om gårdagens undersökning hos bm!
Gjorde glukosbelastning, finns inte den minsta risk för mig att få graviditetsdiabetes, det är ju positivt! :) Sen hade vi vår veckokontroll :) Lilla hjärtat slog 144 slag/min, otroligt nog! Och magen hade växt från torsdagens 29 cm till 31 cm! Så har numera ett sf mått på 31 cm! Otroligt hur det växer, ligger över kurvan och numera på den högsta linjen för normalt. Men min bm sade att det inte var ovanligt att man gjorde sin egen växa-kurva :) Så magen har växt 2 cm från tors-ons! Det är en del det.. Inte undra på att det nästan syns hur den växer!
Näe nu ska jag gå och göra mig lite färdig, duscha bl.a. Innan min älskade kommer hem från jobbet :) Sen blir det mat! :D Sen spela :)
torsdag 30 december 2010
Dags för uppdatering kanske?
Var ett bra tag sedan jag uppdaterade bloggen och jag har fått en kommentar från en funderande Ingela eftersom jag inte uppdaterat på ett tag. Men det har varit så mycket, både runt omkring oss med julhelg och en hel del att göra. Och på det alla tankar och funderingar och att ta sig igenom vardagen.
Helgen var lugn men med full fart. Fredag var det full fart, julafton, så det är som det brukar vara med fullt upp. Det enda som fattades var julstämningen. Kanske inte så konstigt att den var svår att hitta... Men kändes ändå väldigt konstigt att inte ha den när Kalle gick på tv och julklappar som delades ut. På lördagen fick jag ett snabbt besök av Annica, det var trevligt. Även om jag kanske inte kände mig så jätte trevligt och rätt isolerad i mig själv så var det kul att träffas! Sen blev det middag med Cristofers närmsta släkt. Söndagen blev en riktig slapp dag. Det var snöstorm ute och jag satt i pyamas halva dagen. Slö med film och tv. Och besök av Emma :) det var trevligt!
I måndags var jag och Cristofer till Valbo och Gävle och mellandagsshoppade. Jag köpte mig nya mamma kläder, eftersom jag inte har några längre... Byxorna jag har haft är trasiga och lagade alltför många gånger. Så jag har gett upp dem och sista tiden bara haft ett par vanliga, för stora, byxor som jag dragit på mig över magen. Men det har jag lessnat på nu. Så skönt att äntligen kunna ha på sig kläder och känna sig uppklädd och inte bara att man är mysklädes klädd jämt!
I tisdags var vi till sjukhuset i Hudik på läkarträff på spec mvc. Var ju en vecka sen vi var där sist (förra tisdagen) så det var dags för koll. Läkaren tyckte att läget såg lite bättre ut. Vår lilla såg inte ut att ha bakflöde i navelsträngen längre och det är positivt! Förut har värdet varit minus och nu är värdet nollat (det ska vara ett positivt värde för att det ska vara bra, men ett värde som är noll är bättre än ett som är minus)! Så det betyder att det på något sätt har blivit lite bättre, och det trodde inte läkarna! Nu är det bara att hoppas att det inte blivit sämre till på måndag då vi ska till Uppsala och specialisterna där. Hoppas så att det kommer ske ett mirakel!
Idag har den lille haft full fart och rört sig bra. Så oron som brukar komma och gå de dagar då det är ont om sparkar är mycket mindre. Jag tror att vi tar oss till nästa år, det är ju ändå bara 2 dagar kvar. Konstigt nog.
I höstas var jag inställd på att det skulle bli ett mars barn, ett friskt barn, i november byttes världen till en helt ny och jag såg med fasa att vi kanske inte ens tog oss igenom den månaden. När vi kom in i december kändes det redan då som ett under. Och sist vi var i Uppsala, den 13/12, så lät det inte ens som att vi skulle ta oss en vecka framåt. Men det gjorde vi. Och nu har det gått över 2½ vecka över vad läkarna trodde! Den här lilla älskade som finns dold där inne är e kämpe utan like. Vilken livsvilja! Mot alla odds!
Får se när det blir nästa uppdatering här. Blir lite dåligt med tid de dagar Cristofer är ledig, då blir det att den mesta tiden ägnas åt varandra. Det har varit alldeles för lite tid tillsammans den senaste månaden, så vi har lite att ta igen. Om vi så bara kikar på en film och latar oss!
Ikväll ska jag på genrep inför den årliga nyårskonserten med orkestern som är imorgon. Jag hoppas jag kommer kunna spela, var någon vecka sedan jag spelade senast så ambisen är väl inte den bästa... Men huvudsaken jag slipper värsta foglossningen (som jag har åkt på nu) och de hemska förvärkarna så ska det nog gå bra att spela :)
Snart slutar min älskade och åker hem till mig! Som jag längtar! :)
Hoppas ni alla får ett riktigt gott nytt år! Och att 2011 blir ett bättre år för oss alla som inte haft det så lätt 2010 (eller 2009 heller för min del). Önskar att 2011 kan få bli mitt och många andras år, då vi kan få lite lycka i vårt liv!
Helgen var lugn men med full fart. Fredag var det full fart, julafton, så det är som det brukar vara med fullt upp. Det enda som fattades var julstämningen. Kanske inte så konstigt att den var svår att hitta... Men kändes ändå väldigt konstigt att inte ha den när Kalle gick på tv och julklappar som delades ut. På lördagen fick jag ett snabbt besök av Annica, det var trevligt. Även om jag kanske inte kände mig så jätte trevligt och rätt isolerad i mig själv så var det kul att träffas! Sen blev det middag med Cristofers närmsta släkt. Söndagen blev en riktig slapp dag. Det var snöstorm ute och jag satt i pyamas halva dagen. Slö med film och tv. Och besök av Emma :) det var trevligt!
I måndags var jag och Cristofer till Valbo och Gävle och mellandagsshoppade. Jag köpte mig nya mamma kläder, eftersom jag inte har några längre... Byxorna jag har haft är trasiga och lagade alltför många gånger. Så jag har gett upp dem och sista tiden bara haft ett par vanliga, för stora, byxor som jag dragit på mig över magen. Men det har jag lessnat på nu. Så skönt att äntligen kunna ha på sig kläder och känna sig uppklädd och inte bara att man är mysklädes klädd jämt!
I tisdags var vi till sjukhuset i Hudik på läkarträff på spec mvc. Var ju en vecka sen vi var där sist (förra tisdagen) så det var dags för koll. Läkaren tyckte att läget såg lite bättre ut. Vår lilla såg inte ut att ha bakflöde i navelsträngen längre och det är positivt! Förut har värdet varit minus och nu är värdet nollat (det ska vara ett positivt värde för att det ska vara bra, men ett värde som är noll är bättre än ett som är minus)! Så det betyder att det på något sätt har blivit lite bättre, och det trodde inte läkarna! Nu är det bara att hoppas att det inte blivit sämre till på måndag då vi ska till Uppsala och specialisterna där. Hoppas så att det kommer ske ett mirakel!
Idag har den lille haft full fart och rört sig bra. Så oron som brukar komma och gå de dagar då det är ont om sparkar är mycket mindre. Jag tror att vi tar oss till nästa år, det är ju ändå bara 2 dagar kvar. Konstigt nog.
I höstas var jag inställd på att det skulle bli ett mars barn, ett friskt barn, i november byttes världen till en helt ny och jag såg med fasa att vi kanske inte ens tog oss igenom den månaden. När vi kom in i december kändes det redan då som ett under. Och sist vi var i Uppsala, den 13/12, så lät det inte ens som att vi skulle ta oss en vecka framåt. Men det gjorde vi. Och nu har det gått över 2½ vecka över vad läkarna trodde! Den här lilla älskade som finns dold där inne är e kämpe utan like. Vilken livsvilja! Mot alla odds!
Får se när det blir nästa uppdatering här. Blir lite dåligt med tid de dagar Cristofer är ledig, då blir det att den mesta tiden ägnas åt varandra. Det har varit alldeles för lite tid tillsammans den senaste månaden, så vi har lite att ta igen. Om vi så bara kikar på en film och latar oss!
Ikväll ska jag på genrep inför den årliga nyårskonserten med orkestern som är imorgon. Jag hoppas jag kommer kunna spela, var någon vecka sedan jag spelade senast så ambisen är väl inte den bästa... Men huvudsaken jag slipper värsta foglossningen (som jag har åkt på nu) och de hemska förvärkarna så ska det nog gå bra att spela :)
Snart slutar min älskade och åker hem till mig! Som jag längtar! :)
Hoppas ni alla får ett riktigt gott nytt år! Och att 2011 blir ett bättre år för oss alla som inte haft det så lätt 2010 (eller 2009 heller för min del). Önskar att 2011 kan få bli mitt och många andras år, då vi kan få lite lycka i vårt liv!
torsdag 23 december 2010
God Jul!
Önskar alla er som läser en riktigt God Jul!
Idag var vi och kikade hur det är med vår lilla krabat, och den lilla kämpen hänger kvar fortfarande. Sf måttet var 29 cm och hjärtljuden 144 slag/min.
Imorgon hoppar vi över koll av den lille, vill inte ha dåliga nyheter på julafton. Får se om det kommer någon uppdatering på lördag om vi kikat hur vår lilla mår.
Hoppas ni funnit julkänslan, som jag själv tappat bort!
Ikväll blir det matgäster och sedan uppesittarkväll (bingolotto) och griljering av skinkan. Imorgon present inslagning och sen full rulle resten av dagen!
Idag var vi och kikade hur det är med vår lilla krabat, och den lilla kämpen hänger kvar fortfarande. Sf måttet var 29 cm och hjärtljuden 144 slag/min.
Imorgon hoppar vi över koll av den lille, vill inte ha dåliga nyheter på julafton. Får se om det kommer någon uppdatering på lördag om vi kikat hur vår lilla mår.
Hoppas ni funnit julkänslan, som jag själv tappat bort!
Ikväll blir det matgäster och sedan uppesittarkväll (bingolotto) och griljering av skinkan. Imorgon present inslagning och sen full rulle resten av dagen!
onsdag 22 december 2010
Ont...
Har så himla ont i magen och ner o ljumskarna just nu... Kan inte riktigt gå, det blir någon knepig huggvärk från nedredelen av magen som strålar ut i ljumskarna när jag försöker. Röra mig sittandes går inte heller bra. Magen är stenhård, antar att jag har några sammandragningar, men tror inte att de är de som gör ont...
Inte så jätte rolig situation att sitta ensam hemma i... Och bättre blir det inte när det snöar som sjutton ute och man vet att om det skulle vara något så kommer det inte gå att ta sig till ett sjukhus utan problem....
Den där dumma smärtan vandrar uppåt i magen emellanåt också, och hela stora magen gör ont... Inte så skönt... Men antar att det inte är något man ska reagera på. Är ju inte precis som värkar, eftersom det sitter i och inte ger sig. Även om det bara är en del av magen som det sitter i hela tiden...
Ligga går inte heller bra, gör lika jäkla ont då också...
Hoppas att det ger sig snart... Börjar bli lite jobbigt nu...
Ingela, om jag inte minns fel, skrev förut en kommentar om att hon hade funderat över vår situation och att Cristofer borde ha rätt till sjukskrivning, och det har han säkert. Men han vill inte sjukskriva sig... Nu ska han jobba så lite runt jul/nyår så han tycker att det är onödigt. Och det han ska jobba "vill" han jobba, för att visa framfötterna och att han ställer upp...
Ibland är det lite jobbigt att man inte kan ha en "lat" sambo ibland. Som faktiskt säger att "nej nu orkar inte jag jobba!". Tror att han behöver vara hemma med mig ("oss")....
Näe dumma mage!
Förresten så fick Cristofer en bra bild på magen igår kväll när vi låg i sängen, jämförde den med en bild sen i slutet på november... Vilken skillnad! Magen var ju mycket "plattare" då för 4 veckor sen, nu är den klotrund! Stor bebis på ingång...?
Inte så jätte rolig situation att sitta ensam hemma i... Och bättre blir det inte när det snöar som sjutton ute och man vet att om det skulle vara något så kommer det inte gå att ta sig till ett sjukhus utan problem....
Den där dumma smärtan vandrar uppåt i magen emellanåt också, och hela stora magen gör ont... Inte så skönt... Men antar att det inte är något man ska reagera på. Är ju inte precis som värkar, eftersom det sitter i och inte ger sig. Även om det bara är en del av magen som det sitter i hela tiden...
Ligga går inte heller bra, gör lika jäkla ont då också...
Hoppas att det ger sig snart... Börjar bli lite jobbigt nu...
Ingela, om jag inte minns fel, skrev förut en kommentar om att hon hade funderat över vår situation och att Cristofer borde ha rätt till sjukskrivning, och det har han säkert. Men han vill inte sjukskriva sig... Nu ska han jobba så lite runt jul/nyår så han tycker att det är onödigt. Och det han ska jobba "vill" han jobba, för att visa framfötterna och att han ställer upp...
Ibland är det lite jobbigt att man inte kan ha en "lat" sambo ibland. Som faktiskt säger att "nej nu orkar inte jag jobba!". Tror att han behöver vara hemma med mig ("oss")....
Näe dumma mage!
Förresten så fick Cristofer en bra bild på magen igår kväll när vi låg i sängen, jämförde den med en bild sen i slutet på november... Vilken skillnad! Magen var ju mycket "plattare" då för 4 veckor sen, nu är den klotrund! Stor bebis på ingång...?
Försäkringsfunderingar...
Sitter och funderar om man ska teckna en graviditetsförsäkring, och vilken isf. Är det någon som är bättre än någon annan? Ska man ha gratis varianten eller en påkostad?
Vill ha en som ger ersättning vid dödsfall, för barnet, sjukhusvistelse och lite sånt, men vore kanske bra om man har en med ersättning för medfödda hjärtfel? Om barnet klarar sig och blir fött levande?
Är det någon som har tips eller råd?
Vill ha en som ger ersättning vid dödsfall, för barnet, sjukhusvistelse och lite sånt, men vore kanske bra om man har en med ersättning för medfödda hjärtfel? Om barnet klarar sig och blir fött levande?
Är det någon som har tips eller råd?
Gårdagens läkarbesök
Ja igår var jag till spec mvc igen. Läkaren kikade med ul och konstaterade att barnet växer som det ska men att det fortfarande har mycket vätska i buken. Hon tycker i och för sig att det är ett bra tecken att vår lilla rör sig så som den gör. Även om den inte är så pigg i övrigt. Men sparkar är alltid välkomna!
Jaha och jul närmar sig. Och jag har absolut ingen julkänsla, inte ens lite. Och jag som ändå älskar överraskningar och att öppna paket. Jag önskar bara att jag kunde få skjuta på julafton till om någon månad. Vi har försökt att fixa "jul" här hemma. Det är bara lite små saker som fattas. Granen t.ex. den sätts upp och pyntas imorgon. Och så ska jag försöka komma på en julklapp till Cristofer. Där står det still i år. Jag vet vad jag helst skulle vilja ge honom, och det kan jag inte ge honom.. Jag vet att han helst av allt vill ha vår lilla kvar i livet, och det är vad jag önskar mig mest också. Men det kan jag ju inte styra över...
Imorgon blir det en hektisk dag. Idag jobbar Cristofer, imorgon är han ledig. Så imorgon ska allt det sista göras, jag som har så svårt att hitta motivation till att ta tag i saker just nu kommer tyvärr inte göra så mycket som jag kanske skulle vilja idag. Så imorgon ska det städas, handla de sista julklapparna, slå in paket, ta in gran och klä den, griljera skinka, ja och så var det säkert något mer som vi skulle göra... På kvällen får vi matgäster och sällskap till bingolottos uppesittarkväll. Hoppas på en trevlig, avslappnad kväll...!
Sen är det julafton. Så. Om jag inte hinner uppdatera imorgon eller på julaftonsmorgon( eller kväll) Så skriver jag det nu. God jul på er alla och tack för att ni läser!
Jaha och jul närmar sig. Och jag har absolut ingen julkänsla, inte ens lite. Och jag som ändå älskar överraskningar och att öppna paket. Jag önskar bara att jag kunde få skjuta på julafton till om någon månad. Vi har försökt att fixa "jul" här hemma. Det är bara lite små saker som fattas. Granen t.ex. den sätts upp och pyntas imorgon. Och så ska jag försöka komma på en julklapp till Cristofer. Där står det still i år. Jag vet vad jag helst skulle vilja ge honom, och det kan jag inte ge honom.. Jag vet att han helst av allt vill ha vår lilla kvar i livet, och det är vad jag önskar mig mest också. Men det kan jag ju inte styra över...
Imorgon blir det en hektisk dag. Idag jobbar Cristofer, imorgon är han ledig. Så imorgon ska allt det sista göras, jag som har så svårt att hitta motivation till att ta tag i saker just nu kommer tyvärr inte göra så mycket som jag kanske skulle vilja idag. Så imorgon ska det städas, handla de sista julklapparna, slå in paket, ta in gran och klä den, griljera skinka, ja och så var det säkert något mer som vi skulle göra... På kvällen får vi matgäster och sällskap till bingolottos uppesittarkväll. Hoppas på en trevlig, avslappnad kväll...!
Sen är det julafton. Så. Om jag inte hinner uppdatera imorgon eller på julaftonsmorgon( eller kväll) Så skriver jag det nu. God jul på er alla och tack för att ni läser!
måndag 20 december 2010
Inget läkarbesök idag
Näpp, för det har jag ställt in. Det går inte att ta sig de 5 milen till sjukhuset.
Igår kväll när jag gick och lade mig så hade vi en grind och ett staket... Det är numera begravt under snö. Och det har Cristofer försökt skotta fram... Vet inte hur han lyckas...
Så blir förhoppningsvis läkarbesök imorgon istället. Hoppas på bättre väder då.
Så idag blir det lite julstök. Baka pepparkakor (med hemmagjord deg), sätta upp julgardiner i vardagsrummet, röja så att vi får in julgranen, eventuellt handla julklappar, koka marmelad (jordgubb och choklad), koka kola.... Ja och sen ska vi äta god mat och ha myskväll ikväll när Cristofer äntligen är ledig!
Tur att vår lilla gett mig några fina stora sparkar nu på förmiddagen så jag slipper ta mig till sjukhus för att våga ta mig igenom dagen!
Igår kväll när jag gick och lade mig så hade vi en grind och ett staket... Det är numera begravt under snö. Och det har Cristofer försökt skotta fram... Vet inte hur han lyckas...
Så blir förhoppningsvis läkarbesök imorgon istället. Hoppas på bättre väder då.
Så idag blir det lite julstök. Baka pepparkakor (med hemmagjord deg), sätta upp julgardiner i vardagsrummet, röja så att vi får in julgranen, eventuellt handla julklappar, koka marmelad (jordgubb och choklad), koka kola.... Ja och sen ska vi äta god mat och ha myskväll ikväll när Cristofer äntligen är ledig!
Tur att vår lilla gett mig några fina stora sparkar nu på förmiddagen så jag slipper ta mig till sjukhus för att våga ta mig igenom dagen!
söndag 19 december 2010
Imorgon ska Cristofer äntligen vara ledig. Sen i onsdags har jag träffat honom 4-5 timmar kanske? Sagt godmorgon, ätit snabb frukost tillsammans, sen har han åkt. Han har kommit hem, sagt godnatt, han har gått i duschen, jag har somnat. Jopp, trevligt värre har det (inte) varit.
Och less på det är jag. Det är ju nu vi behöver varandra, och då är han inte här, och jag kan inte vara där för honom. Det är åt helvete med det! Så det så!
Finns inte en del av det som är bra för oss just nu. Jag har inget emot att han jobbar, men jag behöver honom. Han är själv rädd för att han inte ska vara här när sista sparkarna är. Rädd att han ska missa de sista rörelserna som han kan känna. Och jag är rädd för att han ska missa det...
Varför ska det vara svårt för utomstående att förstå vad vi är i för sits nu? Har barnet varit fött har alla förstått. För då har vi suttit och vakat över vår lilla, då har vi suttit där vid en säng på ett sjukhus och väntat på det hemska... Nu kan man tydligen inte förstå det på samma sätt... Det verkar inte som att alla kan det. Egentligen är det vad vi gör. Fast vi sitter hemma, eller jag sitter hemma, och väntar på det hemska. Väntar på att vårt barn inte ska orka leva längre. Om barnet varit fött och varit på sjukhus hade alla funderat varför Cristofer inte fanns där med oss, men nu är det helt plötsligt "naturligt" att han inte är här? Jag förstår inte det..
Förlåt, men nu var det hemska ord och hemska känslor som började komma ur mig.. Bäst jag slutar innan jag skriver saker jag ångrar eller som någon tar på fel sätt..
Känslorna svämmar över idag... Blä!
Och less på det är jag. Det är ju nu vi behöver varandra, och då är han inte här, och jag kan inte vara där för honom. Det är åt helvete med det! Så det så!
Finns inte en del av det som är bra för oss just nu. Jag har inget emot att han jobbar, men jag behöver honom. Han är själv rädd för att han inte ska vara här när sista sparkarna är. Rädd att han ska missa de sista rörelserna som han kan känna. Och jag är rädd för att han ska missa det...
Varför ska det vara svårt för utomstående att förstå vad vi är i för sits nu? Har barnet varit fött har alla förstått. För då har vi suttit och vakat över vår lilla, då har vi suttit där vid en säng på ett sjukhus och väntat på det hemska... Nu kan man tydligen inte förstå det på samma sätt... Det verkar inte som att alla kan det. Egentligen är det vad vi gör. Fast vi sitter hemma, eller jag sitter hemma, och väntar på det hemska. Väntar på att vårt barn inte ska orka leva längre. Om barnet varit fött och varit på sjukhus hade alla funderat varför Cristofer inte fanns där med oss, men nu är det helt plötsligt "naturligt" att han inte är här? Jag förstår inte det..
Förlåt, men nu var det hemska ord och hemska känslor som började komma ur mig.. Bäst jag slutar innan jag skriver saker jag ångrar eller som någon tar på fel sätt..
Känslorna svämmar över idag... Blä!
Uppdatering
Tänkte att det kanske är bra om jag gör en liten uppdatering, om det är någon som funderar varför jag inte skrivit och så. Det värsta har inte hänt, än. Men det är sånt otroligt snökaos så projekt åka och lyssna hjärtljud i Hudik tar några timmar extra... Men som tur är gick resan både idag och igår bra. Lilla busen lever fortfarande där inne! Man kan väl få hoppas, även om hoppet inte är så närvarande just nu, att den lilla kan överbevisa alla? Vara envis, som mig? :)
Får se om jag orkar göra någon mer uppdatering idag eller om det blir en annan dag...!
Får se om jag orkar göra någon mer uppdatering idag eller om det blir en annan dag...!
fredag 17 december 2010
Glömde!
Jag glömde skriva att jag satt med grönsaksstavar i soffan, satte skålen på magen, och av någon konstig anledning ville skålen inte stå still :) Det var otroliga sparkar från vår lilla! Kan inte förstår hur någon som är så liten och så sjuk har sån otrolig livsvilja, men glad för det är jag!
Fredags uppdatering
Har satt igång lite popcorn och tänker faktiskt njuta av dem i min ensamhet! Bara för att man får :)
Mor o far kom o fikade med mig på eftermiddagen och det slutade med att jag och mamma åkte runt stan för att leta efter födelsedagspresent till en av Cristofers brorsöner. Blev ingen inhandlad, men nu vet jag vart man ska köpa det här i stan.
Annars har dagen varit rätt jobbig. Tom i tankarna, men har så förjäkligt ont. Ligementen gör så ont att jag knappt kan gå, magen är det malande värk i hela tiden och nu har jag fått lite värre ont, det hugger till emellanåt... Känns inte bra att vara själv i det.. Hoppas jag kommer kunna sova inatt och att det inte fortsätter. Gör så ont i magen att gå och resa mig... Det börjar bli lite jobbigt i allt det här, inte nog med den psykiska biten så blir den fysiska värre också... Och vilken mage jag har fått! Såg det i spegeln nu ikväll. OjOj!
Näe nu är popcornen klara! :) SÅ blir engelsk deckare och popcorn! :)
Mor o far kom o fikade med mig på eftermiddagen och det slutade med att jag och mamma åkte runt stan för att leta efter födelsedagspresent till en av Cristofers brorsöner. Blev ingen inhandlad, men nu vet jag vart man ska köpa det här i stan.
Annars har dagen varit rätt jobbig. Tom i tankarna, men har så förjäkligt ont. Ligementen gör så ont att jag knappt kan gå, magen är det malande värk i hela tiden och nu har jag fått lite värre ont, det hugger till emellanåt... Känns inte bra att vara själv i det.. Hoppas jag kommer kunna sova inatt och att det inte fortsätter. Gör så ont i magen att gå och resa mig... Det börjar bli lite jobbigt i allt det här, inte nog med den psykiska biten så blir den fysiska värre också... Och vilken mage jag har fått! Såg det i spegeln nu ikväll. OjOj!
Näe nu är popcornen klara! :) SÅ blir engelsk deckare och popcorn! :)
Fredag utan helgkänsla
Ja då står det att det är fredag i kalendern... Men det känns inte som fredag. Cristofer jobbar, som vanligt, hela långa dagen. Han åkte i och för sig inte förrän klockan var 10 idag, men ändå. Han kommer inte hem före midnatt... Och imorgon jobbar han 13.30-> till efter midnatt, mest troligt är han hemma efter 1. Och söndag är det jobb från samma tid fast "bara" till 20-tiden. Sen ska de han personalfest efter sista sittningen. Bartömning och sånt trevligt, äta gott och städa! Sen stänger ju restaurangen ett tag. Då blir det ju lite lugnare på jobbfronten för honom.
Var och lyssnade på vår lilla imorse. Det lilla hjärtat slog 132 slag/min. Och så mätte hon magen, SF måttet låg på 28 (över medelkurvan men inom normalt).
Idag är en tom dag. Än så länge inga känslor. Bara tomt. Jag vill bara sova... Inte göra något.
Skulle ha träffat min kurator idag, men då har hon åkt på magsjuka så blir ingen träff med henne... Det som hade behövts. Då hade jag ju fått komma iväg en sväng också....
Nu ska jag försöka peta i mig lite rester och se om energin stiger....
Var och lyssnade på vår lilla imorse. Det lilla hjärtat slog 132 slag/min. Och så mätte hon magen, SF måttet låg på 28 (över medelkurvan men inom normalt).
Idag är en tom dag. Än så länge inga känslor. Bara tomt. Jag vill bara sova... Inte göra något.
Skulle ha träffat min kurator idag, men då har hon åkt på magsjuka så blir ingen träff med henne... Det som hade behövts. Då hade jag ju fått komma iväg en sväng också....
Nu ska jag försöka peta i mig lite rester och se om energin stiger....
torsdag 16 december 2010
Har precis kollat igenom en skiva med bilder som jag fick förra helgen. Bilder på Elsie. Som vi trodde att vi aldrig skulle få. De hittade den i min journal på sjukhuset när vi var där. Glad är bara förnamnet! Så nu har jag kollat på min fina lilla flicka.. Och den där overklighetsvågen sköljer över mig igen. Jag vill inte vara med om det en gång till... Varför har jag inget val just nu? Varför kan jag inte få bestämma? Varför ska livet och "ödet" vara de enda som har något att säga till om?
Nu ska jag börja med maten så att den är klar när mamma kommer...
Hoppas att Cristofer inte blir så sen hem ikväll... Han började vid 10.... Så lite senare än beräknat blev det att han började, så visst han kommer ju hem lite senare bara därför... Men inte efter 21, tack?
Nu ska jag börja med maten så att den är klar när mamma kommer...
Hoppas att Cristofer inte blir så sen hem ikväll... Han började vid 10.... Så lite senare än beräknat blev det att han började, så visst han kommer ju hem lite senare bara därför... Men inte efter 21, tack?
Världens sötaste mamma...
Måste vara min mamma just nu. Hon hoppar ett möte ikväll och kommer hem till mig för att jag ska slippa vara själv. Hon kommer och ska äta med mig och sen ska vi sätta pepparkaksdeg. Fast jag försökte att säga att hon inte behövde komma hem till mig bara för att jag är själv och inte orkar det just nu så sade hon helt enkelt "du är mycket viktigare för mig än ett möte". Egentligen en självklar sak att säga till någon man älskar, men just nu var det nog de orden som gjorde att allt svämmade över. Att känna att jag inte behöver sitta själv i allt det här.
Eftermiddagen har varit översvämmad av tårar och gårdagens förbannad-känsla är borta. Nu är det bara tomt och ledset här. Ensamheten har nog lockat fram en del även om jag försökt att inte tänka på det när jag är själv. Just för att jag blir så otröstlig och kan verkligen inte få mig själv att sluta gråta. Men kanske behöver jag det nu. Gråta och gråta. Och bara låta allt rinna... Låta mig vara ledsen. Och när läkaren nämnde att jag kanske kommer vara i en förlossning snart så bröt allt ihop för mig också. Jag skulle ju inte vara där nu, jag skulle inte behöva tänka det här en gång till... Jag borde inte behöva veta vad som väntar mig, istället skulle jag vara nyfiket spänd inför hur det skulle kännas att få ett levande barn... Men som kommer det nog inte bli. Inte den här gången....
Tänkte jag skulle försöka plocka lite hemma innan mamma kommer, hon behöver inte se hur lite jag egentligen orkar göra.... Får se vad jag orkar ta tag i innan hon kommer...
Eftermiddagen har varit översvämmad av tårar och gårdagens förbannad-känsla är borta. Nu är det bara tomt och ledset här. Ensamheten har nog lockat fram en del även om jag försökt att inte tänka på det när jag är själv. Just för att jag blir så otröstlig och kan verkligen inte få mig själv att sluta gråta. Men kanske behöver jag det nu. Gråta och gråta. Och bara låta allt rinna... Låta mig vara ledsen. Och när läkaren nämnde att jag kanske kommer vara i en förlossning snart så bröt allt ihop för mig också. Jag skulle ju inte vara där nu, jag skulle inte behöva tänka det här en gång till... Jag borde inte behöva veta vad som väntar mig, istället skulle jag vara nyfiket spänd inför hur det skulle kännas att få ett levande barn... Men som kommer det nog inte bli. Inte den här gången....
Tänkte jag skulle försöka plocka lite hemma innan mamma kommer, hon behöver inte se hur lite jag egentligen orkar göra.... Får se vad jag orkar ta tag i innan hon kommer...
Då har jag pratat med läkaren om jag ska fortsätta äta Trombyl (blodförtunnande medicin) eller sluta med den. Hon tyckte att jag kunde sluta med den tvärt, dvs på en gång. Så imorse var det sista tabletten av den jag tog... Hon trodde inte att den hjälpte vår bebis längre och den hjälper ju inte mig. Hon trodde snarare att det var lite dumt om jag åt den och ska genomgå en förlossning eftersom att blodet blir mer lättflytande och det blir risk att blöda mer då. Känns väldigt förvirrande just nu... Tankarna far runt i huvudet. Samtidigt som jag inte gillar att stoppa i mig mediciner, inte ens alvedon gillar jag att ta, så känns det som att tänk om det är trombylen som håller vår lilla vid liv. Tänk om det blir förkortat pga att jag slutar äta den... Det gör att jag redan nu grubblar över det... Jag trodde jag skulle bli lättad, inte bekymrad..
Dag 3 i mardrömmen
Känns som att jag lever i en mardröm. Allt är overkligt och hemskt. Jag vet inte hur jag ska känna, hur jag ska vara, hur jag ska hantera livet. Helst vill jag slippa hantera allt överhuvudtaget. Men det går ju inte....!
Har varit till bm idag, vår älskade lever fortfarande, 136 slag/min idag också. Vilken otrolig kämpe vi har! Stackars, stackars fina lilla kämpen där inne...! Stackars liten....
Jag kan inte sörja någon som inte är död än, men jag måste få sörja att vår lilla är så svårt sjuk? Att de inte kan göra något för att hjälpa. Jag måste få sörja att vi är mitt i den här mardrömmen...
Är inne på 7:e veckan nu sen vi fick beskedet om att den lilla hade ett sjukt hjärta, om jag inte räknat fel så är det snart 7 veckor sen. Det känns inte mänskligt. Hur ska vi kunna få leva med det här så lång tid utan att de kan göra något för att hjälpa?
Är i vecka 27+5 idag enl. Uppsala. Hur kan livet få behandla oss såhär?
Pratade med min lilla farmor alldeles nyss. Stackars farmor, som har så svårt att hantera känslor och veta hur hon ska uttrycka sig. Stackars farmor som tycker det här är så jobbigt. Samtidigt som hon själv brottas med cancer. Min lilla söta farmor som efter en kvarts prat om hur allt är med mig och den lilla och vad de sade i måndags säger "Ja om den här inte klarar sig så vet jag inte vad vi ska göra med dig. Då får vi se till att du får konstbefruktas eller något". Kan inte låta bli att dra på smilbanden, ibland verkar det vara svårt att förstå för andra... Det är inte befruktningen det är fel på. Det är barnen som får det här hjärtfelet, förmodligen genom vår kombination av gener, men det kan vara från någon av oss också. De vet ju inte varför det här händer.
Försökte få min lilla pappa att komma hit o äta lunch med mig idag, men han hann inte. Så blir själv hela dagen idag också... Igår var jag själv i 10 timmar innan jag fick sällskap... Hur ska jag orka 10 timmar idag också? Fast förmodligen blir det mer än 10 timmar.... Är mer som ska göras på Cristofers jobb idag. Även om han ska få hjälp mellan 10-14 och 15 och framåt (vet inte om det är till han är klar eller inte). Men det kommer ju ta tid i alla fall... Och imorgon börjar han jobba vid 9.30 på tillverkningen och jobbar där till 13 tiden och sen börjar han på krogen 13.30 och är på julbordet resten av eftermiddagen/kvällen. Så han slutar förmodligen runt 23. Så jag ser fram emot imorgon... Själv, en hel dag... Innan han kommer hem kommer jag varit ensam hemma nästan 15 timmar från det han åkte tills han kommer hem... Tur jag ska iväg en sväng imorgon eftermiddag... Får jag komma bort nästan 2 timmar i alla fall... Kanske är det någon som kan "förbarma" sig över mig och ta hand om mig imorgon kväll.... Kanske.
Jag vill inte vara själv nu, om jag bara kunde ha sällskap på något sätt... Tankarna är för tunga när jag är helt själv. De äter upp mig!
Är i alla fall stolt över att jag igår orkade plocka ur och i diskmaskinen och lägga på en julduk på rumsbordet. Låter nog inte som så mycket, men när man helst vill gräva ner sig i en grop så kan jag meddela att det är rätt tufft av mig som orkat göra så pass mycket. Jag orkade till och med göra kvällsmat igår. Till och med komma på själv vad jag ville göra. Det var inte något avancerat. Men jag är stolt som orkade komma på att vi skulle äta något och att något måste vara mat. Och att mat sen blev kyckling, ris och curry....
Tack alla ni fina människor som tar er tid att skriva en liten kommentar hos mig. Visa att ni läser och tar åt er. Det betyder mycket!
Tack
Har varit till bm idag, vår älskade lever fortfarande, 136 slag/min idag också. Vilken otrolig kämpe vi har! Stackars, stackars fina lilla kämpen där inne...! Stackars liten....
Jag kan inte sörja någon som inte är död än, men jag måste få sörja att vår lilla är så svårt sjuk? Att de inte kan göra något för att hjälpa. Jag måste få sörja att vi är mitt i den här mardrömmen...
Är inne på 7:e veckan nu sen vi fick beskedet om att den lilla hade ett sjukt hjärta, om jag inte räknat fel så är det snart 7 veckor sen. Det känns inte mänskligt. Hur ska vi kunna få leva med det här så lång tid utan att de kan göra något för att hjälpa?
Är i vecka 27+5 idag enl. Uppsala. Hur kan livet få behandla oss såhär?
Pratade med min lilla farmor alldeles nyss. Stackars farmor, som har så svårt att hantera känslor och veta hur hon ska uttrycka sig. Stackars farmor som tycker det här är så jobbigt. Samtidigt som hon själv brottas med cancer. Min lilla söta farmor som efter en kvarts prat om hur allt är med mig och den lilla och vad de sade i måndags säger "Ja om den här inte klarar sig så vet jag inte vad vi ska göra med dig. Då får vi se till att du får konstbefruktas eller något". Kan inte låta bli att dra på smilbanden, ibland verkar det vara svårt att förstå för andra... Det är inte befruktningen det är fel på. Det är barnen som får det här hjärtfelet, förmodligen genom vår kombination av gener, men det kan vara från någon av oss också. De vet ju inte varför det här händer.
Försökte få min lilla pappa att komma hit o äta lunch med mig idag, men han hann inte. Så blir själv hela dagen idag också... Igår var jag själv i 10 timmar innan jag fick sällskap... Hur ska jag orka 10 timmar idag också? Fast förmodligen blir det mer än 10 timmar.... Är mer som ska göras på Cristofers jobb idag. Även om han ska få hjälp mellan 10-14 och 15 och framåt (vet inte om det är till han är klar eller inte). Men det kommer ju ta tid i alla fall... Och imorgon börjar han jobba vid 9.30 på tillverkningen och jobbar där till 13 tiden och sen börjar han på krogen 13.30 och är på julbordet resten av eftermiddagen/kvällen. Så han slutar förmodligen runt 23. Så jag ser fram emot imorgon... Själv, en hel dag... Innan han kommer hem kommer jag varit ensam hemma nästan 15 timmar från det han åkte tills han kommer hem... Tur jag ska iväg en sväng imorgon eftermiddag... Får jag komma bort nästan 2 timmar i alla fall... Kanske är det någon som kan "förbarma" sig över mig och ta hand om mig imorgon kväll.... Kanske.
Jag vill inte vara själv nu, om jag bara kunde ha sällskap på något sätt... Tankarna är för tunga när jag är helt själv. De äter upp mig!
Är i alla fall stolt över att jag igår orkade plocka ur och i diskmaskinen och lägga på en julduk på rumsbordet. Låter nog inte som så mycket, men när man helst vill gräva ner sig i en grop så kan jag meddela att det är rätt tufft av mig som orkat göra så pass mycket. Jag orkade till och med göra kvällsmat igår. Till och med komma på själv vad jag ville göra. Det var inte något avancerat. Men jag är stolt som orkade komma på att vi skulle äta något och att något måste vara mat. Och att mat sen blev kyckling, ris och curry....
Tack alla ni fina människor som tar er tid att skriva en liten kommentar hos mig. Visa att ni läser och tar åt er. Det betyder mycket!
Tack
onsdag 15 december 2010
Ännu en dag i overkligheten...
Har varit och lyssnat på vår lillas hjärtslag idag, de finns ännu.. Än slår det otroliga hjärtat. 136 slag/min. Stackars lilla älskade där inne, som kämpar i motström... Åh vad jag vill hjälpa.
Overklighetskänsla har blivit en del av vardagen....
Man kan ju tycka att efter 2 förluster ska man veta hur den 3:e "kommer" att kännas... Det går inte att förstå eller sätta sig in i. Jag trodde jag visste hur jag skulle hantera situationen, jag har ingen aning om mig själv ibland! Jag är förbannad och frustrerad, vägrar gråta och gråter i nästa sekund floder. Man har verkligen inte någon aning om hur man hantera krissituationer när man väl är i dem. Man tror man vet hur man kommer göra... Men det blir inte lättare. Det blir inte lättare att hantera en förlust när man varit med om en liknande förut. Varje förlust är egen. Varje sorg är egen.
Men ibland är det bra att jag har erfarenhet. Att jag vet att det går att leva vidare, det kommer en dag när jag orkar leva vidare. Den dagen är absolut inte idag, den kommer inte vara det här året. Den kommer nog inte finnas där de närmaste månaderna. MEN så småningom kommer jag att återvända till livet, även om jag just nu bara vill ta en paus från det.
Sorgen är ohanterbar, förlusten och smärtan omänsklig. Men kärlek och omtanke hjälper en igenom även de värsta prövningarna.
Jag är idag förbannad på livet. Att livet ens vågar göra så här! Det räcker med att förlora barn en gång i sitt liv! Man behöver inte vara med om det två gånger. Och att behöva genomlida det här helvetet med väntan och smärta innan man vet när/hur/varför/om mitt barn inte kommer finnas kvar längre. Jag hatar det här ödet, hatar vägen vi måste gå på, önskar så att det fanns en avfart. "Highway to hell"?
Jag behöver inte fler änglar i himlen som vakar över mig...!
Att aldrig veta om den lilla sparken och "guppande-magen-stunden" kommer vara den sista, det är förjävligt! Cristofer sade igår när jag sade att den sparkade så det kändes att han ville känna, så han kröp nära mig i soffan och satte handen där jag sade att den sparkade. Han väntade länge på en spark, och så fick han en som han kände. Sen blev vår lilla lugn. Det nämnde jag för honom, att den lilla inte sparkade så jag kände så han fick ta bort handen. Då sade han något som gjorde ont i mitt hjärta "Jag vill hålla kvar handen, jag vet aldrig när det är sista sparken jag får. Jag vill inte missa någon. Vill passa på att njuta så länge vi får ha den kvar". Hatar att min älskade lider. Både min älskade i magen och min älskade Cristofer. Det gör ont. Det skär i hjärtat. Jag vill skänka honom glädjen, inte sorgen. Jag vill ge honom allt jag kan, göra allt för att han ska vara lycklig... Inte få honom att gråta över döda och sjuka barn.
Cristofer har i alla fall åkt och jobbat idag. Igår var han hemma med mig. Han skyllde på att varorna kom så sent, men ska jag vara ärlig tror jag inte att han orkade åka iväg. Och jag tror inte att han egentligen orkar åka idag heller.
Diskmaskinen går, så kan plocka ur den sen så har jag något att göra. Funderar på att damma lite i vardagsrummet också och lägga på någon julduk. Ska försöka sätta mig och knåpa ihop en "kan göra"-lista.
Försökte leta lite julmusik att lyssna på, men var viss annan musik som lockade mer... Just nu "Theme from Love Story" (har ni inte sett den filmen, gör det!). "Jag vill alltid älska" står nog på tur sen..
Mina älskade änglar... Mina fina barn... Så älskade och saknade... Smärtan blir inte mindre, bara lättare att leva med...
Overklighetskänsla har blivit en del av vardagen....
Man kan ju tycka att efter 2 förluster ska man veta hur den 3:e "kommer" att kännas... Det går inte att förstå eller sätta sig in i. Jag trodde jag visste hur jag skulle hantera situationen, jag har ingen aning om mig själv ibland! Jag är förbannad och frustrerad, vägrar gråta och gråter i nästa sekund floder. Man har verkligen inte någon aning om hur man hantera krissituationer när man väl är i dem. Man tror man vet hur man kommer göra... Men det blir inte lättare. Det blir inte lättare att hantera en förlust när man varit med om en liknande förut. Varje förlust är egen. Varje sorg är egen.
Men ibland är det bra att jag har erfarenhet. Att jag vet att det går att leva vidare, det kommer en dag när jag orkar leva vidare. Den dagen är absolut inte idag, den kommer inte vara det här året. Den kommer nog inte finnas där de närmaste månaderna. MEN så småningom kommer jag att återvända till livet, även om jag just nu bara vill ta en paus från det.
Sorgen är ohanterbar, förlusten och smärtan omänsklig. Men kärlek och omtanke hjälper en igenom även de värsta prövningarna.
Jag är idag förbannad på livet. Att livet ens vågar göra så här! Det räcker med att förlora barn en gång i sitt liv! Man behöver inte vara med om det två gånger. Och att behöva genomlida det här helvetet med väntan och smärta innan man vet när/hur/varför/om mitt barn inte kommer finnas kvar längre. Jag hatar det här ödet, hatar vägen vi måste gå på, önskar så att det fanns en avfart. "Highway to hell"?
Jag behöver inte fler änglar i himlen som vakar över mig...!
Att aldrig veta om den lilla sparken och "guppande-magen-stunden" kommer vara den sista, det är förjävligt! Cristofer sade igår när jag sade att den sparkade så det kändes att han ville känna, så han kröp nära mig i soffan och satte handen där jag sade att den sparkade. Han väntade länge på en spark, och så fick han en som han kände. Sen blev vår lilla lugn. Det nämnde jag för honom, att den lilla inte sparkade så jag kände så han fick ta bort handen. Då sade han något som gjorde ont i mitt hjärta "Jag vill hålla kvar handen, jag vet aldrig när det är sista sparken jag får. Jag vill inte missa någon. Vill passa på att njuta så länge vi får ha den kvar". Hatar att min älskade lider. Både min älskade i magen och min älskade Cristofer. Det gör ont. Det skär i hjärtat. Jag vill skänka honom glädjen, inte sorgen. Jag vill ge honom allt jag kan, göra allt för att han ska vara lycklig... Inte få honom att gråta över döda och sjuka barn.
Cristofer har i alla fall åkt och jobbat idag. Igår var han hemma med mig. Han skyllde på att varorna kom så sent, men ska jag vara ärlig tror jag inte att han orkade åka iväg. Och jag tror inte att han egentligen orkar åka idag heller.
Diskmaskinen går, så kan plocka ur den sen så har jag något att göra. Funderar på att damma lite i vardagsrummet också och lägga på någon julduk. Ska försöka sätta mig och knåpa ihop en "kan göra"-lista.
Försökte leta lite julmusik att lyssna på, men var viss annan musik som lockade mer... Just nu "Theme from Love Story" (har ni inte sett den filmen, gör det!). "Jag vill alltid älska" står nog på tur sen..
Mina älskade änglar... Mina fina barn... Så älskade och saknade... Smärtan blir inte mindre, bara lättare att leva med...
tisdag 14 december 2010
Ibland vill man inte få de vackraste barnen, det räcker med levande....
Det är de vackraste barnen som dör,
de som ingen ondska berört,
de som är mjukare än andra,
Kärleksfullare,
Det är de vackraste barnen som dör,
Läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör,
medan hjärtan gråter,
förbittrade,
stela,
livsberövade,
oförtjänta kom de,
välsignade gick de.
Det är de vackraste barnen som dör...
(Anna Wahlgren)
de som ingen ondska berört,
de som är mjukare än andra,
Kärleksfullare,
Det är de vackraste barnen som dör,
Läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör,
medan hjärtan gråter,
förbittrade,
stela,
livsberövade,
oförtjänta kom de,
välsignade gick de.
Det är de vackraste barnen som dör...
(Anna Wahlgren)
Den dagen hoppet övergav mig...
.. eller var det jag som övergav hoppet?
Det var i alla fall igår. Efter värre besked än jag orkat föreställa mig från läkarna i Uppsala. Det finns inget de kan göra. Det finns inget vi kan göra. Vår lilla älskade har vätska i buken, vätskeblåsa i hjärtat (kan det heta så?), ännu kraftigare förstoring av hjärtat, hjärtat slår sämre och är mer ansträngt än för 2 veckor sen, det är "bakflöde" (kommer inte ihåg vad de kallade det, men de innebär att blodet går tillbaka åt fel håll) i navelsträngen.... Ja och så känns det som att jag skulle kunna fortsätta att rabbla saker som blivit värre.. Men det orkar jag inte.
Läkarna är säker på att det bara kommer gå åt ett håll och det är inte åt det hållet som vi vill att det ska gå...
Så vad ska man göra? Vi kan inte planera dagarna eller framtiden... Vi vet inte hur imorgon kommer se ut. Vi vet inte hur länge till vår älskade kommer finnas hos oss... Vi vågar inte känna något... Så just nu är det tomt på känslor, tankar som far runt är det gott om... Men mest av allt önskar jag att jag kunde göra något för att min älskade lilla bäs där inne skulle få veta hur ont det gör i mig att inte kunna hjälpa, och hur mycket vi älskar vår lilla....
Kan för allt i världen inte förstå varför vi måste gå igenom det här just nu? Och varför vi måste gå igenom det överhuvudtaget... Det är inte orättvist, det är bara förjävligt!
Det var i alla fall igår. Efter värre besked än jag orkat föreställa mig från läkarna i Uppsala. Det finns inget de kan göra. Det finns inget vi kan göra. Vår lilla älskade har vätska i buken, vätskeblåsa i hjärtat (kan det heta så?), ännu kraftigare förstoring av hjärtat, hjärtat slår sämre och är mer ansträngt än för 2 veckor sen, det är "bakflöde" (kommer inte ihåg vad de kallade det, men de innebär att blodet går tillbaka åt fel håll) i navelsträngen.... Ja och så känns det som att jag skulle kunna fortsätta att rabbla saker som blivit värre.. Men det orkar jag inte.
Läkarna är säker på att det bara kommer gå åt ett håll och det är inte åt det hållet som vi vill att det ska gå...
Så vad ska man göra? Vi kan inte planera dagarna eller framtiden... Vi vet inte hur imorgon kommer se ut. Vi vet inte hur länge till vår älskade kommer finnas hos oss... Vi vågar inte känna något... Så just nu är det tomt på känslor, tankar som far runt är det gott om... Men mest av allt önskar jag att jag kunde göra något för att min älskade lilla bäs där inne skulle få veta hur ont det gör i mig att inte kunna hjälpa, och hur mycket vi älskar vår lilla....
Kan för allt i världen inte förstå varför vi måste gå igenom det här just nu? Och varför vi måste gå igenom det överhuvudtaget... Det är inte orättvist, det är bara förjävligt!
Livets ironi?
Inga bra besked från Uppsala... Värre än värst... Förbannad och irriterad på livet och sjukvården, lär er trolla tack?
Kommer kanske mer uppdateringar senare om jag orkar...
"Jag är inte rädd för att dö, jag lever redan ett helvete"
Kommer kanske mer uppdateringar senare om jag orkar...
"Jag är inte rädd för att dö, jag lever redan ett helvete"
söndag 12 december 2010
Väntar på att Cristofer ska ringa och säga att han är på väg hem. Undrar hur länge det ska dröja idag... Skulle vara skönt att gå och lägga sig, men vore inte helt fel att träffa mannen man bor med ibland.. Såg honom 2 min inatt när han kom hem, sen sov jag :) Och idag har jag träffat honom 40 min. Så känns som att det var ett tag sedan (igår förmiddag) som jag träffade honom ordentligt. Och just nu är varje minut väldigt lång utan honom. Kan ju bli så ibland, när man inte riktigt vill vara ensam med sina tankar...
Som ni sett blev förra inlägget väldigt långt. Men jag hoppas att det klargjort lite. Och alla ni som verkar ha tillkommit på senare tid och inte riktigt har koll på vår historia kan ju få en titt på den där. Men som jag skrev, har någon ytterligare funderingar så hör av er så förklarar jag gärna mer.
Min lilla Milla har kommit hem till Skåne nu. Så nu är hon i blåsten igen...! Men har varit så skönt att han henne här! Och har fått ett så otroligt fint album som hon har gjort till flickornas minne! Tack så otroligt mycket för det vännen!
Får se vad som händer i livet de närmaste veckorna, men skönt att det finns lite mer planer inför julen än tidigare! :) Blir nog inte bara mormor och morfar besök i mellandagarna :)
Näe nu ska jag återgå till att försöka använda mig av "tankekraft" för att få min lilla älskade Cristofer att komma hem till mig...
Som ni sett blev förra inlägget väldigt långt. Men jag hoppas att det klargjort lite. Och alla ni som verkar ha tillkommit på senare tid och inte riktigt har koll på vår historia kan ju få en titt på den där. Men som jag skrev, har någon ytterligare funderingar så hör av er så förklarar jag gärna mer.
Min lilla Milla har kommit hem till Skåne nu. Så nu är hon i blåsten igen...! Men har varit så skönt att han henne här! Och har fått ett så otroligt fint album som hon har gjort till flickornas minne! Tack så otroligt mycket för det vännen!
Får se vad som händer i livet de närmaste veckorna, men skönt att det finns lite mer planer inför julen än tidigare! :) Blir nog inte bara mormor och morfar besök i mellandagarna :)
Näe nu ska jag återgå till att försöka använda mig av "tankekraft" för att få min lilla älskade Cristofer att komma hem till mig...
Sammanfattning
Tänkte att jag skulle sammanfatta lite om vår situation. Har haft några som funderar om de inte kan göra något för att hjälpa barnet...
Men jag tänkte att jag börjar från början, med att sammanfatta mig/oss och vad vi varit med om (snabbversionen?).
Jag och min sambo/fästman Cristofer (Crisse) väntade vårt första barn som var beräknad den 29 juni 2009, så hösten -08 flyttade vi till vårt älskade radhus (drömmen är ett hus någon dag, men kan vara bra om vi bestämt vart i vårt avlånga land vi vill bo först). Graviditeten gick jätte bra, mådde illa konstant och klarade knappt några dofter alls. Fick lyssna på hjärtljuden på vår lilla i v.20 och allt lät jätte bra, det lilla hjärtat lät piggt och klappade på bra. Nästa kontroll skulle vara v.25. Vår lilla sparkade och levde runt bra mycket när jag väl börjat känna rörelser. Att det senare blev lite mer stilla var inget jag reagerade på, för jag hade läst att de hade sina viloperioder. Så den 18 mars 2009 var det dags för 25 veckors koll. Allt gick bra, magen växte som den skulle, bra blodtryck, blodsocker osv. Det enda som inte var bra var hjärtljuden. Barnmorskan kunde nämligen inte hitta några. Hon tillkallade en annan barnmorska som inte heller kunde hitta några hjärtljud. Akut blev vi skickade till sjukhuset i Hudik. Där kollade de med ultraljud och besked blev "tyvärr, hjärtat slår inte längre". Vår lilla efterlängtade hade somnat in på den tryggaste platsen av alla, i min mage.
Dagen efter, torsdagen den 19 mars 2009 blev vi inlagda på förlossningen och vår mycket lilla dotter Emelie föddes kl. 06.35 den 20 mars 2009, hon var 29 cm lång och vägde 460 gram. Och hon var det absolut vackraste våra ögon någonsin hade skådat.
Vi bestämde oss för obduktion, då vi inte kunde förstå varför vår lilla hade försvunnit från oss. Obduktionen, enligt läkaren i Hudiksvall visade inget ovanligt. De sade att det förmodligen var plötslig spädbarnsdöd. Det var bara att acceptera orättvisan.
Vi väntade vårt andra barn redan samma år, med beräknat bf 16 maj 2010. Även den här graviditeten såg helt normal ut. Det gjordes lite tätare kontroller på spec mvc i Hudik. När rutin ul gjordes i v.18 fanns det inget onormalt hos vår älskade. Ett fullt normalt utvecklat barn för den veckan. Kontrollerna hos bm gick jätte bra. Oron fanns att vi skulle få vara med om det ofattbara igen, men det var egentligen något som låg väldigt långt bort i vår värld. Plötslig spädbarnsdöd är ovanligt att det händer två gånger i rad. Vi kunde ändå glädjas och hoppas. Som sagt, graviditeten fortskred bra. Den lilla var väldigt aktiv och jag försökte hitta tecken som var positiva. När jag var i v.22+6 hade magen varit lugn några dagar. Hade inte känt rörelser på 3 dagar och även natten hade varit lugn. Så den morgonen valde jag att ringa vårdupplysningen. Förklarade läget och vår historia. Och jag fick komma in för koll på förlossningen.
En läkare kikade och konstaterade att han såg vätska i vår lillas buk, något som oroade honom. Efter att ha pratat med Uppsala hade läkarna bestämt att vi skulle få åka dit redan samma dag. Det var bara hem och packa.
Samma eftermiddag, den 16 januari 2010, var vi på plats på akademiska sjukhuset i Uppsala. Massvis med kontroller senare blev vi inlagda. Utgången oviss, men läkarna var optimistiska.
Den 18 januari blev det ytterligare noggranna kontroller, ett hjärtfel upptäcktes. Läkarna kontrollerade med en kardiolog som ville kika närmare på det. Så den 19 januari kikade kardiologen på vår lillas hjärta, och han var osäker på diagnosen, men såg att hjärtat var förstorat. Och sedan nämnde han något som fick oss att tappa hakan, han sade nämligen att det hade det ju varit på vårt första barn. Emelie hade också haft ett förstorat hjärta. Vad det betydde kunde han inte säga. Så han skulle konsultera några andra kardiologer. Så en "evighet" senare, den 20 januari, fick vi beskedet att vi den 22 januari skulle få åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ytterligare kontroll av hjärtat då de verkade se ett allvarligt hjärtfel. Men exakt vad ville de inte gå in på innan de var mer säkra. Förmodligen skulle barnet bli förlöst för tidigt, det var beskedet den 20 januari. Så då fick vi träffa en del folk som hade med det att göra.
Vi lyssnade hjärtljud på vår lilla morgon och kväll för att se att det fortfarande var liv där inne.
Så morgonen den 21 januari kom en bm in för att lyssna hjärtljud, och sen skulle vi vara "lediga" resten av dagen. Enda problemet var att det fanns inga hjärtljud att hitta. Kvällen innan hade hjärtljuden kontrollerats kl 23.45 och då slog det fint. Morgonen efter, kl. 7.40 var det tyst. Ett ul senare och det var konstaterat. Vår lilla levde inte längre. Hjärtat hade stannat under natten. Även vårt andra barn hade somnat in på den tryggaste platser av dem alla, i min mage.
På eftermiddagen den 21 jan åkte vi hemåt. Vi hade bestämt att vi ville föda i Hudik även denna gång. Vi fick sånt otroligt fint bemötande av personalen där uppe gången innan så vi ville upp dit vi kände igen oss.
Så fredagen den 22 januari åkte vi till förlossningen i Hudiksvall, för att föda vårt andra barn. Och lördagen den 23 januari 2010 kl. 02.08 föddes vår andra dotter Elsie. Hon var 32 cm lång och vägde 640 gram. Och även hon var obeskrivligt vacker.
Även lilla Elsie obducerades och för att få korrekta besked från den fick vi åka och träffa två forskare inom genetik i Uppsala. Enligt obduktionen hade båda våra döttrar haft samma hjärtfel, förtjockad vägg i vänster kammare. Och enligt forskarna var detta något man inte kunde leva med. Men vad som var orsaken till förtjockningen kunde de inte säga. Och det utreds än idag. Det ligger hos ett forskarteam i USA och hos några forskare här i Sverige.
Forskarna gav oss 75% chans att få ett friskt och levande barn. Rätt bra odds ändå!
Så vi vågade oss på det igen. Optimister som vi är, det måste ju kunna gå bra!
Så i somras fick vi beskedet att vi väntade vårt tredje barn. Med beräknat bf 11 mars 2011. Så på den resan är vi fortfarande. Bf i mars, ett efterlängtat barn...
Även den här graviditeten har gått som den ska, allt har utvecklats normalt enligt kurvor osv. Inga varningstecken. Jag har varit extra kontrollerad även den här graviditeten. Både med min bm och på spec mvc. Ul i v.18 var helt normalt, barnet utvecklades precis som de ville, inget fel på hjärtat vad de kunde se. För att verkligen ha koll på vår lilla så har vi även fått åka till Uppsala för kontroller av tillväxt och hjärtkontroll. Så varannan vecka från vecka 19 har vi fått gå på två kontroller, en hos ett fostermedicinskt team och ett hos en kardiolog.
Första kontrollen i v.19 på akademiska i Uppsala gick bra. Barnet växte så fint, hade allt den behövde, hjärtat var normalt. Kändes underbart!
Kontroll nr 2 i vecka 21 var lite mindre positiv. Men barnet växte fortfarande fint, fick den näring som den behövde, MEN kardiologen såg ett pyttelitet läckage mellan högerkammare och högerförmak. Men det var inget allvarligt, 90% av de barn som han undersökte hade detta när de föddes och det växte igen. Alltså ingen fara. Hoppet började lysa med sin närvaro.
Så var det dags för kontroll nr. 3 i v.23. Barnet växte fortfarande otroligt fint, fick den näring den behöver. Kanon. Sen var det kardiologens tur, och han var inte lika positiv. Läckaget hade blivit större. Vänsterkammare fungerade bra, höger var förstorad och ansträngd. Läkaren var oroad, och vi också. Men än så länge klarade hjärtat att kompensera så som kroppen önskade...
Hoppet något släckt, men försökte hålla huvudet högt och tänka positivt.
Så dags för kontroll nr. 4 i vecka 25. Barnet växte fortfarande fint och efter kurva, uppskattad vikt 770 och den låg + 2 cm jämfört med barn i den veckan. Så till kardiologen, inte lika positivt. Hjärtat ännu mer ansträngt. Båda kamrarna ansträngda och uttöjda, höger mer än vänster. Läckaget ännu större och går "baklänges" upp i navelsträngen vid varje slag som hjärtat slår... Läkarna meddelade att de inte kunde ta ut barnet eftersom att högerkammare inte fungerar som man önskar, vilket gör att barnet skulle ha jätte stora svårigheter att syresätta sig. Åker hem med beskedet att vården inte kan göra något innan barnet är fullgånget, att det bara är att hoppas att läget stabiliserar sig och inte blir värre. Hjärtat är ansträngt till "bristningsgränsen". Blir det värre blir det hjärtsvikt, och hjärtsvikt obehandlat leder (som jag skrivit tidigare) till döden. Så, hoppas det avstannat och stabiliserat sig!
Så här är vi nu! Imorgon är kontroll nr. 5, vi är i vecka 27... Och beskedet är obehagligt nära... Och nervös och rädd som bara den är jag...
Hoppas nu att ni som har haft funderingar varför man inte hjälper barnet fått lite klarare besked? (inte säkert att ni fått det, missade säkert en massa detaljer)... Men om någon inte hängt med i mina tankegångar och i det jag skrivit så skriv så ska jag försöka förklara något närmare i något annat inlägg...
Nu ska jag fundera över morgondagen och sedan fundera om man kanske skulle äta något...
Men jag tänkte att jag börjar från början, med att sammanfatta mig/oss och vad vi varit med om (snabbversionen?).
Jag och min sambo/fästman Cristofer (Crisse) väntade vårt första barn som var beräknad den 29 juni 2009, så hösten -08 flyttade vi till vårt älskade radhus (drömmen är ett hus någon dag, men kan vara bra om vi bestämt vart i vårt avlånga land vi vill bo först). Graviditeten gick jätte bra, mådde illa konstant och klarade knappt några dofter alls. Fick lyssna på hjärtljuden på vår lilla i v.20 och allt lät jätte bra, det lilla hjärtat lät piggt och klappade på bra. Nästa kontroll skulle vara v.25. Vår lilla sparkade och levde runt bra mycket när jag väl börjat känna rörelser. Att det senare blev lite mer stilla var inget jag reagerade på, för jag hade läst att de hade sina viloperioder. Så den 18 mars 2009 var det dags för 25 veckors koll. Allt gick bra, magen växte som den skulle, bra blodtryck, blodsocker osv. Det enda som inte var bra var hjärtljuden. Barnmorskan kunde nämligen inte hitta några. Hon tillkallade en annan barnmorska som inte heller kunde hitta några hjärtljud. Akut blev vi skickade till sjukhuset i Hudik. Där kollade de med ultraljud och besked blev "tyvärr, hjärtat slår inte längre". Vår lilla efterlängtade hade somnat in på den tryggaste platsen av alla, i min mage.
Dagen efter, torsdagen den 19 mars 2009 blev vi inlagda på förlossningen och vår mycket lilla dotter Emelie föddes kl. 06.35 den 20 mars 2009, hon var 29 cm lång och vägde 460 gram. Och hon var det absolut vackraste våra ögon någonsin hade skådat.
Vi bestämde oss för obduktion, då vi inte kunde förstå varför vår lilla hade försvunnit från oss. Obduktionen, enligt läkaren i Hudiksvall visade inget ovanligt. De sade att det förmodligen var plötslig spädbarnsdöd. Det var bara att acceptera orättvisan.
Vi väntade vårt andra barn redan samma år, med beräknat bf 16 maj 2010. Även den här graviditeten såg helt normal ut. Det gjordes lite tätare kontroller på spec mvc i Hudik. När rutin ul gjordes i v.18 fanns det inget onormalt hos vår älskade. Ett fullt normalt utvecklat barn för den veckan. Kontrollerna hos bm gick jätte bra. Oron fanns att vi skulle få vara med om det ofattbara igen, men det var egentligen något som låg väldigt långt bort i vår värld. Plötslig spädbarnsdöd är ovanligt att det händer två gånger i rad. Vi kunde ändå glädjas och hoppas. Som sagt, graviditeten fortskred bra. Den lilla var väldigt aktiv och jag försökte hitta tecken som var positiva. När jag var i v.22+6 hade magen varit lugn några dagar. Hade inte känt rörelser på 3 dagar och även natten hade varit lugn. Så den morgonen valde jag att ringa vårdupplysningen. Förklarade läget och vår historia. Och jag fick komma in för koll på förlossningen.
En läkare kikade och konstaterade att han såg vätska i vår lillas buk, något som oroade honom. Efter att ha pratat med Uppsala hade läkarna bestämt att vi skulle få åka dit redan samma dag. Det var bara hem och packa.
Samma eftermiddag, den 16 januari 2010, var vi på plats på akademiska sjukhuset i Uppsala. Massvis med kontroller senare blev vi inlagda. Utgången oviss, men läkarna var optimistiska.
Den 18 januari blev det ytterligare noggranna kontroller, ett hjärtfel upptäcktes. Läkarna kontrollerade med en kardiolog som ville kika närmare på det. Så den 19 januari kikade kardiologen på vår lillas hjärta, och han var osäker på diagnosen, men såg att hjärtat var förstorat. Och sedan nämnde han något som fick oss att tappa hakan, han sade nämligen att det hade det ju varit på vårt första barn. Emelie hade också haft ett förstorat hjärta. Vad det betydde kunde han inte säga. Så han skulle konsultera några andra kardiologer. Så en "evighet" senare, den 20 januari, fick vi beskedet att vi den 22 januari skulle få åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ytterligare kontroll av hjärtat då de verkade se ett allvarligt hjärtfel. Men exakt vad ville de inte gå in på innan de var mer säkra. Förmodligen skulle barnet bli förlöst för tidigt, det var beskedet den 20 januari. Så då fick vi träffa en del folk som hade med det att göra.
Vi lyssnade hjärtljud på vår lilla morgon och kväll för att se att det fortfarande var liv där inne.
Så morgonen den 21 januari kom en bm in för att lyssna hjärtljud, och sen skulle vi vara "lediga" resten av dagen. Enda problemet var att det fanns inga hjärtljud att hitta. Kvällen innan hade hjärtljuden kontrollerats kl 23.45 och då slog det fint. Morgonen efter, kl. 7.40 var det tyst. Ett ul senare och det var konstaterat. Vår lilla levde inte längre. Hjärtat hade stannat under natten. Även vårt andra barn hade somnat in på den tryggaste platser av dem alla, i min mage.
På eftermiddagen den 21 jan åkte vi hemåt. Vi hade bestämt att vi ville föda i Hudik även denna gång. Vi fick sånt otroligt fint bemötande av personalen där uppe gången innan så vi ville upp dit vi kände igen oss.
Så fredagen den 22 januari åkte vi till förlossningen i Hudiksvall, för att föda vårt andra barn. Och lördagen den 23 januari 2010 kl. 02.08 föddes vår andra dotter Elsie. Hon var 32 cm lång och vägde 640 gram. Och även hon var obeskrivligt vacker.
Även lilla Elsie obducerades och för att få korrekta besked från den fick vi åka och träffa två forskare inom genetik i Uppsala. Enligt obduktionen hade båda våra döttrar haft samma hjärtfel, förtjockad vägg i vänster kammare. Och enligt forskarna var detta något man inte kunde leva med. Men vad som var orsaken till förtjockningen kunde de inte säga. Och det utreds än idag. Det ligger hos ett forskarteam i USA och hos några forskare här i Sverige.
Forskarna gav oss 75% chans att få ett friskt och levande barn. Rätt bra odds ändå!
Så vi vågade oss på det igen. Optimister som vi är, det måste ju kunna gå bra!
Så i somras fick vi beskedet att vi väntade vårt tredje barn. Med beräknat bf 11 mars 2011. Så på den resan är vi fortfarande. Bf i mars, ett efterlängtat barn...
Även den här graviditeten har gått som den ska, allt har utvecklats normalt enligt kurvor osv. Inga varningstecken. Jag har varit extra kontrollerad även den här graviditeten. Både med min bm och på spec mvc. Ul i v.18 var helt normalt, barnet utvecklades precis som de ville, inget fel på hjärtat vad de kunde se. För att verkligen ha koll på vår lilla så har vi även fått åka till Uppsala för kontroller av tillväxt och hjärtkontroll. Så varannan vecka från vecka 19 har vi fått gå på två kontroller, en hos ett fostermedicinskt team och ett hos en kardiolog.
Första kontrollen i v.19 på akademiska i Uppsala gick bra. Barnet växte så fint, hade allt den behövde, hjärtat var normalt. Kändes underbart!
Kontroll nr 2 i vecka 21 var lite mindre positiv. Men barnet växte fortfarande fint, fick den näring som den behövde, MEN kardiologen såg ett pyttelitet läckage mellan högerkammare och högerförmak. Men det var inget allvarligt, 90% av de barn som han undersökte hade detta när de föddes och det växte igen. Alltså ingen fara. Hoppet började lysa med sin närvaro.
Så var det dags för kontroll nr. 3 i v.23. Barnet växte fortfarande otroligt fint, fick den näring den behöver. Kanon. Sen var det kardiologens tur, och han var inte lika positiv. Läckaget hade blivit större. Vänsterkammare fungerade bra, höger var förstorad och ansträngd. Läkaren var oroad, och vi också. Men än så länge klarade hjärtat att kompensera så som kroppen önskade...
Hoppet något släckt, men försökte hålla huvudet högt och tänka positivt.
Så dags för kontroll nr. 4 i vecka 25. Barnet växte fortfarande fint och efter kurva, uppskattad vikt 770 och den låg + 2 cm jämfört med barn i den veckan. Så till kardiologen, inte lika positivt. Hjärtat ännu mer ansträngt. Båda kamrarna ansträngda och uttöjda, höger mer än vänster. Läckaget ännu större och går "baklänges" upp i navelsträngen vid varje slag som hjärtat slår... Läkarna meddelade att de inte kunde ta ut barnet eftersom att högerkammare inte fungerar som man önskar, vilket gör att barnet skulle ha jätte stora svårigheter att syresätta sig. Åker hem med beskedet att vården inte kan göra något innan barnet är fullgånget, att det bara är att hoppas att läget stabiliserar sig och inte blir värre. Hjärtat är ansträngt till "bristningsgränsen". Blir det värre blir det hjärtsvikt, och hjärtsvikt obehandlat leder (som jag skrivit tidigare) till döden. Så, hoppas det avstannat och stabiliserat sig!
Så här är vi nu! Imorgon är kontroll nr. 5, vi är i vecka 27... Och beskedet är obehagligt nära... Och nervös och rädd som bara den är jag...
Hoppas nu att ni som har haft funderingar varför man inte hjälper barnet fått lite klarare besked? (inte säkert att ni fått det, missade säkert en massa detaljer)... Men om någon inte hängt med i mina tankegångar och i det jag skrivit så skriv så ska jag försöka förklara något närmare i något annat inlägg...
Nu ska jag fundera över morgondagen och sedan fundera om man kanske skulle äta något...
Söndag före Uppsala...
Ja imorgon är det måndag och varannan måndag betyder det att det är resa till Uppsala. Så nu går tvättmaskinen på högvarv, okej bara första maskinen än så länge. Men det blir två maskiner till, om jag inte har lust att tvätta lakan och gardiner som ligger och väntar. Och det har jag förmodligen inte :)
Men tvätt av det viktigaste blir det, kläder man måste ha. Underkläder och tröjor/byxor. Borde städa idag också, men vet inte riktigt om jag orkar med magen som gör allt för att retas med mig (när det gäller några förvärkar, milda varianter, och så har jag sammandragningar som gör det lite väl omöjligt att böja sig).... Och sen är det säkert allt inför imorgon som gör att jag dels inte orkar ta tag i något och dels har lite ondare i magen för det....
Igår var vi till förlossningen och gjorde ett ctg, som vi gjort varje helg ett tag nu. Och efter ctg-kurvan är gjord ska en läkare titta på den. Igår var läkaren upptagen på operation, så vi skulle få vänta. Och vi väntade. Sen kom läkaren och meddelade att hon skickat kurvan till Uppsala för att hon var osäker hur hon skulle bedöma den. Så då fick vi vänta ytterligare ett bra tag... Sammanlagt blev det lite mer än 4 timmar där... Svaret från läkaren i Uppsala var att det var en förväntad kurva från ett barn med så gravt hjärtfel. Anledningen till att läkaren från förlossningen hade reagerat på kurvan var för att den var så ojämn. Och det är ju så, att vår lillas hjärta slår väldigt ojämnt eftersom att hjärtat har svårt och tungt att slå...
Idag var jag och mamma upp till förlossningen för att lyssna hjärtljud, Cristofer jobbar (som vanligt) och kunde inte följa med.
Passade på att fråga läkaren vad som sades på undersökningen i måndags. Och hon förklarade att lite vätska hade synts runt levern, men om det var av betydelse eller inte gick inte att säga då den läkaren som gjorde undersökningen tyckte det var en sån liten mängd att han inte trodde att det var någon fara. Och vätska runt lever blir alltså vätska i buken, något vi ska se upp med enl. Uppsala. För det tyder på hjärtsvikt. Men förhoppningsvis så var det inget. Och om det är något kommer vi nog få veta det imorgon på undersökning nr 1, dvs den med fostermedicinarna. Förhoppningsvis har inte hjärtat blivit sämre, och det får vi ju svar på först på undersökning 2, dvs med kardiologen. Jag hoppas att de imorgon kan ge oss ett positivare besked. Att de ska säga att de tänker försöka hjälpa vår lilla älskade. Men på något sätt tvivlar jag på att de tänker säga att de helt plötsligt kan göra något när de har sagt att de inte kan göra något för att hjälpa den lilla innan den är fullgången...
Ska kika lite på tv nu och vila... Har sovit lite för lite de senaste nätterna... Så känner mig lite sliten...
Men tvätt av det viktigaste blir det, kläder man måste ha. Underkläder och tröjor/byxor. Borde städa idag också, men vet inte riktigt om jag orkar med magen som gör allt för att retas med mig (när det gäller några förvärkar, milda varianter, och så har jag sammandragningar som gör det lite väl omöjligt att böja sig).... Och sen är det säkert allt inför imorgon som gör att jag dels inte orkar ta tag i något och dels har lite ondare i magen för det....
Igår var vi till förlossningen och gjorde ett ctg, som vi gjort varje helg ett tag nu. Och efter ctg-kurvan är gjord ska en läkare titta på den. Igår var läkaren upptagen på operation, så vi skulle få vänta. Och vi väntade. Sen kom läkaren och meddelade att hon skickat kurvan till Uppsala för att hon var osäker hur hon skulle bedöma den. Så då fick vi vänta ytterligare ett bra tag... Sammanlagt blev det lite mer än 4 timmar där... Svaret från läkaren i Uppsala var att det var en förväntad kurva från ett barn med så gravt hjärtfel. Anledningen till att läkaren från förlossningen hade reagerat på kurvan var för att den var så ojämn. Och det är ju så, att vår lillas hjärta slår väldigt ojämnt eftersom att hjärtat har svårt och tungt att slå...
Idag var jag och mamma upp till förlossningen för att lyssna hjärtljud, Cristofer jobbar (som vanligt) och kunde inte följa med.
Passade på att fråga läkaren vad som sades på undersökningen i måndags. Och hon förklarade att lite vätska hade synts runt levern, men om det var av betydelse eller inte gick inte att säga då den läkaren som gjorde undersökningen tyckte det var en sån liten mängd att han inte trodde att det var någon fara. Och vätska runt lever blir alltså vätska i buken, något vi ska se upp med enl. Uppsala. För det tyder på hjärtsvikt. Men förhoppningsvis så var det inget. Och om det är något kommer vi nog få veta det imorgon på undersökning nr 1, dvs den med fostermedicinarna. Förhoppningsvis har inte hjärtat blivit sämre, och det får vi ju svar på först på undersökning 2, dvs med kardiologen. Jag hoppas att de imorgon kan ge oss ett positivare besked. Att de ska säga att de tänker försöka hjälpa vår lilla älskade. Men på något sätt tvivlar jag på att de tänker säga att de helt plötsligt kan göra något när de har sagt att de inte kan göra något för att hjälpa den lilla innan den är fullgången...
Ska kika lite på tv nu och vila... Har sovit lite för lite de senaste nätterna... Så känner mig lite sliten...
torsdag 9 december 2010
Själslig oro....
Jag är orolig ända in i själen, rastlös... Och det går inte att skaka ifrån sig känslan...!
Jag känner att jag inte klarar att vara ensam. På förmiddagen gjorde jag allt för att slippa vara ensam, höll Cristofer hemma så länge jag kunde... Det resulterade i att han inte åkte till jobbet förrän vid 12. Sen kom Camilla och höll mig sällskap fram till 16.. Och nu är jag ensam igen. Ensam med tankar och oros känsla... Cristofer är klar tidigast 21 ikväll, tack vare mina försök att få honom att inte åka hemifrån... Och det samvetet lyckas gnaga på mig, så vips har jag fått dåligt samvete....Och jag önskar att jag inte behövde sitta här så ensam länge till...
Jag kan inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det, varför vi måste gå igenom det här? Varför vi måste utsättas för de här prövningarna... Hur ska vi kunna orka oss igenom det här? Det tär på både mig och Cristofer, osäkerheten och rädslan... Framtids oron...
Idag tänker jag lite extra på Annica som för ett år sedan började gå längs en otrolig hemsk väg, en upplevelse som sedan ledde till förlusten av hennes tvillingdöttrar Alva och Tyra. Varma kramar och många tankar till er idag vännen!
Jag känner att jag inte klarar att vara ensam. På förmiddagen gjorde jag allt för att slippa vara ensam, höll Cristofer hemma så länge jag kunde... Det resulterade i att han inte åkte till jobbet förrän vid 12. Sen kom Camilla och höll mig sällskap fram till 16.. Och nu är jag ensam igen. Ensam med tankar och oros känsla... Cristofer är klar tidigast 21 ikväll, tack vare mina försök att få honom att inte åka hemifrån... Och det samvetet lyckas gnaga på mig, så vips har jag fått dåligt samvete....Och jag önskar att jag inte behövde sitta här så ensam länge till...
Jag kan inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det, varför vi måste gå igenom det här? Varför vi måste utsättas för de här prövningarna... Hur ska vi kunna orka oss igenom det här? Det tär på både mig och Cristofer, osäkerheten och rädslan... Framtids oron...
Idag tänker jag lite extra på Annica som för ett år sedan började gå längs en otrolig hemsk väg, en upplevelse som sedan ledde till förlusten av hennes tvillingdöttrar Alva och Tyra. Varma kramar och många tankar till er idag vännen!
onsdag 8 december 2010
Hittade även det här på hjärt- lungfondens hemsida:
Om hjärtsvikt:
"Annan hjärtsjukdom.
Hjärtmuskeln kan drabbas av många olika sjukdomar eller av medfödda hjärtfel som ökar risken för hjärtsvikt. Medfödda hjärtfel är den vanligaste orsaken till hjärtsvikt hos barn. Sjukdomar som hjärtmuskelförtvining och hjärtmuskelförstoring, kardiomyopatier, kan vara genetiskt betingade och i sin tur leda till hjärtsvikt. Dessa sjukdomar upptäcks inte alltid förrän den dag hjärtat inte fungerar normalt."
Detta är vad våra barn har haft, en hjärtmuskelförstoring alltså, kardiomypati. Och det är även vad det här barnet har för fel på sitt hjärta...
Om hjärtsvikt:
"Annan hjärtsjukdom.
Hjärtmuskeln kan drabbas av många olika sjukdomar eller av medfödda hjärtfel som ökar risken för hjärtsvikt. Medfödda hjärtfel är den vanligaste orsaken till hjärtsvikt hos barn. Sjukdomar som hjärtmuskelförtvining och hjärtmuskelförstoring, kardiomyopatier, kan vara genetiskt betingade och i sin tur leda till hjärtsvikt. Dessa sjukdomar upptäcks inte alltid förrän den dag hjärtat inte fungerar normalt."
Detta är vad våra barn har haft, en hjärtmuskelförstoring alltså, kardiomypati. Och det är även vad det här barnet har för fel på sitt hjärta...
Lite klarare från måndagens besked...
Nu har jag varit hos bm. Berättade om bemötandet från läkaren och hon beklagade. Hon skulle försöka kolla så att vi slapp ha honom igen. Man säger inte till en patient som förlorat två barn och nu vet att hon väntar ett väldigt sjukt barn (som har stor risk att inte överleva) "när barnet inte lever längre vill jag att vi ska obducera, för vi i sjukvården är väldigt intresserade av att veta orsaken till det här". Man säger inte "när barnet inte lever längre", det må vara så att det är väldigt stor riska att det är just det som händer, men man säger inte så! Det var en av de otroligt klumpiga saker han gjorde.
I alla fall så frågade jag min bm vad som var skrivit sen i måndags, eftersom vi inte förstod vad läkaren menade med "vätska under huden". Hon gick in och läste och där stod det att han hade sett lite vätska kring levern, men hur mycket det var var svårbedömt. Så därför var han osäker på mängden vätska kring levern.
Okej, nu vet vi i alla fall vad det var som han hade sett. Någon mängd vätska finns kring vår älskades lever. Okej, men vad betyder det? Det förklarade inte läkaren och min bm kan inte sånt (fullt förståeligt eftersom hon inte är utbildad kring det). Det enda hon sade var att hon visste att vätska kring organ kan tyda på att hjärtat inte fungerar som det ska. Så nu när jag kom hem slog jag upp det och det här hittade jag :
Hjärtsvikt (gå in och läs och se vad som står om den högra kammaren får svikt, det är höger kammare som har sämst funktion hos vår lilla).
Lite enkelt kan jag säga att det står bl.a det här på hemsidan :
"Om högra hjärthalvan sviktar kommer blodet att stanna kvar ute i kroppen och man får vätskeanhopningar i vävnaderna, i benen och inre organ, levern till exempel.".
Vidare står det såhär : "Trolig utveckling. Hjärtsvikt är en framskridande sjukdom, om den utlösande orsaken inte kan botas på ett effektivt sätt. Obehandlad leder hjärtsvikt till döden.".
Så känns ju positivt. Och det här valde alltså läkaren att undanhålla för oss? Kunde han inte säga att han ser tecken på vätska, men hur mycket det är kan han inte säga. Och sedan berätta vad som kan vara trolig orsak till det?
Jag vet att kardiologen nämnde något om hjärtsvikt, men han gick inte in så mycket mer på det. Men han nämnde att på sikt kunde det här felet leda till hjärtsvikt om det försämrades. Så tack din klumpiga läkare från i måndags, kan du inte upplysa patienter om saker?!
Och vårt barn kommer inte behandlas, utan kommer lämnas obehandlat... Eftersom den är för liten för att de ska kunna orka att de tar ut den... Så trolig utveckling : "obehandlad hjärtsvikt leder till döden".
Tack... Bra att man får söka fakta själv...
I alla fall så frågade jag min bm vad som var skrivit sen i måndags, eftersom vi inte förstod vad läkaren menade med "vätska under huden". Hon gick in och läste och där stod det att han hade sett lite vätska kring levern, men hur mycket det var var svårbedömt. Så därför var han osäker på mängden vätska kring levern.
Okej, nu vet vi i alla fall vad det var som han hade sett. Någon mängd vätska finns kring vår älskades lever. Okej, men vad betyder det? Det förklarade inte läkaren och min bm kan inte sånt (fullt förståeligt eftersom hon inte är utbildad kring det). Det enda hon sade var att hon visste att vätska kring organ kan tyda på att hjärtat inte fungerar som det ska. Så nu när jag kom hem slog jag upp det och det här hittade jag :
Hjärtsvikt (gå in och läs och se vad som står om den högra kammaren får svikt, det är höger kammare som har sämst funktion hos vår lilla).
Lite enkelt kan jag säga att det står bl.a det här på hemsidan :
"Om högra hjärthalvan sviktar kommer blodet att stanna kvar ute i kroppen och man får vätskeanhopningar i vävnaderna, i benen och inre organ, levern till exempel.".
Vidare står det såhär : "Trolig utveckling. Hjärtsvikt är en framskridande sjukdom, om den utlösande orsaken inte kan botas på ett effektivt sätt. Obehandlad leder hjärtsvikt till döden.".
Så känns ju positivt. Och det här valde alltså läkaren att undanhålla för oss? Kunde han inte säga att han ser tecken på vätska, men hur mycket det är kan han inte säga. Och sedan berätta vad som kan vara trolig orsak till det?
Jag vet att kardiologen nämnde något om hjärtsvikt, men han gick inte in så mycket mer på det. Men han nämnde att på sikt kunde det här felet leda till hjärtsvikt om det försämrades. Så tack din klumpiga läkare från i måndags, kan du inte upplysa patienter om saker?!
Och vårt barn kommer inte behandlas, utan kommer lämnas obehandlat... Eftersom den är för liten för att de ska kunna orka att de tar ut den... Så trolig utveckling : "obehandlad hjärtsvikt leder till döden".
Tack... Bra att man får söka fakta själv...
Snart barnmorskebesök...
Ska alldeles strax gå ut till bilen, och förmodligen skrapa lite rutor innan avfärd, sen ska jag hämta den bästa vännen av dem alla vid bussen! Min Camilla är ju äntligen uppe/hemma ifrån Skåne några dagar. Och hon ska följa med mig idag. Hon är så go' :) Ställer upp för lilla mig när Cristofer bara jobbar! Tack!
Men jag är livrädd, tänk om hon måste vara med när det inte finns hjärtljud... Tänk om... Men man ska inte tänka om. Jag ska tänka att klart det finns hjärtljud. Men rädslan har börjat tagit övertaget över mig. Jag funderar varje dag om imorgon blir dagen då allt ändras... Om imorgon bär med sig ännu mer sorg... Dumma tankar och dumma om!
Jag måste komma ihåg att lämna av en jobbtröja och lunchlåda hemma hos Cristofers chef innan jag åker till bussen också... Han hade glömt jobbtröjan till ikväll... Han hade bara med sig den till tillverkningen och inte den som han har på krogen när han serverar... Men så kan det bli! Och mat glömde han ju, inte förvånad! Så det hoppas jag går ner i deras postlåda!
Näe dags att ta sig i kragen och gå ut i kylan (?).
Ska iaf berätta för min bm om läkaren i måndags, och att jag inte vill träffa på honom något mer. Behöver inte en läkare som beter sig sådär just nu...!
Men jag är livrädd, tänk om hon måste vara med när det inte finns hjärtljud... Tänk om... Men man ska inte tänka om. Jag ska tänka att klart det finns hjärtljud. Men rädslan har börjat tagit övertaget över mig. Jag funderar varje dag om imorgon blir dagen då allt ändras... Om imorgon bär med sig ännu mer sorg... Dumma tankar och dumma om!
Jag måste komma ihåg att lämna av en jobbtröja och lunchlåda hemma hos Cristofers chef innan jag åker till bussen också... Han hade glömt jobbtröjan till ikväll... Han hade bara med sig den till tillverkningen och inte den som han har på krogen när han serverar... Men så kan det bli! Och mat glömde han ju, inte förvånad! Så det hoppas jag går ner i deras postlåda!
Näe dags att ta sig i kragen och gå ut i kylan (?).
Ska iaf berätta för min bm om läkaren i måndags, och att jag inte vill träffa på honom något mer. Behöver inte en läkare som beter sig sådär just nu...!
tisdag 7 december 2010
Snabb uppdatering
Blir en längre en annan gång, kanske senare ikväll...
Igår var vi och träffade en läkare och kikade ul. Tyckte inte alls om läkaren, han saknade helt empati och var så otroligt klumpig. Så nu funderar vi på om vi ska anmäla honom eller inte...
Han sade att han såg vätska innanför huden men att han inte tyckte att det var något att bry sig om för det var så lite. Men vad det egentligen betyder kan jag ärligt talat inte säga att jag vet.... Jag var så upptagen med att vara förbannad på honom så kom på att vi skulle frågat om det på vägen hem... Men något säger mig att det inte är så positivt när man har de erfarenheter som vi har....
Livet känns otroligt tungt... Och just när det känns som tyngst ska Cristofer börja jobba ÄNNU mer... För helt plötsligt rasar det in otroliga ordrar! Det är ju de här beställningarna som de väntat på, men måste de komma just nu när vi har det så jobbigt hemma? Så att jag måste vara ensam hemma från tidig morgon tills sena natten?
Vill inte vara ensam en sekund just nu... Det är så jobbigt...!
Och lillen rör sig fortfarande otroligt lite. Idag har jag bara känt två små gånger. Och ingen av gångerna något som kändes utanpå magen. Utan har bara känt hur den har vänt sig och haft sig där inne... Jag saknar de ordentliga sparkarna... Jag vill inte förlora vår lilla älskade...!
Tack för alla fina kommentarer på senaste inlägget! Känns så skönt när man ser att man fått några kommentarer på det man skrivit. Att ni bryr er. Tack!
Igår var vi och träffade en läkare och kikade ul. Tyckte inte alls om läkaren, han saknade helt empati och var så otroligt klumpig. Så nu funderar vi på om vi ska anmäla honom eller inte...
Han sade att han såg vätska innanför huden men att han inte tyckte att det var något att bry sig om för det var så lite. Men vad det egentligen betyder kan jag ärligt talat inte säga att jag vet.... Jag var så upptagen med att vara förbannad på honom så kom på att vi skulle frågat om det på vägen hem... Men något säger mig att det inte är så positivt när man har de erfarenheter som vi har....
Livet känns otroligt tungt... Och just när det känns som tyngst ska Cristofer börja jobba ÄNNU mer... För helt plötsligt rasar det in otroliga ordrar! Det är ju de här beställningarna som de väntat på, men måste de komma just nu när vi har det så jobbigt hemma? Så att jag måste vara ensam hemma från tidig morgon tills sena natten?
Vill inte vara ensam en sekund just nu... Det är så jobbigt...!
Och lillen rör sig fortfarande otroligt lite. Idag har jag bara känt två små gånger. Och ingen av gångerna något som kändes utanpå magen. Utan har bara känt hur den har vänt sig och haft sig där inne... Jag saknar de ordentliga sparkarna... Jag vill inte förlora vår lilla älskade...!
Tack för alla fina kommentarer på senaste inlägget! Känns så skönt när man ser att man fått några kommentarer på det man skrivit. Att ni bryr er. Tack!
söndag 5 december 2010
Rädsla...
Det är starkaste känslan hos mig just nu....
Är så otroligt rädd inför imorgon. Är så rädd att vi kommer få åka hem med hemska besked. Vår lilla älskade har varit så lugn idag så det gör ont i mig..! Tror att jag har känt någon spark, men jag vill ha fler... Och starkare! Jag blir så rädd att vår lilla ska må sämre... Jag vägrar åka hem med beskedet om att vårt älskade efterlängtade barn är sjukare.. Och att vården bara tänker titta på och hoppas att den överlever mot alla odds...! Man känner sig så hjälplös, vill göra allt för vår älskade. Men det finns inget jag kan göra...
Rädsla, ensamhet, hjälplöshet...
Är så otroligt rädd inför imorgon. Är så rädd att vi kommer få åka hem med hemska besked. Vår lilla älskade har varit så lugn idag så det gör ont i mig..! Tror att jag har känt någon spark, men jag vill ha fler... Och starkare! Jag blir så rädd att vår lilla ska må sämre... Jag vägrar åka hem med beskedet om att vårt älskade efterlängtade barn är sjukare.. Och att vården bara tänker titta på och hoppas att den överlever mot alla odds...! Man känner sig så hjälplös, vill göra allt för vår älskade. Men det finns inget jag kan göra...
Rädsla, ensamhet, hjälplöshet...
Söndag i snövädret...
Så idag snöar det igen! Och Crisse jobbar, idag igen.
Men en sak blir annorlunda den här söndagen, min älskade vän Camilla kommer och hälsar på mig :) Skåningen har kommit hem för en vecka :) Och idag ska hon hälsa på mig! <3 och jag hoppas det blir många många besök till innan hon åker hem! :)
Annars har dagen hittills varit jobbig... Tycker lillen sparkat lite klent... Men oron sitter ju där och spökar, alldeles för ofta...
Imorgon blir det ul, och kanske kan jag slappna av, kanske blir det värre... USCH!
Näe nu ska jag fixa klart lunchen innan mitt besök kommer :D
Men en sak blir annorlunda den här söndagen, min älskade vän Camilla kommer och hälsar på mig :) Skåningen har kommit hem för en vecka :) Och idag ska hon hälsa på mig! <3 och jag hoppas det blir många många besök till innan hon åker hem! :)
Annars har dagen hittills varit jobbig... Tycker lillen sparkat lite klent... Men oron sitter ju där och spökar, alldeles för ofta...
Imorgon blir det ul, och kanske kan jag slappna av, kanske blir det värre... USCH!
Näe nu ska jag fixa klart lunchen innan mitt besök kommer :D
lördag 4 december 2010
Lördag
Så var det lördag, och snart har en vecka gått sen vi var i Uppsala. Går och lyssnar hjärtljud varannan dag nu. Så idag var vi till förlossningen och fick göra en CTG, eftersom det inte finns något öppet här i stan som kan kolla hjärtljud på helger. Men allt såg bra ut, den lilla stökade runt ordentligt och tyckte nog att vi var lite besvärliga som var tvungen att böka så med den på en lördag :) Får försöka se det positiva i situationerna.. Ibland önskar jag bara att jag fick slappna av en sekund... För just nu är jag på helspänn dygnet runt. Och det kan vara mindre bra...
Cristofer jobbar hela helgen, som vanligt den här tiden på året (det är ju julbord så då är det en del jobb). Det är väldigt tjatigt att vara ensam bara... Men men, dagarna går ju iaf! Och jag kan inte förstå att vi tagit oss 26 veckor på vägen nu (idag enl. Uppsala, imorgon enl. ul i v.18 och på måndag enl. bm). Förvirrande? Japp... :) Jag vill helst tro på Uppsalas bedömning av det! Då har vi kommit längst! Så vi är inne på helt okänd mark nu...! Jag hoppas så hårt jag kan att vi tar oss minst 12 veckor till! Så de kan göra något. Att de bestämmer att de kan ta ut lillen i v.38 och försöka hjälpa till... För just nu känner man sig så hjälplös...
På måndag ska vi på ultraljud och kolla så att den lilla inte fått vätska i buk, lungor eller runt hjärtat... Så att hjärtat fortfarande orkar kompensera....
Bm som tog emot oss på undersökningen idag funderade om hon inte kände igen oss. Det visade sig att hon nog iaf har varit närvarande när en av våra döttrar föddes, kanske t.o.m. båda.. Jag och Crisse kunde inte riktigt komma på hur det låg till... Men hon var också säker på att hon träffat oss när vi fått någon av våra barn. Det var nämligen hon som nämnde det. Hon frågade även lite om den här graviditeten. Och jag nämnde att barnet har en hjärtmuskelsjukdom och att framtiden är oviss... I hennes ögon såg man något som man själv förträngt, den där blicken av "menar du allvar"/overklighets blicken... Och själv försöker vi nog tränga bort allt som har med det att göra. Ibland kommer känslan över mig, och jag hänger aldrig med. Den här otroligt hemska overklighetskänslan. När man slås av vad som händer.... Men som sagt, bättre att se framåt och försöka se det positiva för en stund... Livet kan väl inte vara så orättvist?
Funderar på att koka lite smörkola och chokladkola ikväll, som jag kan ge till Cristofers syster som fyller år imorgon... Vill även göra en jordgubbs- och chokladmarmelad, men har inte allt som ska vara i den hemma.. Men kanske kan handla det imorgon förmiddag och fortfarande hinna göra den innan vi ska iväg på eftermiddagen...
Och så var det ju det där ständiga problemet med vad man ska äta när man är själv en lördag...
Cristofer jobbar hela helgen, som vanligt den här tiden på året (det är ju julbord så då är det en del jobb). Det är väldigt tjatigt att vara ensam bara... Men men, dagarna går ju iaf! Och jag kan inte förstå att vi tagit oss 26 veckor på vägen nu (idag enl. Uppsala, imorgon enl. ul i v.18 och på måndag enl. bm). Förvirrande? Japp... :) Jag vill helst tro på Uppsalas bedömning av det! Då har vi kommit längst! Så vi är inne på helt okänd mark nu...! Jag hoppas så hårt jag kan att vi tar oss minst 12 veckor till! Så de kan göra något. Att de bestämmer att de kan ta ut lillen i v.38 och försöka hjälpa till... För just nu känner man sig så hjälplös...
På måndag ska vi på ultraljud och kolla så att den lilla inte fått vätska i buk, lungor eller runt hjärtat... Så att hjärtat fortfarande orkar kompensera....
Bm som tog emot oss på undersökningen idag funderade om hon inte kände igen oss. Det visade sig att hon nog iaf har varit närvarande när en av våra döttrar föddes, kanske t.o.m. båda.. Jag och Crisse kunde inte riktigt komma på hur det låg till... Men hon var också säker på att hon träffat oss när vi fått någon av våra barn. Det var nämligen hon som nämnde det. Hon frågade även lite om den här graviditeten. Och jag nämnde att barnet har en hjärtmuskelsjukdom och att framtiden är oviss... I hennes ögon såg man något som man själv förträngt, den där blicken av "menar du allvar"/overklighets blicken... Och själv försöker vi nog tränga bort allt som har med det att göra. Ibland kommer känslan över mig, och jag hänger aldrig med. Den här otroligt hemska overklighetskänslan. När man slås av vad som händer.... Men som sagt, bättre att se framåt och försöka se det positiva för en stund... Livet kan väl inte vara så orättvist?
Funderar på att koka lite smörkola och chokladkola ikväll, som jag kan ge till Cristofers syster som fyller år imorgon... Vill även göra en jordgubbs- och chokladmarmelad, men har inte allt som ska vara i den hemma.. Men kanske kan handla det imorgon förmiddag och fortfarande hinna göra den innan vi ska iväg på eftermiddagen...
Och så var det ju det där ständiga problemet med vad man ska äta när man är själv en lördag...
onsdag 1 december 2010
Inga bra nyheter...
Jag önskar att jag kunde ge er alla bra nyheter, men det kan jag inte... Vi fick inte så bra nyheter som vi hoppats på i måndags.
Men vi fick åka hem, och det kan ju verka bra? Fast jag vet inte om jag är så säker på om det är bra...
Barnet växer fint, ligger fortfarande plus (kan vara så att den har en 2 meter lång pappa att ärva längd från) och det känns bra! Den är så stor, något längre, som de vill att den ska vara. Och det är väl det som är en av de viktiga sakerna. Moderkakan och flödet i navelsträngen är fint. Allt fungerar som det ska. Så fostermedicinarna såg rätt mycket positivt. Men även de såg att hjärtat var stort och inte fungerade som det ska.
Fosterkardiologen gav desto sämre nyheter. Hjärtat är kraftigt förstorat (det är lika stort som ett hjärta hos ett barns om är 32 veckor långt gånget i en kropp som är 25 veckor), hjärtat pumpar inte som det ska (det är väldigt ansträngt), både höger och vänster kammare är utvidgad (förstorad) för att kunna pumpa den mängd blod som kroppen vill ha (det är inga väggar som är förtjockade och kardiologen misstänker att Emelie och Elsies obduktioner kan vara misstolkade i den frågan och att det varit samma fel på dem som på det här barnet), läckaget är betydligt större än sist (ett läckage mellan höger kammare och höger förmak) samt att blodet från höger kammare går "baklänges" in i förmaket och vidare ut tillbaka i navelsträngen. Inte bra...
Så de kan inte göra något för att hjälpa barnet än. Kanske kan de inte göra något förrän det är fullgånget, om det klarar sig ända dit. Men jag måste säga att läkaren lät inte positiv. Han förklarade att läget är allvarligt och att barnet inte mår bra.
Fast han påpekade att barnet fortfarande rör sig fint och bra, och att den växer bra. Och att det är de positiva bitarna av det hela.
Så nu är det lyssna hjärtljud som gäller... Ska till bm imorgon och lyssna. Hoppas det fortfarande tickar där inne än... Jag ska även bestämma mig hur jag vill lägga upp besöken hos bm framöver. Och på måndag ska vi på ul för att kontrollera så att barnet inte fått vätska i buken, lungorna eller runt hjärtat. För har den fått det är det inte alls positivt. För då kan inte hjärtat kompromissa längre. Och då har vi sjunkit längre ner... Då är oddsen väldigt dåliga... Och utgången blir förmodligen inte positiv...
Så välkommen till vår helvetiska verklighet.... Dålig sömn, grubbliga dagar och nätter, bergochdalbana i känslolivet. Vi går från hopp till förtvivlan, fram och tillbaka under en och samma dag....
Och Cristofer jobbar på... Men det är skönt för honom att han orkar med det. Jag skulle inte orka det.... Han är min stjärna just nu som orkar ta sig igenom dagarna på jobbet och även dagarna med mig...
Och lilla älskade sparkade på igår och har gett mig några buttar idag också. Men lugn det är jag inte... Och det är svårt att bli lugn...
Jag är nog kanske lite svart i mitt synsätt på situationen, men just nu klarar jag inte mer än de små stunder av hopp jag ibland får. Jag njuter av varje sekund som jag känner av lilla bus närvaro... Livet är här och nu, och jag ska ta vara på det så gott jag kan...!
Men vi fick åka hem, och det kan ju verka bra? Fast jag vet inte om jag är så säker på om det är bra...
Barnet växer fint, ligger fortfarande plus (kan vara så att den har en 2 meter lång pappa att ärva längd från) och det känns bra! Den är så stor, något längre, som de vill att den ska vara. Och det är väl det som är en av de viktiga sakerna. Moderkakan och flödet i navelsträngen är fint. Allt fungerar som det ska. Så fostermedicinarna såg rätt mycket positivt. Men även de såg att hjärtat var stort och inte fungerade som det ska.
Fosterkardiologen gav desto sämre nyheter. Hjärtat är kraftigt förstorat (det är lika stort som ett hjärta hos ett barns om är 32 veckor långt gånget i en kropp som är 25 veckor), hjärtat pumpar inte som det ska (det är väldigt ansträngt), både höger och vänster kammare är utvidgad (förstorad) för att kunna pumpa den mängd blod som kroppen vill ha (det är inga väggar som är förtjockade och kardiologen misstänker att Emelie och Elsies obduktioner kan vara misstolkade i den frågan och att det varit samma fel på dem som på det här barnet), läckaget är betydligt större än sist (ett läckage mellan höger kammare och höger förmak) samt att blodet från höger kammare går "baklänges" in i förmaket och vidare ut tillbaka i navelsträngen. Inte bra...
Så de kan inte göra något för att hjälpa barnet än. Kanske kan de inte göra något förrän det är fullgånget, om det klarar sig ända dit. Men jag måste säga att läkaren lät inte positiv. Han förklarade att läget är allvarligt och att barnet inte mår bra.
Fast han påpekade att barnet fortfarande rör sig fint och bra, och att den växer bra. Och att det är de positiva bitarna av det hela.
Så nu är det lyssna hjärtljud som gäller... Ska till bm imorgon och lyssna. Hoppas det fortfarande tickar där inne än... Jag ska även bestämma mig hur jag vill lägga upp besöken hos bm framöver. Och på måndag ska vi på ul för att kontrollera så att barnet inte fått vätska i buken, lungorna eller runt hjärtat. För har den fått det är det inte alls positivt. För då kan inte hjärtat kompromissa längre. Och då har vi sjunkit längre ner... Då är oddsen väldigt dåliga... Och utgången blir förmodligen inte positiv...
Så välkommen till vår helvetiska verklighet.... Dålig sömn, grubbliga dagar och nätter, bergochdalbana i känslolivet. Vi går från hopp till förtvivlan, fram och tillbaka under en och samma dag....
Och Cristofer jobbar på... Men det är skönt för honom att han orkar med det. Jag skulle inte orka det.... Han är min stjärna just nu som orkar ta sig igenom dagarna på jobbet och även dagarna med mig...
Och lilla älskade sparkade på igår och har gett mig några buttar idag också. Men lugn det är jag inte... Och det är svårt att bli lugn...
Jag är nog kanske lite svart i mitt synsätt på situationen, men just nu klarar jag inte mer än de små stunder av hopp jag ibland får. Jag njuter av varje sekund som jag känner av lilla bus närvaro... Livet är här och nu, och jag ska ta vara på det så gott jag kan...!
söndag 28 november 2010
Då är Cristofer snart hemma... Och kvällsmaten blir hämtpizza, lagom lat ikväll... Sen ska Cristofer hjälpa mig få upp de sista ljusstakarna, som jag inte kan få in i fönstret själv, och så ska vi kika över kylen lite. Vad vi har där som måste in i frysen och lite sånt om vi blir borta...
Får se om vi kan vika några kläder eller om de fortfarande är fuktiga....
Måste skriva att barnkläderna ser så pyttiga ut! Fast kanske inte konstigt, med den lilla storleken... Kändes konstigt att ta ut dem ur tvättmaskinen och hänga upp dem på tvätt... Så overkligt...
Och overklighetskänsla är nog det som bäst sammanfattar nulägets sinnesstämning....
Så det här kanske blir sista inlägget på ett tag, det visar sig... Beror på vad som händer imorgon och om jag kommer ha tillgång till dator som sagt.... Ovisshet är det värsta jag vet!
Får se om vi kan vika några kläder eller om de fortfarande är fuktiga....
Måste skriva att barnkläderna ser så pyttiga ut! Fast kanske inte konstigt, med den lilla storleken... Kändes konstigt att ta ut dem ur tvättmaskinen och hänga upp dem på tvätt... Så overkligt...
Och overklighetskänsla är nog det som bäst sammanfattar nulägets sinnesstämning....
Så det här kanske blir sista inlägget på ett tag, det visar sig... Beror på vad som händer imorgon och om jag kommer ha tillgång till dator som sagt.... Ovisshet är det värsta jag vet!
Förberedelser...
Golvet är dammsuget och torkat. Mattorna ruskade och lagda på plats. Toaletter och handfat städade. Två av tre maskiner tvätt hängda på tork, och en nästan torr, och tredje maskinen tvätt är på gång. Ljusstakar i alla fönster utom två (tre om man räknar "barnrummet" som är lite kaos efter vårt tapetseringsförsök som ännu inte är påbörjat eftersom det fattas tapeter). Annars är det bara lite disk kvar att stoppa i diskmaskinen och lite som måste diskas för hand. Hänga sista maskinen tvätt och hoppas att den torkar till imorgon, packa väska ifall vi blir kvar på sjukhuset, vika tvätt.... Vet inte om det är så mycket mer vi "måste" göra innan morgondagen. Vill ha det fräscht och fint hemma ifall att vi blir kvar ett tag. Alltid skönare att komma hem då.
Har tänt mig några ljus lite här och var på nedervåningen och funderar att ta mitt glas med vatten och krypa upp i soffhörnet. Funderar även på vad kvällens mat ska bli.... Och om jag ska äta den med Cristofer när han kommer hem (ovisst exakt hur dags men någon gång mellan 20-22) eller om jag ska äta i min ensamhet...
Hoppas att jag sover okej inatt i alla fall. Men det finns inga garantier. Svårt att greppa den sits vi är i just nu. Jag kan inte förstå att jag nu har gått längre tid med den här lilla än med både Emelie och Elsie, jag hoppas att det är ett bra tecken! Jag hoppas att den här lilla har ett lindrigare fel, ett som den kan leva med. Och att den lilla kämpen orkar stanna hos oss.... Håller på att tvätta kläder till vår älskade nu. Bara en uppsättning, men ändå. Om något går fel vill vi klä den med ordentliga kläder. En tröja, mjukbyxor och en mössa. Fanns inte några så små strumpor, vad vi hittade, på den affären som vi handlade på. Och om vår lilla föds för tidigt och lever så vill vi ju ha några kläder att klä h*n i! :) Och då måste vi naturligtvis skaffa fler kläder :) !
Svårt att tänka att vi kan få barn i veckan, eller om några veckor, eller ens det här året.... Och gruvar mig för kejsarsnitt, det kommer jag nog göra tills det blir av... Men allt för att rädda vår älskade lilla där inne!
Pirr i magen, nervös/rädd.... Imorgon kommer bli en lååååång dag............
Har tänt mig några ljus lite här och var på nedervåningen och funderar att ta mitt glas med vatten och krypa upp i soffhörnet. Funderar även på vad kvällens mat ska bli.... Och om jag ska äta den med Cristofer när han kommer hem (ovisst exakt hur dags men någon gång mellan 20-22) eller om jag ska äta i min ensamhet...
Hoppas att jag sover okej inatt i alla fall. Men det finns inga garantier. Svårt att greppa den sits vi är i just nu. Jag kan inte förstå att jag nu har gått längre tid med den här lilla än med både Emelie och Elsie, jag hoppas att det är ett bra tecken! Jag hoppas att den här lilla har ett lindrigare fel, ett som den kan leva med. Och att den lilla kämpen orkar stanna hos oss.... Håller på att tvätta kläder till vår älskade nu. Bara en uppsättning, men ändå. Om något går fel vill vi klä den med ordentliga kläder. En tröja, mjukbyxor och en mössa. Fanns inte några så små strumpor, vad vi hittade, på den affären som vi handlade på. Och om vår lilla föds för tidigt och lever så vill vi ju ha några kläder att klä h*n i! :) Och då måste vi naturligtvis skaffa fler kläder :) !
Svårt att tänka att vi kan få barn i veckan, eller om några veckor, eller ens det här året.... Och gruvar mig för kejsarsnitt, det kommer jag nog göra tills det blir av... Men allt för att rädda vår älskade lilla där inne!
Pirr i magen, nervös/rädd.... Imorgon kommer bli en lååååång dag............
Uppsala imorgon.
Imorgon är det måndag, och imorgon är det koll på akademiska sjukhuset i Uppsala som gäller... 10.30 träffar vi fostermedicinarna och 13.00 fosterkardiologen... Sen får vi se. Kommer vi få åka hem eller inte? Vad kommer hända? Kommer bli en känsloladdad dag.
Har varit och lyssnat på hjärtljud och gjort CTG på förlossningen idag. Och allt såg bra ut. Den lilla ville inte riktigt samarbeta, men annars så var allt bra (vad de kan kika).
Så nu har älsklingen dammsugit och tvättat en maskin innan han åkte till jobbet, och när jag nu har kommit hem så ska jag torka golv och köra en maskin tvätt till. Sen är det värsta borta. Bara lite små plock som jag vill ska göras innan vi åker imorgon. Om vi blir kvar är det ju skönast om det ser fint ut när vi kommer hem igen. Vet ju inte hur länge vi blir borta.
Är så otroligt trött idag, har nog sovit väldigt dåligt inatt.... Blir nog inte bättre natten som kommer...
Och irriterad är jag också. Skulle öppna dörren under diskbänken, där vi har sopor, och får dörren i handen. Då har övre gångjärnet lossnat... JIPPI... Och jag är ensam hemma och lättirriterad, näpp jag fixar inte dörren. Då kommer det sluta med att jag slänger den....! Så har bett om hjälp med att fixa till den, så får se när jag får det... Det sura är att jag har frågat Cristofer om vi inte borde limma fast gångjärnet eftersom det verkade som att det började lossna, men det trodde han inte var någon risk.. Näe där hade han ju rätt?
Näe nu ska jag nog ta reda på efter maten.... Får se om det blir fler uppdateringar idag, annars får vi se när de blir av. Om jag kommer ha tillgång till dator eller hur det blir...
Nervös som sjutton... Men barnkläder i strl 38 kommer vara tvättade och vikta till imorgon för att tas med, om utifall att det blir en tidigare förlossning.. Och rädd för kejsarsnitt är jag också! Och ska barnet födas levande är det kejsarsnitt som gäller....
Har varit och lyssnat på hjärtljud och gjort CTG på förlossningen idag. Och allt såg bra ut. Den lilla ville inte riktigt samarbeta, men annars så var allt bra (vad de kan kika).
Så nu har älsklingen dammsugit och tvättat en maskin innan han åkte till jobbet, och när jag nu har kommit hem så ska jag torka golv och köra en maskin tvätt till. Sen är det värsta borta. Bara lite små plock som jag vill ska göras innan vi åker imorgon. Om vi blir kvar är det ju skönast om det ser fint ut när vi kommer hem igen. Vet ju inte hur länge vi blir borta.
Är så otroligt trött idag, har nog sovit väldigt dåligt inatt.... Blir nog inte bättre natten som kommer...
Och irriterad är jag också. Skulle öppna dörren under diskbänken, där vi har sopor, och får dörren i handen. Då har övre gångjärnet lossnat... JIPPI... Och jag är ensam hemma och lättirriterad, näpp jag fixar inte dörren. Då kommer det sluta med att jag slänger den....! Så har bett om hjälp med att fixa till den, så får se när jag får det... Det sura är att jag har frågat Cristofer om vi inte borde limma fast gångjärnet eftersom det verkade som att det började lossna, men det trodde han inte var någon risk.. Näe där hade han ju rätt?
Näe nu ska jag nog ta reda på efter maten.... Får se om det blir fler uppdateringar idag, annars får vi se när de blir av. Om jag kommer ha tillgång till dator eller hur det blir...
Nervös som sjutton... Men barnkläder i strl 38 kommer vara tvättade och vikta till imorgon för att tas med, om utifall att det blir en tidigare förlossning.. Och rädd för kejsarsnitt är jag också! Och ska barnet födas levande är det kejsarsnitt som gäller....
fredag 26 november 2010
Ursäkta den sena uppdateringen!
Hela veckan har varit kaos och upp och ner... Därför har uppdatering inte blivit av...
I måndags skrev jag ju, tisdag var det så otroligt många besök på sjukhus både i hudik och hemma så då somnade jag i soffan när jag kom hem på eftermiddagen. Onsdag var jag med Cristofer till jobbet, bra att han har ett sånt jobb ibland, för jag hade en riktigt jobbig dag.... Torsdag (igår) blev en upp och nedvänd dag. Började med att lyssna hjärtljud, sen skulle Cristofer åka vidare till jobbet. Diskuterade med barnmorskan, hade känt väldigt lite rörelser i magen onsdag-torsdag, och hon tyckte vi kunde åka till hudik för att kolla så att det inte var något som var knas (hjärtat slog ju fint så vitt hon kunde höra). Så vi for till Hudik och förlossningen där. De hade full rulle och massvis med akutfall. Fick köra en CTG kurva och var klara vid 12.30, men sen skulle vi träffa en läkare också. Det skulle vi få göra 14.30. Men CTG:n såg fin ut. Så det var lite lugnande. Men rädslan för vätska i buken, försämrat flöde osv var ju fortfarande kvar... Så var tillbaka på sjukhuset före 14.30. Fick sitta i ett rum och vänta. 15.20 fick vi träffa läkaren. 15.40 åkte vi hem. Läkaren kunde inte se något försämrat flöde, bra med fostervatten, osv. Enda förklaringen var att de ibland har viloperioder och ingen vet varför. Men vi såg iaf hur den lilla rörde fingrar och händer. Provade alla fingrar och stoppade tummen i munnen :) Så vi får nog en liten tumsugare :) Såg väldigt sött ut och jag vill bara ännu mer att den lilla ska få leva kvar hos oss! Så älskad som den är!
Vi var hemma vid strax före 17, var ett otroligt hemskt snöoväder på väg hem! Och sen följde jag med min mor o far till farmor, när Cristofer åkte och jobbade. Och vips så hade torsdagen gått.
Så idag, fredag, skulle vara vår lediga dag tillsammans, och det blev ju lite förstört efter gårdagen... Det jobb som inte hanns med igår måste göras idag... Så nu sitter man här, ensam hemma, och känner sig lite övergiven... Men det är ju ett bra tillfälle att uppdatera bloggen :)
Har lyssnat på den lilla idag, och det slog bara bra idag också hjärtat! 154 slag :) Och så mätte barmorskan sf måttet och det låg på 24, precis över snittet på kurvan. Så det var kanon. Har även konstaterat att jag börjat få ont i bäckenbenet, barnmorskan sade att "ja då har du börjat få känningar av foglossning". Och min reaktion blev "näe det vill jag ju inte ha". Och ångrade att jag nämnt att jag var öm... Men vissa saker får man ta! Och vem vet hur länge till jag är gravid? På måndag åker vi till Uppsala igen... Och nervös är bara förnamnet. Kan inte förstå att vi snart är där. Kan vi verkligen ta oss dit? Kan det sluta bra? Kan vi få se vårt lilla under röra sig? Kan de rädda den lilla kämpen där inne? Finns det hopp? Huvudet snurrar och snacka om att man lever från dag till dag...!
Har funderingar på att orka dammsuga idag, får se om jag lyckas med det (tänka är jag duktig på!) :) Kan ju börja med att plocka ur och i diskmaskinen iaf :)
Tack snälla ni som kommenterat och alla ni som håller tummarna! Kan det vara så att tummarna hjälper? :)
I måndags skrev jag ju, tisdag var det så otroligt många besök på sjukhus både i hudik och hemma så då somnade jag i soffan när jag kom hem på eftermiddagen. Onsdag var jag med Cristofer till jobbet, bra att han har ett sånt jobb ibland, för jag hade en riktigt jobbig dag.... Torsdag (igår) blev en upp och nedvänd dag. Började med att lyssna hjärtljud, sen skulle Cristofer åka vidare till jobbet. Diskuterade med barnmorskan, hade känt väldigt lite rörelser i magen onsdag-torsdag, och hon tyckte vi kunde åka till hudik för att kolla så att det inte var något som var knas (hjärtat slog ju fint så vitt hon kunde höra). Så vi for till Hudik och förlossningen där. De hade full rulle och massvis med akutfall. Fick köra en CTG kurva och var klara vid 12.30, men sen skulle vi träffa en läkare också. Det skulle vi få göra 14.30. Men CTG:n såg fin ut. Så det var lite lugnande. Men rädslan för vätska i buken, försämrat flöde osv var ju fortfarande kvar... Så var tillbaka på sjukhuset före 14.30. Fick sitta i ett rum och vänta. 15.20 fick vi träffa läkaren. 15.40 åkte vi hem. Läkaren kunde inte se något försämrat flöde, bra med fostervatten, osv. Enda förklaringen var att de ibland har viloperioder och ingen vet varför. Men vi såg iaf hur den lilla rörde fingrar och händer. Provade alla fingrar och stoppade tummen i munnen :) Så vi får nog en liten tumsugare :) Såg väldigt sött ut och jag vill bara ännu mer att den lilla ska få leva kvar hos oss! Så älskad som den är!
Vi var hemma vid strax före 17, var ett otroligt hemskt snöoväder på väg hem! Och sen följde jag med min mor o far till farmor, när Cristofer åkte och jobbade. Och vips så hade torsdagen gått.
Så idag, fredag, skulle vara vår lediga dag tillsammans, och det blev ju lite förstört efter gårdagen... Det jobb som inte hanns med igår måste göras idag... Så nu sitter man här, ensam hemma, och känner sig lite övergiven... Men det är ju ett bra tillfälle att uppdatera bloggen :)
Har lyssnat på den lilla idag, och det slog bara bra idag också hjärtat! 154 slag :) Och så mätte barmorskan sf måttet och det låg på 24, precis över snittet på kurvan. Så det var kanon. Har även konstaterat att jag börjat få ont i bäckenbenet, barnmorskan sade att "ja då har du börjat få känningar av foglossning". Och min reaktion blev "näe det vill jag ju inte ha". Och ångrade att jag nämnt att jag var öm... Men vissa saker får man ta! Och vem vet hur länge till jag är gravid? På måndag åker vi till Uppsala igen... Och nervös är bara förnamnet. Kan inte förstå att vi snart är där. Kan vi verkligen ta oss dit? Kan det sluta bra? Kan vi få se vårt lilla under röra sig? Kan de rädda den lilla kämpen där inne? Finns det hopp? Huvudet snurrar och snacka om att man lever från dag till dag...!
Har funderingar på att orka dammsuga idag, får se om jag lyckas med det (tänka är jag duktig på!) :) Kan ju börja med att plocka ur och i diskmaskinen iaf :)
Tack snälla ni som kommenterat och alla ni som håller tummarna! Kan det vara så att tummarna hjälper? :)
måndag 22 november 2010
Måndag
Och idag skulle vi ha en ledig dag tillsammans jag och Cristofer, det sprack... Han blev tillfrågad att jobba eftersom det var en som var sjuk... Tråkigt, för där rök vår dag tillsammans...
Annars slår det lilla kämpar hjärtat fortfarande på. Och jag hoppas det fortsätter så. Nu är det bara en vecka kvar tills vi ska till Uppsala och akademiska igen. För en ny utvärdering och koll på läget.... Hoppas verkligen att den här gången slutar bra, snälla snälla snälla låt den göra det...
Annars är jag rätt trött, orkar inget. Minnet har jag tappat. Koncentrationen har flytt... Och känner mig allmänt ensam och lämnad i situationen....
Imorgon ska vi träffa en kurator i Hudik, sen ska vi träffa en aurora barnmorska. Och på eftermiddagen ska jag och lyssna på lilla bus hjärtljud. Och hoppas de fortfarande slår lika fint..!
Är för övrigt less på byxor med hål i.... Har lagat mina byxor två gånger (i lördags och idag) och nu är de trasiga, igen. Ett nytt hål.. Blä! Tjatigt är det... Men snart kanske jag kan få köpa nya, hela byxor? :)
Annars slår det lilla kämpar hjärtat fortfarande på. Och jag hoppas det fortsätter så. Nu är det bara en vecka kvar tills vi ska till Uppsala och akademiska igen. För en ny utvärdering och koll på läget.... Hoppas verkligen att den här gången slutar bra, snälla snälla snälla låt den göra det...
Annars är jag rätt trött, orkar inget. Minnet har jag tappat. Koncentrationen har flytt... Och känner mig allmänt ensam och lämnad i situationen....
Imorgon ska vi träffa en kurator i Hudik, sen ska vi träffa en aurora barnmorska. Och på eftermiddagen ska jag och lyssna på lilla bus hjärtljud. Och hoppas de fortfarande slår lika fint..!
Är för övrigt less på byxor med hål i.... Har lagat mina byxor två gånger (i lördags och idag) och nu är de trasiga, igen. Ett nytt hål.. Blä! Tjatigt är det... Men snart kanske jag kan få köpa nya, hela byxor? :)
lördag 20 november 2010
Gravidhormoner eller surtant?
Kanske är jag båda delarna...
Idag är jag otroligt sur. Värre än citron/lime sur. Bitter. Gnällig. Det var jag en sväng igår också. Men idag är det värre....!
Fick höra idag, hade nog hört det förut men i januari (och då var det lite annat som var viktigare i mitt liv så jag lade nog inte märkte till de orden), att ett av mina kusinbarn har ett hjärtfel. Det ringer någon klocka om att jag har hört det. Men i vilket fall som helst så hade det blivit nämnt något om att vår lilla i magen har fel på hjärtat och det hade resulterat i att en släkting till mig sagt att det lilla kusinbarnet som är fött 3 dagar innan Elsie också har ett hjärtfel. Okej, så långt är det okej. Om det inte vore för att alla ska börja jämföra det. Vi vet inte vad det är för hjärtfel det här barnet har. Tyck att jag överdriver, men sätt dig själv i min situation. Har man tidigare förlorat två barn i hjärtfel, så blir tanken automatisk. Jag vill inte tänka den, men den finns där. Det kan hända igen. Försök då för fan inte trösta mig med att det finns många som har hjärtfel och mår bra. Ja jag vet att det finns de som kan leva med hjärtfel och fortfarande må bra, ja det är ett hopp för oss. Men förstå att det är inte de tankarna som lever i mig?! Och det tröstar inte mig att andras barn med hjärtfel klarar sig, men inte våra! Det tröstar inte alls...!
Med risk för att vara något översur så ska jag fortsätta skriva om vad som rört om min dag. Det lilla kusinbarnet som har hjärtfel och som är född i januari i år ska få ett litet syskon, i början på våren hade mamma fattat det som. Okej trevligt, om det inte hade varit en massa omständigheter runt om som gör att jag mår dåligt av det. Och jag kan inte förstå varför inte 4 barn räcker? De äldsta två är ju snart tonåringar... Nu ska de alltså bli 5 barn i den familjen. Och jag hoppas att ingen här tar illa vid sig när jag tycker att det börjar bli barnsamling i den familjen... Tänker inte gå in på alla detaljer kring den här familjen, men ja... Jag tycker livet blir för mycket just nu. De har ett barn, som lever, och som mår bra (förutom det här hjärtfelet, vet inte vad det är för något för det är ju ingen som berättar saker för mig när det gäller barn i min närhet längre), och nu ska de ha ett till.... Det behöver inte komma några onödiga kommentarer om den här familjen, eftersom jag inte tänker lägga ut så mycket detaljer kring dem så kan det vara svårt att förstå varför jag blir så ledsen/irriterad. Men jag behöver skriva av mig. För jag mår skit av det....
Så varför ska någon sitta och kommentera det barn jag bär på nu och jämföra det med ett barn som redan är fött och tydligt har klarat sig genom graviditet, förlossning, och snart sitt första år? På vilket sätt är situationerna lika? Och näe, i dagens läge kan jag inte "tycka synd om" de som har fått ett LEVANDE barn med hjärtfel. Tyvärr. Den sympatin är borta. Jag sitter här idag och vet inte om jag får behålla min lilla älskade som bor i min mage eller om jag kommer förlora den lilla. Jag lever timme för timme, och dag för dag. Det hjärtfel som de hittat hos min lilla bäs är ett som man inte kan klara sig bra med. Förmodligen inte. Man kommer vara rätt sjuk. Men förhoppningsvis är det ju så att läkaren diagnoserat fel. Men vi vet inte. Jag är så otroligt rädd för att förlora det här också. Så tro inte att du ger mig hopp bara för att du påpekar små barn som lever med hjärtfel och har det bra. Det hjälper inte just nu. Det gör det jag är med om bara ännu hårdare. Jag har redan förlorat två barn! Jag vill inte förlora ett till!
Men tydligen så är det så man ska tänka, på andras otroliga tur... Som bara får barn, vips och hopp, och att de kanske inte är helt friska ska jag alltså tycka är något som är jobbigt?! Vänta här nu, om dessa personer inte ens tagit kontakt med mig i mina förluster av mina barn, de har inte visat sympati med mig, varför ska jag då göra det? Bara för att bevisa att jag är en bättre människa? Näe det behöver jag faktiskt inte vara! Jag klarar mig ändå!
Så kalla det för gravidhormoner eller kalla mig för surtant. Jag skiter i vilket. Eller är jag bara mänsklig som tycker det gör ont när folk slänger mitt öde i ansiktet på mig och sen inte tycker att det är så mycket att må dåligt över?
Lilla bus lever i alla fall fortfarande, och jag välsignar varje dag vi får tillsammans! Idag slog lilla hjärtat runt 150 :) Varje dag lilla bus överlever är ett stort steg, en stor dag. Och varje dag det finns sparkar finns det en gnutta hopp, än är det inte för sent! Imorgon har vi kommit till vecka 24, och dit klarade sig inte Elsie.... Hon dog natten till 23+4. Och Emelie klarade sig förmodligen inte till vecka 24 heller, fast hon är född i vecka 25. Men hon hade ju varit död 1-1½ vecka när hon föddes....
Hoppas hoppas hoppas att den lilla klarar sig.... Jag orkar inte med omgivningens tröstförsök... Eller misslyckanden kanske rättare sagt... Så länge de inte kan rädda min älskade lilla där inne, så stjälper det bara när de ger exempel på barn som klarat sig...
Ikväll ska jag i alla fall göra riktigt god mat, och en kladdkaka till efterrätt! :)
Funderar på att försöka städa, men vette katten om jag orkar det :)
Idag är jag otroligt sur. Värre än citron/lime sur. Bitter. Gnällig. Det var jag en sväng igår också. Men idag är det värre....!
Fick höra idag, hade nog hört det förut men i januari (och då var det lite annat som var viktigare i mitt liv så jag lade nog inte märkte till de orden), att ett av mina kusinbarn har ett hjärtfel. Det ringer någon klocka om att jag har hört det. Men i vilket fall som helst så hade det blivit nämnt något om att vår lilla i magen har fel på hjärtat och det hade resulterat i att en släkting till mig sagt att det lilla kusinbarnet som är fött 3 dagar innan Elsie också har ett hjärtfel. Okej, så långt är det okej. Om det inte vore för att alla ska börja jämföra det. Vi vet inte vad det är för hjärtfel det här barnet har. Tyck att jag överdriver, men sätt dig själv i min situation. Har man tidigare förlorat två barn i hjärtfel, så blir tanken automatisk. Jag vill inte tänka den, men den finns där. Det kan hända igen. Försök då för fan inte trösta mig med att det finns många som har hjärtfel och mår bra. Ja jag vet att det finns de som kan leva med hjärtfel och fortfarande må bra, ja det är ett hopp för oss. Men förstå att det är inte de tankarna som lever i mig?! Och det tröstar inte mig att andras barn med hjärtfel klarar sig, men inte våra! Det tröstar inte alls...!
Med risk för att vara något översur så ska jag fortsätta skriva om vad som rört om min dag. Det lilla kusinbarnet som har hjärtfel och som är född i januari i år ska få ett litet syskon, i början på våren hade mamma fattat det som. Okej trevligt, om det inte hade varit en massa omständigheter runt om som gör att jag mår dåligt av det. Och jag kan inte förstå varför inte 4 barn räcker? De äldsta två är ju snart tonåringar... Nu ska de alltså bli 5 barn i den familjen. Och jag hoppas att ingen här tar illa vid sig när jag tycker att det börjar bli barnsamling i den familjen... Tänker inte gå in på alla detaljer kring den här familjen, men ja... Jag tycker livet blir för mycket just nu. De har ett barn, som lever, och som mår bra (förutom det här hjärtfelet, vet inte vad det är för något för det är ju ingen som berättar saker för mig när det gäller barn i min närhet längre), och nu ska de ha ett till.... Det behöver inte komma några onödiga kommentarer om den här familjen, eftersom jag inte tänker lägga ut så mycket detaljer kring dem så kan det vara svårt att förstå varför jag blir så ledsen/irriterad. Men jag behöver skriva av mig. För jag mår skit av det....
Så varför ska någon sitta och kommentera det barn jag bär på nu och jämföra det med ett barn som redan är fött och tydligt har klarat sig genom graviditet, förlossning, och snart sitt första år? På vilket sätt är situationerna lika? Och näe, i dagens läge kan jag inte "tycka synd om" de som har fått ett LEVANDE barn med hjärtfel. Tyvärr. Den sympatin är borta. Jag sitter här idag och vet inte om jag får behålla min lilla älskade som bor i min mage eller om jag kommer förlora den lilla. Jag lever timme för timme, och dag för dag. Det hjärtfel som de hittat hos min lilla bäs är ett som man inte kan klara sig bra med. Förmodligen inte. Man kommer vara rätt sjuk. Men förhoppningsvis är det ju så att läkaren diagnoserat fel. Men vi vet inte. Jag är så otroligt rädd för att förlora det här också. Så tro inte att du ger mig hopp bara för att du påpekar små barn som lever med hjärtfel och har det bra. Det hjälper inte just nu. Det gör det jag är med om bara ännu hårdare. Jag har redan förlorat två barn! Jag vill inte förlora ett till!
Men tydligen så är det så man ska tänka, på andras otroliga tur... Som bara får barn, vips och hopp, och att de kanske inte är helt friska ska jag alltså tycka är något som är jobbigt?! Vänta här nu, om dessa personer inte ens tagit kontakt med mig i mina förluster av mina barn, de har inte visat sympati med mig, varför ska jag då göra det? Bara för att bevisa att jag är en bättre människa? Näe det behöver jag faktiskt inte vara! Jag klarar mig ändå!
Så kalla det för gravidhormoner eller kalla mig för surtant. Jag skiter i vilket. Eller är jag bara mänsklig som tycker det gör ont när folk slänger mitt öde i ansiktet på mig och sen inte tycker att det är så mycket att må dåligt över?
Lilla bus lever i alla fall fortfarande, och jag välsignar varje dag vi får tillsammans! Idag slog lilla hjärtat runt 150 :) Varje dag lilla bus överlever är ett stort steg, en stor dag. Och varje dag det finns sparkar finns det en gnutta hopp, än är det inte för sent! Imorgon har vi kommit till vecka 24, och dit klarade sig inte Elsie.... Hon dog natten till 23+4. Och Emelie klarade sig förmodligen inte till vecka 24 heller, fast hon är född i vecka 25. Men hon hade ju varit död 1-1½ vecka när hon föddes....
Hoppas hoppas hoppas att den lilla klarar sig.... Jag orkar inte med omgivningens tröstförsök... Eller misslyckanden kanske rättare sagt... Så länge de inte kan rädda min älskade lilla där inne, så stjälper det bara när de ger exempel på barn som klarat sig...
Ikväll ska jag i alla fall göra riktigt god mat, och en kladdkaka till efterrätt! :)
Funderar på att försöka städa, men vette katten om jag orkar det :)
torsdag 18 november 2010
Det där med att stänga av...
Ibland verkar jag stänga av världen och livet, kanske är det bra men ibland är det något sämre... De senaste dagarna har varit som följer: vakna, äta frukost, Cristofer åker och jobbar (eller så åker vi och lyssnar hjärtljud), värmer matlåda när jag inser att det är dags att äta, äter, väntar på att Cristofer ska komma hem från jobbet, försöker laga mat, petar i mig maten... Däremellan så händer det ibland något, men oftast inget. Oftast är det bara jag, ensam hemma, som sitter.. Och stirrar.. Och sitter.. Och sover... Och stirrar.... Och sitter.... Timmarna går och jag har nästan inte gjort något. Jag har haft mål att göra olika saker, men inte gjort dem...
Just nu funderar jag om det är så smart att stänga av tid och värld....
Men jag fungerar inte nu... Jag tänker knappt överhuvudtaget. Inte ens på allt som händer....
Sitter än en gång och väntar på att min älskade ska komma hem efter ett 12 timmars pass på jobbet....
Just nu funderar jag om det är så smart att stänga av tid och värld....
Men jag fungerar inte nu... Jag tänker knappt överhuvudtaget. Inte ens på allt som händer....
Sitter än en gång och väntar på att min älskade ska komma hem efter ett 12 timmars pass på jobbet....
onsdag 17 november 2010
Trött....
Jag är så knepigt trött. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Hela kroppen värker och vill inte stå, inte gå, inte sitta, inte ligga... Men sova då? Jag vet inte.. Antar att det blir samma sak ikväll som igår kväll, att jag inte kommer vilja sova. Tror att det är rädslan för att vakna i en än värre mardröm imorgon är det som gör att jag inte vill sova.
Känner mig så ensam och isolerad om dagarna. Idag har jag ändå varit iväg flera svängar, men det hjälper inte. Känner mig ensam i min bubbla. I mina tankar. Känns som jag fastnat.
Kan inte låta bli att tänka på alla de barn som har föräldrar som inte tar hand om dem, som inte förstår hur lyckligt lottade de är som har barn.... Hur kommer det sig att små oskyldiga barn hamnar i sånna familjer? Varför har de "så lätt" att få friska fina barn? När familjer som skulle ge så mycket mer för barnen inte kan få behålla dem?
Äh, kanske förstår ni mina tankar, om annars så gör ni det inte....
Men konstigt tycker jag att det är.
Sitter ensam hemma och väntar på att Cristofer ska sluta jobba. Han har en jätte order på jobbet så han får slita ordentligt nu... Men det verkar vara det bästa för honom, att ha något att göra. Att han får tänka på annat, vara sysselsatt. Jag klarar inte av att se honom så nedbryten som han skulle kunna bli om han bara gick hemma med mig och "väntade".
Imorgon ska min lilla pappa med och lyssna på magen. Jag vågar inte gå själv. Har för stor rädsla för att det ska vara tyst. Kanske inte är så konstigt med våra erfarenheter och med vad vi går igenom nu. Men måste erkänna att det känns knepigt att ha pappa med sig imorgon... Är glad för att han ställer upp för sin dotter och följer med när jag tycker att det är jobbigt.
Undrar om man skulle ha ätit någon mat ikväll? Och vad i så fall? Eller macka och te kanske räcker....
Känner mig så ensam och isolerad om dagarna. Idag har jag ändå varit iväg flera svängar, men det hjälper inte. Känner mig ensam i min bubbla. I mina tankar. Känns som jag fastnat.
Kan inte låta bli att tänka på alla de barn som har föräldrar som inte tar hand om dem, som inte förstår hur lyckligt lottade de är som har barn.... Hur kommer det sig att små oskyldiga barn hamnar i sånna familjer? Varför har de "så lätt" att få friska fina barn? När familjer som skulle ge så mycket mer för barnen inte kan få behålla dem?
Äh, kanske förstår ni mina tankar, om annars så gör ni det inte....
Men konstigt tycker jag att det är.
Sitter ensam hemma och väntar på att Cristofer ska sluta jobba. Han har en jätte order på jobbet så han får slita ordentligt nu... Men det verkar vara det bästa för honom, att ha något att göra. Att han får tänka på annat, vara sysselsatt. Jag klarar inte av att se honom så nedbryten som han skulle kunna bli om han bara gick hemma med mig och "väntade".
Imorgon ska min lilla pappa med och lyssna på magen. Jag vågar inte gå själv. Har för stor rädsla för att det ska vara tyst. Kanske inte är så konstigt med våra erfarenheter och med vad vi går igenom nu. Men måste erkänna att det känns knepigt att ha pappa med sig imorgon... Är glad för att han ställer upp för sin dotter och följer med när jag tycker att det är jobbigt.
Undrar om man skulle ha ätit någon mat ikväll? Och vad i så fall? Eller macka och te kanske räcker....
Onsdag
Idag har jag hunnit varit till min bm. Vi pratade en snabbis om vad de sade på spec.mvc och lite sånt. Sen lyssnade vi på de älskade hjärtljuden. 144 slag/min slog det idag. Än så länge lever min älskade lilla där inne! Jag tackar för varje dag jag får med vårt lilla underverk! Varje dag är en bedrift för lilla bus, varje dag måste h*n kämpa... Vår lilla kämpe!
Nu väntar jag på att klockan ska bli 11.30 så jag kan åka till min husläkare och prata sjukskrivning. Sen ska jag åka till mamma och prata med henne, om vi ska åka och hälsa på farmor på sjukhuset (hon ligger fortfarande inne sen 2 veckor tillbaka), eller om vi ska hälsa på farmor imorgon. Har orkester ikväll, vet inte om jag klarar den ikväll. För koncentrationens skull... Och för allt annat också för den delen. För hur ska jag orka "låtsas" som att allt är okej och inget tynger mig när jag mår som jag mår just nu?
Efter besöket på sjukhuset vid 9 hämtade jag mammas bil så att jag har en bil att ta mig runt med idag... Fy fasen vad kallt det var! Tog 20 min att skrapa bilrutorna, utvändigt! Och sen var det ju självklart is inuti också! Och all is hamnade på förarstolen, så kall om rumpan var bara förnamnet! USCH! Men nu ska den väl inte hinna frysa på igen innan jag ska ha den?
Är så glad att min kurator kunde fixa en akuttid med mig idag, så ska dit 14. Jag tror det behövs. För just nu känner jag mig både instängd och vilse samtidigt... Jag vet inte hur jag ska hantera allt och jag kan inte ta mig härifrån...
Väntar på samtal från spec.mvc som igår lovade ringa upp mig idag på förmiddagen.... Får se när och OM de ringer.. Vet inte alltid om jag litar på att de ringer upp när de har sagt det...
Nu ska jag ta mig en chokladboll, som jag bakade igår, och kanske ett riktigt stort glas med isvatten! :)
Nu väntar jag på att klockan ska bli 11.30 så jag kan åka till min husläkare och prata sjukskrivning. Sen ska jag åka till mamma och prata med henne, om vi ska åka och hälsa på farmor på sjukhuset (hon ligger fortfarande inne sen 2 veckor tillbaka), eller om vi ska hälsa på farmor imorgon. Har orkester ikväll, vet inte om jag klarar den ikväll. För koncentrationens skull... Och för allt annat också för den delen. För hur ska jag orka "låtsas" som att allt är okej och inget tynger mig när jag mår som jag mår just nu?
Efter besöket på sjukhuset vid 9 hämtade jag mammas bil så att jag har en bil att ta mig runt med idag... Fy fasen vad kallt det var! Tog 20 min att skrapa bilrutorna, utvändigt! Och sen var det ju självklart is inuti också! Och all is hamnade på förarstolen, så kall om rumpan var bara förnamnet! USCH! Men nu ska den väl inte hinna frysa på igen innan jag ska ha den?
Är så glad att min kurator kunde fixa en akuttid med mig idag, så ska dit 14. Jag tror det behövs. För just nu känner jag mig både instängd och vilse samtidigt... Jag vet inte hur jag ska hantera allt och jag kan inte ta mig härifrån...
Väntar på samtal från spec.mvc som igår lovade ringa upp mig idag på förmiddagen.... Får se när och OM de ringer.. Vet inte alltid om jag litar på att de ringer upp när de har sagt det...
Nu ska jag ta mig en chokladboll, som jag bakade igår, och kanske ett riktigt stort glas med isvatten! :)
tisdag 16 november 2010
underbara sjukhuspersonal!
Var in till min barnmorska idag och lyssnade hjärtljud. 140 slag/min slog det. Samarbetsvillig var inte rätta ordet, men vi bråkade inte alltför mycket för att vara en liten buse :) Även om den lilla har sparkat idag så känns det skönt att få höra hjärtljuden...!
Ringde även till specialistmödravården där jag är inskriven och kollade om de hade hört från Uppsala. Och det hade kommit ett fax men läkarna hade inte hunnit se det än. Men var skönt att prata med en sköterska där, och jag lyckades pricka in en jag inte pratat med tidigare! Det är nog rekord :) !
Sköterskan sade att hon skulle prata med läkarna och höra av sig till mig imorgon förmiddag. Hon frågade också om det var något de kunde göra för att göra det lättare för mig, mitt huvud var tomt... Inga förslag... Sen ställde hon den "vanliga" frågan: och hur är det med dig, hur mår du, hur känns det? frågan. Även där var huvudet tomt. Jag känner mig tom, orolig, ledsen, nervös, spänd, konstig.... Vad tror hon? Hur tror hon att det känns att ha fått det här beskedet... Ibland funderar jag vad de vill att man ska svara... Jag mår inte alls bra av det här. Hon frågade även om vi tyckte att vi fick det stöd vi behövde, och mitt svar blev att jag tror vi får det vi kan och det får vi väl vara glada över?
Så nu sitter jag här, ensam hemma... Tom i huvudet... Orolig i själen... Med en sparkande underbar liten krabat i magen, som jag inte vill annat än att den stannar där och fortsätter sparka ett tag till... Nog för att jag längtar efter den lilla, men jag vill ha min älskade här levande hos mig....
Jag vet att de man möter just nu inte har ord så det räcker till, de/ni vet inte vad som ska sägas för att visa att man bryr sig, att man känner med. Jag vet inte vad vi vill höra heller. Men huvudsaken att det finns de som hör av sig. Det betyder massor...
Ringde även till specialistmödravården där jag är inskriven och kollade om de hade hört från Uppsala. Och det hade kommit ett fax men läkarna hade inte hunnit se det än. Men var skönt att prata med en sköterska där, och jag lyckades pricka in en jag inte pratat med tidigare! Det är nog rekord :) !
Sköterskan sade att hon skulle prata med läkarna och höra av sig till mig imorgon förmiddag. Hon frågade också om det var något de kunde göra för att göra det lättare för mig, mitt huvud var tomt... Inga förslag... Sen ställde hon den "vanliga" frågan: och hur är det med dig, hur mår du, hur känns det? frågan. Även där var huvudet tomt. Jag känner mig tom, orolig, ledsen, nervös, spänd, konstig.... Vad tror hon? Hur tror hon att det känns att ha fått det här beskedet... Ibland funderar jag vad de vill att man ska svara... Jag mår inte alls bra av det här. Hon frågade även om vi tyckte att vi fick det stöd vi behövde, och mitt svar blev att jag tror vi får det vi kan och det får vi väl vara glada över?
Så nu sitter jag här, ensam hemma... Tom i huvudet... Orolig i själen... Med en sparkande underbar liten krabat i magen, som jag inte vill annat än att den stannar där och fortsätter sparka ett tag till... Nog för att jag längtar efter den lilla, men jag vill ha min älskade här levande hos mig....
Jag vet att de man möter just nu inte har ord så det räcker till, de/ni vet inte vad som ska sägas för att visa att man bryr sig, att man känner med. Jag vet inte vad vi vill höra heller. Men huvudsaken att det finns de som hör av sig. Det betyder massor...
Idag..
Blir det till att göra det jag orkar... Och det är inte så mycket...
Har ringt min barnmorska och berättat vad som sades igår. Och nu har vi fått tid varje vardag hos henne för att lyssna på hjärtljuden. Så vi ska dit 13.15 idag. Men den lilla har sparkat på så än är jag inte orolig. Inte för att hjärtat inte ska slå idag. Jag är mer orolig för framtiden.. Kommande dagar, veckor...
Har även ringt min husläkare och ska komma dit och diskutera sjukskrivning imorgon...
Så nu ska jag bara ringa specialistmödravården i Hudik för att berätta vad som sades i Uppsala och fråga vad de kan hjälpa mig med.... Om de kan hjälpa mig på något sätt?
Har skickat ett mail till min lärare och hoppas att hon är en förstående människa med ett hjärta, återstår att se...
Så idag blir det till att försöka äta lunch, ev. försöka vika kläder, städa (om jag orkar)....
Säger som min mamma: så länge det finns liv finns det hopp!
Tack för era kommentarer på gårdagens inlägg. Och tack Annica för ditt fina inlägg i din blogg! Det värmer i hjärtat!
Får se om det blir någon mer uppdatering idag. Efter besöket hos barnmorskan åker Cristofer och jobbar. Och jag blir ensam... Kanske behöver ventilera något då. Eller så ställer sig huvudet tomt....
Har ringt min barnmorska och berättat vad som sades igår. Och nu har vi fått tid varje vardag hos henne för att lyssna på hjärtljuden. Så vi ska dit 13.15 idag. Men den lilla har sparkat på så än är jag inte orolig. Inte för att hjärtat inte ska slå idag. Jag är mer orolig för framtiden.. Kommande dagar, veckor...
Har även ringt min husläkare och ska komma dit och diskutera sjukskrivning imorgon...
Så nu ska jag bara ringa specialistmödravården i Hudik för att berätta vad som sades i Uppsala och fråga vad de kan hjälpa mig med.... Om de kan hjälpa mig på något sätt?
Har skickat ett mail till min lärare och hoppas att hon är en förstående människa med ett hjärta, återstår att se...
Så idag blir det till att försöka äta lunch, ev. försöka vika kläder, städa (om jag orkar)....
Säger som min mamma: så länge det finns liv finns det hopp!
Tack för era kommentarer på gårdagens inlägg. Och tack Annica för ditt fina inlägg i din blogg! Det värmer i hjärtat!
Får se om det blir någon mer uppdatering idag. Efter besöket hos barnmorskan åker Cristofer och jobbar. Och jag blir ensam... Kanske behöver ventilera något då. Eller så ställer sig huvudet tomt....
måndag 15 november 2010
Tomt...
Mitt huvud känns så, tomt...
Första undersökningen med fostermedicinska gick kanon, barnet rör sig bra, inge vätska i buken, bra flöde i navelsträngen, bra mängd fostervatten, det växer som det ska (plus på kurvan till och med)... Allt såg bra ut. Vår lilla älskade sparkar och lever runt så jag känner det, ordentligt. Den känslan är oslagbar...!!
Så i "halvlek" på sjukhuset var humöret på topp, JA det skulle gå vägen den här gången... Det kändes som att det skulle vara bra, för nu var det vår tur. Det skulle bli sanning, och den där mysiga nervositeten av att vi kanske snart kommer ha ett levande barn smög sig på...
Men sen kom den äckliga nervositeten, och jag ville rymma från sjukhuset... Men jag gjorde det inte....
Fosterkardiologen, han som kollade vår älskades hjärta, var inte lika positiv... Läckaget som han såg förra gången mellan höger kammare och höger förmak finns kvar, och det har ökat. Det är rätt stort läckage nu.... Men det var inte det som var det mest oroande.. Eller ja, det var väl en anledning till att läkaren blev oroad. Men sen kom det stora MEN:et. Vår älskade har ett ansträngt hjärta. Så läkaren sade att med 90% kunde han säga säkert att det var en muskelsjukdom i hjärtat den här gången också... Men om det är samma som förra gången eller inte vågar han inte uttala sig om. Vi hoppas det här barnet har ett mindre hjärtfel. Men läkaren lät inte så positiv. Han sade att ju tidigare man ser att ett barn har en hjärtmuskelsjukdom ju mer oroande är det, för ju mindre chans är det att det går bra. Så vad skulle de göra åt det? INTE ETT SKIT! Det är bara vänta... Vänta och vänta... Vänta på att hjärtat stannar eller orkar slå 2 veckor till, tills nästa koll i Uppsala... Om vi kommer ända dit vet vi inte... Den här veckan blir inte rolig... Och helt plötsligt förstår jag varför det regnade hela dagen idag.....
Var och satte två ljus på minneslunden i Uppsala för våra änglar idag. Nästa gång kanske det är tre ljus som sätts där.... Varför måste vi få dessa styrkeprov?! Jag är less på att vara stark... Less på att behöva vara med om de här resorna....
Älskade älskade änglar... Inte en till upp dit.. Vi vill behålla ert lilla syskon!
Nu ska jag göra Cristofer sällskap vid matbordet och försöka få i mig lite näring....
Kommer nog någon mer uppdatering, ev. imorgon om jag orkar.... Just nu är livet orättvist och hemskt... Och tynger ner oss båda här hemma....
Första undersökningen med fostermedicinska gick kanon, barnet rör sig bra, inge vätska i buken, bra flöde i navelsträngen, bra mängd fostervatten, det växer som det ska (plus på kurvan till och med)... Allt såg bra ut. Vår lilla älskade sparkar och lever runt så jag känner det, ordentligt. Den känslan är oslagbar...!!
Så i "halvlek" på sjukhuset var humöret på topp, JA det skulle gå vägen den här gången... Det kändes som att det skulle vara bra, för nu var det vår tur. Det skulle bli sanning, och den där mysiga nervositeten av att vi kanske snart kommer ha ett levande barn smög sig på...
Men sen kom den äckliga nervositeten, och jag ville rymma från sjukhuset... Men jag gjorde det inte....
Fosterkardiologen, han som kollade vår älskades hjärta, var inte lika positiv... Läckaget som han såg förra gången mellan höger kammare och höger förmak finns kvar, och det har ökat. Det är rätt stort läckage nu.... Men det var inte det som var det mest oroande.. Eller ja, det var väl en anledning till att läkaren blev oroad. Men sen kom det stora MEN:et. Vår älskade har ett ansträngt hjärta. Så läkaren sade att med 90% kunde han säga säkert att det var en muskelsjukdom i hjärtat den här gången också... Men om det är samma som förra gången eller inte vågar han inte uttala sig om. Vi hoppas det här barnet har ett mindre hjärtfel. Men läkaren lät inte så positiv. Han sade att ju tidigare man ser att ett barn har en hjärtmuskelsjukdom ju mer oroande är det, för ju mindre chans är det att det går bra. Så vad skulle de göra åt det? INTE ETT SKIT! Det är bara vänta... Vänta och vänta... Vänta på att hjärtat stannar eller orkar slå 2 veckor till, tills nästa koll i Uppsala... Om vi kommer ända dit vet vi inte... Den här veckan blir inte rolig... Och helt plötsligt förstår jag varför det regnade hela dagen idag.....
Var och satte två ljus på minneslunden i Uppsala för våra änglar idag. Nästa gång kanske det är tre ljus som sätts där.... Varför måste vi få dessa styrkeprov?! Jag är less på att vara stark... Less på att behöva vara med om de här resorna....
Älskade älskade änglar... Inte en till upp dit.. Vi vill behålla ert lilla syskon!
Nu ska jag göra Cristofer sällskap vid matbordet och försöka få i mig lite näring....
Kommer nog någon mer uppdatering, ev. imorgon om jag orkar.... Just nu är livet orättvist och hemskt... Och tynger ner oss båda här hemma....
söndag 14 november 2010
Imorgon är det avgörande koll i Uppsala!
Då sitter man här, tiden har rusat iväg, och imorgon bär det av till Uppsala igen. Koll på lilla bys och hjärtat. Hoppas så att allt ska vara fint. Det får inte vara något annat! Jag tror inte vi orkar något annat... Hjärnan är tom och fungerar knappt, kroppen kommer säkert vägra sova och tankarna kommer snurra runt morgondagens besked. Men vi packar väska, så vi slipper stanna kvar. Visst måste det väl fungera så? Om man packar väska för att förbereda sig för det värsta då måste det väl gå bra? Jag hoppas på det!
Frågan är ju bara, kommer man kunna slappna av något om vi får positiva besked imorgon? Nja.. Kanske inte resten av graviditeten, men nog kommer det rasa en liten sten från mitt hjärta. Och tar vi os förbi vecka 25-26 då kommer jag våga andas! Då kommer jag våga tänka att kanske kommer det här barnet följa med mig hem, chanserna kommer ju att ha ökat, drastiskt i så fall!
Så imorgon sker följande:
- besök på minneslunden och tända ljus för våra älskade döttrar Emelie och Elsie
- 11.30 besök hos fosterultraljudsspecialister (eller vad de nu har för titel)
- 13.00 besök hos fosterkardiologen
- Någon gång efter 14-14.30 kommer vi veta utgången för dagen. Kommer veta om vi får åka hem eller om vi tvingas vara kvar...
Tack för era fina kommentarer, ska försöka kommentera tillbaka en annan dag när mitt huvud hänger med och när jag hinner... Tack för alla kramar och alla tummar som hålls....
Någon gång ska väl vara våran gång?
Frågan är ju bara, kommer man kunna slappna av något om vi får positiva besked imorgon? Nja.. Kanske inte resten av graviditeten, men nog kommer det rasa en liten sten från mitt hjärta. Och tar vi os förbi vecka 25-26 då kommer jag våga andas! Då kommer jag våga tänka att kanske kommer det här barnet följa med mig hem, chanserna kommer ju att ha ökat, drastiskt i så fall!
Så imorgon sker följande:
- besök på minneslunden och tända ljus för våra älskade döttrar Emelie och Elsie
- 11.30 besök hos fosterultraljudsspecialister (eller vad de nu har för titel)
- 13.00 besök hos fosterkardiologen
- Någon gång efter 14-14.30 kommer vi veta utgången för dagen. Kommer veta om vi får åka hem eller om vi tvingas vara kvar...
Tack för era fina kommentarer, ska försöka kommentera tillbaka en annan dag när mitt huvud hänger med och när jag hinner... Tack för alla kramar och alla tummar som hålls....
Någon gång ska väl vara våran gång?
onsdag 10 november 2010
5 dagar till avgörandet...
Nu är det bara 5 dagar kvar, sen är det måndag och då kommer vi veta om det här barnet har utvecklat hjärtfelet eller inte. För då ska de kunna se det. Och är man rädd den här veckan då? Japp, övernojig... Igår tror jag att jag kände någon spark, jag försöker iaf intala mig det. Idag har jag än så länge inte känt något. Och då blir jag genast orolig. Hur kan mitt barn må bra om det går från att vara "hyperaktiv" till att inte röra sig så jag känner det? Det är väl erfarenheten som oroar mig.
Fick ett samtal från kvinnokliniken i Hudik idag. En läkare som vi har haft kontakt med där uppe ringde. Han frågade hur jag mådde och hur allt gick. Och så sade han att det var helt ok att komma in om jag hade minsta oros känsla. Bara in och kolla att hjärtat slår på den lilla. Det kändes skönt. Fast det han inte vet är att jag helst skulle vilja åka in några gånger per dag, för även om jag hört att hjärtat slår på förmiddagen, behöver det ju inte slå på eftermiddagen? Mina nojiga tankar som far runt igen... Jag ska försöka ta mig igenom idag och imorgon utan att lyssna på lilla bus, och på fredag ska jag till min barnmorska. Ibland får jag panik och blir så himla rädd, tror att vår lilla efterlängtade inte längre lever. Och känslan är hemsk. Jag ser allt framför mig. Hur vi än en gång måste gå igenom allt. Och det är det värsta, att jag kommer så långt att jag går igenom alla steg av det...
Om jag är rädd för måndagens besök i Uppsala? Njäe, rätt ord vore nog skräckslagen....
Fick ett samtal från kvinnokliniken i Hudik idag. En läkare som vi har haft kontakt med där uppe ringde. Han frågade hur jag mådde och hur allt gick. Och så sade han att det var helt ok att komma in om jag hade minsta oros känsla. Bara in och kolla att hjärtat slår på den lilla. Det kändes skönt. Fast det han inte vet är att jag helst skulle vilja åka in några gånger per dag, för även om jag hört att hjärtat slår på förmiddagen, behöver det ju inte slå på eftermiddagen? Mina nojiga tankar som far runt igen... Jag ska försöka ta mig igenom idag och imorgon utan att lyssna på lilla bus, och på fredag ska jag till min barnmorska. Ibland får jag panik och blir så himla rädd, tror att vår lilla efterlängtade inte längre lever. Och känslan är hemsk. Jag ser allt framför mig. Hur vi än en gång måste gå igenom allt. Och det är det värsta, att jag kommer så långt att jag går igenom alla steg av det...
Om jag är rädd för måndagens besök i Uppsala? Njäe, rätt ord vore nog skräckslagen....
måndag 8 november 2010
Vecka 22+1
Då har man gått mer än 22 veckor. Gått in i den 23:e.
I lördags var det full fart i magen, och det var skönt. Kunde släppa oron ett tag och faktiskt känna mig gravid och glad för det för en gångs skull! Snacka om att den känslan varit efterlängtad! Att få känna att jag är gravid, kunna få njuta, om det bara är för en liten stund. Då när det sparkar som mest. Det var skönt....
Lördag natt och söndag var utan sparkar. Kanske att det var någon liten, men ibland blir man så nojjig så jag knappt vet om det är sparkar eller magen som bubblar... Natten till idag kände jag inga sparkar. Imorse, fortfarande inga sparkar. Det är då erfarenheten sätter in. Paniken stiger fast man säger högt för sig själv "de har lugna perioder, den vilar säkert bara". Men i mitt huvud såg jag det framför mig. Hur vi åkte in till sjukhuset, intalande oss själva att det inte var någon fara, hur jag låg på sängen och de gjorde ultraljud, den där blicken som sköterskorna/läkarna får innan de ska säga att det inte ser bra ut, såg framför mig hur det här barnet också var sjukt. Hur allt rasade. Hur jag sjönk. Efter att ha pratat med Cristofer så ringde jag förlossningen och fick prata med aurora barnmorskan som vi träffade för några veckor sedan. Hon lugnade mig med att klart jag fick komma in och lyssna hjärtljuden, ingen fara. Fick komma när jag ville under dagen. Så gråtandes av lättnad och rädsla duschade jag och gjorde mig iordning. Och så åkte vi. 15 minuter var vi inne på sjukhuset, det kostade oss 2 kr i parkeringsavgift :) Billigt och bra. Vi träffade aurora barnmorskan och hon lyssnade på hjärtat och pratade med oss så att vi inte skulle vara oroliga. Och hjärtat slog bra. Lilla bus lever iaf fortfarande. Det slog mellan 152-168 :) så det var bara bra :) ! Kände mig väldigt lättad när vi åkte därifrån. Så det håller idag i alla fall. Och lilla bus var så busig så att när vi kommit hem sparkades det för fullt! Och har fått några sparkar till sen dess. Vore ju bra om h*n visste att det lugnar mig när jag känner sparkar och rörelser.. Men så fungerar det ju inte... :)
Hoppas verkligen att jag klarar mig till fredag innan jag blir så orolig igen. På fredag ska jag till min barnmorska och lyssna på hjärtslagen. Fast antar att hela veckan fram tills måndag den 15 kommer vara nervös. Så finns mycket stor chans att jag blir rädd för att det ska vara något igen innan det är fredag, eller måndag för den delen.
På något sätt så kan man lättare föreställa sig situationer man har varit i förut, konstigt? Näe... Egentligen så reagerar jag nog normalt. Men känns dumt... Jag har svårare och svårare att se att vi går i mål med ett lyckat resultat. Jag har så svårt att se att vi kan få ett levande barn...
Igår skulle vi tapetsera barnrummet... Men det gick åt skogen... Vi hade för lite tapetrullar!!! Och de är köpta för ett år sedan och vi fick hjälp med att räkna ut hur mycket som skulle gå åt. Men tydligen fattas det 3 rullar...! Så nu måste vi kika på nya tapeter... :( Och jag som är så förtjust i de vi har...! Känns inte så bra men... vad ska man göra?
I lördags var det full fart i magen, och det var skönt. Kunde släppa oron ett tag och faktiskt känna mig gravid och glad för det för en gångs skull! Snacka om att den känslan varit efterlängtad! Att få känna att jag är gravid, kunna få njuta, om det bara är för en liten stund. Då när det sparkar som mest. Det var skönt....
Lördag natt och söndag var utan sparkar. Kanske att det var någon liten, men ibland blir man så nojjig så jag knappt vet om det är sparkar eller magen som bubblar... Natten till idag kände jag inga sparkar. Imorse, fortfarande inga sparkar. Det är då erfarenheten sätter in. Paniken stiger fast man säger högt för sig själv "de har lugna perioder, den vilar säkert bara". Men i mitt huvud såg jag det framför mig. Hur vi åkte in till sjukhuset, intalande oss själva att det inte var någon fara, hur jag låg på sängen och de gjorde ultraljud, den där blicken som sköterskorna/läkarna får innan de ska säga att det inte ser bra ut, såg framför mig hur det här barnet också var sjukt. Hur allt rasade. Hur jag sjönk. Efter att ha pratat med Cristofer så ringde jag förlossningen och fick prata med aurora barnmorskan som vi träffade för några veckor sedan. Hon lugnade mig med att klart jag fick komma in och lyssna hjärtljuden, ingen fara. Fick komma när jag ville under dagen. Så gråtandes av lättnad och rädsla duschade jag och gjorde mig iordning. Och så åkte vi. 15 minuter var vi inne på sjukhuset, det kostade oss 2 kr i parkeringsavgift :) Billigt och bra. Vi träffade aurora barnmorskan och hon lyssnade på hjärtat och pratade med oss så att vi inte skulle vara oroliga. Och hjärtat slog bra. Lilla bus lever iaf fortfarande. Det slog mellan 152-168 :) så det var bara bra :) ! Kände mig väldigt lättad när vi åkte därifrån. Så det håller idag i alla fall. Och lilla bus var så busig så att när vi kommit hem sparkades det för fullt! Och har fått några sparkar till sen dess. Vore ju bra om h*n visste att det lugnar mig när jag känner sparkar och rörelser.. Men så fungerar det ju inte... :)
Hoppas verkligen att jag klarar mig till fredag innan jag blir så orolig igen. På fredag ska jag till min barnmorska och lyssna på hjärtslagen. Fast antar att hela veckan fram tills måndag den 15 kommer vara nervös. Så finns mycket stor chans att jag blir rädd för att det ska vara något igen innan det är fredag, eller måndag för den delen.
På något sätt så kan man lättare föreställa sig situationer man har varit i förut, konstigt? Näe... Egentligen så reagerar jag nog normalt. Men känns dumt... Jag har svårare och svårare att se att vi går i mål med ett lyckat resultat. Jag har så svårt att se att vi kan få ett levande barn...
Igår skulle vi tapetsera barnrummet... Men det gick åt skogen... Vi hade för lite tapetrullar!!! Och de är köpta för ett år sedan och vi fick hjälp med att räkna ut hur mycket som skulle gå åt. Men tydligen fattas det 3 rullar...! Så nu måste vi kika på nya tapeter... :( Och jag som är så förtjust i de vi har...! Känns inte så bra men... vad ska man göra?
söndag 7 november 2010
Tappat leende...
Jag har tappat bort det, mitt leende. Jag orkar inte med det. Orkar inte hitta det. Orkar inte le på riktigt. Jag har under gårdagen och inatt gått ner mig i för hemska tankar. Drömt mardrömmar. Blivit rädd. Ordentligt rädd. När vi ska till Uppsala den 15 november, då kanske allt vi får se på skärmen är ett hjärta som står still. En älskad och efterlängtad som lämnat oss. Då kanske vi inte längre kan få glädjas. Ser de något fel på hjärtat, om barnet fortfarande lever, då är det kört. Då är det bara att än en gång gå igenom allt. Gråten, smärtan, tomheten, skulden. Då är vi tillbaka i det hemska igen. Och då blir det tre barn vi kommer sakna. Allt det här gör mig så rädd. Kanske får jag inte åka hem den måndagen? Kanske får jag läggas in på sjukhus tills allt är över? Tills den lillas hjärta inte orkar slå längre. Kanske måste vi bo i det tomma som är innan man vet utgången än en gång. Måste vi än en gång bli de som går hem tomhänta?
Jag orkar inte med tankarna. De skrämmer mig. Jag är så rädd att hjärtat kommer stå still den dagen. Att vår lilla älskade bus inte kommer få stanna med oss. DET GÖR ONT!
Igår kände Cristofer en spark från lilla bus :) det var den första han har känt, så kändes jätte skönt! :) Annars har lilla bus vägrat sparka när han har haft handen på magen. Men igår, efter mycket envist kännande så fick han sig en liten spark! :)
Ska mitt i mina förvirrade tankar försöka skriva en tenta. Och det går bra? Näpp...
Vill tapetsera lilla barnrummet idag. Men det är mönsterpassning, klarar vi det själva utan någon som vet hur man gör?!
Jag orkar inte med tankarna. De skrämmer mig. Jag är så rädd att hjärtat kommer stå still den dagen. Att vår lilla älskade bus inte kommer få stanna med oss. DET GÖR ONT!
Igår kände Cristofer en spark från lilla bus :) det var den första han har känt, så kändes jätte skönt! :) Annars har lilla bus vägrat sparka när han har haft handen på magen. Men igår, efter mycket envist kännande så fick han sig en liten spark! :)
Ska mitt i mina förvirrade tankar försöka skriva en tenta. Och det går bra? Näpp...
Vill tapetsera lilla barnrummet idag. Men det är mönsterpassning, klarar vi det själva utan någon som vet hur man gör?!
fredag 5 november 2010
Fredag...
Japp fredag igen då. Snabbt går det! Tiden rusar iväg och ibland hänger jag verkligen inte med! 21+5 idag då (22+0 enligt läkaren i måndags, tycker det stämmer mer ihop med mina beräkningar)! Elsie somnade precis när vi bytte till vecka 23+4. Jag kan inte fatta att vi är ungefär 1½ eller 2 veckor från det. Allt kan vara över om 2 veckor. Då kan vi sitta här med blödande hjärtan och sår i själen igen. Då kan vi sitta med färska minnen av att föda vårt tredje barn. Att lämna ännu ett barn på sjukhuset. Näe det ska bara inte få ske! Jag vägrar lämna kvar ett till barn. Då får de dra mig därifrån med våld! Aldrig att jag lämnar mitt barn igen. Jag har lämnat två av mina barn kvar utan mig, räcker inte det?!
Rädslan finns där, kraftigare än någonsin. Oron finns så nära inpå. När lilla bus sparkar så tänker jag: var det en spark eller bara magen som rörde sig ändå? Jag tvivlar på de små rörelserna. De enda jag litar på är de där riktigt kanon hårda sparkarna. Fast ändå, 5 minuter senare är jag orolig igen. Kanske var det de sista sparkarna jag fick känna? Och om det blir lugnt i magen någon dag, ska jag ringa in till någon då och säga att jag är orolig över det eller ska jag bara hoppas att det inte är något? Tankar, känslor, oro, gråtklumpen... Min dag.
Kan inte fatta vart tiden tagit vägen. Känner för att bli något mycket litet, så jag slipper ta något ansvar de närmaste veckorna..
Idag ska jag göra potatisgratäng och kassler till min älskade Cristofer :) Mamma o pappa hade ätit det häromdagen och när han fick höra det blev han så sugen på det, så det blir vår fredagsmysmat det! Och så tänkte jag ev. orka prova på en efterrätt som jag fick recept på, på mailen.Här finns receptet: Choklad och vaniljparfait
Hoppas det är lika gott som det låter! :)
Snart ska jag "belöna" mig med att kika på lite tv. Har ju försökt att plugga idag. Och tänkt plocka ur diskmaskinen. Och städa. Och måla lister. Men har inte gjort det... Det är väl tanken som räknas? Och tankar är det för många av idag...
Rädslan finns där, kraftigare än någonsin. Oron finns så nära inpå. När lilla bus sparkar så tänker jag: var det en spark eller bara magen som rörde sig ändå? Jag tvivlar på de små rörelserna. De enda jag litar på är de där riktigt kanon hårda sparkarna. Fast ändå, 5 minuter senare är jag orolig igen. Kanske var det de sista sparkarna jag fick känna? Och om det blir lugnt i magen någon dag, ska jag ringa in till någon då och säga att jag är orolig över det eller ska jag bara hoppas att det inte är något? Tankar, känslor, oro, gråtklumpen... Min dag.
Kan inte fatta vart tiden tagit vägen. Känner för att bli något mycket litet, så jag slipper ta något ansvar de närmaste veckorna..
Idag ska jag göra potatisgratäng och kassler till min älskade Cristofer :) Mamma o pappa hade ätit det häromdagen och när han fick höra det blev han så sugen på det, så det blir vår fredagsmysmat det! Och så tänkte jag ev. orka prova på en efterrätt som jag fick recept på, på mailen.Här finns receptet: Choklad och vaniljparfait
Hoppas det är lika gott som det låter! :)
Snart ska jag "belöna" mig med att kika på lite tv. Har ju försökt att plugga idag. Och tänkt plocka ur diskmaskinen. Och städa. Och måla lister. Men har inte gjort det... Det är väl tanken som räknas? Och tankar är det för många av idag...
torsdag 4 november 2010
uttråkad idag
Ja kanske märks, så mycket som jag är in här och uppdaterar... Har bjudit pappa på pannkakslunch, det är ju torsdag! Dock ingen ärtsoppa...
Har tvättat tre maskiner tvätt, och känner mig rätt mör efter det.... Har några maskiner till som skulle behöva tvättas. Men de dör nog inte av att vänta lite. Finns ju snart ingen plats kvar att hänga kläder på i det här huset! Näe vore på tiden att ta sig en tur till tvättstugan och bli av med lite lakan och sånna tråkigheter.
Har fått hjärtklappningar som hälsar på då och då. Tog upp det med min barnmorska igår och det var inge konstigt. Nähä, men obehagligt är det iaf! Kan sitta helt stilla på en stol och vips rusar hjärtat iväg och bankar på. Känns som pulsen höjs hur mycket som helst. Men näpp det var normalt. Vilket iofs är tur. Men som sagt inte så trevligt.
Igår funderade jag på namn största delen av dagen. Varför vet jag egentligen inte. Hade bara lust med det då. Och så vill jag ha något namn på förslag om det skulle gå dåligt om någon vecka....
Jag tror ju att lilla bus är en pojke, kan vara fel. Drömde att lilla bus var en flicka igår natt, men det kan ju bero på erfarenheten! Men när jag började fundera på namn så är jag inte alls lika förtjust i killnamnen vi har på förslag som jag är i tjejnamnen... Men det kanske släpper och vips kanske det kommer ett vackert killnamn flygande in i mitt huvud? :)
Näe, tillbaka till böckerna igen då kanske.... 40 sidor lästa idag, duktiga jag! :) Som inte läst några sidor alls måndag tisdag :)
Har tvättat tre maskiner tvätt, och känner mig rätt mör efter det.... Har några maskiner till som skulle behöva tvättas. Men de dör nog inte av att vänta lite. Finns ju snart ingen plats kvar att hänga kläder på i det här huset! Näe vore på tiden att ta sig en tur till tvättstugan och bli av med lite lakan och sånna tråkigheter.
Har fått hjärtklappningar som hälsar på då och då. Tog upp det med min barnmorska igår och det var inge konstigt. Nähä, men obehagligt är det iaf! Kan sitta helt stilla på en stol och vips rusar hjärtat iväg och bankar på. Känns som pulsen höjs hur mycket som helst. Men näpp det var normalt. Vilket iofs är tur. Men som sagt inte så trevligt.
Igår funderade jag på namn största delen av dagen. Varför vet jag egentligen inte. Hade bara lust med det då. Och så vill jag ha något namn på förslag om det skulle gå dåligt om någon vecka....
Jag tror ju att lilla bus är en pojke, kan vara fel. Drömde att lilla bus var en flicka igår natt, men det kan ju bero på erfarenheten! Men när jag började fundera på namn så är jag inte alls lika förtjust i killnamnen vi har på förslag som jag är i tjejnamnen... Men det kanske släpper och vips kanske det kommer ett vackert killnamn flygande in i mitt huvud? :)
Näe, tillbaka till böckerna igen då kanske.... 40 sidor lästa idag, duktiga jag! :) Som inte läst några sidor alls måndag tisdag :)
Hittat!
Hittade min lilla gula lapp och nu känns det lite bättre igen :)
Har även slängt i en maskin tvätt, så lite duktig känner jag mig allt! Och har de senaste två timmarna dessutom avverkat 20 sidor i min litteratur, vilket jag tycker är otroligt bra! :) Bara 50 sidor kvar så är jag klar för att skriva uppgiften jag ligger efter med! :) Eller ja jag kanske har lite kvar i en annan bok, om jag nu hittar den boken, måste städa bordet! Och sen är det bara 100 sidor kvar att läsa innan tentan ska in på söndag. Nejdå jag är väl inte stressad över det?! Hm, kanske läsa klart den här boken (där jag har 150 sidor kvar) och skriva tenta innan jag skriver uppgiften som redan är sen? Så hur hinner man 150 sidor på 4 dagar? Plus skrivande? Om man inte är så motiverad att sitta still och läsa utan tappar koncentrationen.... Äh är ju egentligen bara 8 timmars läsande? Borde kunna gå... Om jag inte stressar upp mig. Vilken tur att jag inte är ett dugg stressad då (ironisk).
Är dessutom otroligt uttråkad....
Har även slängt i en maskin tvätt, så lite duktig känner jag mig allt! Och har de senaste två timmarna dessutom avverkat 20 sidor i min litteratur, vilket jag tycker är otroligt bra! :) Bara 50 sidor kvar så är jag klar för att skriva uppgiften jag ligger efter med! :) Eller ja jag kanske har lite kvar i en annan bok, om jag nu hittar den boken, måste städa bordet! Och sen är det bara 100 sidor kvar att läsa innan tentan ska in på söndag. Nejdå jag är väl inte stressad över det?! Hm, kanske läsa klart den här boken (där jag har 150 sidor kvar) och skriva tenta innan jag skriver uppgiften som redan är sen? Så hur hinner man 150 sidor på 4 dagar? Plus skrivande? Om man inte är så motiverad att sitta still och läsa utan tappar koncentrationen.... Äh är ju egentligen bara 8 timmars läsande? Borde kunna gå... Om jag inte stressar upp mig. Vilken tur att jag inte är ett dugg stressad då (ironisk).
Är dessutom otroligt uttråkad....
Dåligt samvete
Jag har dåligt samvete. Jag har tappat bort en lapp. Kanske inte världens viktigaste lapp för alla andra. Men för mig. Prästen som vi fick kontakt med när vi förlorade Elsie skrev upp tider för träffar med andra föräldrar som förlorat barn på den. Hon skrev även upp en träff som skulle vara i en kyrka nu på söndag. Dit vi skulle kunna få komma och tända ett ljus för våra döttrar. För att minnas de som lämnat oss i år. För att tillsammans med andra i samma situation dela upplevelsen. Det var en gul lapp. Det var 3 tider på den. Den som är på söndag, och så en till i november och så en i december. De andra två träffarna är något som hon har bestämt sig för att göra eftersom det inte finns någon förening i närheten som anordnar träffar med föräldrar som mist barn. Och vi har äntligen bestämt oss för att nu ska vi försöka gå. Då var ju bara frågan, vilka datum? Och vilka tider? Och vart har jag lagt lappen?! En liten gul lapp...
Annars är livet okej idag. Inte bra, men okej. Tankarna har börjat snurra igen och den där lugnande känslan jag haft sen i måndags är väldigt dov idag. Nästan helt gömd. Oron har börjat komma igen. Och den där overklighetskänslan. Känslan när man vill tro på något, men inte kan. Känns nästan som ett grymt skämt, som man inte är säker på om det är skämt eller inte än. Vågar jag tro på att det kan bli bra? Och nästa fråga är: kommer jag någonsin våga tro på att det blir bra? Kommer jag till 100% lita på att jag får hem mitt barn och att barnet lever, innan jag hört det skrika och känt det röra sig i min famn? Förmodligen kommer jag gå in i en värld av overklighet OM den lilla överlever vecka 25. Och kanske kommer jag inte ur min värld förrän vi kommit hem med den lilla levande?
Igår målade älskade Cristofer listerna i barnrummet. De ska målas fler gånger. Dels för att vi upptäckte att vi tagit fel färgburk, färgen var grå och inte vit :), och dels för att det inte täcker den fula brunlila färgen helt... Men vad annorlunda rummet ser ut! Föreställer mig när vi fått upp tapeterna också. Kommer inte känna igen mig! :)
Och jag var duktig igår och sorterade bort lite kläder. Skulle behöva sortera mer. Men en början är ju alltid bra? :) Och jag som har så svårt att göra mig av med kläder! Några saker blev kastade, för de var trasiga och fläckade med knepiga fläckar som inte går bort. Resten ska skänkas till de som är i behöv av kläder :) Ska be mamma ta med det till ett ställe där vi brukar lämna in kläder. Så känns ju bra om man kan glädja någon! :)
Näe kanske lika bra att försöka läsa lite mer socialpsykologi innan jag blivit helt less för idag :)!
Annars är livet okej idag. Inte bra, men okej. Tankarna har börjat snurra igen och den där lugnande känslan jag haft sen i måndags är väldigt dov idag. Nästan helt gömd. Oron har börjat komma igen. Och den där overklighetskänslan. Känslan när man vill tro på något, men inte kan. Känns nästan som ett grymt skämt, som man inte är säker på om det är skämt eller inte än. Vågar jag tro på att det kan bli bra? Och nästa fråga är: kommer jag någonsin våga tro på att det blir bra? Kommer jag till 100% lita på att jag får hem mitt barn och att barnet lever, innan jag hört det skrika och känt det röra sig i min famn? Förmodligen kommer jag gå in i en värld av overklighet OM den lilla överlever vecka 25. Och kanske kommer jag inte ur min värld förrän vi kommit hem med den lilla levande?
Igår målade älskade Cristofer listerna i barnrummet. De ska målas fler gånger. Dels för att vi upptäckte att vi tagit fel färgburk, färgen var grå och inte vit :), och dels för att det inte täcker den fula brunlila färgen helt... Men vad annorlunda rummet ser ut! Föreställer mig när vi fått upp tapeterna också. Kommer inte känna igen mig! :)
Och jag var duktig igår och sorterade bort lite kläder. Skulle behöva sortera mer. Men en början är ju alltid bra? :) Och jag som har så svårt att göra mig av med kläder! Några saker blev kastade, för de var trasiga och fläckade med knepiga fläckar som inte går bort. Resten ska skänkas till de som är i behöv av kläder :) Ska be mamma ta med det till ett ställe där vi brukar lämna in kläder. Så känns ju bra om man kan glädja någon! :)
Näe kanske lika bra att försöka läsa lite mer socialpsykologi innan jag blivit helt less för idag :)!
onsdag 3 november 2010
En helt vanlig tråkig onsdag...
Ja idag är riktigt tråkig. Det regnar, vi skulle behöva tvätta en hel hög med kläder, orkar man gå ut och kolla när tvättstugan är ledig eller ska man orka tvätta hemma? Vilket problem... :)
Jag ligger efter med pluggandet, igen. Försöker göra planering, men av någon anledning så håller jag aldrig den! Men nu måste det bli skärpning, tenta ska in på första delen av kursen på söndag (senast). Och helst vill jag inte sitta i sista minuten och skriva på den. Och absolut inte sitta sista minuten och läsa på!
Idag har vi varit till min barnmorska här i stan, blodtryck, blodsocker och hjärtljud. Allt bara bra! Hjärtljuden låg idag på 150 och lilla bus ville faktiskt samarbeta, för en gångs skull! :)
Ja och i måndags var vi till Uppsala och träffade en hel hög med läkare, igen.
Ultraljudet såg bra ut, lilla bus växer som den ska (+10% enligt kurvan och det är fullt normalt!). Bra med fostervatten, hjärnan såg bra ut, bra flöden i kroppen, bra flöde i navelsträng och moderkaka. Allt såg bra ut! Och sen när vi träffade fosterkardiologen så efter en timmes undersökning av hjärtat på lilla bus så sade han att det inte såg ut som någon förtjockning i vänsterkammare, eller i höger för den delen. Hjärtat är normal stort, har rätt placering, alla flöden är bra. MEN det fanns ett litet läckage från höger kammare till höger förmak. Men det var rätt vanligt, 98% av de han undersökte hade detta "fel". Och så länge det inte påverkar flödena (med flöde menar jag blodflödet) så är det ingen fara. Och inget sådan påverkan kunde han se. Så är bara att avvakta, två veckor till. Då är vi i vecka 23 och det är den kritiska veckan. Så vi ska dit den 15/11 igen. Och hoppas att lilla bus fortfarande mår toppen! Den rör sig normalt och mycket, och ser ut att ha det bra där inne sade alla som kikade under måndagen :)
Håller alla tummar för att bus fortfarande ska må bra nästa gång vi ska dit. Men de kan ju inte lova något. Eftersom de inte vet om de syns, eller utvecklas, innan vecka 23. Elsie upptäckte de ju i vecka 23 att hon hade det här felet. Emelie visste de inte ens att hon hade det här felet så därför kikades det inte efter det. Men nu hoppas vi i alla fall på att lilla bus inte ska ha det!
Nu har jag uppdaterat lite i alla fall. Utifall någon funderade hur det gick i måndags.
Efter alla läkarbesök i måndags åkte vi iväg och inhandlade bäbis strumpor och en mössa :) Och en mobil att hänga i taket. Bara för att vi måste få känna att det här är ett barn, och hoppet finns att det kommer kunan få komma hem med oss. Jag hoppas det iaf.
Och i helgen ska vi förmodligen tapetsera barnrummet, äntligen! Det har väntat på tapetsering sen vi flyttade in. Tapeterna har vi iofs bara haft i ett år, men de har inte kommit upp på väggen. Nu ska de upp! Om det går åt skogen den här gången ska det bli vårt minnesrum. Och det skulle ha funnits barn i det rummet redan. Så det känns skönt.
Måste bara måla de fula listerna i taket först, innan tapetsering kan ske....
Näe nu ska jag fortsätta lyssna på diskmaskinen, gruva mig för tvätten, och läsa lite mer inför helgens tenta...
(lilla bus började sparka för fullt nu, så kanske är det en hälsning till alla som håller tummarna för oss?)
Jag ligger efter med pluggandet, igen. Försöker göra planering, men av någon anledning så håller jag aldrig den! Men nu måste det bli skärpning, tenta ska in på första delen av kursen på söndag (senast). Och helst vill jag inte sitta i sista minuten och skriva på den. Och absolut inte sitta sista minuten och läsa på!
Idag har vi varit till min barnmorska här i stan, blodtryck, blodsocker och hjärtljud. Allt bara bra! Hjärtljuden låg idag på 150 och lilla bus ville faktiskt samarbeta, för en gångs skull! :)
Ja och i måndags var vi till Uppsala och träffade en hel hög med läkare, igen.
Ultraljudet såg bra ut, lilla bus växer som den ska (+10% enligt kurvan och det är fullt normalt!). Bra med fostervatten, hjärnan såg bra ut, bra flöden i kroppen, bra flöde i navelsträng och moderkaka. Allt såg bra ut! Och sen när vi träffade fosterkardiologen så efter en timmes undersökning av hjärtat på lilla bus så sade han att det inte såg ut som någon förtjockning i vänsterkammare, eller i höger för den delen. Hjärtat är normal stort, har rätt placering, alla flöden är bra. MEN det fanns ett litet läckage från höger kammare till höger förmak. Men det var rätt vanligt, 98% av de han undersökte hade detta "fel". Och så länge det inte påverkar flödena (med flöde menar jag blodflödet) så är det ingen fara. Och inget sådan påverkan kunde han se. Så är bara att avvakta, två veckor till. Då är vi i vecka 23 och det är den kritiska veckan. Så vi ska dit den 15/11 igen. Och hoppas att lilla bus fortfarande mår toppen! Den rör sig normalt och mycket, och ser ut att ha det bra där inne sade alla som kikade under måndagen :)
Håller alla tummar för att bus fortfarande ska må bra nästa gång vi ska dit. Men de kan ju inte lova något. Eftersom de inte vet om de syns, eller utvecklas, innan vecka 23. Elsie upptäckte de ju i vecka 23 att hon hade det här felet. Emelie visste de inte ens att hon hade det här felet så därför kikades det inte efter det. Men nu hoppas vi i alla fall på att lilla bus inte ska ha det!
Nu har jag uppdaterat lite i alla fall. Utifall någon funderade hur det gick i måndags.
Efter alla läkarbesök i måndags åkte vi iväg och inhandlade bäbis strumpor och en mössa :) Och en mobil att hänga i taket. Bara för att vi måste få känna att det här är ett barn, och hoppet finns att det kommer kunan få komma hem med oss. Jag hoppas det iaf.
Och i helgen ska vi förmodligen tapetsera barnrummet, äntligen! Det har väntat på tapetsering sen vi flyttade in. Tapeterna har vi iofs bara haft i ett år, men de har inte kommit upp på väggen. Nu ska de upp! Om det går åt skogen den här gången ska det bli vårt minnesrum. Och det skulle ha funnits barn i det rummet redan. Så det känns skönt.
Måste bara måla de fula listerna i taket först, innan tapetsering kan ske....
Näe nu ska jag fortsätta lyssna på diskmaskinen, gruva mig för tvätten, och läsa lite mer inför helgens tenta...
(lilla bus började sparka för fullt nu, så kanske är det en hälsning till alla som håller tummarna för oss?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)