Bakslag

Nu var det längesen, även om jag har haft mina svackor och jobbiga dagar, så var det längesedan jag kände ett sånt här bakslag som jag känner just nu. Tårarna bara rinner, kan inte stoppa det. Vill inte stoppa dem. Det känns skönt att gråta.

De senaste dagarna har varit svackiga. Jag har känt att ett bakslag är på väg, men jag har inte gjort något åt det... Jag har mest känt för att sova, inte göra något alls, bara stirra rakt fram. Men för att undvika det har jag tittat på film, läst... Jag har försökt se ut som att jag inte tittar rakt ut i ingenstans. Men egentligen så är det nog det jag har gjort. Jag har egentligen bara skjutit upp krocken med verkligheten. Men nu small det, j*lar anamma vilken smäll... Och tjoff var jag tillbaka i vÄrkligheten. Den där som gör ont. Den man inte riktigt vill vara en del av. Livet som det är.

Där barnens död är ett faktum och en sanning. Där gör det ont. Och jag trivs inte alls här! Det är nog därför jag försöker att undvika det här stället, stället där döden finns. Där den är närvarande och verklig. Hemskt verklig. Ibland kan jag inte rå för att jag tänker på hur livet kunde ha varit om OM inte hade funnits. Det är en farlig tanke och jag bosätter mig gärna i den. Fast jag vet att den aldrig hade kunnat vara en verklighet.

Jag borde städa och plocka, jag borde jag borde.... Åt he*vete med borde och måste! Jag skiter fullständigt i de orden just nu. Jag hatar att krocka med verkligheten själv. Skit...

Som sagt, välkommen till min depp-blogg... Men en dag ska det fanimej vända!

Jag måste bara lära mig hantera livet och döden innan det vänder. Jag måste förstå att de som hänt har hänt och lära mig leva med det. Det kan väl inte ta hela livet????

Förvirrad jag...

En lite förvirrad jag sitter nu i soffan och ugglar...

Idag är jag ledig, imorgon jobbar jag, sen är jag ledig i en vecka ons-ons för en mini-semester. Det ska bli så underbart att bara vara med Cristofer i en hel vecka!!! Han och jag lediga tillsammans! Som jag längtar!

När vi varit lediga färdiga, dvs nästa torsdag, då ska Cristofer på personalfest och på fredagen jobbar jag igen. Vardagen kommer att komma till oss veckan därpå, och den är efterlängtad. På många sätt. Jobb endast mån-fre (för det mesta) för Cristofer och även för mig. Blir plugga mån-fre och några dagars extrajobb. Blir skönt. Kommer vara fullt upp, men jag saknar det! Att ha fullt med saker att göra. Då slipper man hinna tänka så mycket!!

Ändå känner jag mig förvirrad. Jag skulle så gärna ha en annan vardag. Ett jobb jag trivs ok på, en vardagsrutin, ett barn att komma hem till, någon att ta hand om, älska, vara där för, så som jag ville vara för våra tre änglar. Men den vardagen finns inte. Och jag vet inte om den någonsin kommer infinna sig så som jag trodde den skulle göra för fyra år sedan.

Men en dag, då ska jag ha hittat den där underbara meningen med varje dag. För en dag kommer världen att snurra runt och ljusna på ett annat sätt än idag. En dag ska vi ha en underbart hektisk, jobbig, knepig, trixig, knasig, fullt-uppig vardag här också.

En dag kanske jag kan börja känna mig "normalare" igen.

Men just nu, är vardag efterlängtat. Även om det inte är vardag så som jag önskar att det vore...

Bollen i rullning, kan man stoppa tiden en stund då?

Nu är bollen i rullning, ja så skulle jag nog välja att uttrycka det. I veckan ringde en läkare från kvinnokliniken på vårt sjukhus till mig. Han hade fått papper från klinisk genetik i Uppsala. Om att vi ville ha information om donation m.m. Det ironiska i det hela är att det är Uppsala som tydligen har hand om de här frågorna för vårt län, så tjoff tillbaka till Akademiska i Uppsala. Så läkaren jag pratade med då skulle ta kontakt med Uppsala och återkomma. Sagt och gjort, vi lade på och några timmar senare ringde han igen. Han hade pratat med kvinnokliniken där och de som hade hand om donation och information om detta. Så då var bollen i rullning. För de skulle skicka ut en kallelse till oss för ett information/inskrivningssamtal.. Får man vara rädd då? Får man streta emot och vägra en stund? Hur gärna jag än vill ha ett levande barn hos mig så finns det just nu en spärr i mig. Jag har varit gravid nästan konstant i tre år. Och det är faktiskt skönt att ha ett "graviditetsfritt" år. Ett år som inte kretsar kring graviditet/undersökningar/oro/framtidsovisshet. Får man säga att det är skönt, eller är jag otacksam då? Jag känner det just nu som att jag inte är beredd på en ny graviditet. Hur mycket jag än längtar efter att få ha en egen liten att snusa på här hemma, så är jag inte beredd. Jag känner mig inte mentalt redo för all oro en graviditet innebär för mig och min make, och alla i vår närhet. Är det fel av mig? Jag tar gärna informationen, så jag kan ta ställning. Men just nu måste vi få våra liv på fötter igen, vi måste vända oss mot ljuset, ta in det mörka delarna av livet och lära oss leva med fläckarna på solen. Och jag är inte där än. Det vore inte rättvist mot ett barn att ta in den i en värld där föräldrarna eventuellt kommer vara väldigt förvirrade. Och i det här fallet handlar det inte bara om att vara beredd igen på en graviditet och den oron det innebär, det handlar också om att vi måste vara beredd att en av oss inte kommer vara biologisk förälder och allt som det innebär för oss och för vårt kommande barn. En tanke vi måste vänja oss vid. När barnet väl är här kommer det säkert vara väldigt självklart och det kommer vara så högt älskat att jag inte tror att det kommer vara någon fara för den delen. Det barn vi får kommer vara så otroligt efterlängtat! Det är inte generna som är det viktiga, det viktiga är det band vi kommer kunna knyta med det här barnet. Det är relationen vi kommer ha med barnet som är det viktiga. Men någonstans måste vi få sörja att vi tillsammans inte kan bli ett levande barn. Att vi inte kommer hitta spår från oss båda två i barnet. Och jag tror att det är viktigt, att sörja det. För jag tror att det har att göra med att kunna acceptera livet som det blivit. Och kommer göra kärleken till ett växande barn så självklar! Långt inlägg blir det. Orkar ni läsa? Det är så mycket känslor som bubblar att jag inte vet hur jag ska kunna hantera dem... Just nu längtar jag bara efter ett "normalt" liv (finns det sånna?)... En hanterbar vardag. Om det finns? Och jag msåte samla styrka för att orka hantera den nya världen vi ska in i. En värld av konstgjord befruktning, behandlingar, donation, ovisshet och rädsla. Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig svag, jag är inte mer än en människa. Ibland funderar jag hur mycket det är rimligt att en människa får utsättas för och hur mycket man måste orka bära... Life goes on...

Hanterbart?

Har fastnat i en och samma tankebana, när kommer det att bli hanterbart? Förlusten, sorgen, smärtan, vardagen, saknaden....? När kommer den kunna flyta in i vardagen och anpassa sig till en jämn nivå? En nivå där det inte kommer de här otroligt hemska depp-dagarna, när jag bara sitter och gör absolut ingenting. Jag kan inte förmå mig till att göra något. Tyvärr finns det inte riktigt någon sporre till att göra något just nu heller. Och motivationen från andra saknas. Eftersom jag är inte är kapabel till att motivera mig själv skulle det behövas. Men när den uteblir så uteblir min igen motivation. Och deppstadiet inleds. Jag tar mig inte för att göra något, jag känner inte för något. Det känns bara blankt. Deppstadiet är ett helvete. För ju längre jag befinner mig här desto mindre "värd" att komma därifrån känner jag mig.... Ond spiral. Och min minnesblogg för mina barn har plötsligt förvandlats till en deppblogg... You're welcome... Ber om ursäkt för detta! Bidragande orsak är säkerligen att jag just nu är mellan samtalskontakter. Något som kanske inte måste förklaras men jag gör det ändå... När man förlorat tre barn så nära inpå varandra, sen fått veta att jag själv aldrig kommer få genetiska barn, eller hur man nu säger? Har en man som aldrig är hemma, vänner som bor för långt bort för en kram.. Ja ibland tär det lite extra på en. Och då är det bra med en samtalskontakt. Men just nu står jag mitt emellan kontakter. En kontakt som håller på att slussa mig vidare eftersom att jag inte tillhör hennes område längre, pga lite olika saker, och min andra kontakt har "brutit" med mig fram till dess att det är aktuellt att "bilda familj" (eftersom att hon sitter på familjehälsan). Så här är jag, ensam hemma (för det mesta) med mina onda-spiral-tankar, för långt bort från vänner, för nedbruten för att orka ta tag i livet, med en man som arbetar när jag är ledig (och är ledig när jag arbetar), och utan samtalskontakter. En del kanske förstår det, andra inte. Men det tär på psyket att vara med om något sånt här. Och man tar sig inte igenom det ensam. Och blir man ensam under bearbetningen verkar den stanna upp och sen börja gå baklänges. Det är ett helvete. Förstå om ni förstår, döm om ni orkar. Jag orkar just nu inte ens bry mig om det. Idag kommer i alla fall en vän hit, och jag måste försöka ladda upp lite positiv energi innan hon dyker upp. För ikväll vill jag ha trevligt!