Elsies 2års dag

Idag är det två år sedan vår lilla Elsie föddes. Vart tog tiden vägen?

Dålig på att uppdatera

Känner att jag är väldigt dålig på att uppdatera nu. Kan bero på att det är väldigt mycket som händer i mitt liv nu. Jag har en stor (examinerande) redovisning IMORGON, och jag är inte klar med det jag ska redovisa än. Så stressnivån är HÖG! Därför hinns det inte med så mycket annat....
Men jag lovar att när den här kursen är avslutad (slutar på fredag), och helgen har gått (ska ha besök av mina skrivarkompisar i helgen! :) ) så ska jag försöka uppdatera lite...!

På måndag är det 2 år sedan vår lilla Elsie föddes. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen? För 2 år sedan idag låg vi på Akademiska i Uppsala. För 2 år sedan idag levde vår lilla tjej, men de visste inte vad som var riktigt fel (hjärtfel konstaterat, men inte graden av det eller vad de kunde göra åt det), för 2 år sedan fanns hoppet fortfarande om att vår lilla skulle överleva.
Saknade lilla ängel, Elsie. Mamma saknar dig varje dag.

Williams 1 årsdag

12.35 torsdagen den 6 januari 2011 föddes vår ängel. Efter 27 timmars värkarbete. 43 cm lång och 2308 gram tung kom han till världen. Overkligt. Med korkskruvar i nacken och ena ögat öppet. Älskade liten, det är tomt här utan dig!

Starkast av allt minns jag dina fina fötter och små tår. Din alldeles perfekt bäbisknubbiga mage, dina långa fingrar och små händer. Dina rundade kinder, de plutande söta läpparna. Din näsa som såg precis ut som min. De vackra lockarna i nacken. Dina fina ögon. De söta små blomkålsöronen....

Starkast av allt från de här dagarna förra året, är bilden av dig William.... Starkare än sorg och vrede. Bilden av en ängel i min famn.

Tunga dagar

Just nu är det väldigt tunga dagar. Jag försöker att inte känna så, men det är svårt...

För ett år sedan vid den här tiden var vi på förlossningen och jag hade fått epidural. Hade jätte värkar, men inget hände. Öppnade mig otroligt sakta, och efter epiduralen blev det nästan stillastående... Lustgas, morfin, och andra smärtlindring gavs till mig. Lustgasen var bäst (förutom epiduralen då!), för då kunde jag för ett ögonblick få tankarna på ett annat ställe. Glömma att jag var på förlossningen, att William var död, att jag hade värkar, att det var vårt tredje barn som skulle födas. Död. Ibland önskar jag att jag hade lite lustgas här hemma. Skulle behöva få bort tankarna ur mitt huvud ibland. vara lite "uppe i det blå", släppa minnena. Bara för ett ögonblick.

Men det kommer väl så småningom. Att minnena bleknar. Just nu kan jag fortfarande se alla tre barnens död och födsel som en film framför ögonen. Aldrig mer en förlossning med döda barn... Om jag får välja. Men det får man väl inte...

För ett år sen William, visste vi inte att du var en William. Vi trodde att du var en liten pojke, jag var nästan säker. Kände det på mig. Vi visste inte hur stor du skulle vara. Vi visste ingenting. Vi visste att sf måttet var 36 cm på morgonen när vi lades in. Jag tänkte då att du kanske skulle kunna ha kläderna i strl 38 som vi köpt. Jag visste inte att du hade fullt med mörka lockar på ditt lilla huvud. Jag visste inte att du skulle födas med ena ögat öppet. Jag visste inte hur tung du skulle vara. Jag förstod inte hur lik en fullgången bäbis du skulle vara... Jag förstod inte vad som hände. Jag ville inte inse. Jag ville aldrig lämna dig min fina son. Vår lilla stjärna. Mamma och pappas lilla kämpe och hopp.Så otroligt älskad från början. Vi älskar och saknar dig massor. Min lilla bus.
Jag har undvikit att titta på korten på dig det senaste året. Jag klarar det inte. Förlåt mig för det. Jag saknar dig för mycket. Jag kan inte förstå varför du inte fick stanna....

Imorgon blir en tung dag. Men jag ska försöka att inte gråta för mycket... Jag ska försöka se framåt. Försöka le och vara glad. Vilken tur att det är en röd dag på din dag William, ledig dag på din årsdag. Vi ska försöka göra som vi gjort med dina syskon, äta gott och minnas. Se framåt och minnas vad det är som får oss att vilja leva tillsammans. Och i år får det bli en god tre rätters (som sig bör på barnens dagar), och smida planer inför årets höjdpunkt den 12 maj... Önskar så att mina älskade små änglar skulle ha fått vara med på den dagen. Men jag hoppas ni finns med oss på något sätt ändå. Om så bara i våra hjärtan...

William, min ängel. Älskade fina du. Saknar dig otroligt. Imorgon är din dag och det känns overkligt. En dag hoppas jag att hålet i hjärtat har blivit mindre, att det inte känns så ofta.

2012, nytt år, nya möjligheter...?

Så har de "hemska" dagarna gått... Jul och nyår, som förra året mest var fyllda av skräck, sorg och ett försvunnet hopp.

Idag är det ett år sedan vi var till Uppsala för sista kontrollen av William. Jag kan inte låta bli att tänka "om de hade tagit ut honom då, hur hade det då gått?". Det var vårt hopp den dagen, för ett år sedan. Att vi skulle bli kvar, och de skulle bestämma sig för att ta ut honom. Men de gjorde de inte. Istället skickade man hem mig. Om han hade klarat sig till vecka 35 (minst) skulle man fundera på om man skulle ta ut honom. Varför gjorde man inget? Under tiden dog min son.

Idag för ett år sedan var sista gången jag kände William sparka, lite svagt, det var sista gången jag såg honom levande på ultraljud...
Vid den här tiden för ett år sedan hade vi hämtat mina svärföräldrar från IKEA (de var med ner till Uppsala ifall vi skulle bli kvar, då kunde de ta hem bilen), och vi var på väg norrut igen.
Runt 15.30 började jag få en oroskänsla och lite väl mycket sammandragningar. Men efter lugnande samtal med förlossningen som sade att det inte borde vara någon fara, men kände jag mig väldigt orolig fick jag naturligtvis komma in.
Jag valde att inte åka in.
Vid 20.00 kvällen den 3 januari 2011 tog jag mig en dusch, en kopp te och satte mig sedan med vetevärmare och efter ett tag kändes det bättre.
Jag sov hemma hela natten och försökte att inte oroa mig. Det borde ju inte vara någon fara. Jag hade tid hos barnmorskan på onsdagen, den 5/1-2011, och dit skulle jag väl klara mig utan någon extra kontroll.

Tisdagen den 4 januari 2011 spenderade jag med min lillebror och pappa. Hade väldigt trevligt och var ut och åt. Hade vaknat med samma olustiga känsla den morgonen som jag haft dagen innan, men jag försökte avfärda den. När min pappa senare sade att hans faster dött då på morgonen försökte jag förklara magkänslan med det.
Tisdagen gick och det blev kväll. När Cristofer varit och tränat och kommit hem, efter 21, berättade jag att jag inte känt någon spark på hela dagen. Inte ens en liten rörelse. Cristofer tyckte att vi skulle åka in till förlossningen, så jag ringde och vi fick komma in.
Vi var där strax före 22. Barnmorskan ville inte sätta CTG-kurva, ifall det skulle göra mig orolig. Men hon försökte lyssna efter hjärtljud, men hittade inga. Ibland var William svår att få in några hjärtljud på, så det var inget ovanligt. Men ändå visste jag då att det inte var någon idé. Att han inte levde längre. Jag minns att jag sade det till barnmorskan men hon sade att det skulle vi väl hoppas på att han gjorde.
Strax senare var vi hos läkaren som kikade på vår lilla med ultraljud. Det tog ett bra tag innan han sade någonting. Fast vi redan konstaterat att hjärtat inte slog. Vi såg att det stod stilla, jag och Cristofer utbytte blickar, och vi visste. Men läkaren var tyst. 22.05 öppnade han munnen och sade det vi redan hade konstaterat "tyvärr kan jag inte se någon hjärtaktivitet".
Vi blev erbjudna att sova kvar eller åka hem, de skulle inte starta en förlossning förrän tidigast morgonen efter. Vi valde att åka hem.
Vi åkte hem till mina föräldrar, grät, förbannade, önskade att livet velat oss annorlunda. Drack te och åt en macka. Klockan var då runt 23, och vi lämnade deras hus efter midnatt.
Vi fick med oss en varsin sömntablett som vi tog. Cristofer somnade och sov rätt bra med hjälp av den. Jag somnade, men sov bara 1½ timme, sen var jag klarvaken och bara väntade på att det skulle bli morgon och vi skulle åka tillbaka till sjukhuset.... Mina föräldrar skjutsade oss till förlossningen runt 8 onsdagen den 5 januari 2011. Det blev inget förmiddagsbesök hos min barnmorska. Det blev igångsättning på förlossningen istället...


Ibland gråter jag fortfarande, fast väldigt sällan. Oftast sväljer jag gråten, skakar av mig olustkänslan, och försöker leva. Men idag är en dag när det inte går. Idag är en dag när olustkänslan bor inuti hela mig, utanpå hela mig, idag är en dag jag saknar William lite extra. Idag är en dag som jag hatar hur livet blivit lite extra. Idag är en dag jag hatar att jag gråter över något som jag inte kan påverka eller göra något åt. Idag är inte en bra dag. Idag är en dag då mitt hjärta värker av saknad, saknad av liven vi aldrig fick hålla om och se växa upp, livet vi aldrig fick. Drömmar som förvandlades till mardrömmar...

Snälla, låt 2012 bli ett lugnt år. Låt 2012 bli vårt år.... Kan vi få låna lite lycka, tack?