Imorgon ska Cristofer äntligen vara ledig. Sen i onsdags har jag träffat honom 4-5 timmar kanske? Sagt godmorgon, ätit snabb frukost tillsammans, sen har han åkt. Han har kommit hem, sagt godnatt, han har gått i duschen, jag har somnat. Jopp, trevligt värre har det (inte) varit.
Och less på det är jag. Det är ju nu vi behöver varandra, och då är han inte här, och jag kan inte vara där för honom. Det är åt helvete med det! Så det så!
Finns inte en del av det som är bra för oss just nu. Jag har inget emot att han jobbar, men jag behöver honom. Han är själv rädd för att han inte ska vara här när sista sparkarna är. Rädd att han ska missa de sista rörelserna som han kan känna. Och jag är rädd för att han ska missa det...

Varför ska det vara svårt för utomstående att förstå vad vi är i för sits nu? Har barnet varit fött har alla förstått. För då har vi suttit och vakat över vår lilla, då har vi suttit där vid en säng på ett sjukhus och väntat på det hemska... Nu kan man tydligen inte förstå det på samma sätt... Det verkar inte som att alla kan det. Egentligen är det vad vi gör. Fast vi sitter hemma, eller jag sitter hemma, och väntar på det hemska. Väntar på att vårt barn inte ska orka leva längre. Om barnet varit fött och varit på sjukhus hade alla funderat varför Cristofer inte fanns där med oss, men nu är det helt plötsligt "naturligt" att han inte är här? Jag förstår inte det..

Förlåt, men nu var det hemska ord och hemska känslor som började komma ur mig.. Bäst jag slutar innan jag skriver saker jag ångrar eller som någon tar på fel sätt..

Känslorna svämmar över idag... Blä!