I söndags vågade jag något som jag inte gjort på länge. Jag satt centimetrar från en liten flicka på 11 månader. Elsie skulle ha varit 13 månader (om hon fötts när hon var beräknad) och att jag vågade sitta och prata med en liten flicka som är bara något yngre än min dotter skulle vara, det är stort för mig.
Jag har inte orkat, och har fortfarande svårt att orka, tänka på andras barn som något gulligt och underbart. Det gör för ont för mig att se vad jag skulle ha haft om mina barn överlevt.
Men jag vågade i söndags. Och det är jag stolt över. Jag pratade med henne, log åt henne när hon gång på gång sa "bappen bappen" om sin napp... Jag vågade.
Kanske gick det bättre för att det är en liten flicka som är släkt med mig. Men samtidigt känns de barnen jobbigare. Det är jobbigare att se att andra barn föds in i släkten, men att mina inte finns här med oss.
Den lilla tjejen var väldigt lik mig som liten. Och det gjorde ont, samtidigt som det var skönt att se.
Och det var första gången jag träffade henne.
Och det gick bra.
Och stolt är jag.
Fast det gjorde ont.
Och ondare gör det när jag tänker på det nu....
Kommer vi någonsin att få det?
Och hur?
Tack ni fyra som kommenterat mitt inlägg om besöket i uppsala. Nu har jag valt att "gömma" det ett tag. Det kändes som jag fläktes upp och visade mitt innersta, och det kändes lite väl jobbigt. Får se om det kommer ut igen så som det skrevs, eller om det redigeras. eller om det blir ett helt nytt inlägg med forskningsresulteten...
Om någon funderar vad som sades så får ni gärna fråga, maila går väl tror jag? Annars så får ni skriva får jag fixa så mailadress finns tillgänglig....
Nu ska jag fortsätta klura över nästa veckas tenta...
Den här veckans diskussionsuppgifter är klara i alla fall... Och det känns skönt. Men måste ju planera inför hur tentan ska skrivas... Särskilt när jag är osäker på hur läraren har tänkt?!
Tack för din fina och ärliga kommentar hos mig. Jag förstår absolut hur du menade och jag är så glad att du skrev om din åsikt. Självklart att kunna lätt bli gravid betyder tyvärr inte alltid att kunna få ett friskt och levande barn, jag vet det. När jag skriver om kvinnor som kan bli gravida på naturlig väg, tänker jag alltid på dem som får även ett friskt barn med sig hem, som har den möjligheten att kunna bygga en familj i den takten och med så många barn som de önskar. För många är det så naturligt och självklart att det sker så. Jag önskar att vi alla skulle kunna känna likadant.
SvaraRaderaJag följer din blogg, fast kommenterar sällan, för att jag känner att det inte finns ord som jag skulle kunna ge och som skulle kunna minska er sorg och smärta, men jag tänker ofta på dig och önskar av hela mitt hjärta att ni får en gång ett frisk, levande barn, ett fint syskon till Emelie, Elsie och William.
Varma kramar/ "Tonci" (http://vivillockshabarn.blogspot.com/)
Grattis! Jag själv kämpar just nu med att min svägerska är gravid och tycker att det är skitjobbigt. Samtidigt som jag vill vara glad för hennes och min pojkväns brors skull så orkar jag inte. Så jag drar mig undan och tänker "vad ska jag med för, jag betyder ändå ingenting när jag inte är med barn". Hoppas det går över...
SvaraRadera