Tunga dagar

Just nu är det väldigt tunga dagar. Jag försöker att inte känna så, men det är svårt...

För ett år sedan vid den här tiden var vi på förlossningen och jag hade fått epidural. Hade jätte värkar, men inget hände. Öppnade mig otroligt sakta, och efter epiduralen blev det nästan stillastående... Lustgas, morfin, och andra smärtlindring gavs till mig. Lustgasen var bäst (förutom epiduralen då!), för då kunde jag för ett ögonblick få tankarna på ett annat ställe. Glömma att jag var på förlossningen, att William var död, att jag hade värkar, att det var vårt tredje barn som skulle födas. Död. Ibland önskar jag att jag hade lite lustgas här hemma. Skulle behöva få bort tankarna ur mitt huvud ibland. vara lite "uppe i det blå", släppa minnena. Bara för ett ögonblick.

Men det kommer väl så småningom. Att minnena bleknar. Just nu kan jag fortfarande se alla tre barnens död och födsel som en film framför ögonen. Aldrig mer en förlossning med döda barn... Om jag får välja. Men det får man väl inte...

För ett år sen William, visste vi inte att du var en William. Vi trodde att du var en liten pojke, jag var nästan säker. Kände det på mig. Vi visste inte hur stor du skulle vara. Vi visste ingenting. Vi visste att sf måttet var 36 cm på morgonen när vi lades in. Jag tänkte då att du kanske skulle kunna ha kläderna i strl 38 som vi köpt. Jag visste inte att du hade fullt med mörka lockar på ditt lilla huvud. Jag visste inte att du skulle födas med ena ögat öppet. Jag visste inte hur tung du skulle vara. Jag förstod inte hur lik en fullgången bäbis du skulle vara... Jag förstod inte vad som hände. Jag ville inte inse. Jag ville aldrig lämna dig min fina son. Vår lilla stjärna. Mamma och pappas lilla kämpe och hopp.Så otroligt älskad från början. Vi älskar och saknar dig massor. Min lilla bus.
Jag har undvikit att titta på korten på dig det senaste året. Jag klarar det inte. Förlåt mig för det. Jag saknar dig för mycket. Jag kan inte förstå varför du inte fick stanna....

Imorgon blir en tung dag. Men jag ska försöka att inte gråta för mycket... Jag ska försöka se framåt. Försöka le och vara glad. Vilken tur att det är en röd dag på din dag William, ledig dag på din årsdag. Vi ska försöka göra som vi gjort med dina syskon, äta gott och minnas. Se framåt och minnas vad det är som får oss att vilja leva tillsammans. Och i år får det bli en god tre rätters (som sig bör på barnens dagar), och smida planer inför årets höjdpunkt den 12 maj... Önskar så att mina älskade små änglar skulle ha fått vara med på den dagen. Men jag hoppas ni finns med oss på något sätt ändå. Om så bara i våra hjärtan...

William, min ängel. Älskade fina du. Saknar dig otroligt. Imorgon är din dag och det känns overkligt. En dag hoppas jag att hålet i hjärtat har blivit mindre, att det inte känns så ofta.