Bollen i rullning, kan man stoppa tiden en stund då?

Nu är bollen i rullning, ja så skulle jag nog välja att uttrycka det. I veckan ringde en läkare från kvinnokliniken på vårt sjukhus till mig. Han hade fått papper från klinisk genetik i Uppsala. Om att vi ville ha information om donation m.m. Det ironiska i det hela är att det är Uppsala som tydligen har hand om de här frågorna för vårt län, så tjoff tillbaka till Akademiska i Uppsala. Så läkaren jag pratade med då skulle ta kontakt med Uppsala och återkomma. Sagt och gjort, vi lade på och några timmar senare ringde han igen. Han hade pratat med kvinnokliniken där och de som hade hand om donation och information om detta. Så då var bollen i rullning. För de skulle skicka ut en kallelse till oss för ett information/inskrivningssamtal.. Får man vara rädd då? Får man streta emot och vägra en stund? Hur gärna jag än vill ha ett levande barn hos mig så finns det just nu en spärr i mig. Jag har varit gravid nästan konstant i tre år. Och det är faktiskt skönt att ha ett "graviditetsfritt" år. Ett år som inte kretsar kring graviditet/undersökningar/oro/framtidsovisshet. Får man säga att det är skönt, eller är jag otacksam då? Jag känner det just nu som att jag inte är beredd på en ny graviditet. Hur mycket jag än längtar efter att få ha en egen liten att snusa på här hemma, så är jag inte beredd. Jag känner mig inte mentalt redo för all oro en graviditet innebär för mig och min make, och alla i vår närhet. Är det fel av mig? Jag tar gärna informationen, så jag kan ta ställning. Men just nu måste vi få våra liv på fötter igen, vi måste vända oss mot ljuset, ta in det mörka delarna av livet och lära oss leva med fläckarna på solen. Och jag är inte där än. Det vore inte rättvist mot ett barn att ta in den i en värld där föräldrarna eventuellt kommer vara väldigt förvirrade. Och i det här fallet handlar det inte bara om att vara beredd igen på en graviditet och den oron det innebär, det handlar också om att vi måste vara beredd att en av oss inte kommer vara biologisk förälder och allt som det innebär för oss och för vårt kommande barn. En tanke vi måste vänja oss vid. När barnet väl är här kommer det säkert vara väldigt självklart och det kommer vara så högt älskat att jag inte tror att det kommer vara någon fara för den delen. Det barn vi får kommer vara så otroligt efterlängtat! Det är inte generna som är det viktiga, det viktiga är det band vi kommer kunna knyta med det här barnet. Det är relationen vi kommer ha med barnet som är det viktiga. Men någonstans måste vi få sörja att vi tillsammans inte kan bli ett levande barn. Att vi inte kommer hitta spår från oss båda två i barnet. Och jag tror att det är viktigt, att sörja det. För jag tror att det har att göra med att kunna acceptera livet som det blivit. Och kommer göra kärleken till ett växande barn så självklar! Långt inlägg blir det. Orkar ni läsa? Det är så mycket känslor som bubblar att jag inte vet hur jag ska kunna hantera dem... Just nu längtar jag bara efter ett "normalt" liv (finns det sånna?)... En hanterbar vardag. Om det finns? Och jag msåte samla styrka för att orka hantera den nya världen vi ska in i. En värld av konstgjord befruktning, behandlingar, donation, ovisshet och rädsla. Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig svag, jag är inte mer än en människa. Ibland funderar jag hur mycket det är rimligt att en människa får utsättas för och hur mycket man måste orka bära... Life goes on...