Måste vara min mamma just nu. Hon hoppar ett möte ikväll och kommer hem till mig för att jag ska slippa vara själv. Hon kommer och ska äta med mig och sen ska vi sätta pepparkaksdeg. Fast jag försökte att säga att hon inte behövde komma hem till mig bara för att jag är själv och inte orkar det just nu så sade hon helt enkelt "du är mycket viktigare för mig än ett möte". Egentligen en självklar sak att säga till någon man älskar, men just nu var det nog de orden som gjorde att allt svämmade över. Att känna att jag inte behöver sitta själv i allt det här.
Eftermiddagen har varit översvämmad av tårar och gårdagens förbannad-känsla är borta. Nu är det bara tomt och ledset här. Ensamheten har nog lockat fram en del även om jag försökt att inte tänka på det när jag är själv. Just för att jag blir så otröstlig och kan verkligen inte få mig själv att sluta gråta. Men kanske behöver jag det nu. Gråta och gråta. Och bara låta allt rinna... Låta mig vara ledsen. Och när läkaren nämnde att jag kanske kommer vara i en förlossning snart så bröt allt ihop för mig också. Jag skulle ju inte vara där nu, jag skulle inte behöva tänka det här en gång till... Jag borde inte behöva veta vad som väntar mig, istället skulle jag vara nyfiket spänd inför hur det skulle kännas att få ett levande barn... Men som kommer det nog inte bli. Inte den här gången....
Tänkte jag skulle försöka plocka lite hemma innan mamma kommer, hon behöver inte se hur lite jag egentligen orkar göra.... Får se vad jag orkar ta tag i innan hon kommer...
Bra mammor (och pappor, syskon, vänner och andra släktingar) är guld värt!
SvaraRadera