Nu är det bara 5 dagar kvar, sen är det måndag och då kommer vi veta om det här barnet har utvecklat hjärtfelet eller inte. För då ska de kunna se det. Och är man rädd den här veckan då? Japp, övernojig... Igår tror jag att jag kände någon spark, jag försöker iaf intala mig det. Idag har jag än så länge inte känt något. Och då blir jag genast orolig. Hur kan mitt barn må bra om det går från att vara "hyperaktiv" till att inte röra sig så jag känner det? Det är väl erfarenheten som oroar mig.
Fick ett samtal från kvinnokliniken i Hudik idag. En läkare som vi har haft kontakt med där uppe ringde. Han frågade hur jag mådde och hur allt gick. Och så sade han att det var helt ok att komma in om jag hade minsta oros känsla. Bara in och kolla att hjärtat slår på den lilla. Det kändes skönt. Fast det han inte vet är att jag helst skulle vilja åka in några gånger per dag, för även om jag hört att hjärtat slår på förmiddagen, behöver det ju inte slå på eftermiddagen? Mina nojiga tankar som far runt igen... Jag ska försöka ta mig igenom idag och imorgon utan att lyssna på lilla bus, och på fredag ska jag till min barnmorska. Ibland får jag panik och blir så himla rädd, tror att vår lilla efterlängtade inte längre lever. Och känslan är hemsk. Jag ser allt framför mig. Hur vi än en gång måste gå igenom allt. Och det är det värsta, att jag kommer så långt att jag går igenom alla steg av det...
Om jag är rädd för måndagens besök i Uppsala? Njäe, rätt ord vore nog skräckslagen....
Du vet ju att det inte är konstigt att du "nojjar", och att du är rädd. Såna som du och jag, D och Cristofer, vi väntar oss bara att det värsta ska hända, det är ju allt vi känner till. Vi väntar barn, och sen dör de, är det lätt att tänka. Men du vet ju också att det inte MÅSTE bli så, och det kan vara bara bra om du orkar hålla dig fast vid hoppet.
SvaraRaderaEgentligen kom jag bara in för att säga att du är så himla stark som ens försöker plugga just nu, jag beundrar dig för det. Jag har det svårt bara med stressen av att läsa heltid och allt inför begravningen, men för dig... Tror jag skulle ha svårt att göra nåt annat än ligga och gråta. Men du ska ge dig själv beröm för att du försöker, oavsett hur lite eller mycket du klarar av att plugga, kom ihåg det!
stor kram till er och hoppas allt kommer gå bra!! kramar
SvaraRaderaJag brukar va in här då och då men har aldrig kommenterat, men nu känner jag att det är dags! Jag hoppas och håller tummarna så innerligt för eran skull att ni kommer få hålla detta lilla mirakel i eran famn och få snusa på det lilla huvudet och njuta av lyckan som ett litet barn kommer med! Ingen borde behöva uppleva den smärtan och sorgen som ni fått gå igenom TVÅ gånger.
SvaraRaderaKRAM!
Tänkte på er såhär på lördagskvällen o ville skicka en styrkekram! /Cecilia
SvaraRadera