. Förutom att blomsterhandeln hade glömt att göra våra blommor!!! Vi som blev sena iväg hemifrån, eftersom jag just då helst inte ville åka och behövde lite övertalning om att jag skulle överleva att ta farväl av honom, och kom till blomsteraffären 12.30 (begravningen började 13). Men när jag kommer dit säger de att de inte har någon beställning från mig. Efter 15 minuters letande hittar de min order och krukan som jag lämnat in och de gör det när jag står på plats och väntar. Under tiden kommer de på VILKEN begravning det är jag ska på, och vem jag är (att det är jag som är MAMMA till barnet som ska begravas) och de ber ännu mer om ursäkt för att det blivit missat. Så 12.55 var vi i kyrkan, jippi... INTE...

Annars var det uppehåll, men inte sol, under begravningen.
Cristofer bar vår son till graven och sänkte även ner urnan. Jag lade ner en syrenkvist från alla som tänkte på oss och honom den dagen, från alla som ville vara där men av olika anledningar inte hade möjlighet att delta, sen lade jag ner ett brev (med kärlek) från mig, och så lade vi ner ett kort på oss (så han slipper vara alldeles ensam), sen lade vi en varsin cremefärgad ros, jag och Cristofer. Cristofers föräldrar lade ner en varsin blå ros (de visste tydligen inte att det som lades ner i graven stannade i graven utan trodde att blommorna skulle plockas upp, så jag vet inte om de hellre hade önskat att blommorna lagts bredvid graven). Mina föräldrar satte ett jättefint arrangemang i en hjärtformad kruka bredvid graven.
Och vi var dit på kvällen och kikade, då var hålet igentäckt och framför hans lilla kors stod den hjärtformade krukan. Det var jättefint.

Idag ska vi nog ta oss dit och plantera någon blomma (antar att arrangemanget börjar vissna lite). Och så tror jag att jag ska lägga dit en sten med texten "lilla hjärtat".

Vad konstigt det var att se hans urna, se hans namn stå på urnans framsida, se hans datum. Försöka förstå att det var vår lilla bus, vår kämpe, vår lill-prins, vår William, som fanns i den. Det var svårt. Och hårt.
Och det är hårt att se hans namn på korset vid graven. Men ändå skönt.
Men mest konstigt.

Han fanns.

Han var verklig....

Han är död..........

Ska försöka lägga in någon bild på graven lite senare (jag orkar inte bråka med datorn om att lägga in bilder nu).

Och kanske skriver jag mer om Williams begravning senare.

I onsdags var Cristofer helt ledig, när det var begravning. Igår var han också helt ledig (röd dag), och då fixade vi en del hemma. Har fått klart lite på vår framsida, och det blir så otroligt fint! Och idag jobbar Cristofer, men han skulle försöka sluta vid 15 tiden. Och då ska vi göra klart vindskyddet som ska stå mellan närmaste grannen och oss. Och sen ska vi flytta lite klätterväxter! Och det är så skönt att göra något fysiskt ansträngande just nu. Vara helt slut efter att man grävt, och snickrat, och burit, och planterat.... Det behövs just nu.

I helgen blir det att vara ledig och njuta!
Får se om vi hinner till min farmor och sommarstäda hennes vardagsrum (piska mattor). Annars ska vi på en fest med orkestern jag spelar i (har haft uppehåll från den under våren, jag har inte orkat gå dit, det har känts för jobbigt).
Och bara vara ledig. Med min älskade. Och kunna fixa på Williams grav. Det känns skönt. Det behövs.

Och på söndag är min sista dag som sjukskriven, och på måndag är jag student igen (då börjar en sommarkurs som jag ska läsa). Och jag hoppas att jag klarar av 50% utan att säcka ihop... För jag vill!