Hanterbart?

Har fastnat i en och samma tankebana, när kommer det att bli hanterbart? Förlusten, sorgen, smärtan, vardagen, saknaden....? När kommer den kunna flyta in i vardagen och anpassa sig till en jämn nivå? En nivå där det inte kommer de här otroligt hemska depp-dagarna, när jag bara sitter och gör absolut ingenting. Jag kan inte förmå mig till att göra något. Tyvärr finns det inte riktigt någon sporre till att göra något just nu heller. Och motivationen från andra saknas. Eftersom jag är inte är kapabel till att motivera mig själv skulle det behövas. Men när den uteblir så uteblir min igen motivation. Och deppstadiet inleds. Jag tar mig inte för att göra något, jag känner inte för något. Det känns bara blankt. Deppstadiet är ett helvete. För ju längre jag befinner mig här desto mindre "värd" att komma därifrån känner jag mig.... Ond spiral. Och min minnesblogg för mina barn har plötsligt förvandlats till en deppblogg... You're welcome... Ber om ursäkt för detta! Bidragande orsak är säkerligen att jag just nu är mellan samtalskontakter. Något som kanske inte måste förklaras men jag gör det ändå... När man förlorat tre barn så nära inpå varandra, sen fått veta att jag själv aldrig kommer få genetiska barn, eller hur man nu säger? Har en man som aldrig är hemma, vänner som bor för långt bort för en kram.. Ja ibland tär det lite extra på en. Och då är det bra med en samtalskontakt. Men just nu står jag mitt emellan kontakter. En kontakt som håller på att slussa mig vidare eftersom att jag inte tillhör hennes område längre, pga lite olika saker, och min andra kontakt har "brutit" med mig fram till dess att det är aktuellt att "bilda familj" (eftersom att hon sitter på familjehälsan). Så här är jag, ensam hemma (för det mesta) med mina onda-spiral-tankar, för långt bort från vänner, för nedbruten för att orka ta tag i livet, med en man som arbetar när jag är ledig (och är ledig när jag arbetar), och utan samtalskontakter. En del kanske förstår det, andra inte. Men det tär på psyket att vara med om något sånt här. Och man tar sig inte igenom det ensam. Och blir man ensam under bearbetningen verkar den stanna upp och sen börja gå baklänges. Det är ett helvete. Förstå om ni förstår, döm om ni orkar. Jag orkar just nu inte ens bry mig om det. Idag kommer i alla fall en vän hit, och jag måste försöka ladda upp lite positiv energi innan hon dyker upp. För ikväll vill jag ha trevligt!