Jag är orolig ända in i själen, rastlös... Och det går inte att skaka ifrån sig känslan...!
Jag känner att jag inte klarar att vara ensam. På förmiddagen gjorde jag allt för att slippa vara ensam, höll Cristofer hemma så länge jag kunde... Det resulterade i att han inte åkte till jobbet förrän vid 12. Sen kom Camilla och höll mig sällskap fram till 16.. Och nu är jag ensam igen. Ensam med tankar och oros känsla... Cristofer är klar tidigast 21 ikväll, tack vare mina försök att få honom att inte åka hemifrån... Och det samvetet lyckas gnaga på mig, så vips har jag fått dåligt samvete....Och jag önskar att jag inte behövde sitta här så ensam länge till...
Jag kan inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det, varför vi måste gå igenom det här? Varför vi måste utsättas för de här prövningarna... Hur ska vi kunna orka oss igenom det här? Det tär på både mig och Cristofer, osäkerheten och rädslan... Framtids oron...
Idag tänker jag lite extra på Annica som för ett år sedan började gå längs en otrolig hemsk väg, en upplevelse som sedan ledde till förlusten av hennes tvillingdöttrar Alva och Tyra. Varma kramar och många tankar till er idag vännen!
Tack fina kära du..Du minskar smärtan genom att visa att du finns,att veta att du tyvärr förstår betyder enormt mycket..
SvaraRaderaJag lider med dig också och önskar jag bodde närmare så hade jag kunnat hålla dig sällskap,IRL..
Det ni går igenom är inget man kan förstå,aldrig någonsin..Och det kommer aldrig finnas en mening med det som händer er..Det är bara grymt..
Jag vet inte vad det hjälper och jag kan inte lova att det blir så men jag tror att ni kommer orka er igenom det här,fast det kommer inte vara lätt..
Säg till om det finns något jag kan göra för dig..
Många kramar och tack för att du finns..
Tack vännen för dina fina ord!
SvaraRaderaSkönt att jag kan "göra något" för dig, även om vår gemensamma erfarenhet inte är den man önskar att man ska dela med någon (ingen borde få ha den här erfarenheten!). Jag gör så gott jag kan, och lämnar kommentarer så fort jag hinner (orkar just nu). Men du ska veta att jag läser och känner med dig. Och det du skrev om att gå i ide, jag har också haft de tankarna. Tyvärr har Cristofer haft väldigt bra argument varför det inte skulle gå och varför jag skulle lessna på att vara i ide... Så vet inte riktigt om ide idén är så bra i verkligheten som i teorin, även fast jag hoppas det :)
Tack vad gulligt av dig. Ja inte hade det varit fel med sällskap, och jag tror att sällskap av någon som verkligen förstår är det jag kanske behöver mest just nu... För att känna mig "normal".
Jag som vill hitta mening med allt som händer har förtvivlat försökt se någon mening i det här. Men kanske kan man inte alltid se och förstå meningen med det som händer. Kanske kommer jag se meningen långt senare i livet? Kanske är livet bara grymt?
Näe jag har märkt av att det inte är lätt, det är inte lätt som gravid att veta att man inte kan göra något för den lilla älskade där inne utan att man måste vänta, och vänta. Och det är inte lätt att förstå sin partners känsla, när man själv är full med känslor. Och förhållandet blir fyllt av oro och allt som händer kring graviditeten, och kanske inte alltid på ett så positivt sätt... Men klart vi kommer klara oss igenom det här. Man är starkast tillsammans, och kärleken övervinner verkligen allt!
Det känns så bra bara att du finns där med dina kommentarer, och att du faktiskt bryr dig om mig. Känns hemskt att säga, men skönt att mitt öde kan beröra någon som jag aldrig träffat. Tack för det vännen!
Massor med kramar och tack detsamma
Jag har läst och följt din blogg och er hemska historia ett tag nu och jag hoppas såklart på allt det bästa för er och ert ofödda barn. Ser nu att du snart är i v. 27 så jag bara funderar på varför det inte är ett alternativ att "plocka ut" barnet (usch det lät kanske inte så bra, men du kanske förstår vad jag menar) snart för det känns som om det är så mycket lättare att hjälpa barnet när det är utanför kroppen.
SvaraRaderaHoppas verkligen att ni får en ängel som stannar på jorden denna gång!
Kram
Såg att du hade en tung dag och förstod-Jag vet att du tänkte på oss,det var inte du jag tänkte på när jag sa att jag var besviken..Dom jag var besvikna på var familjemedlemmar och vänner i byn som inte hörde av sig..Men det är väl kanske tyvärr sånt man får räkna med..
SvaraRaderaMina tankar är med er hela tiden..
Många kramar