Overklighetskänsla har blivit en del av vardagen....
Man kan ju tycka att efter 2 förluster ska man veta hur den 3:e "kommer" att kännas... Det går inte att förstå eller sätta sig in i. Jag trodde jag visste hur jag skulle hantera situationen, jag har ingen aning om mig själv ibland! Jag är förbannad och frustrerad, vägrar gråta och gråter i nästa sekund floder. Man har verkligen inte någon aning om hur man hantera krissituationer när man väl är i dem. Man tror man vet hur man kommer göra... Men det blir inte lättare. Det blir inte lättare att hantera en förlust när man varit med om en liknande förut. Varje förlust är egen. Varje sorg är egen.
Men ibland är det bra att jag har erfarenhet. Att jag vet att det går att leva vidare, det kommer en dag när jag orkar leva vidare. Den dagen är absolut inte idag, den kommer inte vara det här året. Den kommer nog inte finnas där de närmaste månaderna. MEN så småningom kommer jag att återvända till livet, även om jag just nu bara vill ta en paus från det.
Sorgen är ohanterbar, förlusten och smärtan omänsklig. Men kärlek och omtanke hjälper en igenom även de värsta prövningarna.
Jag är idag förbannad på livet. Att livet ens vågar göra så här! Det räcker med att förlora barn en gång i sitt liv! Man behöver inte vara med om det två gånger. Och att behöva genomlida det här helvetet med väntan och smärta innan man vet när/hur/varför/om mitt barn inte kommer finnas kvar längre. Jag hatar det här ödet, hatar vägen vi måste gå på, önskar så att det fanns en avfart. "Highway to hell"?
Jag behöver inte fler änglar i himlen som vakar över mig...!
Att aldrig veta om den lilla sparken och "guppande-magen-stunden" kommer vara den sista, det är förjävligt! Cristofer sade igår när jag sade att den sparkade så det kändes att han ville känna, så han kröp nära mig i soffan och satte handen där jag sade att den sparkade. Han väntade länge på en spark, och så fick han en som han kände. Sen blev vår lilla lugn. Det nämnde jag för honom, att den lilla inte sparkade så jag kände så han fick ta bort handen. Då sade han något som gjorde ont i mitt hjärta "Jag vill hålla kvar handen, jag vet aldrig när det är sista sparken jag får. Jag vill inte missa någon. Vill passa på att njuta så länge vi får ha den kvar". Hatar att min älskade lider. Både min älskade i magen och min älskade Cristofer. Det gör ont. Det skär i hjärtat. Jag vill skänka honom glädjen, inte sorgen. Jag vill ge honom allt jag kan, göra allt för att han ska vara lycklig... Inte få honom att gråta över döda och sjuka barn.
Cristofer har i alla fall åkt och jobbat idag. Igår var han hemma med mig. Han skyllde på att varorna kom så sent, men ska jag vara ärlig tror jag inte att han orkade åka iväg. Och jag tror inte att han egentligen orkar åka idag heller.
Diskmaskinen går, så kan plocka ur den sen så har jag något att göra. Funderar på att damma lite i vardagsrummet också och lägga på någon julduk. Ska försöka sätta mig och knåpa ihop en "kan göra"-lista.
Försökte leta lite julmusik att lyssna på, men var viss annan musik som lockade mer... Just nu "Theme from Love Story" (har ni inte sett den filmen, gör det!). "Jag vill alltid älska" står nog på tur sen..
Mina älskade änglar... Mina fina barn... Så älskade och saknade... Smärtan blir inte mindre, bara lättare att leva med...
Hej!
SvaraRaderaJag har följt din blogg ett tag nu. Hur kan livet vara så grymt som det är för er??
Själv har jag två fina friska flickor som äe 3 och 5 år.
Varma kramar från en två barns mor i Sundsvall
Att en förlust skulle göra det lättare att hantera flera, det funkar bara i teorin tror jag. Lite lättare är det kanske för att man vet vad som händer efteråt, hur sjukvården och byråkratin funkar. Men det var ju inte mycket till hjälp för oss ändå, pojkarnas död gjorde ju lika jävla ont som Alices. Det får göra ont, det ska väl till och med göra ont, som nån sorts bevis på att vi älskar. Och det GÅR ju inte att släppa taget innan hoppet är helt ute heller, man klänger ju sig förtvivlat fast vid det ända tills det verkligen inte går längre. Vi fortsätter hoppas tillsammans med er, vi som inte kan hjälpa på annat sätt. Nu babblar jag på igen, men jag hoppas att jag inte skriver nåt dumt och att du vet att det är för att jag bryr mig. Massa kramar och korsade tår och fingrar härifrån Uppsala!
SvaraRaderaJa herregud, livet är inte rättvist någonstans.
SvaraRaderaJag kan aldrig förstå din smärta och hur ni orkar kämpa vidare och försöka gång på gång. Du är fantastisk!
Jag fick idag reda på att våran lille dött i magen i vecka 15, bara det gjorde mig helt förstörd. Har haft 3 tidigare missfall innan så det här vara lite av den djupaste gropen.
Följer din blogg, fina du, hoppas allt slutar så väl som det kan. Kram
Känner att jag vill skriva något,helst skulle jag vilja åka många mil och krama dig men eftersom det inte går så vill jag bara att du ska veta att du hela tiden är med i mina tankar och att det är bara du hör av dig om jag på något sätt kan hjälpa till,ring om du bara behöver prata,skriva om det är lättare..Många många kramar
SvaraRaderaLina: Ja det enda som är lättare med fler förluster är nog att man vet sina rättigheter och hur allt fungerar. Man orkar kanske ta några till beslut och kanske fungerar man "lite" bättre i "vardagen". Ja det gjorde lika ont, om faktiskt inte ondare, att förlora barn Elsie än Emelie. Jag tror att det var för att vi åter upplevde smärtan som vi upplevt med Emelie och dessutom upplevde en "ny" smärta med Elsie. Två i en på något sätt.
SvaraRaderaJag tycker du babblade på med bra ord :) Och bra att känna att man inte är ensam om att babbla :) Du har inte skrivit något dumt och jag är så glad för din omtanke! Tack!
Ss: Nej jag tror inte längre på rättvisa i livet. Jag kan bara inte förstå hur det vi är med om nu ska vara rättvist. Tack. Ibland har man inget val utan måste kämpa vidare. Jag tror på hoppet och då kan man inte ge upp.
Jag beklagar det som hänt er. Det är inte lätt med de hemska nyheterna. Jag hoppas det kommer gå bättre för er en dag! Så ni slipper fler gropar. Tack än en gång.
Annica: Tack vännen! Bara att du lämnar ett avtryck är skönt, att de finns de som jag fått bra kontakt med som fortfarande orkar finnas kvar när vi är mitt i det här. Det är obeskrivligt skönt! Egentligen finns det nog inget som någon kan göra för att hjälpa. Men att prata är alltid skönt. Och särskilt när jag är själv med mina tankar hela dagarna. Jag är däremot väldigt dålig på att ringa när jag behöver prata, stänger mest in mig i mig själv. Men ringer någon när jag sitter där instängd välkomnar jag det. (man fungerar lite konstigt ibland!). Det är som att man vill prata med någon men inte tror att någon egentligen vill lyssna...
Tack än en gång!
Kramar till er!