Har varit och hälsat på min farmor. Kanske var det sista gången jag såg henne. Hon var så trött, och så slut. Att se döden personifierad i någons ögon. Och hemska påminnelser...
Att se hur livet rinner ur en människa man älskar...
Och inte kunna göra något.
Känslan av hur man kommer sakna, redan innan man måste. Och vetskapen om att det snart är slut. Men man vet inte när...
Via Toncis blogg hamnade jag här. Och blir så ledsen av att läsa om hur sorgen drabbat er. Igen och igen och igen.
SvaraRaderaÖnskar att glädje och hopp ska få komma.
Varma hälsningar från Cecilia