Tillbaka till vÄrkligheten?

Åh vad jag är dålig på att uppdatera just nu! Och läsa andras bloggar! Och kommentera!
Det är för mycket i min "bubbla"....!

I fredags var det begravning för min fina farmor. Nej hennes död finns inte i min värld än. Fast jag varit med till hennes halvtomma lägenhet. Fast jag får hem saker som min farmor hade och som jag vet att hon ofta använde. Så har hennes död ännu inte blivit min verklighet.

Det är för mycket med 4 begravning av älskade familjemedlemmar på 3 år. Det går inte för mig att få in.

Och nu är sommaren officiellt slut, i min "värld". Sommarkursen avslutades i fredags och höstens kurs börjar idag (men eftersom att min litteratur fortfarande inte kommit så är det en "soft" dag).
Imorgon börjar verkligheten (vÄrkligheten?) med eller utan böcker. Imorgon ska jag börja studera på plats, inte längre på distans, med en vardag som kommer börja strax före 5 på morgonen. Jippi?
Men en vardag och vardagsrutiner är så hjärtligt välkomna i min värld! Ska bli helt underbart! Hoppas jag...!
Måndag - fredag, ledigt och slappt lördag - söndag! Det är vad jag hoppas på.
Cristofer SKA inte jobba helger i höst så vi kommer ha två dagar ledigt tillsammans! Otroligt härligt! :) Längtar.

Det var 2 år sedan jag studerade på plats sist. Så blir ovant, men skönt.
Det är 3 år sedan jag kände att vi hade en vardagsrutin (innan jag började studera och när jag fortfarande jobbade). Så ska bli skönt med det igen. Cristofer jobbar mån - fre och jag pluggar under samma period. Åh vad jag hoppas det blir så skönt som det låter.
Och jag hoppas jag får att göra :) Jag längtar efter att sätta mig ner med en tung bok och bara plugga! Ska bli skönt med lite press! :) Jag presterar bäst under press :)

Jag vill ha min vardag. Och imorgon börjar den. Den hade ju kunnat få börja senare än 5 på morgonen men.. Nu ska jag inte vara pessimist!


Och många fina mammor till änglar är gravida igen, och det värmer i mitt hjärta! Även om jag inte hör av mig till er!

Ibland gör verkligheten lite för ont. Jag vill också, men får inte, kan inte, vill inte? Jag vet inte vilken av stoppen som är det största. Risken. Det överhängande risken att det blir så igen.

Kom igen nu forskarna, jobba på! Vi vill ha ett besked snart.

Men barn ligger på hyllan. Ett tag. Nästa år ska bli vårt år. Bara göra saker vi mår bra av. Bara vara. Bara leva. Inte kämpa, inte längta, inte förlora, inte begrava. Bara vara, leva, skratta och le? Man kan väl få önska?

Nästa år SKA vi till mitt GOTLAND igen! :) Och jag längtar! Har så sjuk hemlängtan så det är inte klokt! Det kommer bli underbart, kan inte bli annat.

Nej nu ska jag väl gå och fortsätta i samma bana som igår (tvätta, städa, diska, damma)... Tjohej vad det är roligt att ha varit lat några veckor...!

Döden är verklig, döden är hård....

Torsdag den 4/8 var sista gången jag såg min farmor. Måndag den 8/8 somnade hon lugnt in, omgiven av sina barn. Det var nog jätte skönt för henne. Men för mig vändes världen upp och ner.
Inte döden, igen.
Inte begravning, igen.
Inga fler avsked.
Det är för mycket för en trebarnsmamma med tre barn för lite. En mamma som inte bearbetat förlusten av sina barn än. Och nu tvingas jag möta verkligheten, att min farmor inte längre finns. En farmor som för mig betytt mycket. En människa jag tillbringat mycket tid med och som alltid fanns hos oss. En människa andra nog har svårt att förstå var en så stor del av vår familj.
Min farmor är värd att sörjas, och hon är värd att sörjas för sig. Inte blandas ihop med all min andra sorg. Men just nu är det inte möjligt. Kanske kommer det en dag när jag kommer kunna göra det.
Men den dagen är inte idag.

Livet med döden

Har varit och hälsat på min farmor. Kanske var det sista gången jag såg henne. Hon var så trött, och så slut. Att se döden personifierad i någons ögon. Och hemska påminnelser...

Att se hur livet rinner ur en människa man älskar...

Och inte kunna göra något.

Känslan av hur man kommer sakna, redan innan man måste. Och vetskapen om att det snart är slut. Men man vet inte när...

Och tack för kommentarerna!

Det glömde jag skriva! Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer! Det värmer att få kommentarer som stärker mig. Som visar att ni är några som läser och känner med. Tycker till och reagerar. Som orkar skicka ett stöttande ord till mig! Tack

Farfars födelsedag, två gravbesök, besök hos farmor, och en rejäl dos självömkan

Idag är det den 4 augusti. Idag skulle min farfar ha fyllt 82 år, om han fortfarande hade funnits i livet. I maj var det tio år sedan han försvann, och då gick jag dit. På dagen för hans bortgång. Satte en blomma och mindes min farfar som den farfar han var för mig. Idag ska jag göra samma sak. Plocka några blommor och åka till hans grav, för idag skulle min farfar ha firats med hallontårta (om han fortfarande hade varit i livet). Jag ska stanna upp en sekund vid graven och tänka på min farfar, han som fast han knappt såg stekte de godaste pannkakorna i världen. Han som åt tomat och en stor bit falukorv när han var sugen på något gott.
Igår pratade jag med Cristofer om min farfar. Och helt plötsligt sade han till mig "det var synd att jag aldrig fick träffa honom. Han låter så speciell när du pratar om honom". För mig var farfar speciell, men tilläggas ska att jag ser på honom med barnaögon. När han dog, tre dagar före min trettonårsdag, så var jag fortfarande ett barn. Och därför kommer jag nog alltid minnas min farfar som han var i mina barnögon.

Idag ska jag även åka till farmor, som har varit inlagd på sjukhus två veckor men nu ligger på ett korttidsboende (där människor som inte kan klara sig själva hemma än får vara tills de kan komma hem igen). Fast min farmor kommer aldrig mer komma hem.
Hon har cancer. De har slutat med behandlingen. Den hjälper inte. För varje dag så försvinner hon mer och mer. Hon har gått ner 30 kg på en månad. Det är bara skinn och ben kvar. Hon har gått från att, för ett år sedan, vara en pigg 77 åring som klarade av det mesta helt utan hjälp (hon hade ett dåligt knä, annars helt frisk) till att idag (inte fyllda 78 år än) inte kunna resa sig ur sängen själv. Hon går med hjälp av rullator. Hon orkar knappt prata. Och nu är hon så trött så att hon mest bara sover.
Nu är vi inne på slutet, hon har inte långt kvar. Och det gör ont. Jag orkar inte mer det här året. Jag orkar inte mer just nu. Kan man inte få skjuta upp döden tills jag orkar ta tag i den igen? Minst ett år tack? Jag är redan helt slut, jag behöver inte ännu en sak som får mig att rasa.

Mina föräldrar är iväg på en liten "road-trip", mini-semester. De skulle åka och lämna min bror i sthlm (han bor där), och på vägen åkte de förbi min mormor och morfar. Morfar ligger på sjukhus. Han också. Vi vet inte vad som är fel, eftersom han vägrar berätta hela sanningen för oss. Vi vet att han har problem att andas (han har kol), och att den här gången när han åkte in hade han även lunginflammation. Men vi tror att det är mer också, för han har blivit mycket sämre än han tidigare varit under det här året. Jag vet inte om min mamma nu när hon ändå var ner till sjukhuset frågade någon läkare om vad det är som är fel på honom. Jag hoppas det.
De var även till min mormor, som har lite svårt för att vara ensam. Hon blev sjuk för 8 år sedan och har sen dess svårt med korttidsminnet och balansen. Jag har inte hunnit prata med mina föräldrar och frågat hur det var med mina morföräldrar.
Men jag är orolig.
Hur lång tid är de kvar för de två? Och hur många fler förluster måste vi ta den närmsta tiden?

Jag är rädd för vad jag orkar med. Det river upp för mycket som jag inte hunnit bearbeta än.

Så jag är full av självömkan. Och ja jag är självisk. Jag orkar inte mer i år. Så är det bara. Men ibland verkar man inte ha något val...

Jag och Cristofer ska även åka en sväng till Williams grav idag. Vi ska åka bort över helgen och på lördag är det vår älskade sons 7 månaders dag. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen...

Jag är inne på sluttampen på sommarkursen, två stora tentor kvar. Så all min energi går just nu åt till att plugga och skriva hemtentor.

Men förhoppningsvis blir helgen så oerhört trevlig att jag orkar koppla bort alla problem och sorger för en stund! Tur man ska spendera den med de tre personer som betyder så mycket för mig! En hel helg av Emma, Camilla och Cristofer dos! Det ser jag fram emot!