Idag är det den 4 augusti. Idag skulle min farfar ha fyllt 82 år, om han fortfarande hade funnits i livet. I maj var det tio år sedan han försvann, och då gick jag dit. På dagen för hans bortgång. Satte en blomma och mindes min farfar som den farfar han var för mig. Idag ska jag göra samma sak. Plocka några blommor och åka till hans grav, för idag skulle min farfar ha firats med hallontårta (om han fortfarande hade varit i livet). Jag ska stanna upp en sekund vid graven och tänka på min farfar, han som fast han knappt såg stekte de godaste pannkakorna i världen. Han som åt tomat och en stor bit falukorv när han var sugen på något gott.
Igår pratade jag med Cristofer om min farfar. Och helt plötsligt sade han till mig "det var synd att jag aldrig fick träffa honom. Han låter så speciell när du pratar om honom". För mig var farfar speciell, men tilläggas ska att jag ser på honom med barnaögon. När han dog, tre dagar före min trettonårsdag, så var jag fortfarande ett barn. Och därför kommer jag nog alltid minnas min farfar som han var i mina barnögon.
Idag ska jag även åka till farmor, som har varit inlagd på sjukhus två veckor men nu ligger på ett korttidsboende (där människor som inte kan klara sig själva hemma än får vara tills de kan komma hem igen). Fast min farmor kommer aldrig mer komma hem.
Hon har cancer. De har slutat med behandlingen. Den hjälper inte. För varje dag så försvinner hon mer och mer. Hon har gått ner 30 kg på en månad. Det är bara skinn och ben kvar. Hon har gått från att, för ett år sedan, vara en pigg 77 åring som klarade av det mesta helt utan hjälp (hon hade ett dåligt knä, annars helt frisk) till att idag (inte fyllda 78 år än) inte kunna resa sig ur sängen själv. Hon går med hjälp av rullator. Hon orkar knappt prata. Och nu är hon så trött så att hon mest bara sover.
Nu är vi inne på slutet, hon har inte långt kvar. Och det gör ont. Jag orkar inte mer det här året. Jag orkar inte mer just nu. Kan man inte få skjuta upp döden tills jag orkar ta tag i den igen? Minst ett år tack? Jag är redan helt slut, jag behöver inte ännu en sak som får mig att rasa.
Mina föräldrar är iväg på en liten "road-trip", mini-semester. De skulle åka och lämna min bror i sthlm (han bor där), och på vägen åkte de förbi min mormor och morfar. Morfar ligger på sjukhus. Han också. Vi vet inte vad som är fel, eftersom han vägrar berätta hela sanningen för oss. Vi vet att han har problem att andas (han har kol), och att den här gången när han åkte in hade han även lunginflammation. Men vi tror att det är mer också, för han har blivit mycket sämre än han tidigare varit under det här året. Jag vet inte om min mamma nu när hon ändå var ner till sjukhuset frågade någon läkare om vad det är som är fel på honom. Jag hoppas det.
De var även till min mormor, som har lite svårt för att vara ensam. Hon blev sjuk för 8 år sedan och har sen dess svårt med korttidsminnet och balansen. Jag har inte hunnit prata med mina föräldrar och frågat hur det var med mina morföräldrar.
Men jag är orolig.
Hur lång tid är de kvar för de två? Och hur många fler förluster måste vi ta den närmsta tiden?
Jag är rädd för vad jag orkar med. Det river upp för mycket som jag inte hunnit bearbeta än.
Så jag är full av självömkan. Och ja jag är självisk. Jag orkar inte mer i år. Så är det bara. Men ibland verkar man inte ha något val...
Jag och Cristofer ska även åka en sväng till Williams grav idag. Vi ska åka bort över helgen och på lördag är det vår älskade sons 7 månaders dag. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen...
Jag är inne på sluttampen på sommarkursen, två stora tentor kvar. Så all min energi går just nu åt till att plugga och skriva hemtentor.
Men förhoppningsvis blir helgen så oerhört trevlig att jag orkar koppla bort alla problem och sorger för en stund! Tur man ska spendera den med de tre personer som betyder så mycket för mig! En hel helg av Emma, Camilla och Cristofer dos! Det ser jag fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar