om gårdagens undersökning hos bm!
Gjorde glukosbelastning, finns inte den minsta risk för mig att få graviditetsdiabetes, det är ju positivt! :) Sen hade vi vår veckokontroll :) Lilla hjärtat slog 144 slag/min, otroligt nog! Och magen hade växt från torsdagens 29 cm till 31 cm! Så har numera ett sf mått på 31 cm! Otroligt hur det växer, ligger över kurvan och numera på den högsta linjen för normalt. Men min bm sade att det inte var ovanligt att man gjorde sin egen växa-kurva :) Så magen har växt 2 cm från tors-ons! Det är en del det.. Inte undra på att det nästan syns hur den växer!
Näe nu ska jag gå och göra mig lite färdig, duscha bl.a. Innan min älskade kommer hem från jobbet :) Sen blir det mat! :D Sen spela :)
torsdag 30 december 2010
Dags för uppdatering kanske?
Var ett bra tag sedan jag uppdaterade bloggen och jag har fått en kommentar från en funderande Ingela eftersom jag inte uppdaterat på ett tag. Men det har varit så mycket, både runt omkring oss med julhelg och en hel del att göra. Och på det alla tankar och funderingar och att ta sig igenom vardagen.
Helgen var lugn men med full fart. Fredag var det full fart, julafton, så det är som det brukar vara med fullt upp. Det enda som fattades var julstämningen. Kanske inte så konstigt att den var svår att hitta... Men kändes ändå väldigt konstigt att inte ha den när Kalle gick på tv och julklappar som delades ut. På lördagen fick jag ett snabbt besök av Annica, det var trevligt. Även om jag kanske inte kände mig så jätte trevligt och rätt isolerad i mig själv så var det kul att träffas! Sen blev det middag med Cristofers närmsta släkt. Söndagen blev en riktig slapp dag. Det var snöstorm ute och jag satt i pyamas halva dagen. Slö med film och tv. Och besök av Emma :) det var trevligt!
I måndags var jag och Cristofer till Valbo och Gävle och mellandagsshoppade. Jag köpte mig nya mamma kläder, eftersom jag inte har några längre... Byxorna jag har haft är trasiga och lagade alltför många gånger. Så jag har gett upp dem och sista tiden bara haft ett par vanliga, för stora, byxor som jag dragit på mig över magen. Men det har jag lessnat på nu. Så skönt att äntligen kunna ha på sig kläder och känna sig uppklädd och inte bara att man är mysklädes klädd jämt!
I tisdags var vi till sjukhuset i Hudik på läkarträff på spec mvc. Var ju en vecka sen vi var där sist (förra tisdagen) så det var dags för koll. Läkaren tyckte att läget såg lite bättre ut. Vår lilla såg inte ut att ha bakflöde i navelsträngen längre och det är positivt! Förut har värdet varit minus och nu är värdet nollat (det ska vara ett positivt värde för att det ska vara bra, men ett värde som är noll är bättre än ett som är minus)! Så det betyder att det på något sätt har blivit lite bättre, och det trodde inte läkarna! Nu är det bara att hoppas att det inte blivit sämre till på måndag då vi ska till Uppsala och specialisterna där. Hoppas så att det kommer ske ett mirakel!
Idag har den lille haft full fart och rört sig bra. Så oron som brukar komma och gå de dagar då det är ont om sparkar är mycket mindre. Jag tror att vi tar oss till nästa år, det är ju ändå bara 2 dagar kvar. Konstigt nog.
I höstas var jag inställd på att det skulle bli ett mars barn, ett friskt barn, i november byttes världen till en helt ny och jag såg med fasa att vi kanske inte ens tog oss igenom den månaden. När vi kom in i december kändes det redan då som ett under. Och sist vi var i Uppsala, den 13/12, så lät det inte ens som att vi skulle ta oss en vecka framåt. Men det gjorde vi. Och nu har det gått över 2½ vecka över vad läkarna trodde! Den här lilla älskade som finns dold där inne är e kämpe utan like. Vilken livsvilja! Mot alla odds!
Får se när det blir nästa uppdatering här. Blir lite dåligt med tid de dagar Cristofer är ledig, då blir det att den mesta tiden ägnas åt varandra. Det har varit alldeles för lite tid tillsammans den senaste månaden, så vi har lite att ta igen. Om vi så bara kikar på en film och latar oss!
Ikväll ska jag på genrep inför den årliga nyårskonserten med orkestern som är imorgon. Jag hoppas jag kommer kunna spela, var någon vecka sedan jag spelade senast så ambisen är väl inte den bästa... Men huvudsaken jag slipper värsta foglossningen (som jag har åkt på nu) och de hemska förvärkarna så ska det nog gå bra att spela :)
Snart slutar min älskade och åker hem till mig! Som jag längtar! :)
Hoppas ni alla får ett riktigt gott nytt år! Och att 2011 blir ett bättre år för oss alla som inte haft det så lätt 2010 (eller 2009 heller för min del). Önskar att 2011 kan få bli mitt och många andras år, då vi kan få lite lycka i vårt liv!
Helgen var lugn men med full fart. Fredag var det full fart, julafton, så det är som det brukar vara med fullt upp. Det enda som fattades var julstämningen. Kanske inte så konstigt att den var svår att hitta... Men kändes ändå väldigt konstigt att inte ha den när Kalle gick på tv och julklappar som delades ut. På lördagen fick jag ett snabbt besök av Annica, det var trevligt. Även om jag kanske inte kände mig så jätte trevligt och rätt isolerad i mig själv så var det kul att träffas! Sen blev det middag med Cristofers närmsta släkt. Söndagen blev en riktig slapp dag. Det var snöstorm ute och jag satt i pyamas halva dagen. Slö med film och tv. Och besök av Emma :) det var trevligt!
I måndags var jag och Cristofer till Valbo och Gävle och mellandagsshoppade. Jag köpte mig nya mamma kläder, eftersom jag inte har några längre... Byxorna jag har haft är trasiga och lagade alltför många gånger. Så jag har gett upp dem och sista tiden bara haft ett par vanliga, för stora, byxor som jag dragit på mig över magen. Men det har jag lessnat på nu. Så skönt att äntligen kunna ha på sig kläder och känna sig uppklädd och inte bara att man är mysklädes klädd jämt!
I tisdags var vi till sjukhuset i Hudik på läkarträff på spec mvc. Var ju en vecka sen vi var där sist (förra tisdagen) så det var dags för koll. Läkaren tyckte att läget såg lite bättre ut. Vår lilla såg inte ut att ha bakflöde i navelsträngen längre och det är positivt! Förut har värdet varit minus och nu är värdet nollat (det ska vara ett positivt värde för att det ska vara bra, men ett värde som är noll är bättre än ett som är minus)! Så det betyder att det på något sätt har blivit lite bättre, och det trodde inte läkarna! Nu är det bara att hoppas att det inte blivit sämre till på måndag då vi ska till Uppsala och specialisterna där. Hoppas så att det kommer ske ett mirakel!
Idag har den lille haft full fart och rört sig bra. Så oron som brukar komma och gå de dagar då det är ont om sparkar är mycket mindre. Jag tror att vi tar oss till nästa år, det är ju ändå bara 2 dagar kvar. Konstigt nog.
I höstas var jag inställd på att det skulle bli ett mars barn, ett friskt barn, i november byttes världen till en helt ny och jag såg med fasa att vi kanske inte ens tog oss igenom den månaden. När vi kom in i december kändes det redan då som ett under. Och sist vi var i Uppsala, den 13/12, så lät det inte ens som att vi skulle ta oss en vecka framåt. Men det gjorde vi. Och nu har det gått över 2½ vecka över vad läkarna trodde! Den här lilla älskade som finns dold där inne är e kämpe utan like. Vilken livsvilja! Mot alla odds!
Får se när det blir nästa uppdatering här. Blir lite dåligt med tid de dagar Cristofer är ledig, då blir det att den mesta tiden ägnas åt varandra. Det har varit alldeles för lite tid tillsammans den senaste månaden, så vi har lite att ta igen. Om vi så bara kikar på en film och latar oss!
Ikväll ska jag på genrep inför den årliga nyårskonserten med orkestern som är imorgon. Jag hoppas jag kommer kunna spela, var någon vecka sedan jag spelade senast så ambisen är väl inte den bästa... Men huvudsaken jag slipper värsta foglossningen (som jag har åkt på nu) och de hemska förvärkarna så ska det nog gå bra att spela :)
Snart slutar min älskade och åker hem till mig! Som jag längtar! :)
Hoppas ni alla får ett riktigt gott nytt år! Och att 2011 blir ett bättre år för oss alla som inte haft det så lätt 2010 (eller 2009 heller för min del). Önskar att 2011 kan få bli mitt och många andras år, då vi kan få lite lycka i vårt liv!
torsdag 23 december 2010
God Jul!
Önskar alla er som läser en riktigt God Jul!
Idag var vi och kikade hur det är med vår lilla krabat, och den lilla kämpen hänger kvar fortfarande. Sf måttet var 29 cm och hjärtljuden 144 slag/min.
Imorgon hoppar vi över koll av den lille, vill inte ha dåliga nyheter på julafton. Får se om det kommer någon uppdatering på lördag om vi kikat hur vår lilla mår.
Hoppas ni funnit julkänslan, som jag själv tappat bort!
Ikväll blir det matgäster och sedan uppesittarkväll (bingolotto) och griljering av skinkan. Imorgon present inslagning och sen full rulle resten av dagen!
Idag var vi och kikade hur det är med vår lilla krabat, och den lilla kämpen hänger kvar fortfarande. Sf måttet var 29 cm och hjärtljuden 144 slag/min.
Imorgon hoppar vi över koll av den lille, vill inte ha dåliga nyheter på julafton. Får se om det kommer någon uppdatering på lördag om vi kikat hur vår lilla mår.
Hoppas ni funnit julkänslan, som jag själv tappat bort!
Ikväll blir det matgäster och sedan uppesittarkväll (bingolotto) och griljering av skinkan. Imorgon present inslagning och sen full rulle resten av dagen!
onsdag 22 december 2010
Ont...
Har så himla ont i magen och ner o ljumskarna just nu... Kan inte riktigt gå, det blir någon knepig huggvärk från nedredelen av magen som strålar ut i ljumskarna när jag försöker. Röra mig sittandes går inte heller bra. Magen är stenhård, antar att jag har några sammandragningar, men tror inte att de är de som gör ont...
Inte så jätte rolig situation att sitta ensam hemma i... Och bättre blir det inte när det snöar som sjutton ute och man vet att om det skulle vara något så kommer det inte gå att ta sig till ett sjukhus utan problem....
Den där dumma smärtan vandrar uppåt i magen emellanåt också, och hela stora magen gör ont... Inte så skönt... Men antar att det inte är något man ska reagera på. Är ju inte precis som värkar, eftersom det sitter i och inte ger sig. Även om det bara är en del av magen som det sitter i hela tiden...
Ligga går inte heller bra, gör lika jäkla ont då också...
Hoppas att det ger sig snart... Börjar bli lite jobbigt nu...
Ingela, om jag inte minns fel, skrev förut en kommentar om att hon hade funderat över vår situation och att Cristofer borde ha rätt till sjukskrivning, och det har han säkert. Men han vill inte sjukskriva sig... Nu ska han jobba så lite runt jul/nyår så han tycker att det är onödigt. Och det han ska jobba "vill" han jobba, för att visa framfötterna och att han ställer upp...
Ibland är det lite jobbigt att man inte kan ha en "lat" sambo ibland. Som faktiskt säger att "nej nu orkar inte jag jobba!". Tror att han behöver vara hemma med mig ("oss")....
Näe dumma mage!
Förresten så fick Cristofer en bra bild på magen igår kväll när vi låg i sängen, jämförde den med en bild sen i slutet på november... Vilken skillnad! Magen var ju mycket "plattare" då för 4 veckor sen, nu är den klotrund! Stor bebis på ingång...?
Inte så jätte rolig situation att sitta ensam hemma i... Och bättre blir det inte när det snöar som sjutton ute och man vet att om det skulle vara något så kommer det inte gå att ta sig till ett sjukhus utan problem....
Den där dumma smärtan vandrar uppåt i magen emellanåt också, och hela stora magen gör ont... Inte så skönt... Men antar att det inte är något man ska reagera på. Är ju inte precis som värkar, eftersom det sitter i och inte ger sig. Även om det bara är en del av magen som det sitter i hela tiden...
Ligga går inte heller bra, gör lika jäkla ont då också...
Hoppas att det ger sig snart... Börjar bli lite jobbigt nu...
Ingela, om jag inte minns fel, skrev förut en kommentar om att hon hade funderat över vår situation och att Cristofer borde ha rätt till sjukskrivning, och det har han säkert. Men han vill inte sjukskriva sig... Nu ska han jobba så lite runt jul/nyår så han tycker att det är onödigt. Och det han ska jobba "vill" han jobba, för att visa framfötterna och att han ställer upp...
Ibland är det lite jobbigt att man inte kan ha en "lat" sambo ibland. Som faktiskt säger att "nej nu orkar inte jag jobba!". Tror att han behöver vara hemma med mig ("oss")....
Näe dumma mage!
Förresten så fick Cristofer en bra bild på magen igår kväll när vi låg i sängen, jämförde den med en bild sen i slutet på november... Vilken skillnad! Magen var ju mycket "plattare" då för 4 veckor sen, nu är den klotrund! Stor bebis på ingång...?
Försäkringsfunderingar...
Sitter och funderar om man ska teckna en graviditetsförsäkring, och vilken isf. Är det någon som är bättre än någon annan? Ska man ha gratis varianten eller en påkostad?
Vill ha en som ger ersättning vid dödsfall, för barnet, sjukhusvistelse och lite sånt, men vore kanske bra om man har en med ersättning för medfödda hjärtfel? Om barnet klarar sig och blir fött levande?
Är det någon som har tips eller råd?
Vill ha en som ger ersättning vid dödsfall, för barnet, sjukhusvistelse och lite sånt, men vore kanske bra om man har en med ersättning för medfödda hjärtfel? Om barnet klarar sig och blir fött levande?
Är det någon som har tips eller råd?
Gårdagens läkarbesök
Ja igår var jag till spec mvc igen. Läkaren kikade med ul och konstaterade att barnet växer som det ska men att det fortfarande har mycket vätska i buken. Hon tycker i och för sig att det är ett bra tecken att vår lilla rör sig så som den gör. Även om den inte är så pigg i övrigt. Men sparkar är alltid välkomna!
Jaha och jul närmar sig. Och jag har absolut ingen julkänsla, inte ens lite. Och jag som ändå älskar överraskningar och att öppna paket. Jag önskar bara att jag kunde få skjuta på julafton till om någon månad. Vi har försökt att fixa "jul" här hemma. Det är bara lite små saker som fattas. Granen t.ex. den sätts upp och pyntas imorgon. Och så ska jag försöka komma på en julklapp till Cristofer. Där står det still i år. Jag vet vad jag helst skulle vilja ge honom, och det kan jag inte ge honom.. Jag vet att han helst av allt vill ha vår lilla kvar i livet, och det är vad jag önskar mig mest också. Men det kan jag ju inte styra över...
Imorgon blir det en hektisk dag. Idag jobbar Cristofer, imorgon är han ledig. Så imorgon ska allt det sista göras, jag som har så svårt att hitta motivation till att ta tag i saker just nu kommer tyvärr inte göra så mycket som jag kanske skulle vilja idag. Så imorgon ska det städas, handla de sista julklapparna, slå in paket, ta in gran och klä den, griljera skinka, ja och så var det säkert något mer som vi skulle göra... På kvällen får vi matgäster och sällskap till bingolottos uppesittarkväll. Hoppas på en trevlig, avslappnad kväll...!
Sen är det julafton. Så. Om jag inte hinner uppdatera imorgon eller på julaftonsmorgon( eller kväll) Så skriver jag det nu. God jul på er alla och tack för att ni läser!
Jaha och jul närmar sig. Och jag har absolut ingen julkänsla, inte ens lite. Och jag som ändå älskar överraskningar och att öppna paket. Jag önskar bara att jag kunde få skjuta på julafton till om någon månad. Vi har försökt att fixa "jul" här hemma. Det är bara lite små saker som fattas. Granen t.ex. den sätts upp och pyntas imorgon. Och så ska jag försöka komma på en julklapp till Cristofer. Där står det still i år. Jag vet vad jag helst skulle vilja ge honom, och det kan jag inte ge honom.. Jag vet att han helst av allt vill ha vår lilla kvar i livet, och det är vad jag önskar mig mest också. Men det kan jag ju inte styra över...
Imorgon blir det en hektisk dag. Idag jobbar Cristofer, imorgon är han ledig. Så imorgon ska allt det sista göras, jag som har så svårt att hitta motivation till att ta tag i saker just nu kommer tyvärr inte göra så mycket som jag kanske skulle vilja idag. Så imorgon ska det städas, handla de sista julklapparna, slå in paket, ta in gran och klä den, griljera skinka, ja och så var det säkert något mer som vi skulle göra... På kvällen får vi matgäster och sällskap till bingolottos uppesittarkväll. Hoppas på en trevlig, avslappnad kväll...!
Sen är det julafton. Så. Om jag inte hinner uppdatera imorgon eller på julaftonsmorgon( eller kväll) Så skriver jag det nu. God jul på er alla och tack för att ni läser!
måndag 20 december 2010
Inget läkarbesök idag
Näpp, för det har jag ställt in. Det går inte att ta sig de 5 milen till sjukhuset.
Igår kväll när jag gick och lade mig så hade vi en grind och ett staket... Det är numera begravt under snö. Och det har Cristofer försökt skotta fram... Vet inte hur han lyckas...
Så blir förhoppningsvis läkarbesök imorgon istället. Hoppas på bättre väder då.
Så idag blir det lite julstök. Baka pepparkakor (med hemmagjord deg), sätta upp julgardiner i vardagsrummet, röja så att vi får in julgranen, eventuellt handla julklappar, koka marmelad (jordgubb och choklad), koka kola.... Ja och sen ska vi äta god mat och ha myskväll ikväll när Cristofer äntligen är ledig!
Tur att vår lilla gett mig några fina stora sparkar nu på förmiddagen så jag slipper ta mig till sjukhus för att våga ta mig igenom dagen!
Igår kväll när jag gick och lade mig så hade vi en grind och ett staket... Det är numera begravt under snö. Och det har Cristofer försökt skotta fram... Vet inte hur han lyckas...
Så blir förhoppningsvis läkarbesök imorgon istället. Hoppas på bättre väder då.
Så idag blir det lite julstök. Baka pepparkakor (med hemmagjord deg), sätta upp julgardiner i vardagsrummet, röja så att vi får in julgranen, eventuellt handla julklappar, koka marmelad (jordgubb och choklad), koka kola.... Ja och sen ska vi äta god mat och ha myskväll ikväll när Cristofer äntligen är ledig!
Tur att vår lilla gett mig några fina stora sparkar nu på förmiddagen så jag slipper ta mig till sjukhus för att våga ta mig igenom dagen!
söndag 19 december 2010
Imorgon ska Cristofer äntligen vara ledig. Sen i onsdags har jag träffat honom 4-5 timmar kanske? Sagt godmorgon, ätit snabb frukost tillsammans, sen har han åkt. Han har kommit hem, sagt godnatt, han har gått i duschen, jag har somnat. Jopp, trevligt värre har det (inte) varit.
Och less på det är jag. Det är ju nu vi behöver varandra, och då är han inte här, och jag kan inte vara där för honom. Det är åt helvete med det! Så det så!
Finns inte en del av det som är bra för oss just nu. Jag har inget emot att han jobbar, men jag behöver honom. Han är själv rädd för att han inte ska vara här när sista sparkarna är. Rädd att han ska missa de sista rörelserna som han kan känna. Och jag är rädd för att han ska missa det...
Varför ska det vara svårt för utomstående att förstå vad vi är i för sits nu? Har barnet varit fött har alla förstått. För då har vi suttit och vakat över vår lilla, då har vi suttit där vid en säng på ett sjukhus och väntat på det hemska... Nu kan man tydligen inte förstå det på samma sätt... Det verkar inte som att alla kan det. Egentligen är det vad vi gör. Fast vi sitter hemma, eller jag sitter hemma, och väntar på det hemska. Väntar på att vårt barn inte ska orka leva längre. Om barnet varit fött och varit på sjukhus hade alla funderat varför Cristofer inte fanns där med oss, men nu är det helt plötsligt "naturligt" att han inte är här? Jag förstår inte det..
Förlåt, men nu var det hemska ord och hemska känslor som började komma ur mig.. Bäst jag slutar innan jag skriver saker jag ångrar eller som någon tar på fel sätt..
Känslorna svämmar över idag... Blä!
Och less på det är jag. Det är ju nu vi behöver varandra, och då är han inte här, och jag kan inte vara där för honom. Det är åt helvete med det! Så det så!
Finns inte en del av det som är bra för oss just nu. Jag har inget emot att han jobbar, men jag behöver honom. Han är själv rädd för att han inte ska vara här när sista sparkarna är. Rädd att han ska missa de sista rörelserna som han kan känna. Och jag är rädd för att han ska missa det...
Varför ska det vara svårt för utomstående att förstå vad vi är i för sits nu? Har barnet varit fött har alla förstått. För då har vi suttit och vakat över vår lilla, då har vi suttit där vid en säng på ett sjukhus och väntat på det hemska... Nu kan man tydligen inte förstå det på samma sätt... Det verkar inte som att alla kan det. Egentligen är det vad vi gör. Fast vi sitter hemma, eller jag sitter hemma, och väntar på det hemska. Väntar på att vårt barn inte ska orka leva längre. Om barnet varit fött och varit på sjukhus hade alla funderat varför Cristofer inte fanns där med oss, men nu är det helt plötsligt "naturligt" att han inte är här? Jag förstår inte det..
Förlåt, men nu var det hemska ord och hemska känslor som började komma ur mig.. Bäst jag slutar innan jag skriver saker jag ångrar eller som någon tar på fel sätt..
Känslorna svämmar över idag... Blä!
Uppdatering
Tänkte att det kanske är bra om jag gör en liten uppdatering, om det är någon som funderar varför jag inte skrivit och så. Det värsta har inte hänt, än. Men det är sånt otroligt snökaos så projekt åka och lyssna hjärtljud i Hudik tar några timmar extra... Men som tur är gick resan både idag och igår bra. Lilla busen lever fortfarande där inne! Man kan väl få hoppas, även om hoppet inte är så närvarande just nu, att den lilla kan överbevisa alla? Vara envis, som mig? :)
Får se om jag orkar göra någon mer uppdatering idag eller om det blir en annan dag...!
Får se om jag orkar göra någon mer uppdatering idag eller om det blir en annan dag...!
fredag 17 december 2010
Glömde!
Jag glömde skriva att jag satt med grönsaksstavar i soffan, satte skålen på magen, och av någon konstig anledning ville skålen inte stå still :) Det var otroliga sparkar från vår lilla! Kan inte förstår hur någon som är så liten och så sjuk har sån otrolig livsvilja, men glad för det är jag!
Fredags uppdatering
Har satt igång lite popcorn och tänker faktiskt njuta av dem i min ensamhet! Bara för att man får :)
Mor o far kom o fikade med mig på eftermiddagen och det slutade med att jag och mamma åkte runt stan för att leta efter födelsedagspresent till en av Cristofers brorsöner. Blev ingen inhandlad, men nu vet jag vart man ska köpa det här i stan.
Annars har dagen varit rätt jobbig. Tom i tankarna, men har så förjäkligt ont. Ligementen gör så ont att jag knappt kan gå, magen är det malande värk i hela tiden och nu har jag fått lite värre ont, det hugger till emellanåt... Känns inte bra att vara själv i det.. Hoppas jag kommer kunna sova inatt och att det inte fortsätter. Gör så ont i magen att gå och resa mig... Det börjar bli lite jobbigt i allt det här, inte nog med den psykiska biten så blir den fysiska värre också... Och vilken mage jag har fått! Såg det i spegeln nu ikväll. OjOj!
Näe nu är popcornen klara! :) SÅ blir engelsk deckare och popcorn! :)
Mor o far kom o fikade med mig på eftermiddagen och det slutade med att jag och mamma åkte runt stan för att leta efter födelsedagspresent till en av Cristofers brorsöner. Blev ingen inhandlad, men nu vet jag vart man ska köpa det här i stan.
Annars har dagen varit rätt jobbig. Tom i tankarna, men har så förjäkligt ont. Ligementen gör så ont att jag knappt kan gå, magen är det malande värk i hela tiden och nu har jag fått lite värre ont, det hugger till emellanåt... Känns inte bra att vara själv i det.. Hoppas jag kommer kunna sova inatt och att det inte fortsätter. Gör så ont i magen att gå och resa mig... Det börjar bli lite jobbigt i allt det här, inte nog med den psykiska biten så blir den fysiska värre också... Och vilken mage jag har fått! Såg det i spegeln nu ikväll. OjOj!
Näe nu är popcornen klara! :) SÅ blir engelsk deckare och popcorn! :)
Fredag utan helgkänsla
Ja då står det att det är fredag i kalendern... Men det känns inte som fredag. Cristofer jobbar, som vanligt, hela långa dagen. Han åkte i och för sig inte förrän klockan var 10 idag, men ändå. Han kommer inte hem före midnatt... Och imorgon jobbar han 13.30-> till efter midnatt, mest troligt är han hemma efter 1. Och söndag är det jobb från samma tid fast "bara" till 20-tiden. Sen ska de han personalfest efter sista sittningen. Bartömning och sånt trevligt, äta gott och städa! Sen stänger ju restaurangen ett tag. Då blir det ju lite lugnare på jobbfronten för honom.
Var och lyssnade på vår lilla imorse. Det lilla hjärtat slog 132 slag/min. Och så mätte hon magen, SF måttet låg på 28 (över medelkurvan men inom normalt).
Idag är en tom dag. Än så länge inga känslor. Bara tomt. Jag vill bara sova... Inte göra något.
Skulle ha träffat min kurator idag, men då har hon åkt på magsjuka så blir ingen träff med henne... Det som hade behövts. Då hade jag ju fått komma iväg en sväng också....
Nu ska jag försöka peta i mig lite rester och se om energin stiger....
Var och lyssnade på vår lilla imorse. Det lilla hjärtat slog 132 slag/min. Och så mätte hon magen, SF måttet låg på 28 (över medelkurvan men inom normalt).
Idag är en tom dag. Än så länge inga känslor. Bara tomt. Jag vill bara sova... Inte göra något.
Skulle ha träffat min kurator idag, men då har hon åkt på magsjuka så blir ingen träff med henne... Det som hade behövts. Då hade jag ju fått komma iväg en sväng också....
Nu ska jag försöka peta i mig lite rester och se om energin stiger....
torsdag 16 december 2010
Har precis kollat igenom en skiva med bilder som jag fick förra helgen. Bilder på Elsie. Som vi trodde att vi aldrig skulle få. De hittade den i min journal på sjukhuset när vi var där. Glad är bara förnamnet! Så nu har jag kollat på min fina lilla flicka.. Och den där overklighetsvågen sköljer över mig igen. Jag vill inte vara med om det en gång till... Varför har jag inget val just nu? Varför kan jag inte få bestämma? Varför ska livet och "ödet" vara de enda som har något att säga till om?
Nu ska jag börja med maten så att den är klar när mamma kommer...
Hoppas att Cristofer inte blir så sen hem ikväll... Han började vid 10.... Så lite senare än beräknat blev det att han började, så visst han kommer ju hem lite senare bara därför... Men inte efter 21, tack?
Nu ska jag börja med maten så att den är klar när mamma kommer...
Hoppas att Cristofer inte blir så sen hem ikväll... Han började vid 10.... Så lite senare än beräknat blev det att han började, så visst han kommer ju hem lite senare bara därför... Men inte efter 21, tack?
Världens sötaste mamma...
Måste vara min mamma just nu. Hon hoppar ett möte ikväll och kommer hem till mig för att jag ska slippa vara själv. Hon kommer och ska äta med mig och sen ska vi sätta pepparkaksdeg. Fast jag försökte att säga att hon inte behövde komma hem till mig bara för att jag är själv och inte orkar det just nu så sade hon helt enkelt "du är mycket viktigare för mig än ett möte". Egentligen en självklar sak att säga till någon man älskar, men just nu var det nog de orden som gjorde att allt svämmade över. Att känna att jag inte behöver sitta själv i allt det här.
Eftermiddagen har varit översvämmad av tårar och gårdagens förbannad-känsla är borta. Nu är det bara tomt och ledset här. Ensamheten har nog lockat fram en del även om jag försökt att inte tänka på det när jag är själv. Just för att jag blir så otröstlig och kan verkligen inte få mig själv att sluta gråta. Men kanske behöver jag det nu. Gråta och gråta. Och bara låta allt rinna... Låta mig vara ledsen. Och när läkaren nämnde att jag kanske kommer vara i en förlossning snart så bröt allt ihop för mig också. Jag skulle ju inte vara där nu, jag skulle inte behöva tänka det här en gång till... Jag borde inte behöva veta vad som väntar mig, istället skulle jag vara nyfiket spänd inför hur det skulle kännas att få ett levande barn... Men som kommer det nog inte bli. Inte den här gången....
Tänkte jag skulle försöka plocka lite hemma innan mamma kommer, hon behöver inte se hur lite jag egentligen orkar göra.... Får se vad jag orkar ta tag i innan hon kommer...
Eftermiddagen har varit översvämmad av tårar och gårdagens förbannad-känsla är borta. Nu är det bara tomt och ledset här. Ensamheten har nog lockat fram en del även om jag försökt att inte tänka på det när jag är själv. Just för att jag blir så otröstlig och kan verkligen inte få mig själv att sluta gråta. Men kanske behöver jag det nu. Gråta och gråta. Och bara låta allt rinna... Låta mig vara ledsen. Och när läkaren nämnde att jag kanske kommer vara i en förlossning snart så bröt allt ihop för mig också. Jag skulle ju inte vara där nu, jag skulle inte behöva tänka det här en gång till... Jag borde inte behöva veta vad som väntar mig, istället skulle jag vara nyfiket spänd inför hur det skulle kännas att få ett levande barn... Men som kommer det nog inte bli. Inte den här gången....
Tänkte jag skulle försöka plocka lite hemma innan mamma kommer, hon behöver inte se hur lite jag egentligen orkar göra.... Får se vad jag orkar ta tag i innan hon kommer...
Då har jag pratat med läkaren om jag ska fortsätta äta Trombyl (blodförtunnande medicin) eller sluta med den. Hon tyckte att jag kunde sluta med den tvärt, dvs på en gång. Så imorse var det sista tabletten av den jag tog... Hon trodde inte att den hjälpte vår bebis längre och den hjälper ju inte mig. Hon trodde snarare att det var lite dumt om jag åt den och ska genomgå en förlossning eftersom att blodet blir mer lättflytande och det blir risk att blöda mer då. Känns väldigt förvirrande just nu... Tankarna far runt i huvudet. Samtidigt som jag inte gillar att stoppa i mig mediciner, inte ens alvedon gillar jag att ta, så känns det som att tänk om det är trombylen som håller vår lilla vid liv. Tänk om det blir förkortat pga att jag slutar äta den... Det gör att jag redan nu grubblar över det... Jag trodde jag skulle bli lättad, inte bekymrad..
Dag 3 i mardrömmen
Känns som att jag lever i en mardröm. Allt är overkligt och hemskt. Jag vet inte hur jag ska känna, hur jag ska vara, hur jag ska hantera livet. Helst vill jag slippa hantera allt överhuvudtaget. Men det går ju inte....!
Har varit till bm idag, vår älskade lever fortfarande, 136 slag/min idag också. Vilken otrolig kämpe vi har! Stackars, stackars fina lilla kämpen där inne...! Stackars liten....
Jag kan inte sörja någon som inte är död än, men jag måste få sörja att vår lilla är så svårt sjuk? Att de inte kan göra något för att hjälpa. Jag måste få sörja att vi är mitt i den här mardrömmen...
Är inne på 7:e veckan nu sen vi fick beskedet om att den lilla hade ett sjukt hjärta, om jag inte räknat fel så är det snart 7 veckor sen. Det känns inte mänskligt. Hur ska vi kunna få leva med det här så lång tid utan att de kan göra något för att hjälpa?
Är i vecka 27+5 idag enl. Uppsala. Hur kan livet få behandla oss såhär?
Pratade med min lilla farmor alldeles nyss. Stackars farmor, som har så svårt att hantera känslor och veta hur hon ska uttrycka sig. Stackars farmor som tycker det här är så jobbigt. Samtidigt som hon själv brottas med cancer. Min lilla söta farmor som efter en kvarts prat om hur allt är med mig och den lilla och vad de sade i måndags säger "Ja om den här inte klarar sig så vet jag inte vad vi ska göra med dig. Då får vi se till att du får konstbefruktas eller något". Kan inte låta bli att dra på smilbanden, ibland verkar det vara svårt att förstå för andra... Det är inte befruktningen det är fel på. Det är barnen som får det här hjärtfelet, förmodligen genom vår kombination av gener, men det kan vara från någon av oss också. De vet ju inte varför det här händer.
Försökte få min lilla pappa att komma hit o äta lunch med mig idag, men han hann inte. Så blir själv hela dagen idag också... Igår var jag själv i 10 timmar innan jag fick sällskap... Hur ska jag orka 10 timmar idag också? Fast förmodligen blir det mer än 10 timmar.... Är mer som ska göras på Cristofers jobb idag. Även om han ska få hjälp mellan 10-14 och 15 och framåt (vet inte om det är till han är klar eller inte). Men det kommer ju ta tid i alla fall... Och imorgon börjar han jobba vid 9.30 på tillverkningen och jobbar där till 13 tiden och sen börjar han på krogen 13.30 och är på julbordet resten av eftermiddagen/kvällen. Så han slutar förmodligen runt 23. Så jag ser fram emot imorgon... Själv, en hel dag... Innan han kommer hem kommer jag varit ensam hemma nästan 15 timmar från det han åkte tills han kommer hem... Tur jag ska iväg en sväng imorgon eftermiddag... Får jag komma bort nästan 2 timmar i alla fall... Kanske är det någon som kan "förbarma" sig över mig och ta hand om mig imorgon kväll.... Kanske.
Jag vill inte vara själv nu, om jag bara kunde ha sällskap på något sätt... Tankarna är för tunga när jag är helt själv. De äter upp mig!
Är i alla fall stolt över att jag igår orkade plocka ur och i diskmaskinen och lägga på en julduk på rumsbordet. Låter nog inte som så mycket, men när man helst vill gräva ner sig i en grop så kan jag meddela att det är rätt tufft av mig som orkat göra så pass mycket. Jag orkade till och med göra kvällsmat igår. Till och med komma på själv vad jag ville göra. Det var inte något avancerat. Men jag är stolt som orkade komma på att vi skulle äta något och att något måste vara mat. Och att mat sen blev kyckling, ris och curry....
Tack alla ni fina människor som tar er tid att skriva en liten kommentar hos mig. Visa att ni läser och tar åt er. Det betyder mycket!
Tack
Har varit till bm idag, vår älskade lever fortfarande, 136 slag/min idag också. Vilken otrolig kämpe vi har! Stackars, stackars fina lilla kämpen där inne...! Stackars liten....
Jag kan inte sörja någon som inte är död än, men jag måste få sörja att vår lilla är så svårt sjuk? Att de inte kan göra något för att hjälpa. Jag måste få sörja att vi är mitt i den här mardrömmen...
Är inne på 7:e veckan nu sen vi fick beskedet om att den lilla hade ett sjukt hjärta, om jag inte räknat fel så är det snart 7 veckor sen. Det känns inte mänskligt. Hur ska vi kunna få leva med det här så lång tid utan att de kan göra något för att hjälpa?
Är i vecka 27+5 idag enl. Uppsala. Hur kan livet få behandla oss såhär?
Pratade med min lilla farmor alldeles nyss. Stackars farmor, som har så svårt att hantera känslor och veta hur hon ska uttrycka sig. Stackars farmor som tycker det här är så jobbigt. Samtidigt som hon själv brottas med cancer. Min lilla söta farmor som efter en kvarts prat om hur allt är med mig och den lilla och vad de sade i måndags säger "Ja om den här inte klarar sig så vet jag inte vad vi ska göra med dig. Då får vi se till att du får konstbefruktas eller något". Kan inte låta bli att dra på smilbanden, ibland verkar det vara svårt att förstå för andra... Det är inte befruktningen det är fel på. Det är barnen som får det här hjärtfelet, förmodligen genom vår kombination av gener, men det kan vara från någon av oss också. De vet ju inte varför det här händer.
Försökte få min lilla pappa att komma hit o äta lunch med mig idag, men han hann inte. Så blir själv hela dagen idag också... Igår var jag själv i 10 timmar innan jag fick sällskap... Hur ska jag orka 10 timmar idag också? Fast förmodligen blir det mer än 10 timmar.... Är mer som ska göras på Cristofers jobb idag. Även om han ska få hjälp mellan 10-14 och 15 och framåt (vet inte om det är till han är klar eller inte). Men det kommer ju ta tid i alla fall... Och imorgon börjar han jobba vid 9.30 på tillverkningen och jobbar där till 13 tiden och sen börjar han på krogen 13.30 och är på julbordet resten av eftermiddagen/kvällen. Så han slutar förmodligen runt 23. Så jag ser fram emot imorgon... Själv, en hel dag... Innan han kommer hem kommer jag varit ensam hemma nästan 15 timmar från det han åkte tills han kommer hem... Tur jag ska iväg en sväng imorgon eftermiddag... Får jag komma bort nästan 2 timmar i alla fall... Kanske är det någon som kan "förbarma" sig över mig och ta hand om mig imorgon kväll.... Kanske.
Jag vill inte vara själv nu, om jag bara kunde ha sällskap på något sätt... Tankarna är för tunga när jag är helt själv. De äter upp mig!
Är i alla fall stolt över att jag igår orkade plocka ur och i diskmaskinen och lägga på en julduk på rumsbordet. Låter nog inte som så mycket, men när man helst vill gräva ner sig i en grop så kan jag meddela att det är rätt tufft av mig som orkat göra så pass mycket. Jag orkade till och med göra kvällsmat igår. Till och med komma på själv vad jag ville göra. Det var inte något avancerat. Men jag är stolt som orkade komma på att vi skulle äta något och att något måste vara mat. Och att mat sen blev kyckling, ris och curry....
Tack alla ni fina människor som tar er tid att skriva en liten kommentar hos mig. Visa att ni läser och tar åt er. Det betyder mycket!
Tack
onsdag 15 december 2010
Ännu en dag i overkligheten...
Har varit och lyssnat på vår lillas hjärtslag idag, de finns ännu.. Än slår det otroliga hjärtat. 136 slag/min. Stackars lilla älskade där inne, som kämpar i motström... Åh vad jag vill hjälpa.
Overklighetskänsla har blivit en del av vardagen....
Man kan ju tycka att efter 2 förluster ska man veta hur den 3:e "kommer" att kännas... Det går inte att förstå eller sätta sig in i. Jag trodde jag visste hur jag skulle hantera situationen, jag har ingen aning om mig själv ibland! Jag är förbannad och frustrerad, vägrar gråta och gråter i nästa sekund floder. Man har verkligen inte någon aning om hur man hantera krissituationer när man väl är i dem. Man tror man vet hur man kommer göra... Men det blir inte lättare. Det blir inte lättare att hantera en förlust när man varit med om en liknande förut. Varje förlust är egen. Varje sorg är egen.
Men ibland är det bra att jag har erfarenhet. Att jag vet att det går att leva vidare, det kommer en dag när jag orkar leva vidare. Den dagen är absolut inte idag, den kommer inte vara det här året. Den kommer nog inte finnas där de närmaste månaderna. MEN så småningom kommer jag att återvända till livet, även om jag just nu bara vill ta en paus från det.
Sorgen är ohanterbar, förlusten och smärtan omänsklig. Men kärlek och omtanke hjälper en igenom även de värsta prövningarna.
Jag är idag förbannad på livet. Att livet ens vågar göra så här! Det räcker med att förlora barn en gång i sitt liv! Man behöver inte vara med om det två gånger. Och att behöva genomlida det här helvetet med väntan och smärta innan man vet när/hur/varför/om mitt barn inte kommer finnas kvar längre. Jag hatar det här ödet, hatar vägen vi måste gå på, önskar så att det fanns en avfart. "Highway to hell"?
Jag behöver inte fler änglar i himlen som vakar över mig...!
Att aldrig veta om den lilla sparken och "guppande-magen-stunden" kommer vara den sista, det är förjävligt! Cristofer sade igår när jag sade att den sparkade så det kändes att han ville känna, så han kröp nära mig i soffan och satte handen där jag sade att den sparkade. Han väntade länge på en spark, och så fick han en som han kände. Sen blev vår lilla lugn. Det nämnde jag för honom, att den lilla inte sparkade så jag kände så han fick ta bort handen. Då sade han något som gjorde ont i mitt hjärta "Jag vill hålla kvar handen, jag vet aldrig när det är sista sparken jag får. Jag vill inte missa någon. Vill passa på att njuta så länge vi får ha den kvar". Hatar att min älskade lider. Både min älskade i magen och min älskade Cristofer. Det gör ont. Det skär i hjärtat. Jag vill skänka honom glädjen, inte sorgen. Jag vill ge honom allt jag kan, göra allt för att han ska vara lycklig... Inte få honom att gråta över döda och sjuka barn.
Cristofer har i alla fall åkt och jobbat idag. Igår var han hemma med mig. Han skyllde på att varorna kom så sent, men ska jag vara ärlig tror jag inte att han orkade åka iväg. Och jag tror inte att han egentligen orkar åka idag heller.
Diskmaskinen går, så kan plocka ur den sen så har jag något att göra. Funderar på att damma lite i vardagsrummet också och lägga på någon julduk. Ska försöka sätta mig och knåpa ihop en "kan göra"-lista.
Försökte leta lite julmusik att lyssna på, men var viss annan musik som lockade mer... Just nu "Theme from Love Story" (har ni inte sett den filmen, gör det!). "Jag vill alltid älska" står nog på tur sen..
Mina älskade änglar... Mina fina barn... Så älskade och saknade... Smärtan blir inte mindre, bara lättare att leva med...
Overklighetskänsla har blivit en del av vardagen....
Man kan ju tycka att efter 2 förluster ska man veta hur den 3:e "kommer" att kännas... Det går inte att förstå eller sätta sig in i. Jag trodde jag visste hur jag skulle hantera situationen, jag har ingen aning om mig själv ibland! Jag är förbannad och frustrerad, vägrar gråta och gråter i nästa sekund floder. Man har verkligen inte någon aning om hur man hantera krissituationer när man väl är i dem. Man tror man vet hur man kommer göra... Men det blir inte lättare. Det blir inte lättare att hantera en förlust när man varit med om en liknande förut. Varje förlust är egen. Varje sorg är egen.
Men ibland är det bra att jag har erfarenhet. Att jag vet att det går att leva vidare, det kommer en dag när jag orkar leva vidare. Den dagen är absolut inte idag, den kommer inte vara det här året. Den kommer nog inte finnas där de närmaste månaderna. MEN så småningom kommer jag att återvända till livet, även om jag just nu bara vill ta en paus från det.
Sorgen är ohanterbar, förlusten och smärtan omänsklig. Men kärlek och omtanke hjälper en igenom även de värsta prövningarna.
Jag är idag förbannad på livet. Att livet ens vågar göra så här! Det räcker med att förlora barn en gång i sitt liv! Man behöver inte vara med om det två gånger. Och att behöva genomlida det här helvetet med väntan och smärta innan man vet när/hur/varför/om mitt barn inte kommer finnas kvar längre. Jag hatar det här ödet, hatar vägen vi måste gå på, önskar så att det fanns en avfart. "Highway to hell"?
Jag behöver inte fler änglar i himlen som vakar över mig...!
Att aldrig veta om den lilla sparken och "guppande-magen-stunden" kommer vara den sista, det är förjävligt! Cristofer sade igår när jag sade att den sparkade så det kändes att han ville känna, så han kröp nära mig i soffan och satte handen där jag sade att den sparkade. Han väntade länge på en spark, och så fick han en som han kände. Sen blev vår lilla lugn. Det nämnde jag för honom, att den lilla inte sparkade så jag kände så han fick ta bort handen. Då sade han något som gjorde ont i mitt hjärta "Jag vill hålla kvar handen, jag vet aldrig när det är sista sparken jag får. Jag vill inte missa någon. Vill passa på att njuta så länge vi får ha den kvar". Hatar att min älskade lider. Både min älskade i magen och min älskade Cristofer. Det gör ont. Det skär i hjärtat. Jag vill skänka honom glädjen, inte sorgen. Jag vill ge honom allt jag kan, göra allt för att han ska vara lycklig... Inte få honom att gråta över döda och sjuka barn.
Cristofer har i alla fall åkt och jobbat idag. Igår var han hemma med mig. Han skyllde på att varorna kom så sent, men ska jag vara ärlig tror jag inte att han orkade åka iväg. Och jag tror inte att han egentligen orkar åka idag heller.
Diskmaskinen går, så kan plocka ur den sen så har jag något att göra. Funderar på att damma lite i vardagsrummet också och lägga på någon julduk. Ska försöka sätta mig och knåpa ihop en "kan göra"-lista.
Försökte leta lite julmusik att lyssna på, men var viss annan musik som lockade mer... Just nu "Theme from Love Story" (har ni inte sett den filmen, gör det!). "Jag vill alltid älska" står nog på tur sen..
Mina älskade änglar... Mina fina barn... Så älskade och saknade... Smärtan blir inte mindre, bara lättare att leva med...
tisdag 14 december 2010
Ibland vill man inte få de vackraste barnen, det räcker med levande....
Det är de vackraste barnen som dör,
de som ingen ondska berört,
de som är mjukare än andra,
Kärleksfullare,
Det är de vackraste barnen som dör,
Läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör,
medan hjärtan gråter,
förbittrade,
stela,
livsberövade,
oförtjänta kom de,
välsignade gick de.
Det är de vackraste barnen som dör...
(Anna Wahlgren)
de som ingen ondska berört,
de som är mjukare än andra,
Kärleksfullare,
Det är de vackraste barnen som dör,
Läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör,
medan hjärtan gråter,
förbittrade,
stela,
livsberövade,
oförtjänta kom de,
välsignade gick de.
Det är de vackraste barnen som dör...
(Anna Wahlgren)
Den dagen hoppet övergav mig...
.. eller var det jag som övergav hoppet?
Det var i alla fall igår. Efter värre besked än jag orkat föreställa mig från läkarna i Uppsala. Det finns inget de kan göra. Det finns inget vi kan göra. Vår lilla älskade har vätska i buken, vätskeblåsa i hjärtat (kan det heta så?), ännu kraftigare förstoring av hjärtat, hjärtat slår sämre och är mer ansträngt än för 2 veckor sen, det är "bakflöde" (kommer inte ihåg vad de kallade det, men de innebär att blodet går tillbaka åt fel håll) i navelsträngen.... Ja och så känns det som att jag skulle kunna fortsätta att rabbla saker som blivit värre.. Men det orkar jag inte.
Läkarna är säker på att det bara kommer gå åt ett håll och det är inte åt det hållet som vi vill att det ska gå...
Så vad ska man göra? Vi kan inte planera dagarna eller framtiden... Vi vet inte hur imorgon kommer se ut. Vi vet inte hur länge till vår älskade kommer finnas hos oss... Vi vågar inte känna något... Så just nu är det tomt på känslor, tankar som far runt är det gott om... Men mest av allt önskar jag att jag kunde göra något för att min älskade lilla bäs där inne skulle få veta hur ont det gör i mig att inte kunna hjälpa, och hur mycket vi älskar vår lilla....
Kan för allt i världen inte förstå varför vi måste gå igenom det här just nu? Och varför vi måste gå igenom det överhuvudtaget... Det är inte orättvist, det är bara förjävligt!
Det var i alla fall igår. Efter värre besked än jag orkat föreställa mig från läkarna i Uppsala. Det finns inget de kan göra. Det finns inget vi kan göra. Vår lilla älskade har vätska i buken, vätskeblåsa i hjärtat (kan det heta så?), ännu kraftigare förstoring av hjärtat, hjärtat slår sämre och är mer ansträngt än för 2 veckor sen, det är "bakflöde" (kommer inte ihåg vad de kallade det, men de innebär att blodet går tillbaka åt fel håll) i navelsträngen.... Ja och så känns det som att jag skulle kunna fortsätta att rabbla saker som blivit värre.. Men det orkar jag inte.
Läkarna är säker på att det bara kommer gå åt ett håll och det är inte åt det hållet som vi vill att det ska gå...
Så vad ska man göra? Vi kan inte planera dagarna eller framtiden... Vi vet inte hur imorgon kommer se ut. Vi vet inte hur länge till vår älskade kommer finnas hos oss... Vi vågar inte känna något... Så just nu är det tomt på känslor, tankar som far runt är det gott om... Men mest av allt önskar jag att jag kunde göra något för att min älskade lilla bäs där inne skulle få veta hur ont det gör i mig att inte kunna hjälpa, och hur mycket vi älskar vår lilla....
Kan för allt i världen inte förstå varför vi måste gå igenom det här just nu? Och varför vi måste gå igenom det överhuvudtaget... Det är inte orättvist, det är bara förjävligt!
Livets ironi?
Inga bra besked från Uppsala... Värre än värst... Förbannad och irriterad på livet och sjukvården, lär er trolla tack?
Kommer kanske mer uppdateringar senare om jag orkar...
"Jag är inte rädd för att dö, jag lever redan ett helvete"
Kommer kanske mer uppdateringar senare om jag orkar...
"Jag är inte rädd för att dö, jag lever redan ett helvete"
söndag 12 december 2010
Väntar på att Cristofer ska ringa och säga att han är på väg hem. Undrar hur länge det ska dröja idag... Skulle vara skönt att gå och lägga sig, men vore inte helt fel att träffa mannen man bor med ibland.. Såg honom 2 min inatt när han kom hem, sen sov jag :) Och idag har jag träffat honom 40 min. Så känns som att det var ett tag sedan (igår förmiddag) som jag träffade honom ordentligt. Och just nu är varje minut väldigt lång utan honom. Kan ju bli så ibland, när man inte riktigt vill vara ensam med sina tankar...
Som ni sett blev förra inlägget väldigt långt. Men jag hoppas att det klargjort lite. Och alla ni som verkar ha tillkommit på senare tid och inte riktigt har koll på vår historia kan ju få en titt på den där. Men som jag skrev, har någon ytterligare funderingar så hör av er så förklarar jag gärna mer.
Min lilla Milla har kommit hem till Skåne nu. Så nu är hon i blåsten igen...! Men har varit så skönt att han henne här! Och har fått ett så otroligt fint album som hon har gjort till flickornas minne! Tack så otroligt mycket för det vännen!
Får se vad som händer i livet de närmaste veckorna, men skönt att det finns lite mer planer inför julen än tidigare! :) Blir nog inte bara mormor och morfar besök i mellandagarna :)
Näe nu ska jag återgå till att försöka använda mig av "tankekraft" för att få min lilla älskade Cristofer att komma hem till mig...
Som ni sett blev förra inlägget väldigt långt. Men jag hoppas att det klargjort lite. Och alla ni som verkar ha tillkommit på senare tid och inte riktigt har koll på vår historia kan ju få en titt på den där. Men som jag skrev, har någon ytterligare funderingar så hör av er så förklarar jag gärna mer.
Min lilla Milla har kommit hem till Skåne nu. Så nu är hon i blåsten igen...! Men har varit så skönt att han henne här! Och har fått ett så otroligt fint album som hon har gjort till flickornas minne! Tack så otroligt mycket för det vännen!
Får se vad som händer i livet de närmaste veckorna, men skönt att det finns lite mer planer inför julen än tidigare! :) Blir nog inte bara mormor och morfar besök i mellandagarna :)
Näe nu ska jag återgå till att försöka använda mig av "tankekraft" för att få min lilla älskade Cristofer att komma hem till mig...
Sammanfattning
Tänkte att jag skulle sammanfatta lite om vår situation. Har haft några som funderar om de inte kan göra något för att hjälpa barnet...
Men jag tänkte att jag börjar från början, med att sammanfatta mig/oss och vad vi varit med om (snabbversionen?).
Jag och min sambo/fästman Cristofer (Crisse) väntade vårt första barn som var beräknad den 29 juni 2009, så hösten -08 flyttade vi till vårt älskade radhus (drömmen är ett hus någon dag, men kan vara bra om vi bestämt vart i vårt avlånga land vi vill bo först). Graviditeten gick jätte bra, mådde illa konstant och klarade knappt några dofter alls. Fick lyssna på hjärtljuden på vår lilla i v.20 och allt lät jätte bra, det lilla hjärtat lät piggt och klappade på bra. Nästa kontroll skulle vara v.25. Vår lilla sparkade och levde runt bra mycket när jag väl börjat känna rörelser. Att det senare blev lite mer stilla var inget jag reagerade på, för jag hade läst att de hade sina viloperioder. Så den 18 mars 2009 var det dags för 25 veckors koll. Allt gick bra, magen växte som den skulle, bra blodtryck, blodsocker osv. Det enda som inte var bra var hjärtljuden. Barnmorskan kunde nämligen inte hitta några. Hon tillkallade en annan barnmorska som inte heller kunde hitta några hjärtljud. Akut blev vi skickade till sjukhuset i Hudik. Där kollade de med ultraljud och besked blev "tyvärr, hjärtat slår inte längre". Vår lilla efterlängtade hade somnat in på den tryggaste platsen av alla, i min mage.
Dagen efter, torsdagen den 19 mars 2009 blev vi inlagda på förlossningen och vår mycket lilla dotter Emelie föddes kl. 06.35 den 20 mars 2009, hon var 29 cm lång och vägde 460 gram. Och hon var det absolut vackraste våra ögon någonsin hade skådat.
Vi bestämde oss för obduktion, då vi inte kunde förstå varför vår lilla hade försvunnit från oss. Obduktionen, enligt läkaren i Hudiksvall visade inget ovanligt. De sade att det förmodligen var plötslig spädbarnsdöd. Det var bara att acceptera orättvisan.
Vi väntade vårt andra barn redan samma år, med beräknat bf 16 maj 2010. Även den här graviditeten såg helt normal ut. Det gjordes lite tätare kontroller på spec mvc i Hudik. När rutin ul gjordes i v.18 fanns det inget onormalt hos vår älskade. Ett fullt normalt utvecklat barn för den veckan. Kontrollerna hos bm gick jätte bra. Oron fanns att vi skulle få vara med om det ofattbara igen, men det var egentligen något som låg väldigt långt bort i vår värld. Plötslig spädbarnsdöd är ovanligt att det händer två gånger i rad. Vi kunde ändå glädjas och hoppas. Som sagt, graviditeten fortskred bra. Den lilla var väldigt aktiv och jag försökte hitta tecken som var positiva. När jag var i v.22+6 hade magen varit lugn några dagar. Hade inte känt rörelser på 3 dagar och även natten hade varit lugn. Så den morgonen valde jag att ringa vårdupplysningen. Förklarade läget och vår historia. Och jag fick komma in för koll på förlossningen.
En läkare kikade och konstaterade att han såg vätska i vår lillas buk, något som oroade honom. Efter att ha pratat med Uppsala hade läkarna bestämt att vi skulle få åka dit redan samma dag. Det var bara hem och packa.
Samma eftermiddag, den 16 januari 2010, var vi på plats på akademiska sjukhuset i Uppsala. Massvis med kontroller senare blev vi inlagda. Utgången oviss, men läkarna var optimistiska.
Den 18 januari blev det ytterligare noggranna kontroller, ett hjärtfel upptäcktes. Läkarna kontrollerade med en kardiolog som ville kika närmare på det. Så den 19 januari kikade kardiologen på vår lillas hjärta, och han var osäker på diagnosen, men såg att hjärtat var förstorat. Och sedan nämnde han något som fick oss att tappa hakan, han sade nämligen att det hade det ju varit på vårt första barn. Emelie hade också haft ett förstorat hjärta. Vad det betydde kunde han inte säga. Så han skulle konsultera några andra kardiologer. Så en "evighet" senare, den 20 januari, fick vi beskedet att vi den 22 januari skulle få åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ytterligare kontroll av hjärtat då de verkade se ett allvarligt hjärtfel. Men exakt vad ville de inte gå in på innan de var mer säkra. Förmodligen skulle barnet bli förlöst för tidigt, det var beskedet den 20 januari. Så då fick vi träffa en del folk som hade med det att göra.
Vi lyssnade hjärtljud på vår lilla morgon och kväll för att se att det fortfarande var liv där inne.
Så morgonen den 21 januari kom en bm in för att lyssna hjärtljud, och sen skulle vi vara "lediga" resten av dagen. Enda problemet var att det fanns inga hjärtljud att hitta. Kvällen innan hade hjärtljuden kontrollerats kl 23.45 och då slog det fint. Morgonen efter, kl. 7.40 var det tyst. Ett ul senare och det var konstaterat. Vår lilla levde inte längre. Hjärtat hade stannat under natten. Även vårt andra barn hade somnat in på den tryggaste platser av dem alla, i min mage.
På eftermiddagen den 21 jan åkte vi hemåt. Vi hade bestämt att vi ville föda i Hudik även denna gång. Vi fick sånt otroligt fint bemötande av personalen där uppe gången innan så vi ville upp dit vi kände igen oss.
Så fredagen den 22 januari åkte vi till förlossningen i Hudiksvall, för att föda vårt andra barn. Och lördagen den 23 januari 2010 kl. 02.08 föddes vår andra dotter Elsie. Hon var 32 cm lång och vägde 640 gram. Och även hon var obeskrivligt vacker.
Även lilla Elsie obducerades och för att få korrekta besked från den fick vi åka och träffa två forskare inom genetik i Uppsala. Enligt obduktionen hade båda våra döttrar haft samma hjärtfel, förtjockad vägg i vänster kammare. Och enligt forskarna var detta något man inte kunde leva med. Men vad som var orsaken till förtjockningen kunde de inte säga. Och det utreds än idag. Det ligger hos ett forskarteam i USA och hos några forskare här i Sverige.
Forskarna gav oss 75% chans att få ett friskt och levande barn. Rätt bra odds ändå!
Så vi vågade oss på det igen. Optimister som vi är, det måste ju kunna gå bra!
Så i somras fick vi beskedet att vi väntade vårt tredje barn. Med beräknat bf 11 mars 2011. Så på den resan är vi fortfarande. Bf i mars, ett efterlängtat barn...
Även den här graviditeten har gått som den ska, allt har utvecklats normalt enligt kurvor osv. Inga varningstecken. Jag har varit extra kontrollerad även den här graviditeten. Både med min bm och på spec mvc. Ul i v.18 var helt normalt, barnet utvecklades precis som de ville, inget fel på hjärtat vad de kunde se. För att verkligen ha koll på vår lilla så har vi även fått åka till Uppsala för kontroller av tillväxt och hjärtkontroll. Så varannan vecka från vecka 19 har vi fått gå på två kontroller, en hos ett fostermedicinskt team och ett hos en kardiolog.
Första kontrollen i v.19 på akademiska i Uppsala gick bra. Barnet växte så fint, hade allt den behövde, hjärtat var normalt. Kändes underbart!
Kontroll nr 2 i vecka 21 var lite mindre positiv. Men barnet växte fortfarande fint, fick den näring som den behövde, MEN kardiologen såg ett pyttelitet läckage mellan högerkammare och högerförmak. Men det var inget allvarligt, 90% av de barn som han undersökte hade detta när de föddes och det växte igen. Alltså ingen fara. Hoppet började lysa med sin närvaro.
Så var det dags för kontroll nr. 3 i v.23. Barnet växte fortfarande otroligt fint, fick den näring den behöver. Kanon. Sen var det kardiologens tur, och han var inte lika positiv. Läckaget hade blivit större. Vänsterkammare fungerade bra, höger var förstorad och ansträngd. Läkaren var oroad, och vi också. Men än så länge klarade hjärtat att kompensera så som kroppen önskade...
Hoppet något släckt, men försökte hålla huvudet högt och tänka positivt.
Så dags för kontroll nr. 4 i vecka 25. Barnet växte fortfarande fint och efter kurva, uppskattad vikt 770 och den låg + 2 cm jämfört med barn i den veckan. Så till kardiologen, inte lika positivt. Hjärtat ännu mer ansträngt. Båda kamrarna ansträngda och uttöjda, höger mer än vänster. Läckaget ännu större och går "baklänges" upp i navelsträngen vid varje slag som hjärtat slår... Läkarna meddelade att de inte kunde ta ut barnet eftersom att högerkammare inte fungerar som man önskar, vilket gör att barnet skulle ha jätte stora svårigheter att syresätta sig. Åker hem med beskedet att vården inte kan göra något innan barnet är fullgånget, att det bara är att hoppas att läget stabiliserar sig och inte blir värre. Hjärtat är ansträngt till "bristningsgränsen". Blir det värre blir det hjärtsvikt, och hjärtsvikt obehandlat leder (som jag skrivit tidigare) till döden. Så, hoppas det avstannat och stabiliserat sig!
Så här är vi nu! Imorgon är kontroll nr. 5, vi är i vecka 27... Och beskedet är obehagligt nära... Och nervös och rädd som bara den är jag...
Hoppas nu att ni som har haft funderingar varför man inte hjälper barnet fått lite klarare besked? (inte säkert att ni fått det, missade säkert en massa detaljer)... Men om någon inte hängt med i mina tankegångar och i det jag skrivit så skriv så ska jag försöka förklara något närmare i något annat inlägg...
Nu ska jag fundera över morgondagen och sedan fundera om man kanske skulle äta något...
Men jag tänkte att jag börjar från början, med att sammanfatta mig/oss och vad vi varit med om (snabbversionen?).
Jag och min sambo/fästman Cristofer (Crisse) väntade vårt första barn som var beräknad den 29 juni 2009, så hösten -08 flyttade vi till vårt älskade radhus (drömmen är ett hus någon dag, men kan vara bra om vi bestämt vart i vårt avlånga land vi vill bo först). Graviditeten gick jätte bra, mådde illa konstant och klarade knappt några dofter alls. Fick lyssna på hjärtljuden på vår lilla i v.20 och allt lät jätte bra, det lilla hjärtat lät piggt och klappade på bra. Nästa kontroll skulle vara v.25. Vår lilla sparkade och levde runt bra mycket när jag väl börjat känna rörelser. Att det senare blev lite mer stilla var inget jag reagerade på, för jag hade läst att de hade sina viloperioder. Så den 18 mars 2009 var det dags för 25 veckors koll. Allt gick bra, magen växte som den skulle, bra blodtryck, blodsocker osv. Det enda som inte var bra var hjärtljuden. Barnmorskan kunde nämligen inte hitta några. Hon tillkallade en annan barnmorska som inte heller kunde hitta några hjärtljud. Akut blev vi skickade till sjukhuset i Hudik. Där kollade de med ultraljud och besked blev "tyvärr, hjärtat slår inte längre". Vår lilla efterlängtade hade somnat in på den tryggaste platsen av alla, i min mage.
Dagen efter, torsdagen den 19 mars 2009 blev vi inlagda på förlossningen och vår mycket lilla dotter Emelie föddes kl. 06.35 den 20 mars 2009, hon var 29 cm lång och vägde 460 gram. Och hon var det absolut vackraste våra ögon någonsin hade skådat.
Vi bestämde oss för obduktion, då vi inte kunde förstå varför vår lilla hade försvunnit från oss. Obduktionen, enligt läkaren i Hudiksvall visade inget ovanligt. De sade att det förmodligen var plötslig spädbarnsdöd. Det var bara att acceptera orättvisan.
Vi väntade vårt andra barn redan samma år, med beräknat bf 16 maj 2010. Även den här graviditeten såg helt normal ut. Det gjordes lite tätare kontroller på spec mvc i Hudik. När rutin ul gjordes i v.18 fanns det inget onormalt hos vår älskade. Ett fullt normalt utvecklat barn för den veckan. Kontrollerna hos bm gick jätte bra. Oron fanns att vi skulle få vara med om det ofattbara igen, men det var egentligen något som låg väldigt långt bort i vår värld. Plötslig spädbarnsdöd är ovanligt att det händer två gånger i rad. Vi kunde ändå glädjas och hoppas. Som sagt, graviditeten fortskred bra. Den lilla var väldigt aktiv och jag försökte hitta tecken som var positiva. När jag var i v.22+6 hade magen varit lugn några dagar. Hade inte känt rörelser på 3 dagar och även natten hade varit lugn. Så den morgonen valde jag att ringa vårdupplysningen. Förklarade läget och vår historia. Och jag fick komma in för koll på förlossningen.
En läkare kikade och konstaterade att han såg vätska i vår lillas buk, något som oroade honom. Efter att ha pratat med Uppsala hade läkarna bestämt att vi skulle få åka dit redan samma dag. Det var bara hem och packa.
Samma eftermiddag, den 16 januari 2010, var vi på plats på akademiska sjukhuset i Uppsala. Massvis med kontroller senare blev vi inlagda. Utgången oviss, men läkarna var optimistiska.
Den 18 januari blev det ytterligare noggranna kontroller, ett hjärtfel upptäcktes. Läkarna kontrollerade med en kardiolog som ville kika närmare på det. Så den 19 januari kikade kardiologen på vår lillas hjärta, och han var osäker på diagnosen, men såg att hjärtat var förstorat. Och sedan nämnde han något som fick oss att tappa hakan, han sade nämligen att det hade det ju varit på vårt första barn. Emelie hade också haft ett förstorat hjärta. Vad det betydde kunde han inte säga. Så han skulle konsultera några andra kardiologer. Så en "evighet" senare, den 20 januari, fick vi beskedet att vi den 22 januari skulle få åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ytterligare kontroll av hjärtat då de verkade se ett allvarligt hjärtfel. Men exakt vad ville de inte gå in på innan de var mer säkra. Förmodligen skulle barnet bli förlöst för tidigt, det var beskedet den 20 januari. Så då fick vi träffa en del folk som hade med det att göra.
Vi lyssnade hjärtljud på vår lilla morgon och kväll för att se att det fortfarande var liv där inne.
Så morgonen den 21 januari kom en bm in för att lyssna hjärtljud, och sen skulle vi vara "lediga" resten av dagen. Enda problemet var att det fanns inga hjärtljud att hitta. Kvällen innan hade hjärtljuden kontrollerats kl 23.45 och då slog det fint. Morgonen efter, kl. 7.40 var det tyst. Ett ul senare och det var konstaterat. Vår lilla levde inte längre. Hjärtat hade stannat under natten. Även vårt andra barn hade somnat in på den tryggaste platser av dem alla, i min mage.
På eftermiddagen den 21 jan åkte vi hemåt. Vi hade bestämt att vi ville föda i Hudik även denna gång. Vi fick sånt otroligt fint bemötande av personalen där uppe gången innan så vi ville upp dit vi kände igen oss.
Så fredagen den 22 januari åkte vi till förlossningen i Hudiksvall, för att föda vårt andra barn. Och lördagen den 23 januari 2010 kl. 02.08 föddes vår andra dotter Elsie. Hon var 32 cm lång och vägde 640 gram. Och även hon var obeskrivligt vacker.
Även lilla Elsie obducerades och för att få korrekta besked från den fick vi åka och träffa två forskare inom genetik i Uppsala. Enligt obduktionen hade båda våra döttrar haft samma hjärtfel, förtjockad vägg i vänster kammare. Och enligt forskarna var detta något man inte kunde leva med. Men vad som var orsaken till förtjockningen kunde de inte säga. Och det utreds än idag. Det ligger hos ett forskarteam i USA och hos några forskare här i Sverige.
Forskarna gav oss 75% chans att få ett friskt och levande barn. Rätt bra odds ändå!
Så vi vågade oss på det igen. Optimister som vi är, det måste ju kunna gå bra!
Så i somras fick vi beskedet att vi väntade vårt tredje barn. Med beräknat bf 11 mars 2011. Så på den resan är vi fortfarande. Bf i mars, ett efterlängtat barn...
Även den här graviditeten har gått som den ska, allt har utvecklats normalt enligt kurvor osv. Inga varningstecken. Jag har varit extra kontrollerad även den här graviditeten. Både med min bm och på spec mvc. Ul i v.18 var helt normalt, barnet utvecklades precis som de ville, inget fel på hjärtat vad de kunde se. För att verkligen ha koll på vår lilla så har vi även fått åka till Uppsala för kontroller av tillväxt och hjärtkontroll. Så varannan vecka från vecka 19 har vi fått gå på två kontroller, en hos ett fostermedicinskt team och ett hos en kardiolog.
Första kontrollen i v.19 på akademiska i Uppsala gick bra. Barnet växte så fint, hade allt den behövde, hjärtat var normalt. Kändes underbart!
Kontroll nr 2 i vecka 21 var lite mindre positiv. Men barnet växte fortfarande fint, fick den näring som den behövde, MEN kardiologen såg ett pyttelitet läckage mellan högerkammare och högerförmak. Men det var inget allvarligt, 90% av de barn som han undersökte hade detta när de föddes och det växte igen. Alltså ingen fara. Hoppet började lysa med sin närvaro.
Så var det dags för kontroll nr. 3 i v.23. Barnet växte fortfarande otroligt fint, fick den näring den behöver. Kanon. Sen var det kardiologens tur, och han var inte lika positiv. Läckaget hade blivit större. Vänsterkammare fungerade bra, höger var förstorad och ansträngd. Läkaren var oroad, och vi också. Men än så länge klarade hjärtat att kompensera så som kroppen önskade...
Hoppet något släckt, men försökte hålla huvudet högt och tänka positivt.
Så dags för kontroll nr. 4 i vecka 25. Barnet växte fortfarande fint och efter kurva, uppskattad vikt 770 och den låg + 2 cm jämfört med barn i den veckan. Så till kardiologen, inte lika positivt. Hjärtat ännu mer ansträngt. Båda kamrarna ansträngda och uttöjda, höger mer än vänster. Läckaget ännu större och går "baklänges" upp i navelsträngen vid varje slag som hjärtat slår... Läkarna meddelade att de inte kunde ta ut barnet eftersom att högerkammare inte fungerar som man önskar, vilket gör att barnet skulle ha jätte stora svårigheter att syresätta sig. Åker hem med beskedet att vården inte kan göra något innan barnet är fullgånget, att det bara är att hoppas att läget stabiliserar sig och inte blir värre. Hjärtat är ansträngt till "bristningsgränsen". Blir det värre blir det hjärtsvikt, och hjärtsvikt obehandlat leder (som jag skrivit tidigare) till döden. Så, hoppas det avstannat och stabiliserat sig!
Så här är vi nu! Imorgon är kontroll nr. 5, vi är i vecka 27... Och beskedet är obehagligt nära... Och nervös och rädd som bara den är jag...
Hoppas nu att ni som har haft funderingar varför man inte hjälper barnet fått lite klarare besked? (inte säkert att ni fått det, missade säkert en massa detaljer)... Men om någon inte hängt med i mina tankegångar och i det jag skrivit så skriv så ska jag försöka förklara något närmare i något annat inlägg...
Nu ska jag fundera över morgondagen och sedan fundera om man kanske skulle äta något...
Söndag före Uppsala...
Ja imorgon är det måndag och varannan måndag betyder det att det är resa till Uppsala. Så nu går tvättmaskinen på högvarv, okej bara första maskinen än så länge. Men det blir två maskiner till, om jag inte har lust att tvätta lakan och gardiner som ligger och väntar. Och det har jag förmodligen inte :)
Men tvätt av det viktigaste blir det, kläder man måste ha. Underkläder och tröjor/byxor. Borde städa idag också, men vet inte riktigt om jag orkar med magen som gör allt för att retas med mig (när det gäller några förvärkar, milda varianter, och så har jag sammandragningar som gör det lite väl omöjligt att böja sig).... Och sen är det säkert allt inför imorgon som gör att jag dels inte orkar ta tag i något och dels har lite ondare i magen för det....
Igår var vi till förlossningen och gjorde ett ctg, som vi gjort varje helg ett tag nu. Och efter ctg-kurvan är gjord ska en läkare titta på den. Igår var läkaren upptagen på operation, så vi skulle få vänta. Och vi väntade. Sen kom läkaren och meddelade att hon skickat kurvan till Uppsala för att hon var osäker hur hon skulle bedöma den. Så då fick vi vänta ytterligare ett bra tag... Sammanlagt blev det lite mer än 4 timmar där... Svaret från läkaren i Uppsala var att det var en förväntad kurva från ett barn med så gravt hjärtfel. Anledningen till att läkaren från förlossningen hade reagerat på kurvan var för att den var så ojämn. Och det är ju så, att vår lillas hjärta slår väldigt ojämnt eftersom att hjärtat har svårt och tungt att slå...
Idag var jag och mamma upp till förlossningen för att lyssna hjärtljud, Cristofer jobbar (som vanligt) och kunde inte följa med.
Passade på att fråga läkaren vad som sades på undersökningen i måndags. Och hon förklarade att lite vätska hade synts runt levern, men om det var av betydelse eller inte gick inte att säga då den läkaren som gjorde undersökningen tyckte det var en sån liten mängd att han inte trodde att det var någon fara. Och vätska runt lever blir alltså vätska i buken, något vi ska se upp med enl. Uppsala. För det tyder på hjärtsvikt. Men förhoppningsvis så var det inget. Och om det är något kommer vi nog få veta det imorgon på undersökning nr 1, dvs den med fostermedicinarna. Förhoppningsvis har inte hjärtat blivit sämre, och det får vi ju svar på först på undersökning 2, dvs med kardiologen. Jag hoppas att de imorgon kan ge oss ett positivare besked. Att de ska säga att de tänker försöka hjälpa vår lilla älskade. Men på något sätt tvivlar jag på att de tänker säga att de helt plötsligt kan göra något när de har sagt att de inte kan göra något för att hjälpa den lilla innan den är fullgången...
Ska kika lite på tv nu och vila... Har sovit lite för lite de senaste nätterna... Så känner mig lite sliten...
Men tvätt av det viktigaste blir det, kläder man måste ha. Underkläder och tröjor/byxor. Borde städa idag också, men vet inte riktigt om jag orkar med magen som gör allt för att retas med mig (när det gäller några förvärkar, milda varianter, och så har jag sammandragningar som gör det lite väl omöjligt att böja sig).... Och sen är det säkert allt inför imorgon som gör att jag dels inte orkar ta tag i något och dels har lite ondare i magen för det....
Igår var vi till förlossningen och gjorde ett ctg, som vi gjort varje helg ett tag nu. Och efter ctg-kurvan är gjord ska en läkare titta på den. Igår var läkaren upptagen på operation, så vi skulle få vänta. Och vi väntade. Sen kom läkaren och meddelade att hon skickat kurvan till Uppsala för att hon var osäker hur hon skulle bedöma den. Så då fick vi vänta ytterligare ett bra tag... Sammanlagt blev det lite mer än 4 timmar där... Svaret från läkaren i Uppsala var att det var en förväntad kurva från ett barn med så gravt hjärtfel. Anledningen till att läkaren från förlossningen hade reagerat på kurvan var för att den var så ojämn. Och det är ju så, att vår lillas hjärta slår väldigt ojämnt eftersom att hjärtat har svårt och tungt att slå...
Idag var jag och mamma upp till förlossningen för att lyssna hjärtljud, Cristofer jobbar (som vanligt) och kunde inte följa med.
Passade på att fråga läkaren vad som sades på undersökningen i måndags. Och hon förklarade att lite vätska hade synts runt levern, men om det var av betydelse eller inte gick inte att säga då den läkaren som gjorde undersökningen tyckte det var en sån liten mängd att han inte trodde att det var någon fara. Och vätska runt lever blir alltså vätska i buken, något vi ska se upp med enl. Uppsala. För det tyder på hjärtsvikt. Men förhoppningsvis så var det inget. Och om det är något kommer vi nog få veta det imorgon på undersökning nr 1, dvs den med fostermedicinarna. Förhoppningsvis har inte hjärtat blivit sämre, och det får vi ju svar på först på undersökning 2, dvs med kardiologen. Jag hoppas att de imorgon kan ge oss ett positivare besked. Att de ska säga att de tänker försöka hjälpa vår lilla älskade. Men på något sätt tvivlar jag på att de tänker säga att de helt plötsligt kan göra något när de har sagt att de inte kan göra något för att hjälpa den lilla innan den är fullgången...
Ska kika lite på tv nu och vila... Har sovit lite för lite de senaste nätterna... Så känner mig lite sliten...
torsdag 9 december 2010
Själslig oro....
Jag är orolig ända in i själen, rastlös... Och det går inte att skaka ifrån sig känslan...!
Jag känner att jag inte klarar att vara ensam. På förmiddagen gjorde jag allt för att slippa vara ensam, höll Cristofer hemma så länge jag kunde... Det resulterade i att han inte åkte till jobbet förrän vid 12. Sen kom Camilla och höll mig sällskap fram till 16.. Och nu är jag ensam igen. Ensam med tankar och oros känsla... Cristofer är klar tidigast 21 ikväll, tack vare mina försök att få honom att inte åka hemifrån... Och det samvetet lyckas gnaga på mig, så vips har jag fått dåligt samvete....Och jag önskar att jag inte behövde sitta här så ensam länge till...
Jag kan inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det, varför vi måste gå igenom det här? Varför vi måste utsättas för de här prövningarna... Hur ska vi kunna orka oss igenom det här? Det tär på både mig och Cristofer, osäkerheten och rädslan... Framtids oron...
Idag tänker jag lite extra på Annica som för ett år sedan började gå längs en otrolig hemsk väg, en upplevelse som sedan ledde till förlusten av hennes tvillingdöttrar Alva och Tyra. Varma kramar och många tankar till er idag vännen!
Jag känner att jag inte klarar att vara ensam. På förmiddagen gjorde jag allt för att slippa vara ensam, höll Cristofer hemma så länge jag kunde... Det resulterade i att han inte åkte till jobbet förrän vid 12. Sen kom Camilla och höll mig sällskap fram till 16.. Och nu är jag ensam igen. Ensam med tankar och oros känsla... Cristofer är klar tidigast 21 ikväll, tack vare mina försök att få honom att inte åka hemifrån... Och det samvetet lyckas gnaga på mig, så vips har jag fått dåligt samvete....Och jag önskar att jag inte behövde sitta här så ensam länge till...
Jag kan inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det, varför vi måste gå igenom det här? Varför vi måste utsättas för de här prövningarna... Hur ska vi kunna orka oss igenom det här? Det tär på både mig och Cristofer, osäkerheten och rädslan... Framtids oron...
Idag tänker jag lite extra på Annica som för ett år sedan började gå längs en otrolig hemsk väg, en upplevelse som sedan ledde till förlusten av hennes tvillingdöttrar Alva och Tyra. Varma kramar och många tankar till er idag vännen!
onsdag 8 december 2010
Hittade även det här på hjärt- lungfondens hemsida:
Om hjärtsvikt:
"Annan hjärtsjukdom.
Hjärtmuskeln kan drabbas av många olika sjukdomar eller av medfödda hjärtfel som ökar risken för hjärtsvikt. Medfödda hjärtfel är den vanligaste orsaken till hjärtsvikt hos barn. Sjukdomar som hjärtmuskelförtvining och hjärtmuskelförstoring, kardiomyopatier, kan vara genetiskt betingade och i sin tur leda till hjärtsvikt. Dessa sjukdomar upptäcks inte alltid förrän den dag hjärtat inte fungerar normalt."
Detta är vad våra barn har haft, en hjärtmuskelförstoring alltså, kardiomypati. Och det är även vad det här barnet har för fel på sitt hjärta...
Om hjärtsvikt:
"Annan hjärtsjukdom.
Hjärtmuskeln kan drabbas av många olika sjukdomar eller av medfödda hjärtfel som ökar risken för hjärtsvikt. Medfödda hjärtfel är den vanligaste orsaken till hjärtsvikt hos barn. Sjukdomar som hjärtmuskelförtvining och hjärtmuskelförstoring, kardiomyopatier, kan vara genetiskt betingade och i sin tur leda till hjärtsvikt. Dessa sjukdomar upptäcks inte alltid förrän den dag hjärtat inte fungerar normalt."
Detta är vad våra barn har haft, en hjärtmuskelförstoring alltså, kardiomypati. Och det är även vad det här barnet har för fel på sitt hjärta...
Lite klarare från måndagens besked...
Nu har jag varit hos bm. Berättade om bemötandet från läkaren och hon beklagade. Hon skulle försöka kolla så att vi slapp ha honom igen. Man säger inte till en patient som förlorat två barn och nu vet att hon väntar ett väldigt sjukt barn (som har stor risk att inte överleva) "när barnet inte lever längre vill jag att vi ska obducera, för vi i sjukvården är väldigt intresserade av att veta orsaken till det här". Man säger inte "när barnet inte lever längre", det må vara så att det är väldigt stor riska att det är just det som händer, men man säger inte så! Det var en av de otroligt klumpiga saker han gjorde.
I alla fall så frågade jag min bm vad som var skrivit sen i måndags, eftersom vi inte förstod vad läkaren menade med "vätska under huden". Hon gick in och läste och där stod det att han hade sett lite vätska kring levern, men hur mycket det var var svårbedömt. Så därför var han osäker på mängden vätska kring levern.
Okej, nu vet vi i alla fall vad det var som han hade sett. Någon mängd vätska finns kring vår älskades lever. Okej, men vad betyder det? Det förklarade inte läkaren och min bm kan inte sånt (fullt förståeligt eftersom hon inte är utbildad kring det). Det enda hon sade var att hon visste att vätska kring organ kan tyda på att hjärtat inte fungerar som det ska. Så nu när jag kom hem slog jag upp det och det här hittade jag :
Hjärtsvikt (gå in och läs och se vad som står om den högra kammaren får svikt, det är höger kammare som har sämst funktion hos vår lilla).
Lite enkelt kan jag säga att det står bl.a det här på hemsidan :
"Om högra hjärthalvan sviktar kommer blodet att stanna kvar ute i kroppen och man får vätskeanhopningar i vävnaderna, i benen och inre organ, levern till exempel.".
Vidare står det såhär : "Trolig utveckling. Hjärtsvikt är en framskridande sjukdom, om den utlösande orsaken inte kan botas på ett effektivt sätt. Obehandlad leder hjärtsvikt till döden.".
Så känns ju positivt. Och det här valde alltså läkaren att undanhålla för oss? Kunde han inte säga att han ser tecken på vätska, men hur mycket det är kan han inte säga. Och sedan berätta vad som kan vara trolig orsak till det?
Jag vet att kardiologen nämnde något om hjärtsvikt, men han gick inte in så mycket mer på det. Men han nämnde att på sikt kunde det här felet leda till hjärtsvikt om det försämrades. Så tack din klumpiga läkare från i måndags, kan du inte upplysa patienter om saker?!
Och vårt barn kommer inte behandlas, utan kommer lämnas obehandlat... Eftersom den är för liten för att de ska kunna orka att de tar ut den... Så trolig utveckling : "obehandlad hjärtsvikt leder till döden".
Tack... Bra att man får söka fakta själv...
I alla fall så frågade jag min bm vad som var skrivit sen i måndags, eftersom vi inte förstod vad läkaren menade med "vätska under huden". Hon gick in och läste och där stod det att han hade sett lite vätska kring levern, men hur mycket det var var svårbedömt. Så därför var han osäker på mängden vätska kring levern.
Okej, nu vet vi i alla fall vad det var som han hade sett. Någon mängd vätska finns kring vår älskades lever. Okej, men vad betyder det? Det förklarade inte läkaren och min bm kan inte sånt (fullt förståeligt eftersom hon inte är utbildad kring det). Det enda hon sade var att hon visste att vätska kring organ kan tyda på att hjärtat inte fungerar som det ska. Så nu när jag kom hem slog jag upp det och det här hittade jag :
Hjärtsvikt (gå in och läs och se vad som står om den högra kammaren får svikt, det är höger kammare som har sämst funktion hos vår lilla).
Lite enkelt kan jag säga att det står bl.a det här på hemsidan :
"Om högra hjärthalvan sviktar kommer blodet att stanna kvar ute i kroppen och man får vätskeanhopningar i vävnaderna, i benen och inre organ, levern till exempel.".
Vidare står det såhär : "Trolig utveckling. Hjärtsvikt är en framskridande sjukdom, om den utlösande orsaken inte kan botas på ett effektivt sätt. Obehandlad leder hjärtsvikt till döden.".
Så känns ju positivt. Och det här valde alltså läkaren att undanhålla för oss? Kunde han inte säga att han ser tecken på vätska, men hur mycket det är kan han inte säga. Och sedan berätta vad som kan vara trolig orsak till det?
Jag vet att kardiologen nämnde något om hjärtsvikt, men han gick inte in så mycket mer på det. Men han nämnde att på sikt kunde det här felet leda till hjärtsvikt om det försämrades. Så tack din klumpiga läkare från i måndags, kan du inte upplysa patienter om saker?!
Och vårt barn kommer inte behandlas, utan kommer lämnas obehandlat... Eftersom den är för liten för att de ska kunna orka att de tar ut den... Så trolig utveckling : "obehandlad hjärtsvikt leder till döden".
Tack... Bra att man får söka fakta själv...
Snart barnmorskebesök...
Ska alldeles strax gå ut till bilen, och förmodligen skrapa lite rutor innan avfärd, sen ska jag hämta den bästa vännen av dem alla vid bussen! Min Camilla är ju äntligen uppe/hemma ifrån Skåne några dagar. Och hon ska följa med mig idag. Hon är så go' :) Ställer upp för lilla mig när Cristofer bara jobbar! Tack!
Men jag är livrädd, tänk om hon måste vara med när det inte finns hjärtljud... Tänk om... Men man ska inte tänka om. Jag ska tänka att klart det finns hjärtljud. Men rädslan har börjat tagit övertaget över mig. Jag funderar varje dag om imorgon blir dagen då allt ändras... Om imorgon bär med sig ännu mer sorg... Dumma tankar och dumma om!
Jag måste komma ihåg att lämna av en jobbtröja och lunchlåda hemma hos Cristofers chef innan jag åker till bussen också... Han hade glömt jobbtröjan till ikväll... Han hade bara med sig den till tillverkningen och inte den som han har på krogen när han serverar... Men så kan det bli! Och mat glömde han ju, inte förvånad! Så det hoppas jag går ner i deras postlåda!
Näe dags att ta sig i kragen och gå ut i kylan (?).
Ska iaf berätta för min bm om läkaren i måndags, och att jag inte vill träffa på honom något mer. Behöver inte en läkare som beter sig sådär just nu...!
Men jag är livrädd, tänk om hon måste vara med när det inte finns hjärtljud... Tänk om... Men man ska inte tänka om. Jag ska tänka att klart det finns hjärtljud. Men rädslan har börjat tagit övertaget över mig. Jag funderar varje dag om imorgon blir dagen då allt ändras... Om imorgon bär med sig ännu mer sorg... Dumma tankar och dumma om!
Jag måste komma ihåg att lämna av en jobbtröja och lunchlåda hemma hos Cristofers chef innan jag åker till bussen också... Han hade glömt jobbtröjan till ikväll... Han hade bara med sig den till tillverkningen och inte den som han har på krogen när han serverar... Men så kan det bli! Och mat glömde han ju, inte förvånad! Så det hoppas jag går ner i deras postlåda!
Näe dags att ta sig i kragen och gå ut i kylan (?).
Ska iaf berätta för min bm om läkaren i måndags, och att jag inte vill träffa på honom något mer. Behöver inte en läkare som beter sig sådär just nu...!
tisdag 7 december 2010
Snabb uppdatering
Blir en längre en annan gång, kanske senare ikväll...
Igår var vi och träffade en läkare och kikade ul. Tyckte inte alls om läkaren, han saknade helt empati och var så otroligt klumpig. Så nu funderar vi på om vi ska anmäla honom eller inte...
Han sade att han såg vätska innanför huden men att han inte tyckte att det var något att bry sig om för det var så lite. Men vad det egentligen betyder kan jag ärligt talat inte säga att jag vet.... Jag var så upptagen med att vara förbannad på honom så kom på att vi skulle frågat om det på vägen hem... Men något säger mig att det inte är så positivt när man har de erfarenheter som vi har....
Livet känns otroligt tungt... Och just när det känns som tyngst ska Cristofer börja jobba ÄNNU mer... För helt plötsligt rasar det in otroliga ordrar! Det är ju de här beställningarna som de väntat på, men måste de komma just nu när vi har det så jobbigt hemma? Så att jag måste vara ensam hemma från tidig morgon tills sena natten?
Vill inte vara ensam en sekund just nu... Det är så jobbigt...!
Och lillen rör sig fortfarande otroligt lite. Idag har jag bara känt två små gånger. Och ingen av gångerna något som kändes utanpå magen. Utan har bara känt hur den har vänt sig och haft sig där inne... Jag saknar de ordentliga sparkarna... Jag vill inte förlora vår lilla älskade...!
Tack för alla fina kommentarer på senaste inlägget! Känns så skönt när man ser att man fått några kommentarer på det man skrivit. Att ni bryr er. Tack!
Igår var vi och träffade en läkare och kikade ul. Tyckte inte alls om läkaren, han saknade helt empati och var så otroligt klumpig. Så nu funderar vi på om vi ska anmäla honom eller inte...
Han sade att han såg vätska innanför huden men att han inte tyckte att det var något att bry sig om för det var så lite. Men vad det egentligen betyder kan jag ärligt talat inte säga att jag vet.... Jag var så upptagen med att vara förbannad på honom så kom på att vi skulle frågat om det på vägen hem... Men något säger mig att det inte är så positivt när man har de erfarenheter som vi har....
Livet känns otroligt tungt... Och just när det känns som tyngst ska Cristofer börja jobba ÄNNU mer... För helt plötsligt rasar det in otroliga ordrar! Det är ju de här beställningarna som de väntat på, men måste de komma just nu när vi har det så jobbigt hemma? Så att jag måste vara ensam hemma från tidig morgon tills sena natten?
Vill inte vara ensam en sekund just nu... Det är så jobbigt...!
Och lillen rör sig fortfarande otroligt lite. Idag har jag bara känt två små gånger. Och ingen av gångerna något som kändes utanpå magen. Utan har bara känt hur den har vänt sig och haft sig där inne... Jag saknar de ordentliga sparkarna... Jag vill inte förlora vår lilla älskade...!
Tack för alla fina kommentarer på senaste inlägget! Känns så skönt när man ser att man fått några kommentarer på det man skrivit. Att ni bryr er. Tack!
söndag 5 december 2010
Rädsla...
Det är starkaste känslan hos mig just nu....
Är så otroligt rädd inför imorgon. Är så rädd att vi kommer få åka hem med hemska besked. Vår lilla älskade har varit så lugn idag så det gör ont i mig..! Tror att jag har känt någon spark, men jag vill ha fler... Och starkare! Jag blir så rädd att vår lilla ska må sämre... Jag vägrar åka hem med beskedet om att vårt älskade efterlängtade barn är sjukare.. Och att vården bara tänker titta på och hoppas att den överlever mot alla odds...! Man känner sig så hjälplös, vill göra allt för vår älskade. Men det finns inget jag kan göra...
Rädsla, ensamhet, hjälplöshet...
Är så otroligt rädd inför imorgon. Är så rädd att vi kommer få åka hem med hemska besked. Vår lilla älskade har varit så lugn idag så det gör ont i mig..! Tror att jag har känt någon spark, men jag vill ha fler... Och starkare! Jag blir så rädd att vår lilla ska må sämre... Jag vägrar åka hem med beskedet om att vårt älskade efterlängtade barn är sjukare.. Och att vården bara tänker titta på och hoppas att den överlever mot alla odds...! Man känner sig så hjälplös, vill göra allt för vår älskade. Men det finns inget jag kan göra...
Rädsla, ensamhet, hjälplöshet...
Söndag i snövädret...
Så idag snöar det igen! Och Crisse jobbar, idag igen.
Men en sak blir annorlunda den här söndagen, min älskade vän Camilla kommer och hälsar på mig :) Skåningen har kommit hem för en vecka :) Och idag ska hon hälsa på mig! <3 och jag hoppas det blir många många besök till innan hon åker hem! :)
Annars har dagen hittills varit jobbig... Tycker lillen sparkat lite klent... Men oron sitter ju där och spökar, alldeles för ofta...
Imorgon blir det ul, och kanske kan jag slappna av, kanske blir det värre... USCH!
Näe nu ska jag fixa klart lunchen innan mitt besök kommer :D
Men en sak blir annorlunda den här söndagen, min älskade vän Camilla kommer och hälsar på mig :) Skåningen har kommit hem för en vecka :) Och idag ska hon hälsa på mig! <3 och jag hoppas det blir många många besök till innan hon åker hem! :)
Annars har dagen hittills varit jobbig... Tycker lillen sparkat lite klent... Men oron sitter ju där och spökar, alldeles för ofta...
Imorgon blir det ul, och kanske kan jag slappna av, kanske blir det värre... USCH!
Näe nu ska jag fixa klart lunchen innan mitt besök kommer :D
lördag 4 december 2010
Lördag
Så var det lördag, och snart har en vecka gått sen vi var i Uppsala. Går och lyssnar hjärtljud varannan dag nu. Så idag var vi till förlossningen och fick göra en CTG, eftersom det inte finns något öppet här i stan som kan kolla hjärtljud på helger. Men allt såg bra ut, den lilla stökade runt ordentligt och tyckte nog att vi var lite besvärliga som var tvungen att böka så med den på en lördag :) Får försöka se det positiva i situationerna.. Ibland önskar jag bara att jag fick slappna av en sekund... För just nu är jag på helspänn dygnet runt. Och det kan vara mindre bra...
Cristofer jobbar hela helgen, som vanligt den här tiden på året (det är ju julbord så då är det en del jobb). Det är väldigt tjatigt att vara ensam bara... Men men, dagarna går ju iaf! Och jag kan inte förstå att vi tagit oss 26 veckor på vägen nu (idag enl. Uppsala, imorgon enl. ul i v.18 och på måndag enl. bm). Förvirrande? Japp... :) Jag vill helst tro på Uppsalas bedömning av det! Då har vi kommit längst! Så vi är inne på helt okänd mark nu...! Jag hoppas så hårt jag kan att vi tar oss minst 12 veckor till! Så de kan göra något. Att de bestämmer att de kan ta ut lillen i v.38 och försöka hjälpa till... För just nu känner man sig så hjälplös...
På måndag ska vi på ultraljud och kolla så att den lilla inte fått vätska i buk, lungor eller runt hjärtat... Så att hjärtat fortfarande orkar kompensera....
Bm som tog emot oss på undersökningen idag funderade om hon inte kände igen oss. Det visade sig att hon nog iaf har varit närvarande när en av våra döttrar föddes, kanske t.o.m. båda.. Jag och Crisse kunde inte riktigt komma på hur det låg till... Men hon var också säker på att hon träffat oss när vi fått någon av våra barn. Det var nämligen hon som nämnde det. Hon frågade även lite om den här graviditeten. Och jag nämnde att barnet har en hjärtmuskelsjukdom och att framtiden är oviss... I hennes ögon såg man något som man själv förträngt, den där blicken av "menar du allvar"/overklighets blicken... Och själv försöker vi nog tränga bort allt som har med det att göra. Ibland kommer känslan över mig, och jag hänger aldrig med. Den här otroligt hemska overklighetskänslan. När man slås av vad som händer.... Men som sagt, bättre att se framåt och försöka se det positiva för en stund... Livet kan väl inte vara så orättvist?
Funderar på att koka lite smörkola och chokladkola ikväll, som jag kan ge till Cristofers syster som fyller år imorgon... Vill även göra en jordgubbs- och chokladmarmelad, men har inte allt som ska vara i den hemma.. Men kanske kan handla det imorgon förmiddag och fortfarande hinna göra den innan vi ska iväg på eftermiddagen...
Och så var det ju det där ständiga problemet med vad man ska äta när man är själv en lördag...
Cristofer jobbar hela helgen, som vanligt den här tiden på året (det är ju julbord så då är det en del jobb). Det är väldigt tjatigt att vara ensam bara... Men men, dagarna går ju iaf! Och jag kan inte förstå att vi tagit oss 26 veckor på vägen nu (idag enl. Uppsala, imorgon enl. ul i v.18 och på måndag enl. bm). Förvirrande? Japp... :) Jag vill helst tro på Uppsalas bedömning av det! Då har vi kommit längst! Så vi är inne på helt okänd mark nu...! Jag hoppas så hårt jag kan att vi tar oss minst 12 veckor till! Så de kan göra något. Att de bestämmer att de kan ta ut lillen i v.38 och försöka hjälpa till... För just nu känner man sig så hjälplös...
På måndag ska vi på ultraljud och kolla så att den lilla inte fått vätska i buk, lungor eller runt hjärtat... Så att hjärtat fortfarande orkar kompensera....
Bm som tog emot oss på undersökningen idag funderade om hon inte kände igen oss. Det visade sig att hon nog iaf har varit närvarande när en av våra döttrar föddes, kanske t.o.m. båda.. Jag och Crisse kunde inte riktigt komma på hur det låg till... Men hon var också säker på att hon träffat oss när vi fått någon av våra barn. Det var nämligen hon som nämnde det. Hon frågade även lite om den här graviditeten. Och jag nämnde att barnet har en hjärtmuskelsjukdom och att framtiden är oviss... I hennes ögon såg man något som man själv förträngt, den där blicken av "menar du allvar"/overklighets blicken... Och själv försöker vi nog tränga bort allt som har med det att göra. Ibland kommer känslan över mig, och jag hänger aldrig med. Den här otroligt hemska overklighetskänslan. När man slås av vad som händer.... Men som sagt, bättre att se framåt och försöka se det positiva för en stund... Livet kan väl inte vara så orättvist?
Funderar på att koka lite smörkola och chokladkola ikväll, som jag kan ge till Cristofers syster som fyller år imorgon... Vill även göra en jordgubbs- och chokladmarmelad, men har inte allt som ska vara i den hemma.. Men kanske kan handla det imorgon förmiddag och fortfarande hinna göra den innan vi ska iväg på eftermiddagen...
Och så var det ju det där ständiga problemet med vad man ska äta när man är själv en lördag...
onsdag 1 december 2010
Inga bra nyheter...
Jag önskar att jag kunde ge er alla bra nyheter, men det kan jag inte... Vi fick inte så bra nyheter som vi hoppats på i måndags.
Men vi fick åka hem, och det kan ju verka bra? Fast jag vet inte om jag är så säker på om det är bra...
Barnet växer fint, ligger fortfarande plus (kan vara så att den har en 2 meter lång pappa att ärva längd från) och det känns bra! Den är så stor, något längre, som de vill att den ska vara. Och det är väl det som är en av de viktiga sakerna. Moderkakan och flödet i navelsträngen är fint. Allt fungerar som det ska. Så fostermedicinarna såg rätt mycket positivt. Men även de såg att hjärtat var stort och inte fungerade som det ska.
Fosterkardiologen gav desto sämre nyheter. Hjärtat är kraftigt förstorat (det är lika stort som ett hjärta hos ett barns om är 32 veckor långt gånget i en kropp som är 25 veckor), hjärtat pumpar inte som det ska (det är väldigt ansträngt), både höger och vänster kammare är utvidgad (förstorad) för att kunna pumpa den mängd blod som kroppen vill ha (det är inga väggar som är förtjockade och kardiologen misstänker att Emelie och Elsies obduktioner kan vara misstolkade i den frågan och att det varit samma fel på dem som på det här barnet), läckaget är betydligt större än sist (ett läckage mellan höger kammare och höger förmak) samt att blodet från höger kammare går "baklänges" in i förmaket och vidare ut tillbaka i navelsträngen. Inte bra...
Så de kan inte göra något för att hjälpa barnet än. Kanske kan de inte göra något förrän det är fullgånget, om det klarar sig ända dit. Men jag måste säga att läkaren lät inte positiv. Han förklarade att läget är allvarligt och att barnet inte mår bra.
Fast han påpekade att barnet fortfarande rör sig fint och bra, och att den växer bra. Och att det är de positiva bitarna av det hela.
Så nu är det lyssna hjärtljud som gäller... Ska till bm imorgon och lyssna. Hoppas det fortfarande tickar där inne än... Jag ska även bestämma mig hur jag vill lägga upp besöken hos bm framöver. Och på måndag ska vi på ul för att kontrollera så att barnet inte fått vätska i buken, lungorna eller runt hjärtat. För har den fått det är det inte alls positivt. För då kan inte hjärtat kompromissa längre. Och då har vi sjunkit längre ner... Då är oddsen väldigt dåliga... Och utgången blir förmodligen inte positiv...
Så välkommen till vår helvetiska verklighet.... Dålig sömn, grubbliga dagar och nätter, bergochdalbana i känslolivet. Vi går från hopp till förtvivlan, fram och tillbaka under en och samma dag....
Och Cristofer jobbar på... Men det är skönt för honom att han orkar med det. Jag skulle inte orka det.... Han är min stjärna just nu som orkar ta sig igenom dagarna på jobbet och även dagarna med mig...
Och lilla älskade sparkade på igår och har gett mig några buttar idag också. Men lugn det är jag inte... Och det är svårt att bli lugn...
Jag är nog kanske lite svart i mitt synsätt på situationen, men just nu klarar jag inte mer än de små stunder av hopp jag ibland får. Jag njuter av varje sekund som jag känner av lilla bus närvaro... Livet är här och nu, och jag ska ta vara på det så gott jag kan...!
Men vi fick åka hem, och det kan ju verka bra? Fast jag vet inte om jag är så säker på om det är bra...
Barnet växer fint, ligger fortfarande plus (kan vara så att den har en 2 meter lång pappa att ärva längd från) och det känns bra! Den är så stor, något längre, som de vill att den ska vara. Och det är väl det som är en av de viktiga sakerna. Moderkakan och flödet i navelsträngen är fint. Allt fungerar som det ska. Så fostermedicinarna såg rätt mycket positivt. Men även de såg att hjärtat var stort och inte fungerade som det ska.
Fosterkardiologen gav desto sämre nyheter. Hjärtat är kraftigt förstorat (det är lika stort som ett hjärta hos ett barns om är 32 veckor långt gånget i en kropp som är 25 veckor), hjärtat pumpar inte som det ska (det är väldigt ansträngt), både höger och vänster kammare är utvidgad (förstorad) för att kunna pumpa den mängd blod som kroppen vill ha (det är inga väggar som är förtjockade och kardiologen misstänker att Emelie och Elsies obduktioner kan vara misstolkade i den frågan och att det varit samma fel på dem som på det här barnet), läckaget är betydligt större än sist (ett läckage mellan höger kammare och höger förmak) samt att blodet från höger kammare går "baklänges" in i förmaket och vidare ut tillbaka i navelsträngen. Inte bra...
Så de kan inte göra något för att hjälpa barnet än. Kanske kan de inte göra något förrän det är fullgånget, om det klarar sig ända dit. Men jag måste säga att läkaren lät inte positiv. Han förklarade att läget är allvarligt och att barnet inte mår bra.
Fast han påpekade att barnet fortfarande rör sig fint och bra, och att den växer bra. Och att det är de positiva bitarna av det hela.
Så nu är det lyssna hjärtljud som gäller... Ska till bm imorgon och lyssna. Hoppas det fortfarande tickar där inne än... Jag ska även bestämma mig hur jag vill lägga upp besöken hos bm framöver. Och på måndag ska vi på ul för att kontrollera så att barnet inte fått vätska i buken, lungorna eller runt hjärtat. För har den fått det är det inte alls positivt. För då kan inte hjärtat kompromissa längre. Och då har vi sjunkit längre ner... Då är oddsen väldigt dåliga... Och utgången blir förmodligen inte positiv...
Så välkommen till vår helvetiska verklighet.... Dålig sömn, grubbliga dagar och nätter, bergochdalbana i känslolivet. Vi går från hopp till förtvivlan, fram och tillbaka under en och samma dag....
Och Cristofer jobbar på... Men det är skönt för honom att han orkar med det. Jag skulle inte orka det.... Han är min stjärna just nu som orkar ta sig igenom dagarna på jobbet och även dagarna med mig...
Och lilla älskade sparkade på igår och har gett mig några buttar idag också. Men lugn det är jag inte... Och det är svårt att bli lugn...
Jag är nog kanske lite svart i mitt synsätt på situationen, men just nu klarar jag inte mer än de små stunder av hopp jag ibland får. Jag njuter av varje sekund som jag känner av lilla bus närvaro... Livet är här och nu, och jag ska ta vara på det så gott jag kan...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)