Då är Cristofer snart hemma... Och kvällsmaten blir hämtpizza, lagom lat ikväll... Sen ska Cristofer hjälpa mig få upp de sista ljusstakarna, som jag inte kan få in i fönstret själv, och så ska vi kika över kylen lite. Vad vi har där som måste in i frysen och lite sånt om vi blir borta...

Får se om vi kan vika några kläder eller om de fortfarande är fuktiga....


Måste skriva att barnkläderna ser så pyttiga ut! Fast kanske inte konstigt, med den lilla storleken... Kändes konstigt att ta ut dem ur tvättmaskinen och hänga upp dem på tvätt... Så overkligt...

Och overklighetskänsla är nog det som bäst sammanfattar nulägets sinnesstämning....

Så det här kanske blir sista inlägget på ett tag, det visar sig... Beror på vad som händer imorgon och om jag kommer ha tillgång till dator som sagt.... Ovisshet är det värsta jag vet!

Förberedelser...

Golvet är dammsuget och torkat. Mattorna ruskade och lagda på plats. Toaletter och handfat städade. Två av tre maskiner tvätt hängda på tork, och en nästan torr, och tredje maskinen tvätt är på gång. Ljusstakar i alla fönster utom två (tre om man räknar "barnrummet" som är lite kaos efter vårt tapetseringsförsök som ännu inte är påbörjat eftersom det fattas tapeter). Annars är det bara lite disk kvar att stoppa i diskmaskinen och lite som måste diskas för hand. Hänga sista maskinen tvätt och hoppas att den torkar till imorgon, packa väska ifall vi blir kvar på sjukhuset, vika tvätt.... Vet inte om det är så mycket mer vi "måste" göra innan morgondagen. Vill ha det fräscht och fint hemma ifall att vi blir kvar ett tag. Alltid skönare att komma hem då.

Har tänt mig några ljus lite här och var på nedervåningen och funderar att ta mitt glas med vatten och krypa upp i soffhörnet. Funderar även på vad kvällens mat ska bli.... Och om jag ska äta den med Cristofer när han kommer hem (ovisst exakt hur dags men någon gång mellan 20-22) eller om jag ska äta i min ensamhet...

Hoppas att jag sover okej inatt i alla fall. Men det finns inga garantier. Svårt att greppa den sits vi är i just nu. Jag kan inte förstå att jag nu har gått längre tid med den här lilla än med både Emelie och Elsie, jag hoppas att det är ett bra tecken! Jag hoppas att den här lilla har ett lindrigare fel, ett som den kan leva med. Och att den lilla kämpen orkar stanna hos oss.... Håller på att tvätta kläder till vår älskade nu. Bara en uppsättning, men ändå. Om något går fel vill vi klä den med ordentliga kläder. En tröja, mjukbyxor och en mössa. Fanns inte några så små strumpor, vad vi hittade, på den affären som vi handlade på. Och om vår lilla föds för tidigt och lever så vill vi ju ha några kläder att klä h*n i! :) Och då måste vi naturligtvis skaffa fler kläder :) !
Svårt att tänka att vi kan få barn i veckan, eller om några veckor, eller ens det här året.... Och gruvar mig för kejsarsnitt, det kommer jag nog göra tills det blir av... Men allt för att rädda vår älskade lilla där inne!

Pirr i magen, nervös/rädd.... Imorgon kommer bli en lååååång dag............

Uppsala imorgon.

Imorgon är det måndag, och imorgon är det koll på akademiska sjukhuset i Uppsala som gäller... 10.30 träffar vi fostermedicinarna och 13.00 fosterkardiologen... Sen får vi se. Kommer vi få åka hem eller inte? Vad kommer hända? Kommer bli en känsloladdad dag.
Har varit och lyssnat på hjärtljud och gjort CTG på förlossningen idag. Och allt såg bra ut. Den lilla ville inte riktigt samarbeta, men annars så var allt bra (vad de kan kika).
Så nu har älsklingen dammsugit och tvättat en maskin innan han åkte till jobbet, och när jag nu har kommit hem så ska jag torka golv och köra en maskin tvätt till. Sen är det värsta borta. Bara lite små plock som jag vill ska göras innan vi åker imorgon. Om vi blir kvar är det ju skönast om det ser fint ut när vi kommer hem igen. Vet ju inte hur länge vi blir borta.

Är så otroligt trött idag, har nog sovit väldigt dåligt inatt.... Blir nog inte bättre natten som kommer...

Och irriterad är jag också. Skulle öppna dörren under diskbänken, där vi har sopor, och får dörren i handen. Då har övre gångjärnet lossnat... JIPPI... Och jag är ensam hemma och lättirriterad, näpp jag fixar inte dörren. Då kommer det sluta med att jag slänger den....! Så har bett om hjälp med att fixa till den, så får se när jag får det... Det sura är att jag har frågat Cristofer om vi inte borde limma fast gångjärnet eftersom det verkade som att det började lossna, men det trodde han inte var någon risk.. Näe där hade han ju rätt?

Näe nu ska jag nog ta reda på efter maten.... Får se om det blir fler uppdateringar idag, annars får vi se när de blir av. Om jag kommer ha tillgång till dator eller hur det blir...

Nervös som sjutton... Men barnkläder i strl 38 kommer vara tvättade och vikta till imorgon för att tas med, om utifall att det blir en tidigare förlossning.. Och rädd för kejsarsnitt är jag också! Och ska barnet födas levande är det kejsarsnitt som gäller....

Ursäkta den sena uppdateringen!

Hela veckan har varit kaos och upp och ner... Därför har uppdatering inte blivit av...
I måndags skrev jag ju, tisdag var det så otroligt många besök på sjukhus både i hudik och hemma så då somnade jag i soffan när jag kom hem på eftermiddagen. Onsdag var jag med Cristofer till jobbet, bra att han har ett sånt jobb ibland, för jag hade en riktigt jobbig dag.... Torsdag (igår) blev en upp och nedvänd dag. Började med att lyssna hjärtljud, sen skulle Cristofer åka vidare till jobbet. Diskuterade med barnmorskan, hade känt väldigt lite rörelser i magen onsdag-torsdag, och hon tyckte vi kunde åka till hudik för att kolla så att det inte var något som var knas (hjärtat slog ju fint så vitt hon kunde höra). Så vi for till Hudik och förlossningen där. De hade full rulle och massvis med akutfall. Fick köra en CTG kurva och var klara vid 12.30, men sen skulle vi träffa en läkare också. Det skulle vi få göra 14.30. Men CTG:n såg fin ut. Så det var lite lugnande. Men rädslan för vätska i buken, försämrat flöde osv var ju fortfarande kvar... Så var tillbaka på sjukhuset före 14.30. Fick sitta i ett rum och vänta. 15.20 fick vi träffa läkaren. 15.40 åkte vi hem. Läkaren kunde inte se något försämrat flöde, bra med fostervatten, osv. Enda förklaringen var att de ibland har viloperioder och ingen vet varför. Men vi såg iaf hur den lilla rörde fingrar och händer. Provade alla fingrar och stoppade tummen i munnen :) Så vi får nog en liten tumsugare :) Såg väldigt sött ut och jag vill bara ännu mer att den lilla ska få leva kvar hos oss! Så älskad som den är!
Vi var hemma vid strax före 17, var ett otroligt hemskt snöoväder på väg hem! Och sen följde jag med min mor o far till farmor, när Cristofer åkte och jobbade. Och vips så hade torsdagen gått.

Så idag, fredag, skulle vara vår lediga dag tillsammans, och det blev ju lite förstört efter gårdagen... Det jobb som inte hanns med igår måste göras idag... Så nu sitter man här, ensam hemma, och känner sig lite övergiven... Men det är ju ett bra tillfälle att uppdatera bloggen :)

Har lyssnat på den lilla idag, och det slog bara bra idag också hjärtat! 154 slag :) Och så mätte barmorskan sf måttet och det låg på 24, precis över snittet på kurvan. Så det var kanon. Har även konstaterat att jag börjat få ont i bäckenbenet, barnmorskan sade att "ja då har du börjat få känningar av foglossning". Och min reaktion blev "näe det vill jag ju inte ha". Och ångrade att jag nämnt att jag var öm... Men vissa saker får man ta! Och vem vet hur länge till jag är gravid? På måndag åker vi till Uppsala igen... Och nervös är bara förnamnet. Kan inte förstå att vi snart är där. Kan vi verkligen ta oss dit? Kan det sluta bra? Kan vi få se vårt lilla under röra sig? Kan de rädda den lilla kämpen där inne? Finns det hopp? Huvudet snurrar och snacka om att man lever från dag till dag...!

Har funderingar på att orka dammsuga idag, får se om jag lyckas med det (tänka är jag duktig på!) :) Kan ju börja med att plocka ur och i diskmaskinen iaf :)

Tack snälla ni som kommenterat och alla ni som håller tummarna! Kan det vara så att tummarna hjälper? :)

Måndag

Och idag skulle vi ha en ledig dag tillsammans jag och Cristofer, det sprack... Han blev tillfrågad att jobba eftersom det var en som var sjuk... Tråkigt, för där rök vår dag tillsammans...

Annars slår det lilla kämpar hjärtat fortfarande på. Och jag hoppas det fortsätter så. Nu är det bara en vecka kvar tills vi ska till Uppsala och akademiska igen. För en ny utvärdering och koll på läget.... Hoppas verkligen att den här gången slutar bra, snälla snälla snälla låt den göra det...

Annars är jag rätt trött, orkar inget. Minnet har jag tappat. Koncentrationen har flytt... Och känner mig allmänt ensam och lämnad i situationen....

Imorgon ska vi träffa en kurator i Hudik, sen ska vi träffa en aurora barnmorska. Och på eftermiddagen ska jag och lyssna på lilla bus hjärtljud. Och hoppas de fortfarande slår lika fint..!

Är för övrigt less på byxor med hål i.... Har lagat mina byxor två gånger (i lördags och idag) och nu är de trasiga, igen. Ett nytt hål.. Blä! Tjatigt är det... Men snart kanske jag kan få köpa nya, hela byxor? :)

Gravidhormoner eller surtant?

Kanske är jag båda delarna...

Idag är jag otroligt sur. Värre än citron/lime sur. Bitter. Gnällig. Det var jag en sväng igår också. Men idag är det värre....!

Fick höra idag, hade nog hört det förut men i januari (och då var det lite annat som var viktigare i mitt liv så jag lade nog inte märkte till de orden), att ett av mina kusinbarn har ett hjärtfel. Det ringer någon klocka om att jag har hört det. Men i vilket fall som helst så hade det blivit nämnt något om att vår lilla i magen har fel på hjärtat och det hade resulterat i att en släkting till mig sagt att det lilla kusinbarnet som är fött 3 dagar innan Elsie också har ett hjärtfel. Okej, så långt är det okej. Om det inte vore för att alla ska börja jämföra det. Vi vet inte vad det är för hjärtfel det här barnet har. Tyck att jag överdriver, men sätt dig själv i min situation. Har man tidigare förlorat två barn i hjärtfel, så blir tanken automatisk. Jag vill inte tänka den, men den finns där. Det kan hända igen. Försök då för fan inte trösta mig med att det finns många som har hjärtfel och mår bra. Ja jag vet att det finns de som kan leva med hjärtfel och fortfarande må bra, ja det är ett hopp för oss. Men förstå att det är inte de tankarna som lever i mig?! Och det tröstar inte mig att andras barn med hjärtfel klarar sig, men inte våra! Det tröstar inte alls...!
Med risk för att vara något översur så ska jag fortsätta skriva om vad som rört om min dag. Det lilla kusinbarnet som har hjärtfel och som är född i januari i år ska få ett litet syskon, i början på våren hade mamma fattat det som. Okej trevligt, om det inte hade varit en massa omständigheter runt om som gör att jag mår dåligt av det. Och jag kan inte förstå varför inte 4 barn räcker? De äldsta två är ju snart tonåringar... Nu ska de alltså bli 5 barn i den familjen. Och jag hoppas att ingen här tar illa vid sig när jag tycker att det börjar bli barnsamling i den familjen... Tänker inte gå in på alla detaljer kring den här familjen, men ja... Jag tycker livet blir för mycket just nu. De har ett barn, som lever, och som mår bra (förutom det här hjärtfelet, vet inte vad det är för något för det är ju ingen som berättar saker för mig när det gäller barn i min närhet längre), och nu ska de ha ett till.... Det behöver inte komma några onödiga kommentarer om den här familjen, eftersom jag inte tänker lägga ut så mycket detaljer kring dem så kan det vara svårt att förstå varför jag blir så ledsen/irriterad. Men jag behöver skriva av mig. För jag mår skit av det....

Så varför ska någon sitta och kommentera det barn jag bär på nu och jämföra det med ett barn som redan är fött och tydligt har klarat sig genom graviditet, förlossning, och snart sitt första år? På vilket sätt är situationerna lika? Och näe, i dagens läge kan jag inte "tycka synd om" de som har fått ett LEVANDE barn med hjärtfel. Tyvärr. Den sympatin är borta. Jag sitter här idag och vet inte om jag får behålla min lilla älskade som bor i min mage eller om jag kommer förlora den lilla. Jag lever timme för timme, och dag för dag. Det hjärtfel som de hittat hos min lilla bäs är ett som man inte kan klara sig bra med. Förmodligen inte. Man kommer vara rätt sjuk. Men förhoppningsvis är det ju så att läkaren diagnoserat fel. Men vi vet inte. Jag är så otroligt rädd för att förlora det här också. Så tro inte att du ger mig hopp bara för att du påpekar små barn som lever med hjärtfel och har det bra. Det hjälper inte just nu. Det gör det jag är med om bara ännu hårdare. Jag har redan förlorat två barn! Jag vill inte förlora ett till!

Men tydligen så är det så man ska tänka, på andras otroliga tur... Som bara får barn, vips och hopp, och att de kanske inte är helt friska ska jag alltså tycka är något som är jobbigt?! Vänta här nu, om dessa personer inte ens tagit kontakt med mig i mina förluster av mina barn, de har inte visat sympati med mig, varför ska jag då göra det? Bara för att bevisa att jag är en bättre människa? Näe det behöver jag faktiskt inte vara! Jag klarar mig ändå!

Så kalla det för gravidhormoner eller kalla mig för surtant. Jag skiter i vilket. Eller är jag bara mänsklig som tycker det gör ont när folk slänger mitt öde i ansiktet på mig och sen inte tycker att det är så mycket att må dåligt över?

Lilla bus lever i alla fall fortfarande, och jag välsignar varje dag vi får tillsammans! Idag slog lilla hjärtat runt 150 :) Varje dag lilla bus överlever är ett stort steg, en stor dag. Och varje dag det finns sparkar finns det en gnutta hopp, än är det inte för sent! Imorgon har vi kommit till vecka 24, och dit klarade sig inte Elsie.... Hon dog natten till 23+4. Och Emelie klarade sig förmodligen inte till vecka 24 heller, fast hon är född i vecka 25. Men hon hade ju varit död 1-1½ vecka när hon föddes....

Hoppas hoppas hoppas att den lilla klarar sig.... Jag orkar inte med omgivningens tröstförsök... Eller misslyckanden kanske rättare sagt... Så länge de inte kan rädda min älskade lilla där inne, så stjälper det bara när de ger exempel på barn som klarat sig...

Ikväll ska jag i alla fall göra riktigt god mat, och en kladdkaka till efterrätt! :)

Funderar på att försöka städa, men vette katten om jag orkar det :)

Det där med att stänga av...

Ibland verkar jag stänga av världen och livet, kanske är det bra men ibland är det något sämre... De senaste dagarna har varit som följer: vakna, äta frukost, Cristofer åker och jobbar (eller så åker vi och lyssnar hjärtljud), värmer matlåda när jag inser att det är dags att äta, äter, väntar på att Cristofer ska komma hem från jobbet, försöker laga mat, petar i mig maten... Däremellan så händer det ibland något, men oftast inget. Oftast är det bara jag, ensam hemma, som sitter.. Och stirrar.. Och sitter.. Och sover... Och stirrar.... Och sitter.... Timmarna går och jag har nästan inte gjort något. Jag har haft mål att göra olika saker, men inte gjort dem...
Just nu funderar jag om det är så smart att stänga av tid och värld....
Men jag fungerar inte nu... Jag tänker knappt överhuvudtaget. Inte ens på allt som händer....

Sitter än en gång och väntar på att min älskade ska komma hem efter ett 12 timmars pass på jobbet....

Trött....

Jag är så knepigt trött. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Hela kroppen värker och vill inte stå, inte gå, inte sitta, inte ligga... Men sova då? Jag vet inte.. Antar att det blir samma sak ikväll som igår kväll, att jag inte kommer vilja sova. Tror att det är rädslan för att vakna i en än värre mardröm imorgon är det som gör att jag inte vill sova.

Känner mig så ensam och isolerad om dagarna. Idag har jag ändå varit iväg flera svängar, men det hjälper inte. Känner mig ensam i min bubbla. I mina tankar. Känns som jag fastnat.

Kan inte låta bli att tänka på alla de barn som har föräldrar som inte tar hand om dem, som inte förstår hur lyckligt lottade de är som har barn.... Hur kommer det sig att små oskyldiga barn hamnar i sånna familjer? Varför har de "så lätt" att få friska fina barn? När familjer som skulle ge så mycket mer för barnen inte kan få behålla dem?
Äh, kanske förstår ni mina tankar, om annars så gör ni det inte....
Men konstigt tycker jag att det är.

Sitter ensam hemma och väntar på att Cristofer ska sluta jobba. Han har en jätte order på jobbet så han får slita ordentligt nu... Men det verkar vara det bästa för honom, att ha något att göra. Att han får tänka på annat, vara sysselsatt. Jag klarar inte av att se honom så nedbryten som han skulle kunna bli om han bara gick hemma med mig och "väntade".

Imorgon ska min lilla pappa med och lyssna på magen. Jag vågar inte gå själv. Har för stor rädsla för att det ska vara tyst. Kanske inte är så konstigt med våra erfarenheter och med vad vi går igenom nu. Men måste erkänna att det känns knepigt att ha pappa med sig imorgon... Är glad för att han ställer upp för sin dotter och följer med när jag tycker att det är jobbigt.

Undrar om man skulle ha ätit någon mat ikväll? Och vad i så fall? Eller macka och te kanske räcker....

Onsdag

Idag har jag hunnit varit till min bm. Vi pratade en snabbis om vad de sade på spec.mvc och lite sånt. Sen lyssnade vi på de älskade hjärtljuden. 144 slag/min slog det idag. Än så länge lever min älskade lilla där inne! Jag tackar för varje dag jag får med vårt lilla underverk! Varje dag är en bedrift för lilla bus, varje dag måste h*n kämpa... Vår lilla kämpe!
Nu väntar jag på att klockan ska bli 11.30 så jag kan åka till min husläkare och prata sjukskrivning. Sen ska jag åka till mamma och prata med henne, om vi ska åka och hälsa på farmor på sjukhuset (hon ligger fortfarande inne sen 2 veckor tillbaka), eller om vi ska hälsa på farmor imorgon. Har orkester ikväll, vet inte om jag klarar den ikväll. För koncentrationens skull... Och för allt annat också för den delen. För hur ska jag orka "låtsas" som att allt är okej och inget tynger mig när jag mår som jag mår just nu?

Efter besöket på sjukhuset vid 9 hämtade jag mammas bil så att jag har en bil att ta mig runt med idag... Fy fasen vad kallt det var! Tog 20 min att skrapa bilrutorna, utvändigt! Och sen var det ju självklart is inuti också! Och all is hamnade på förarstolen, så kall om rumpan var bara förnamnet! USCH! Men nu ska den väl inte hinna frysa på igen innan jag ska ha den?

Är så glad att min kurator kunde fixa en akuttid med mig idag, så ska dit 14. Jag tror det behövs. För just nu känner jag mig både instängd och vilse samtidigt... Jag vet inte hur jag ska hantera allt och jag kan inte ta mig härifrån...

Väntar på samtal från spec.mvc som igår lovade ringa upp mig idag på förmiddagen.... Får se när och OM de ringer.. Vet inte alltid om jag litar på att de ringer upp när de har sagt det...

Nu ska jag ta mig en chokladboll, som jag bakade igår, och kanske ett riktigt stort glas med isvatten! :)

underbara sjukhuspersonal!

Var in till min barnmorska idag och lyssnade hjärtljud. 140 slag/min slog det. Samarbetsvillig var inte rätta ordet, men vi bråkade inte alltför mycket för att vara en liten buse :) Även om den lilla har sparkat idag så känns det skönt att få höra hjärtljuden...!

Ringde även till specialistmödravården där jag är inskriven och kollade om de hade hört från Uppsala. Och det hade kommit ett fax men läkarna hade inte hunnit se det än. Men var skönt att prata med en sköterska där, och jag lyckades pricka in en jag inte pratat med tidigare! Det är nog rekord :) !
Sköterskan sade att hon skulle prata med läkarna och höra av sig till mig imorgon förmiddag. Hon frågade också om det var något de kunde göra för att göra det lättare för mig, mitt huvud var tomt... Inga förslag... Sen ställde hon den "vanliga" frågan: och hur är det med dig, hur mår du, hur känns det? frågan. Även där var huvudet tomt. Jag känner mig tom, orolig, ledsen, nervös, spänd, konstig.... Vad tror hon? Hur tror hon att det känns att ha fått det här beskedet... Ibland funderar jag vad de vill att man ska svara... Jag mår inte alls bra av det här. Hon frågade även om vi tyckte att vi fick det stöd vi behövde, och mitt svar blev att jag tror vi får det vi kan och det får vi väl vara glada över?

Så nu sitter jag här, ensam hemma... Tom i huvudet... Orolig i själen... Med en sparkande underbar liten krabat i magen, som jag inte vill annat än att den stannar där och fortsätter sparka ett tag till... Nog för att jag längtar efter den lilla, men jag vill ha min älskade här levande hos mig....

Jag vet att de man möter just nu inte har ord så det räcker till, de/ni vet inte vad som ska sägas för att visa att man bryr sig, att man känner med. Jag vet inte vad vi vill höra heller. Men huvudsaken att det finns de som hör av sig. Det betyder massor...

Idag..

Blir det till att göra det jag orkar... Och det är inte så mycket...

Har ringt min barnmorska och berättat vad som sades igår. Och nu har vi fått tid varje vardag hos henne för att lyssna på hjärtljuden. Så vi ska dit 13.15 idag. Men den lilla har sparkat på så än är jag inte orolig. Inte för att hjärtat inte ska slå idag. Jag är mer orolig för framtiden.. Kommande dagar, veckor...

Har även ringt min husläkare och ska komma dit och diskutera sjukskrivning imorgon...
Så nu ska jag bara ringa specialistmödravården i Hudik för att berätta vad som sades i Uppsala och fråga vad de kan hjälpa mig med.... Om de kan hjälpa mig på något sätt?
Har skickat ett mail till min lärare och hoppas att hon är en förstående människa med ett hjärta, återstår att se...

Så idag blir det till att försöka äta lunch, ev. försöka vika kläder, städa (om jag orkar)....

Säger som min mamma: så länge det finns liv finns det hopp!

Tack för era kommentarer på gårdagens inlägg. Och tack Annica för ditt fina inlägg i din blogg! Det värmer i hjärtat!

Får se om det blir någon mer uppdatering idag. Efter besöket hos barnmorskan åker Cristofer och jobbar. Och jag blir ensam... Kanske behöver ventilera något då. Eller så ställer sig huvudet tomt....

Tomt...

Mitt huvud känns så, tomt...

Första undersökningen med fostermedicinska gick kanon, barnet rör sig bra, inge vätska i buken, bra flöde i navelsträngen, bra mängd fostervatten, det växer som det ska (plus på kurvan till och med)... Allt såg bra ut. Vår lilla älskade sparkar och lever runt så jag känner det, ordentligt. Den känslan är oslagbar...!!
Så i "halvlek" på sjukhuset var humöret på topp, JA det skulle gå vägen den här gången... Det kändes som att det skulle vara bra, för nu var det vår tur. Det skulle bli sanning, och den där mysiga nervositeten av att vi kanske snart kommer ha ett levande barn smög sig på...
Men sen kom den äckliga nervositeten, och jag ville rymma från sjukhuset... Men jag gjorde det inte....
Fosterkardiologen, han som kollade vår älskades hjärta, var inte lika positiv... Läckaget som han såg förra gången mellan höger kammare och höger förmak finns kvar, och det har ökat. Det är rätt stort läckage nu.... Men det var inte det som var det mest oroande.. Eller ja, det var väl en anledning till att läkaren blev oroad. Men sen kom det stora MEN:et. Vår älskade har ett ansträngt hjärta. Så läkaren sade att med 90% kunde han säga säkert att det var en muskelsjukdom i hjärtat den här gången också... Men om det är samma som förra gången eller inte vågar han inte uttala sig om. Vi hoppas det här barnet har ett mindre hjärtfel. Men läkaren lät inte så positiv. Han sade att ju tidigare man ser att ett barn har en hjärtmuskelsjukdom ju mer oroande är det, för ju mindre chans är det att det går bra. Så vad skulle de göra åt det? INTE ETT SKIT! Det är bara vänta... Vänta och vänta... Vänta på att hjärtat stannar eller orkar slå 2 veckor till, tills nästa koll i Uppsala... Om vi kommer ända dit vet vi inte... Den här veckan blir inte rolig... Och helt plötsligt förstår jag varför det regnade hela dagen idag.....

Var och satte två ljus på minneslunden i Uppsala för våra änglar idag. Nästa gång kanske det är tre ljus som sätts där.... Varför måste vi få dessa styrkeprov?! Jag är less på att vara stark... Less på att behöva vara med om de här resorna....

Älskade älskade änglar... Inte en till upp dit.. Vi vill behålla ert lilla syskon!

Nu ska jag göra Cristofer sällskap vid matbordet och försöka få i mig lite näring....

Kommer nog någon mer uppdatering, ev. imorgon om jag orkar.... Just nu är livet orättvist och hemskt... Och tynger ner oss båda här hemma....

Imorgon är det avgörande koll i Uppsala!

Då sitter man här, tiden har rusat iväg, och imorgon bär det av till Uppsala igen. Koll på lilla bys och hjärtat. Hoppas så att allt ska vara fint. Det får inte vara något annat! Jag tror inte vi orkar något annat... Hjärnan är tom och fungerar knappt, kroppen kommer säkert vägra sova och tankarna kommer snurra runt morgondagens besked. Men vi packar väska, så vi slipper stanna kvar. Visst måste det väl fungera så? Om man packar väska för att förbereda sig för det värsta då måste det väl gå bra? Jag hoppas på det!
Frågan är ju bara, kommer man kunna slappna av något om vi får positiva besked imorgon? Nja.. Kanske inte resten av graviditeten, men nog kommer det rasa en liten sten från mitt hjärta. Och tar vi os förbi vecka 25-26 då kommer jag våga andas! Då kommer jag våga tänka att kanske kommer det här barnet följa med mig hem, chanserna kommer ju att ha ökat, drastiskt i så fall!

Så imorgon sker följande:
- besök på minneslunden och tända ljus för våra älskade döttrar Emelie och Elsie
- 11.30 besök hos fosterultraljudsspecialister (eller vad de nu har för titel)
- 13.00 besök hos fosterkardiologen
- Någon gång efter 14-14.30 kommer vi veta utgången för dagen. Kommer veta om vi får åka hem eller om vi tvingas vara kvar...

Tack för era fina kommentarer, ska försöka kommentera tillbaka en annan dag när mitt huvud hänger med och när jag hinner... Tack för alla kramar och alla tummar som hålls....

Någon gång ska väl vara våran gång?

5 dagar till avgörandet...

Nu är det bara 5 dagar kvar, sen är det måndag och då kommer vi veta om det här barnet har utvecklat hjärtfelet eller inte. För då ska de kunna se det. Och är man rädd den här veckan då? Japp, övernojig... Igår tror jag att jag kände någon spark, jag försöker iaf intala mig det. Idag har jag än så länge inte känt något. Och då blir jag genast orolig. Hur kan mitt barn må bra om det går från att vara "hyperaktiv" till att inte röra sig så jag känner det? Det är väl erfarenheten som oroar mig.

Fick ett samtal från kvinnokliniken i Hudik idag. En läkare som vi har haft kontakt med där uppe ringde. Han frågade hur jag mådde och hur allt gick. Och så sade han att det var helt ok att komma in om jag hade minsta oros känsla. Bara in och kolla att hjärtat slår på den lilla. Det kändes skönt. Fast det han inte vet är att jag helst skulle vilja åka in några gånger per dag, för även om jag hört att hjärtat slår på förmiddagen, behöver det ju inte slå på eftermiddagen? Mina nojiga tankar som far runt igen... Jag ska försöka ta mig igenom idag och imorgon utan att lyssna på lilla bus, och på fredag ska jag till min barnmorska. Ibland får jag panik och blir så himla rädd, tror att vår lilla efterlängtade inte längre lever. Och känslan är hemsk. Jag ser allt framför mig. Hur vi än en gång måste gå igenom allt. Och det är det värsta, att jag kommer så långt att jag går igenom alla steg av det...

Om jag är rädd för måndagens besök i Uppsala? Njäe, rätt ord vore nog skräckslagen....

Vecka 22+1

Då har man gått mer än 22 veckor. Gått in i den 23:e.

I lördags var det full fart i magen, och det var skönt. Kunde släppa oron ett tag och faktiskt känna mig gravid och glad för det för en gångs skull! Snacka om att den känslan varit efterlängtad! Att få känna att jag är gravid, kunna få njuta, om det bara är för en liten stund. Då när det sparkar som mest. Det var skönt....

Lördag natt och söndag var utan sparkar. Kanske att det var någon liten, men ibland blir man så nojjig så jag knappt vet om det är sparkar eller magen som bubblar... Natten till idag kände jag inga sparkar. Imorse, fortfarande inga sparkar. Det är då erfarenheten sätter in. Paniken stiger fast man säger högt för sig själv "de har lugna perioder, den vilar säkert bara". Men i mitt huvud såg jag det framför mig. Hur vi åkte in till sjukhuset, intalande oss själva att det inte var någon fara, hur jag låg på sängen och de gjorde ultraljud, den där blicken som sköterskorna/läkarna får innan de ska säga att det inte ser bra ut, såg framför mig hur det här barnet också var sjukt. Hur allt rasade. Hur jag sjönk. Efter att ha pratat med Cristofer så ringde jag förlossningen och fick prata med aurora barnmorskan som vi träffade för några veckor sedan. Hon lugnade mig med att klart jag fick komma in och lyssna hjärtljuden, ingen fara. Fick komma när jag ville under dagen. Så gråtandes av lättnad och rädsla duschade jag och gjorde mig iordning. Och så åkte vi. 15 minuter var vi inne på sjukhuset, det kostade oss 2 kr i parkeringsavgift :) Billigt och bra. Vi träffade aurora barnmorskan och hon lyssnade på hjärtat och pratade med oss så att vi inte skulle vara oroliga. Och hjärtat slog bra. Lilla bus lever iaf fortfarande. Det slog mellan 152-168 :) så det var bara bra :) ! Kände mig väldigt lättad när vi åkte därifrån. Så det håller idag i alla fall. Och lilla bus var så busig så att när vi kommit hem sparkades det för fullt! Och har fått några sparkar till sen dess. Vore ju bra om h*n visste att det lugnar mig när jag känner sparkar och rörelser.. Men så fungerar det ju inte... :)

Hoppas verkligen att jag klarar mig till fredag innan jag blir så orolig igen. På fredag ska jag till min barnmorska och lyssna på hjärtslagen. Fast antar att hela veckan fram tills måndag den 15 kommer vara nervös. Så finns mycket stor chans att jag blir rädd för att det ska vara något igen innan det är fredag, eller måndag för den delen.

På något sätt så kan man lättare föreställa sig situationer man har varit i förut, konstigt? Näe... Egentligen så reagerar jag nog normalt. Men känns dumt... Jag har svårare och svårare att se att vi går i mål med ett lyckat resultat. Jag har så svårt att se att vi kan få ett levande barn...

Igår skulle vi tapetsera barnrummet... Men det gick åt skogen... Vi hade för lite tapetrullar!!! Och de är köpta för ett år sedan och vi fick hjälp med att räkna ut hur mycket som skulle gå åt. Men tydligen fattas det 3 rullar...! Så nu måste vi kika på nya tapeter... :( Och jag som är så förtjust i de vi har...! Känns inte så bra men... vad ska man göra?

Tappat leende...

Jag har tappat bort det, mitt leende. Jag orkar inte med det. Orkar inte hitta det. Orkar inte le på riktigt. Jag har under gårdagen och inatt gått ner mig i för hemska tankar. Drömt mardrömmar. Blivit rädd. Ordentligt rädd. När vi ska till Uppsala den 15 november, då kanske allt vi får se på skärmen är ett hjärta som står still. En älskad och efterlängtad som lämnat oss. Då kanske vi inte längre kan få glädjas. Ser de något fel på hjärtat, om barnet fortfarande lever, då är det kört. Då är det bara att än en gång gå igenom allt. Gråten, smärtan, tomheten, skulden. Då är vi tillbaka i det hemska igen. Och då blir det tre barn vi kommer sakna. Allt det här gör mig så rädd. Kanske får jag inte åka hem den måndagen? Kanske får jag läggas in på sjukhus tills allt är över? Tills den lillas hjärta inte orkar slå längre. Kanske måste vi bo i det tomma som är innan man vet utgången än en gång. Måste vi än en gång bli de som går hem tomhänta?
Jag orkar inte med tankarna. De skrämmer mig. Jag är så rädd att hjärtat kommer stå still den dagen. Att vår lilla älskade bus inte kommer få stanna med oss. DET GÖR ONT!

Igår kände Cristofer en spark från lilla bus :) det var den första han har känt, så kändes jätte skönt! :) Annars har lilla bus vägrat sparka när han har haft handen på magen. Men igår, efter mycket envist kännande så fick han sig en liten spark! :)

Ska mitt i mina förvirrade tankar försöka skriva en tenta. Och det går bra? Näpp...
Vill tapetsera lilla barnrummet idag. Men det är mönsterpassning, klarar vi det själva utan någon som vet hur man gör?!

Fredag...

Japp fredag igen då. Snabbt går det! Tiden rusar iväg och ibland hänger jag verkligen inte med! 21+5 idag då (22+0 enligt läkaren i måndags, tycker det stämmer mer ihop med mina beräkningar)! Elsie somnade precis när vi bytte till vecka 23+4. Jag kan inte fatta att vi är ungefär 1½ eller 2 veckor från det. Allt kan vara över om 2 veckor. Då kan vi sitta här med blödande hjärtan och sår i själen igen. Då kan vi sitta med färska minnen av att föda vårt tredje barn. Att lämna ännu ett barn på sjukhuset. Näe det ska bara inte få ske! Jag vägrar lämna kvar ett till barn. Då får de dra mig därifrån med våld! Aldrig att jag lämnar mitt barn igen. Jag har lämnat två av mina barn kvar utan mig, räcker inte det?!
Rädslan finns där, kraftigare än någonsin. Oron finns så nära inpå. När lilla bus sparkar så tänker jag: var det en spark eller bara magen som rörde sig ändå? Jag tvivlar på de små rörelserna. De enda jag litar på är de där riktigt kanon hårda sparkarna. Fast ändå, 5 minuter senare är jag orolig igen. Kanske var det de sista sparkarna jag fick känna? Och om det blir lugnt i magen någon dag, ska jag ringa in till någon då och säga att jag är orolig över det eller ska jag bara hoppas att det inte är något? Tankar, känslor, oro, gråtklumpen... Min dag.

Kan inte fatta vart tiden tagit vägen. Känner för att bli något mycket litet, så jag slipper ta något ansvar de närmaste veckorna..

Idag ska jag göra potatisgratäng och kassler till min älskade Cristofer :) Mamma o pappa hade ätit det häromdagen och när han fick höra det blev han så sugen på det, så det blir vår fredagsmysmat det! Och så tänkte jag ev. orka prova på en efterrätt som jag fick recept på, på mailen.Här finns receptet: Choklad och vaniljparfait
Hoppas det är lika gott som det låter! :)

Snart ska jag "belöna" mig med att kika på lite tv. Har ju försökt att plugga idag. Och tänkt plocka ur diskmaskinen. Och städa. Och måla lister. Men har inte gjort det... Det är väl tanken som räknas? Och tankar är det för många av idag...

uttråkad idag

Ja kanske märks, så mycket som jag är in här och uppdaterar... Har bjudit pappa på pannkakslunch, det är ju torsdag! Dock ingen ärtsoppa...
Har tvättat tre maskiner tvätt, och känner mig rätt mör efter det.... Har några maskiner till som skulle behöva tvättas. Men de dör nog inte av att vänta lite. Finns ju snart ingen plats kvar att hänga kläder på i det här huset! Näe vore på tiden att ta sig en tur till tvättstugan och bli av med lite lakan och sånna tråkigheter.

Har fått hjärtklappningar som hälsar på då och då. Tog upp det med min barnmorska igår och det var inge konstigt. Nähä, men obehagligt är det iaf! Kan sitta helt stilla på en stol och vips rusar hjärtat iväg och bankar på. Känns som pulsen höjs hur mycket som helst. Men näpp det var normalt. Vilket iofs är tur. Men som sagt inte så trevligt.

Igår funderade jag på namn största delen av dagen. Varför vet jag egentligen inte. Hade bara lust med det då. Och så vill jag ha något namn på förslag om det skulle gå dåligt om någon vecka....
Jag tror ju att lilla bus är en pojke, kan vara fel. Drömde att lilla bus var en flicka igår natt, men det kan ju bero på erfarenheten! Men när jag började fundera på namn så är jag inte alls lika förtjust i killnamnen vi har på förslag som jag är i tjejnamnen... Men det kanske släpper och vips kanske det kommer ett vackert killnamn flygande in i mitt huvud? :)

Näe, tillbaka till böckerna igen då kanske.... 40 sidor lästa idag, duktiga jag! :) Som inte läst några sidor alls måndag tisdag :)

Hittat!

Hittade min lilla gula lapp och nu känns det lite bättre igen :)

Har även slängt i en maskin tvätt, så lite duktig känner jag mig allt! Och har de senaste två timmarna dessutom avverkat 20 sidor i min litteratur, vilket jag tycker är otroligt bra! :) Bara 50 sidor kvar så är jag klar för att skriva uppgiften jag ligger efter med! :) Eller ja jag kanske har lite kvar i en annan bok, om jag nu hittar den boken, måste städa bordet! Och sen är det bara 100 sidor kvar att läsa innan tentan ska in på söndag. Nejdå jag är väl inte stressad över det?! Hm, kanske läsa klart den här boken (där jag har 150 sidor kvar) och skriva tenta innan jag skriver uppgiften som redan är sen? Så hur hinner man 150 sidor på 4 dagar? Plus skrivande? Om man inte är så motiverad att sitta still och läsa utan tappar koncentrationen.... Äh är ju egentligen bara 8 timmars läsande? Borde kunna gå... Om jag inte stressar upp mig. Vilken tur att jag inte är ett dugg stressad då (ironisk).

Är dessutom otroligt uttråkad....

Dåligt samvete

Jag har dåligt samvete. Jag har tappat bort en lapp. Kanske inte världens viktigaste lapp för alla andra. Men för mig. Prästen som vi fick kontakt med när vi förlorade Elsie skrev upp tider för träffar med andra föräldrar som förlorat barn på den. Hon skrev även upp en träff som skulle vara i en kyrka nu på söndag. Dit vi skulle kunna få komma och tända ett ljus för våra döttrar. För att minnas de som lämnat oss i år. För att tillsammans med andra i samma situation dela upplevelsen. Det var en gul lapp. Det var 3 tider på den. Den som är på söndag, och så en till i november och så en i december. De andra två träffarna är något som hon har bestämt sig för att göra eftersom det inte finns någon förening i närheten som anordnar träffar med föräldrar som mist barn. Och vi har äntligen bestämt oss för att nu ska vi försöka gå. Då var ju bara frågan, vilka datum? Och vilka tider? Och vart har jag lagt lappen?! En liten gul lapp...

Annars är livet okej idag. Inte bra, men okej. Tankarna har börjat snurra igen och den där lugnande känslan jag haft sen i måndags är väldigt dov idag. Nästan helt gömd. Oron har börjat komma igen. Och den där overklighetskänslan. Känslan när man vill tro på något, men inte kan. Känns nästan som ett grymt skämt, som man inte är säker på om det är skämt eller inte än. Vågar jag tro på att det kan bli bra? Och nästa fråga är: kommer jag någonsin våga tro på att det blir bra? Kommer jag till 100% lita på att jag får hem mitt barn och att barnet lever, innan jag hört det skrika och känt det röra sig i min famn? Förmodligen kommer jag gå in i en värld av overklighet OM den lilla överlever vecka 25. Och kanske kommer jag inte ur min värld förrän vi kommit hem med den lilla levande?

Igår målade älskade Cristofer listerna i barnrummet. De ska målas fler gånger. Dels för att vi upptäckte att vi tagit fel färgburk, färgen var grå och inte vit :), och dels för att det inte täcker den fula brunlila färgen helt... Men vad annorlunda rummet ser ut! Föreställer mig när vi fått upp tapeterna också. Kommer inte känna igen mig! :)
Och jag var duktig igår och sorterade bort lite kläder. Skulle behöva sortera mer. Men en början är ju alltid bra? :) Och jag som har så svårt att göra mig av med kläder! Några saker blev kastade, för de var trasiga och fläckade med knepiga fläckar som inte går bort. Resten ska skänkas till de som är i behöv av kläder :) Ska be mamma ta med det till ett ställe där vi brukar lämna in kläder. Så känns ju bra om man kan glädja någon! :)

Näe kanske lika bra att försöka läsa lite mer socialpsykologi innan jag blivit helt less för idag :)!

En helt vanlig tråkig onsdag...

Ja idag är riktigt tråkig. Det regnar, vi skulle behöva tvätta en hel hög med kläder, orkar man gå ut och kolla när tvättstugan är ledig eller ska man orka tvätta hemma? Vilket problem... :)
Jag ligger efter med pluggandet, igen. Försöker göra planering, men av någon anledning så håller jag aldrig den! Men nu måste det bli skärpning, tenta ska in på första delen av kursen på söndag (senast). Och helst vill jag inte sitta i sista minuten och skriva på den. Och absolut inte sitta sista minuten och läsa på!

Idag har vi varit till min barnmorska här i stan, blodtryck, blodsocker och hjärtljud. Allt bara bra! Hjärtljuden låg idag på 150 och lilla bus ville faktiskt samarbeta, för en gångs skull! :)

Ja och i måndags var vi till Uppsala och träffade en hel hög med läkare, igen.
Ultraljudet såg bra ut, lilla bus växer som den ska (+10% enligt kurvan och det är fullt normalt!). Bra med fostervatten, hjärnan såg bra ut, bra flöden i kroppen, bra flöde i navelsträng och moderkaka. Allt såg bra ut! Och sen när vi träffade fosterkardiologen så efter en timmes undersökning av hjärtat på lilla bus så sade han att det inte såg ut som någon förtjockning i vänsterkammare, eller i höger för den delen. Hjärtat är normal stort, har rätt placering, alla flöden är bra. MEN det fanns ett litet läckage från höger kammare till höger förmak. Men det var rätt vanligt, 98% av de han undersökte hade detta "fel". Och så länge det inte påverkar flödena (med flöde menar jag blodflödet) så är det ingen fara. Och inget sådan påverkan kunde han se. Så är bara att avvakta, två veckor till. Då är vi i vecka 23 och det är den kritiska veckan. Så vi ska dit den 15/11 igen. Och hoppas att lilla bus fortfarande mår toppen! Den rör sig normalt och mycket, och ser ut att ha det bra där inne sade alla som kikade under måndagen :)
Håller alla tummar för att bus fortfarande ska må bra nästa gång vi ska dit. Men de kan ju inte lova något. Eftersom de inte vet om de syns, eller utvecklas, innan vecka 23. Elsie upptäckte de ju i vecka 23 att hon hade det här felet. Emelie visste de inte ens att hon hade det här felet så därför kikades det inte efter det. Men nu hoppas vi i alla fall på att lilla bus inte ska ha det!

Nu har jag uppdaterat lite i alla fall. Utifall någon funderade hur det gick i måndags.

Efter alla läkarbesök i måndags åkte vi iväg och inhandlade bäbis strumpor och en mössa :) Och en mobil att hänga i taket. Bara för att vi måste få känna att det här är ett barn, och hoppet finns att det kommer kunan få komma hem med oss. Jag hoppas det iaf.

Och i helgen ska vi förmodligen tapetsera barnrummet, äntligen! Det har väntat på tapetsering sen vi flyttade in. Tapeterna har vi iofs bara haft i ett år, men de har inte kommit upp på väggen. Nu ska de upp!  Om det går åt skogen den här gången ska det bli vårt minnesrum. Och det skulle ha funnits barn i det rummet redan. Så det känns skönt.
Måste bara måla de fula listerna i taket först, innan tapetsering kan ske....

Näe nu ska jag fortsätta lyssna på diskmaskinen, gruva mig för tvätten, och läsa lite mer inför helgens tenta...

(lilla bus började sparka för fullt nu, så kanske är det en hälsning till alla som håller tummarna för oss?)