Torsdag den 4/8 var sista gången jag såg min farmor. Måndag den 8/8 somnade hon lugnt in, omgiven av sina barn. Det var nog jätte skönt för henne. Men för mig vändes världen upp och ner.
Inte döden, igen.
Inte begravning, igen.
Inga fler avsked.
Det är för mycket för en trebarnsmamma med tre barn för lite. En mamma som inte bearbetat förlusten av sina barn än. Och nu tvingas jag möta verkligheten, att min farmor inte längre finns. En farmor som för mig betytt mycket. En människa jag tillbringat mycket tid med och som alltid fanns hos oss. En människa andra nog har svårt att förstå var en så stor del av vår familj.
Min farmor är värd att sörjas, och hon är värd att sörjas för sig. Inte blandas ihop med all min andra sorg. Men just nu är det inte möjligt. Kanske kommer det en dag när jag kommer kunna göra det.
Men den dagen är inte idag.
Jag har i bland funderat på hur det kan komma sig att vissa människor drabbas mer av sorg o elände än andra? Jag har tyvärr inget bra svar på den frågan. Livet är inte rättvist. Jag tror inte det finns nåt sätt som "är det rätta" att sörja på. Du har ju drabbats hårt med alltför många förluster på kort tid och då kanske det inte går att sörja en person i taget. Om din farmor kan se dig nu vill hon säkert bara att du ska må bra och bevara minnena av henne i ditt hjärta. Jag hoppas hon kommit till en plats där även dina barn är så hon kan vaka över dem.
SvaraRaderaTänker på dig. /Ingela
Är inne och kikar på din blogg nästan dagligen och vill gärna lämna ett litet avtryck!
SvaraRaderaBeklagar sorgen och känner verkligen att nu är det nog för er del! Hur ska du kunna dela upp sorgen, det går ju inte... Lilla vän, vill så gärna ge dig en kram!
KRAM Lo
Jag har följt din blogg i ca ett halvt år. Jag har gråtit, blivit berörd på djupet och önskat att jag skulle kunna säga något tröstande, något som skulle ge dig och din man ens lite tröst- men varje gång jag skrivit en komentar och läst den innan jag skickat har det verkat så platt, så dumt... För jag kan inte sätta mig in i den situation ni är i. Jag har inte barn, barn har inte ens varit på agendan för mig ännu.
SvaraRaderaMen jag vet vad det är att mista någon kär, har själv mist två väldigt betydelsefulla personer.
Mina förluster har inte varit i samma klass som dina. De mina som dött har varit vuxna. Men trots det älskade, saknade... Och den saknaden har inte försvunnit, men smärtan som i början var så stark, som gjorde så ont varje gång minnena kom, som jag aldrig trodde skulle försvinna, har blivit lättare. Inte försvunnit, men blivit lättare.
Så jag vill bara säga att jag tänker på er, att jag tror på att du/ni kommer att hitta ett sätt att arbeta er igenom sorgen. Sorgen och smärtan som alltid kommer att finnas där, men som med tiden kommer att bli lite lättare att bära. Det låter så platt att säga, som en klisché, och ni har säkert hört det tusen gånger för mycket. Men det stämmer. Att tiden läker alla sår stämmer inte, men att tiden gör alla sår lite lättare att leva med stämmer.
Och jag vill även säga att du skall, om du vill och känner att du behöver, tala om era barn. För de är dina barn även om du fysiskt inte har dem nära dig. Ni skall skita i att andra kanske tycker att det är jobbigt att höra, att andra kanske inte vet vad de skall säga eller att de kanske anser att ni borde ha kommit över era förluster. Men man kan inte sätta en datum stämpel på sorgen, på hur länge det tar att sörja. De som tror/anser det vet inte vad de talar om. Det gör mig så arg att läsa och höra om att människor tror och tycker att sorgen försvunnit efter ett halvt år, ett år.
Jag vill bara säga kämpa på, och vet att ni finns i många människors tankar även om inte alla de människorna vågar/kan/vill kommentera dina inlägg.
Jag vill även be om förlåtelse ifall mitt inlägg är klumpigt, klischéigt... Jag vill bara uttrycka min djupaste önskan om att ni har det bra, att ni inte är ensamma och att det som hänt er berör många, även om inte alla kan sätta sig in i er situation.
Kram
Teresa H.