2012, nytt år, nya möjligheter...?

Så har de "hemska" dagarna gått... Jul och nyår, som förra året mest var fyllda av skräck, sorg och ett försvunnet hopp.

Idag är det ett år sedan vi var till Uppsala för sista kontrollen av William. Jag kan inte låta bli att tänka "om de hade tagit ut honom då, hur hade det då gått?". Det var vårt hopp den dagen, för ett år sedan. Att vi skulle bli kvar, och de skulle bestämma sig för att ta ut honom. Men de gjorde de inte. Istället skickade man hem mig. Om han hade klarat sig till vecka 35 (minst) skulle man fundera på om man skulle ta ut honom. Varför gjorde man inget? Under tiden dog min son.

Idag för ett år sedan var sista gången jag kände William sparka, lite svagt, det var sista gången jag såg honom levande på ultraljud...
Vid den här tiden för ett år sedan hade vi hämtat mina svärföräldrar från IKEA (de var med ner till Uppsala ifall vi skulle bli kvar, då kunde de ta hem bilen), och vi var på väg norrut igen.
Runt 15.30 började jag få en oroskänsla och lite väl mycket sammandragningar. Men efter lugnande samtal med förlossningen som sade att det inte borde vara någon fara, men kände jag mig väldigt orolig fick jag naturligtvis komma in.
Jag valde att inte åka in.
Vid 20.00 kvällen den 3 januari 2011 tog jag mig en dusch, en kopp te och satte mig sedan med vetevärmare och efter ett tag kändes det bättre.
Jag sov hemma hela natten och försökte att inte oroa mig. Det borde ju inte vara någon fara. Jag hade tid hos barnmorskan på onsdagen, den 5/1-2011, och dit skulle jag väl klara mig utan någon extra kontroll.

Tisdagen den 4 januari 2011 spenderade jag med min lillebror och pappa. Hade väldigt trevligt och var ut och åt. Hade vaknat med samma olustiga känsla den morgonen som jag haft dagen innan, men jag försökte avfärda den. När min pappa senare sade att hans faster dött då på morgonen försökte jag förklara magkänslan med det.
Tisdagen gick och det blev kväll. När Cristofer varit och tränat och kommit hem, efter 21, berättade jag att jag inte känt någon spark på hela dagen. Inte ens en liten rörelse. Cristofer tyckte att vi skulle åka in till förlossningen, så jag ringde och vi fick komma in.
Vi var där strax före 22. Barnmorskan ville inte sätta CTG-kurva, ifall det skulle göra mig orolig. Men hon försökte lyssna efter hjärtljud, men hittade inga. Ibland var William svår att få in några hjärtljud på, så det var inget ovanligt. Men ändå visste jag då att det inte var någon idé. Att han inte levde längre. Jag minns att jag sade det till barnmorskan men hon sade att det skulle vi väl hoppas på att han gjorde.
Strax senare var vi hos läkaren som kikade på vår lilla med ultraljud. Det tog ett bra tag innan han sade någonting. Fast vi redan konstaterat att hjärtat inte slog. Vi såg att det stod stilla, jag och Cristofer utbytte blickar, och vi visste. Men läkaren var tyst. 22.05 öppnade han munnen och sade det vi redan hade konstaterat "tyvärr kan jag inte se någon hjärtaktivitet".
Vi blev erbjudna att sova kvar eller åka hem, de skulle inte starta en förlossning förrän tidigast morgonen efter. Vi valde att åka hem.
Vi åkte hem till mina föräldrar, grät, förbannade, önskade att livet velat oss annorlunda. Drack te och åt en macka. Klockan var då runt 23, och vi lämnade deras hus efter midnatt.
Vi fick med oss en varsin sömntablett som vi tog. Cristofer somnade och sov rätt bra med hjälp av den. Jag somnade, men sov bara 1½ timme, sen var jag klarvaken och bara väntade på att det skulle bli morgon och vi skulle åka tillbaka till sjukhuset.... Mina föräldrar skjutsade oss till förlossningen runt 8 onsdagen den 5 januari 2011. Det blev inget förmiddagsbesök hos min barnmorska. Det blev igångsättning på förlossningen istället...


Ibland gråter jag fortfarande, fast väldigt sällan. Oftast sväljer jag gråten, skakar av mig olustkänslan, och försöker leva. Men idag är en dag när det inte går. Idag är en dag när olustkänslan bor inuti hela mig, utanpå hela mig, idag är en dag jag saknar William lite extra. Idag är en dag som jag hatar hur livet blivit lite extra. Idag är en dag jag hatar att jag gråter över något som jag inte kan påverka eller göra något åt. Idag är inte en bra dag. Idag är en dag då mitt hjärta värker av saknad, saknad av liven vi aldrig fick hålla om och se växa upp, livet vi aldrig fick. Drömmar som förvandlades till mardrömmar...

Snälla, låt 2012 bli ett lugnt år. Låt 2012 bli vårt år.... Kan vi få låna lite lycka, tack?