Bakslag

Nu var det längesen, även om jag har haft mina svackor och jobbiga dagar, så var det längesedan jag kände ett sånt här bakslag som jag känner just nu. Tårarna bara rinner, kan inte stoppa det. Vill inte stoppa dem. Det känns skönt att gråta.

De senaste dagarna har varit svackiga. Jag har känt att ett bakslag är på väg, men jag har inte gjort något åt det... Jag har mest känt för att sova, inte göra något alls, bara stirra rakt fram. Men för att undvika det har jag tittat på film, läst... Jag har försökt se ut som att jag inte tittar rakt ut i ingenstans. Men egentligen så är det nog det jag har gjort. Jag har egentligen bara skjutit upp krocken med verkligheten. Men nu small det, j*lar anamma vilken smäll... Och tjoff var jag tillbaka i vÄrkligheten. Den där som gör ont. Den man inte riktigt vill vara en del av. Livet som det är.

Där barnens död är ett faktum och en sanning. Där gör det ont. Och jag trivs inte alls här! Det är nog därför jag försöker att undvika det här stället, stället där döden finns. Där den är närvarande och verklig. Hemskt verklig. Ibland kan jag inte rå för att jag tänker på hur livet kunde ha varit om OM inte hade funnits. Det är en farlig tanke och jag bosätter mig gärna i den. Fast jag vet att den aldrig hade kunnat vara en verklighet.

Jag borde städa och plocka, jag borde jag borde.... Åt he*vete med borde och måste! Jag skiter fullständigt i de orden just nu. Jag hatar att krocka med verkligheten själv. Skit...

Som sagt, välkommen till min depp-blogg... Men en dag ska det fanimej vända!

Jag måste bara lära mig hantera livet och döden innan det vänder. Jag måste förstå att de som hänt har hänt och lära mig leva med det. Det kan väl inte ta hela livet????