Mitt huvud känns så, tomt...
Första undersökningen med fostermedicinska gick kanon, barnet rör sig bra, inge vätska i buken, bra flöde i navelsträngen, bra mängd fostervatten, det växer som det ska (plus på kurvan till och med)... Allt såg bra ut. Vår lilla älskade sparkar och lever runt så jag känner det, ordentligt. Den känslan är oslagbar...!!
Så i "halvlek" på sjukhuset var humöret på topp, JA det skulle gå vägen den här gången... Det kändes som att det skulle vara bra, för nu var det vår tur. Det skulle bli sanning, och den där mysiga nervositeten av att vi kanske snart kommer ha ett levande barn smög sig på...
Men sen kom den äckliga nervositeten, och jag ville rymma från sjukhuset... Men jag gjorde det inte....
Fosterkardiologen, han som kollade vår älskades hjärta, var inte lika positiv... Läckaget som han såg förra gången mellan höger kammare och höger förmak finns kvar, och det har ökat. Det är rätt stort läckage nu.... Men det var inte det som var det mest oroande.. Eller ja, det var väl en anledning till att läkaren blev oroad. Men sen kom det stora MEN:et. Vår älskade har ett ansträngt hjärta. Så läkaren sade att med 90% kunde han säga säkert att det var en muskelsjukdom i hjärtat den här gången också... Men om det är samma som förra gången eller inte vågar han inte uttala sig om. Vi hoppas det här barnet har ett mindre hjärtfel. Men läkaren lät inte så positiv. Han sade att ju tidigare man ser att ett barn har en hjärtmuskelsjukdom ju mer oroande är det, för ju mindre chans är det att det går bra. Så vad skulle de göra åt det? INTE ETT SKIT! Det är bara vänta... Vänta och vänta... Vänta på att hjärtat stannar eller orkar slå 2 veckor till, tills nästa koll i Uppsala... Om vi kommer ända dit vet vi inte... Den här veckan blir inte rolig... Och helt plötsligt förstår jag varför det regnade hela dagen idag.....
Var och satte två ljus på minneslunden i Uppsala för våra änglar idag. Nästa gång kanske det är tre ljus som sätts där.... Varför måste vi få dessa styrkeprov?! Jag är less på att vara stark... Less på att behöva vara med om de här resorna....
Älskade älskade änglar... Inte en till upp dit.. Vi vill behålla ert lilla syskon!
Nu ska jag göra Cristofer sällskap vid matbordet och försöka få i mig lite näring....
Kommer nog någon mer uppdatering, ev. imorgon om jag orkar.... Just nu är livet orättvist och hemskt... Och tynger ner oss båda här hemma....
åh herre gud..sitter här med tårar i ögonen och önskar så att jag kunde göra nånting för att hjälpa er..
SvaraRaderaInte en ängel till,ska prata med mina flickor,inte en ängel till och speciellt inte för er..
Fortsätter hålla mina tummar och nu även mina tår,håller allt jag kan..Detta är till och med viktigare än att jag får barn nu..
Det viktigaste är att ni får erat barn..
Du behöver inte vara stark,du behöver inte orka,du får gråta,du får förbanna livet men orka fortsätta kämpa en liten,liten stund till,det kan ju fortfarande gå bra..
Många många kramar..
I kväll kan jag inte låta bli att lämna ett avtryck.... Jag är Annicas mamma, och har genom Annicas blogg börjat följa andra mammor som kämpor för att få det som många tar alldeles för givet - ett levande barn att älska och ösa kärlek över. Jag önskar så att det fanns något som jag/vi kan göra för att stödja er - mer än att bara hålla tummarna.....Tänker på er och följer din blogg och önskar dig allt gott
SvaraRaderaJag vet inte riktigt vad jag ska skriva, utom att jag känner samma sak som de andra som kommenterat: önskar så att ni inte skulle behöva drabbas igen, hoppas att Lilla Bus hjärtfel är mindre allvarligt, håller alla tummar och tår för att ni ska få ta med er ett barn hem efter förlossningen denna gång.
SvaraRaderaHåller tummarna för er alla tre!
SvaraRadera/Jenny