Hittade dessa rader hos Monica och jag var bara tvungen att kopiera...!
"Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va"
tisdag 20 december 2011
De overkliga veckorna...
Först vill jag bara skriva att operationen gick bra! Så klart... Den brukar göra det, hade läkarna berättat för mig, men oroliga jag (som opererades senast när jag var 3) var ändå ett nervvrak. Nu har jag blivit av med metallclipsen som satts över såren, och de har läkt fint. 4 ärr blir det... Fina trodde distriktssköterskan, jag hoppas på det. Men jag har fortfarande ont efter operationen (inte såren utanpå magen), inuti är jag fortfarande öm. Men FÖRSÖKER ta det lugnt. Lättare sagt än gjort. Och man känner sig som en 2 åring, för man kan inte göra något själv... Men det blir bättre och bättre....
Jag kan inte ta in att det är december. Även fast det snöar ute, vi har adventsstakar och stjärnor i fönstren, alla fyra adventsljus är tända, Cristofer har nästan slutat på julbordet för i år (sista dagen idag). Ändå vill jag inte ta in att det på lördag är julafton. För om det är den 24 december på lördag, då är det snart 1 år sedan William dog och föddes. Jag undrar om det är därför mitt huvud just nu har lagt av? Jag har nästan blivit lika apatisk som jag var för ett år sedan, utan att jag medvetet ältat vad det är för månad och hur lång tid det är kvar tills det är ett år sedan William föddes. Senaste 14 dagarna har jag varit så uppslukad av min operation så jag har knappt hunnit tänka på det.
För ett år sedan var varje ögonblick ett under. Varje timme vi fick med William var otrolig, för vi borde inte ha fått en enda till. För ett år sedan borde han redan ha varit död, enligt läkarna. Men han levde. Vår lilla kämpe, lilla bus, han levde. Känns overkligt att jag för ett år sedan hade en sparkande och bökande liten bebis i min mage. Det känns som att det aldrig hänt. Känns som att vi aldrig kommer få uppleva det igen. Känns som en dröm, en overklighet....
Jag borde plugga, har massor att ta igen nu när jag varit hemma efter operationen och inte klarat av att plugga. Men jag kan inte koncentrera mig. Det går inte...!! Verkligheten har börjat slagit mig. Ännu en jul utan bebis. den tredje julen efter att det ofattbara blev en del av vårt liv. Tredje julen utan Emelie, andra utan Elsie, och första utan William. Jag minns alla "deras" jular, när de låg i min mage. Så olika de var. Med Emelie var allt bara underbart konstigt, vi skulle ha en bebis hos oss julen efter. Med Elsie var det nervöst men samtidigt underbart, för nu skulle vi ju ha en bebis året efter (för det som hände Emelie skulle väl inte hända igen!?). Med William var julen i ett dunkel, svart, suddig, outhärdlig. Jag var stor och klumpig, hade en underbar liten bus som sparkade och levde om (han som de sade borde vara död), kunde knappt sätta på mig mina egna strumpor... Det var underbart att han levde och rörde sig, men samtidigt den hemska känslan av att det när som helst var slut. Alla besök för att lyssna på hans lilla hjärta. Det pickade på, han kämpade. Sparkade. Han levde, han ville leva... Känslan av att inte veta om han skulle finnas kvar dagen efter.
Samtidigt hade jag en farmor som var väldigt sjuk, i cancer. Hoppet fanns fortfarande att hon skulle klara sig, att det skulle gå att operera. Men hoppet dog, strax efter William. När de meddelade att det var för sent. Cancern hade spridit sig.
I år blir en annorlunda jul. I år blir en jul utan någon bebis i magen. Det blir en jul utan oro för att ett barn ska dö. Det blir en jul där vi säger att "nej vi kommer inte ha en bebis hos oss nästa jul heller. Men någon jul, då ska vi ha en vi också". Det blir en jul utan min fina farmor. En jul olik många andra.
Men jag hoppas ändå att det blir en bra jul.
En lugn jul.
Nästa år blir vårt år, nästa år ska inga av våra barn dö. Nästa år ska vara ett år utan alltför mycket tänk på barn. Nästa år ska koncentreras på det som är viktigast i vårt liv. På de människor som betyder mest för oss. Nästa år ska vi lägga all energi på varandra. Nästa år ska vi ta steg mot framtiden. Nästa år ska bli ett lugnt år. Ett glatt år. Ett år där vi ska tänka framåt och bara njuta av vardagens lunk.
Nästa år kommer första resultatet från forskningen. i februari om jag minns rätt. Och jag hoppas de kan ge oss ett bra besked.
Jag hoppas att eran jul kommer bli bra! Om jag nu inte tar mig tid (och kommer på!) att jag ska sätta mig här något mer innan jul...!
Och imorgon, då kommer världens bästa upp till oss...! Min fina Camilla kommer hem under jul innan hon drar ut på ett halvårs äventyr i Asien! Och som jag längtar efter henne!
Jag kan inte ta in att det är december. Även fast det snöar ute, vi har adventsstakar och stjärnor i fönstren, alla fyra adventsljus är tända, Cristofer har nästan slutat på julbordet för i år (sista dagen idag). Ändå vill jag inte ta in att det på lördag är julafton. För om det är den 24 december på lördag, då är det snart 1 år sedan William dog och föddes. Jag undrar om det är därför mitt huvud just nu har lagt av? Jag har nästan blivit lika apatisk som jag var för ett år sedan, utan att jag medvetet ältat vad det är för månad och hur lång tid det är kvar tills det är ett år sedan William föddes. Senaste 14 dagarna har jag varit så uppslukad av min operation så jag har knappt hunnit tänka på det.
För ett år sedan var varje ögonblick ett under. Varje timme vi fick med William var otrolig, för vi borde inte ha fått en enda till. För ett år sedan borde han redan ha varit död, enligt läkarna. Men han levde. Vår lilla kämpe, lilla bus, han levde. Känns overkligt att jag för ett år sedan hade en sparkande och bökande liten bebis i min mage. Det känns som att det aldrig hänt. Känns som att vi aldrig kommer få uppleva det igen. Känns som en dröm, en overklighet....
Jag borde plugga, har massor att ta igen nu när jag varit hemma efter operationen och inte klarat av att plugga. Men jag kan inte koncentrera mig. Det går inte...!! Verkligheten har börjat slagit mig. Ännu en jul utan bebis. den tredje julen efter att det ofattbara blev en del av vårt liv. Tredje julen utan Emelie, andra utan Elsie, och första utan William. Jag minns alla "deras" jular, när de låg i min mage. Så olika de var. Med Emelie var allt bara underbart konstigt, vi skulle ha en bebis hos oss julen efter. Med Elsie var det nervöst men samtidigt underbart, för nu skulle vi ju ha en bebis året efter (för det som hände Emelie skulle väl inte hända igen!?). Med William var julen i ett dunkel, svart, suddig, outhärdlig. Jag var stor och klumpig, hade en underbar liten bus som sparkade och levde om (han som de sade borde vara död), kunde knappt sätta på mig mina egna strumpor... Det var underbart att han levde och rörde sig, men samtidigt den hemska känslan av att det när som helst var slut. Alla besök för att lyssna på hans lilla hjärta. Det pickade på, han kämpade. Sparkade. Han levde, han ville leva... Känslan av att inte veta om han skulle finnas kvar dagen efter.
Samtidigt hade jag en farmor som var väldigt sjuk, i cancer. Hoppet fanns fortfarande att hon skulle klara sig, att det skulle gå att operera. Men hoppet dog, strax efter William. När de meddelade att det var för sent. Cancern hade spridit sig.
I år blir en annorlunda jul. I år blir en jul utan någon bebis i magen. Det blir en jul utan oro för att ett barn ska dö. Det blir en jul där vi säger att "nej vi kommer inte ha en bebis hos oss nästa jul heller. Men någon jul, då ska vi ha en vi också". Det blir en jul utan min fina farmor. En jul olik många andra.
Men jag hoppas ändå att det blir en bra jul.
En lugn jul.
Nästa år blir vårt år, nästa år ska inga av våra barn dö. Nästa år ska vara ett år utan alltför mycket tänk på barn. Nästa år ska koncentreras på det som är viktigast i vårt liv. På de människor som betyder mest för oss. Nästa år ska vi lägga all energi på varandra. Nästa år ska vi ta steg mot framtiden. Nästa år ska bli ett lugnt år. Ett glatt år. Ett år där vi ska tänka framåt och bara njuta av vardagens lunk.
Nästa år kommer första resultatet från forskningen. i februari om jag minns rätt. Och jag hoppas de kan ge oss ett bra besked.
Jag hoppas att eran jul kommer bli bra! Om jag nu inte tar mig tid (och kommer på!) att jag ska sätta mig här något mer innan jul...!
Och imorgon, då kommer världens bästa upp till oss...! Min fina Camilla kommer hem under jul innan hon drar ut på ett halvårs äventyr i Asien! Och som jag längtar efter henne!
onsdag 7 december 2011
Sammanbrott inför morgondagens operation!!!!
Kris jättestor äger just rum inom mig....!!! Nästan så jag önskar att jag inte kan bli opererad imorgon. För det känns precis som att jag inte kommer våga... Jag har fött tre döda barn, men vågar inte genomgå en rutin operation... Löjlig känner jag mig... Ja....!!
Jag känner mig som en treåring, som vill ha någon med sig. Och inte bli lämnad. Varför har jag ännu inte listat ut. Tror det har med känslan av ensamhet och övergivenhet att göra. Rädslan för att jag aldrig mer kommer se Cristofer efter att han lämnar min sida på sjukhuset imorgon. Som att jag kommer vakna och han inte längre finns hos mig, med mig... I mitt liv. Jag vet inte.
Men paniken är enorm!!
Nästan så jag har lust att gå med gallsten hela livet ut, bara för att jag vet hur det känns. Men tanken på att de ska ta bort ett av mina organ (de ska ta bort hela gallan) och hur det kommer kännas sen, det går inte att förstå. Eller ens föreställa sig.
Vill skrika rakt ut och backa ur... HJÄLP!
Just nu känns det övermäktigt. Sjukhus, operation, okänt. Jag klarar inte att tappa kontrollen. Och dessutom vet jag inte ens hur operationen går till (nej för någon läkare som berättat för mig vad det är de ska göra har jag ju INTE fått träffa!). Och det känns olustigt.
Men i övrigt är livet toppen!
Fredag-lördag var jag med min mamma hos mormor och morfar. Som jag saknat min mormor! Och saknar nu när jag är hemma igen. Min goa mormor...
När jag kom hem på lördagen hade min underbara Cristofer köpt en stor bukett blommor, med min favoritblomma i, och så hade han satt upp små post-it lappar här och där på nedervåningen med små kärleksförklaringar. Så fint så jag smälte! Och sakerna han skrev... Påminde mig om varför vi fortfarande kämpar tillsammans. Varför vi inte ger upp. Varför vi klarat av och klarar av dagarna.Och det var underbart! Och han känner mig verkligen utan och innan. Och det är underbart!
Så håll tummarna för att jag får någon timmes sömn inatt. Och att operationen går bra...!
Jag känner mig som en treåring, som vill ha någon med sig. Och inte bli lämnad. Varför har jag ännu inte listat ut. Tror det har med känslan av ensamhet och övergivenhet att göra. Rädslan för att jag aldrig mer kommer se Cristofer efter att han lämnar min sida på sjukhuset imorgon. Som att jag kommer vakna och han inte längre finns hos mig, med mig... I mitt liv. Jag vet inte.
Men paniken är enorm!!
Nästan så jag har lust att gå med gallsten hela livet ut, bara för att jag vet hur det känns. Men tanken på att de ska ta bort ett av mina organ (de ska ta bort hela gallan) och hur det kommer kännas sen, det går inte att förstå. Eller ens föreställa sig.
Vill skrika rakt ut och backa ur... HJÄLP!
Just nu känns det övermäktigt. Sjukhus, operation, okänt. Jag klarar inte att tappa kontrollen. Och dessutom vet jag inte ens hur operationen går till (nej för någon läkare som berättat för mig vad det är de ska göra har jag ju INTE fått träffa!). Och det känns olustigt.
Men i övrigt är livet toppen!
Fredag-lördag var jag med min mamma hos mormor och morfar. Som jag saknat min mormor! Och saknar nu när jag är hemma igen. Min goa mormor...
När jag kom hem på lördagen hade min underbara Cristofer köpt en stor bukett blommor, med min favoritblomma i, och så hade han satt upp små post-it lappar här och där på nedervåningen med små kärleksförklaringar. Så fint så jag smälte! Och sakerna han skrev... Påminde mig om varför vi fortfarande kämpar tillsammans. Varför vi inte ger upp. Varför vi klarat av och klarar av dagarna.Och det var underbart! Och han känner mig verkligen utan och innan. Och det är underbart!
Så håll tummarna för att jag får någon timmes sömn inatt. Och att operationen går bra...!
tisdag 29 november 2011
frustrerad, stressad, panik...
Skulle behöva en lång promenad i skogen, skrika, hoppa, slå sönder en pinne... Varför är det då mörkt ute?!?!
Alva och Tyra har äntligen fått en lillasyster!
Och jag är SÅ glad för Annica och hennes Mats skull! Som de längtat och kämpat! Stor grattis!!!
Har varit riktigt orolig för att något skulle gå snett (är jag vid alla graviditeter, men särskilt för de som redan förlorat och de som kämpat så länge!), och det är så skönt att se att det gick bra och att det blev en jätte fin lillasyster till tvillingarna Alva och Tyra!!
Har varit riktigt orolig för att något skulle gå snett (är jag vid alla graviditeter, men särskilt för de som redan förlorat och de som kämpat så länge!), och det är så skönt att se att det gick bra och att det blev en jätte fin lillasyster till tvillingarna Alva och Tyra!!
Saknar
otroligt mycket idag... Jag kan inte koncentrera mig på något. Egentligen har det varit på gång ett tag. Men idag rinner det nog snart över. Jag saknar det vi inte fått, sörjer det jag inte vet om jag någonsin kommer få... Saknar mina fina vänner. Och ibland slår bara ensamhetskänslan till.
Jag är rätt duktig på att sätta mig i den situationen, så jag blir ensam. Fast jag gör det utan att tänka på att det är så jag gör. Negativa tankar finns det för många av just nu. Och när de kommer så kan jag inte tänka mig någon som skulle vilja prata med mig, umgås med mig... Och jag känner mig ensam och värdelös.
Yes life is great....
Nej just nu är det inte det. Och kanske får jag känna så. Tankarna kommer för att vi nu är inne i en månad där vi för ett år sedan hade en väldigt aktiv liten bus i magen. En levande William, även om han var sjuk så levde han. Vår fina... Och jag känner just nu att livet blir aldrig som jag tänkt mig. Och ibland vill jag bara sluta försöka planera framtiden. För vem vet om den ens kommer...
Negativ är jag.
Och saknar otroligt gör jag...
Och inte hjälper det att det är en intensiv jobbperiod för Cristofer just nu. Och det hjälper inte att jag ska opereras nästa vecka (ska operera bort gallan), för jag är skiträdd för sjukhus. Jag klarar inte av dem längre. Inte efter Williams död. Jag tror jag helt tappade förtroendet för sjukvården då. När de bara stod på sidan om och tittade på, så var i alla fall min uppfattning just nu. Även om jag vet att det inte var så det var menat. Och efter att min farmor dog så klarar jag inte sjukhusmiljöer alls. Dessutom är jag så rädd för att sövas.
Så nej, det är inte en bra period just nu... Men det kommer snart bättre dagar. Även om de känns långt borta ibland. Och jag er om ursäkt för att min blogg just nu är så neråt och deprimerande läsning. Men de bra dagarna försöker jag att hålla mig borta från bloggandet, just för att dagarna är bra...
Jag är rätt duktig på att sätta mig i den situationen, så jag blir ensam. Fast jag gör det utan att tänka på att det är så jag gör. Negativa tankar finns det för många av just nu. Och när de kommer så kan jag inte tänka mig någon som skulle vilja prata med mig, umgås med mig... Och jag känner mig ensam och värdelös.
Yes life is great....
Nej just nu är det inte det. Och kanske får jag känna så. Tankarna kommer för att vi nu är inne i en månad där vi för ett år sedan hade en väldigt aktiv liten bus i magen. En levande William, även om han var sjuk så levde han. Vår fina... Och jag känner just nu att livet blir aldrig som jag tänkt mig. Och ibland vill jag bara sluta försöka planera framtiden. För vem vet om den ens kommer...
Negativ är jag.
Och saknar otroligt gör jag...
Och inte hjälper det att det är en intensiv jobbperiod för Cristofer just nu. Och det hjälper inte att jag ska opereras nästa vecka (ska operera bort gallan), för jag är skiträdd för sjukhus. Jag klarar inte av dem längre. Inte efter Williams död. Jag tror jag helt tappade förtroendet för sjukvården då. När de bara stod på sidan om och tittade på, så var i alla fall min uppfattning just nu. Även om jag vet att det inte var så det var menat. Och efter att min farmor dog så klarar jag inte sjukhusmiljöer alls. Dessutom är jag så rädd för att sövas.
Så nej, det är inte en bra period just nu... Men det kommer snart bättre dagar. Även om de känns långt borta ibland. Och jag er om ursäkt för att min blogg just nu är så neråt och deprimerande läsning. Men de bra dagarna försöker jag att hålla mig borta från bloggandet, just för att dagarna är bra...
måndag 21 november 2011
Varför dyker de här känslorna upp nu?
Idag är världen upp och ner. Och jag kan inte förstå varför. Sitter och försöker lugna ner mig och analysera. Vad har gjort att de här krokodiltårarna och skaksnyftningarna börjat just idag.
Det enda jag kan komma på är att vi igår började kolla över adventsljusstakar och prata mer om jul. Min mamma frågade mig hur vi skulle göra med julafton i år. Vi har varje år sedan jag var 5 år firat jul med min farmor och farfar (eftersom jag och min bror är de yngsta barnbarnen). När min farfar gick bort 2001 fortsatte farmor att fira jul med oss. Sen jag träffade Cristofer och flyttade hemifrån har vi firat jul först med lunch hos mina föräldrar (med min bror och farmor också då) och sen gått till Cristofers syster (som har "små" barn och dit det kommer tomte). Kikat på Kalle, hälsat på tomten, kikat på när barnen blivit glada för alla presenter, och sen har vi vandrat tillbaka till mina föräldrar för att fortsätta att fira där (i lugn och ro).
Men i år kan det inte bli så.
Vi har diskuterat att julen kommer förändras. Jag och Cristofer diskuterade det redan hösten 2008. Att julen 2009 skulle vi ha en liten bäs med oss på julafton. Och kanske skulle vi vilja fira julen hemma då, eller så kanske vi ville det året efter, när den lilla var lite större.
Det blev inte så. Istället föddes vår fina flicka död. Och världen rasade. Ingen jul med bäs 2009.
Vi har diskuterat det igen när vi var gravida hösten 2009. Att julen 2010 skulle vi ha en liten med oss! Så var det ju bara. Och för att det skulle vara lugnast kanske vi skulle fira jul hos oss. Kanske.
Men så blev det ju inte. Istället föddes Elsie, död. Och världen rasade igen. Ännu en jul utan liten.
Förra året diskuterade vi det igen, hoppades och önskade. Att i år (2011) skulle vi få ha en liten hos oss! Vi pratade om hur det skulle bli, för vi ville ju. När julen kom 2010 visste vi att vi inte skulle få ha en liten hos oss den här julen. Även om vi vägrade sluta hoppas och kämpa.
Vi var kanske beredda på en jul utan William, trodde vi.
Men jag var nog inte beredd på en jul utan min farmor.
I år blir ingenting som förut. Inga förhoppningar om att vi kommer ha en liten nästa år. Ingen bebis på jul 2012. I år finns det ingenting som gör att vi vet vilken jul, om någon jul, vi kommer kunna ha en liten hos oss.
Och i år smärtar det.
Det gör ont att inse att jag inte får ge någon av mina barn en julklapp. Att jag inte får säga god jul till dem. Att jag inser att jag inte får se dem igen, någonsin. Att de inte finns längre. Att de aldrig kommer finnas igen. Och att jag måste fortsätta leva. Idag gör det ont.
Det gör ont att ingenting med julen kommer vara som vanligt. Ingen farmor, ingen gravid jag, ingen liten hos oss.
Och jag vet just nu inte hur jag ska laga mig. Få mig att hålla samman. Kanske måste dammen få brista ibland. Kanske måste det få göra ont. Även om jag inte vill.
Men jag saknar.
Jag saknar min goa farfar som lämnade oss så tidigt. Jag saknar Emelie, som var en längtan som fick ett hastigt slut. Jag saknar Elsie, som kom med hoppet och försvann så snabbt. Jag saknar William, som kämpade när vi ville ge upp. Som gav oss styrkan att hålla oss ovanför ytan hela förra hösten. Jag saknar farmor, som var så egen. Som alltid brydde sig, fast hon försökte att inte visa det. Hon som alltid var med oss på alla högtider och helgerna där emellan. Henne som man alltid kunde åka till.
Idag saknar jag. Och jag tänker inte sluta- för idag tänker jag låta mig sakna. För att mista någon gör ont. I alla fall om du älskar denne.
Varför ska det göra ont att inse att tiden går?
Det enda jag kan komma på är att vi igår började kolla över adventsljusstakar och prata mer om jul. Min mamma frågade mig hur vi skulle göra med julafton i år. Vi har varje år sedan jag var 5 år firat jul med min farmor och farfar (eftersom jag och min bror är de yngsta barnbarnen). När min farfar gick bort 2001 fortsatte farmor att fira jul med oss. Sen jag träffade Cristofer och flyttade hemifrån har vi firat jul först med lunch hos mina föräldrar (med min bror och farmor också då) och sen gått till Cristofers syster (som har "små" barn och dit det kommer tomte). Kikat på Kalle, hälsat på tomten, kikat på när barnen blivit glada för alla presenter, och sen har vi vandrat tillbaka till mina föräldrar för att fortsätta att fira där (i lugn och ro).
Men i år kan det inte bli så.
Vi har diskuterat att julen kommer förändras. Jag och Cristofer diskuterade det redan hösten 2008. Att julen 2009 skulle vi ha en liten bäs med oss på julafton. Och kanske skulle vi vilja fira julen hemma då, eller så kanske vi ville det året efter, när den lilla var lite större.
Det blev inte så. Istället föddes vår fina flicka död. Och världen rasade. Ingen jul med bäs 2009.
Vi har diskuterat det igen när vi var gravida hösten 2009. Att julen 2010 skulle vi ha en liten med oss! Så var det ju bara. Och för att det skulle vara lugnast kanske vi skulle fira jul hos oss. Kanske.
Men så blev det ju inte. Istället föddes Elsie, död. Och världen rasade igen. Ännu en jul utan liten.
Förra året diskuterade vi det igen, hoppades och önskade. Att i år (2011) skulle vi få ha en liten hos oss! Vi pratade om hur det skulle bli, för vi ville ju. När julen kom 2010 visste vi att vi inte skulle få ha en liten hos oss den här julen. Även om vi vägrade sluta hoppas och kämpa.
Vi var kanske beredda på en jul utan William, trodde vi.
Men jag var nog inte beredd på en jul utan min farmor.
I år blir ingenting som förut. Inga förhoppningar om att vi kommer ha en liten nästa år. Ingen bebis på jul 2012. I år finns det ingenting som gör att vi vet vilken jul, om någon jul, vi kommer kunna ha en liten hos oss.
Och i år smärtar det.
Det gör ont att inse att jag inte får ge någon av mina barn en julklapp. Att jag inte får säga god jul till dem. Att jag inser att jag inte får se dem igen, någonsin. Att de inte finns längre. Att de aldrig kommer finnas igen. Och att jag måste fortsätta leva. Idag gör det ont.
Det gör ont att ingenting med julen kommer vara som vanligt. Ingen farmor, ingen gravid jag, ingen liten hos oss.
Och jag vet just nu inte hur jag ska laga mig. Få mig att hålla samman. Kanske måste dammen få brista ibland. Kanske måste det få göra ont. Även om jag inte vill.
Men jag saknar.
Jag saknar min goa farfar som lämnade oss så tidigt. Jag saknar Emelie, som var en längtan som fick ett hastigt slut. Jag saknar Elsie, som kom med hoppet och försvann så snabbt. Jag saknar William, som kämpade när vi ville ge upp. Som gav oss styrkan att hålla oss ovanför ytan hela förra hösten. Jag saknar farmor, som var så egen. Som alltid brydde sig, fast hon försökte att inte visa det. Hon som alltid var med oss på alla högtider och helgerna där emellan. Henne som man alltid kunde åka till.
Idag saknar jag. Och jag tänker inte sluta- för idag tänker jag låta mig sakna. För att mista någon gör ont. I alla fall om du älskar denne.
Varför ska det göra ont att inse att tiden går?
söndag 6 november 2011
Nu har jag fått NOG!
Jag orkar inte med fler "vet bästare"!! Jag orkar inte med fler "tycka till:are"!!! Börjar fundera om det bara är nerläggning av bloggen kvar...? Eller är det lösenordsskyddat som borde gälla? I vissa bloggar, vissa situationer får man acceptera att innehållet är på ett visst sätt. Det här är ingen "rosa-bubbla"-blogg. Det här är verkligheten i min vardag, skildrad med mina ord. Alla dagar är inte skit, men de dagarna behöver jag inte skriva av mig i bloggen heller. Det här är en blogg om mina barn, om saknaden efter dem. Om strävan efter det "normala" livet. Om att kunna leva igen efter att ha hamnat så långt ner om och om och om igen. Det här är en blogg om vägen tillbaka till livet. Och vägen är inte rak, och inte lätt..!! Så bloggnerläggning eller lösenord, är det enda alternativen nu då?
10 månader utan William
Jag kan inte förstå att det redan är 10 månader utan vår lilla älskade kämpe. Idag saknar jag lite extra, och kanske får man det ibland. Ikväll vill jag till graven och tända ljus. Barnens farmor och farfar var och satte ljus på graven i fredags, och min mamma skrev att hon satt ett ljus där nu på eftermiddagen. Men jag vill ändå dit och sätta ett ljus till våra barn från deras mamma och pappa. Ibland känns det överväldigande och alldeles för mycket. Som jag saknar de små.
Imorgon kommer en mäklare och ska värdera vårt hus, blir intressant och se vad marknadsvärdet är på det nu. Inte för att vi vill flytta, trivs så otroligt bra här, men vore kul att veta om vi höjt värdet med våra renoveringar! Så håller tummarna för det.
I helgen har jag bara slöat. Hade tenta i fredags och ansåg att helgen kunde få vara pluggfri. Men imorgon är det full fart igen! Föreläsning 3 dagar den här veckan, jobbiga pendlingar. Men förhoppningsvis lär man sig något när man är där! :)
Emelie, Elsie och William, mamma älskar er och saknar er så mycket!!
Imorgon kommer en mäklare och ska värdera vårt hus, blir intressant och se vad marknadsvärdet är på det nu. Inte för att vi vill flytta, trivs så otroligt bra här, men vore kul att veta om vi höjt värdet med våra renoveringar! Så håller tummarna för det.
I helgen har jag bara slöat. Hade tenta i fredags och ansåg att helgen kunde få vara pluggfri. Men imorgon är det full fart igen! Föreläsning 3 dagar den här veckan, jobbiga pendlingar. Men förhoppningsvis lär man sig något när man är där! :)
Emelie, Elsie och William, mamma älskar er och saknar er så mycket!!
onsdag 2 november 2011
Hatade bakslag!!!!
Ibland slår det till så otroligt hårt. Verkligheten. Orättvisan. Döden.
I början blir jag förbannad, arg, besviken, på mig, på livet, på allt som hänt. Sen övergår det i hat, hat mot allt det tidigare nämnda. Men framförallt mot mig själv.... Av någon anledning. Hatet övergår sedan i en orättviskänsla. Varför har andra rätt till det vi förlorat om och om och om igen? Varför har inte vi rätt till det? Och det är när jag kommer hit som jag vill ge upp. Bara lägga mig ner och vägra att resa på mig någon gång igen.
Verkligheten är hemsk. Livet kan ibland vara så fruktansvärt. Det gör ont att vi inte får. Att jag inte får. Att jag hade och har förlorat. Att jag aldrig mer får se mina barn.
Det gör ont att veta att de inte finns längre. Att veta att det är verkligt gör så jävla ont. Och jag hatar det.
När jag kommit till det stadiet slutar hjärnan att fungera. Och jag stänger ner, stänger ute, stänger av. Släpper in all självömkan och stänger ute resten av världen.
Jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill ha mina barn tillbaka.
Jag vill helst inte besöka Williams grav just nu, jag tror att det är för att jag inte vill att det ska vara verkligt längre. Jag vill inte att det ska kännas mer. Jag vill stänga av, stänga ner, stänga ute, alla känslor som gör ont. Jag vill vara "normal", inte ha tre döda barn. Jag vill inte vara här. Och jag vill bort.
Det gör så ont att inse att min underbara lilla prins, vårt "sista hopp" inte fick finnas kvar. Att vår kämpe kämpade förgäves. Och jag känner mig värdelös som inte gjorde något, som inte kunde göra något. Som bara såg på.
Allting påminner mig just nu om våra förluster. Det är första hösten på tre år som jag inte är gravid. Det känns konstigt (skönt också, men mest konstigt). Jag har ett hem utan mina barn. Jag har barnsaker undangömda i vrårna där jag inte ska se dem. Tapeterna i barnrummet svider, jag minns hoppet, jag minns sparkarna och buffarna, jag minns drömmen om framtiden, jag minns hur förjävligt ont det gjorde att kastas in i vår nya verklighet. Verkligheten där barn dör. Där inga barn kan leva.
Ibland blir jag perfektionist. OM jag bara gör vårt hus klanderfritt, om det inte finns något som är på fel ställe, om allt är så fint det bara kan, om JAG bara är så bra jag kan, kommer mina barn tillbaka då? FÅr jag hem dem då? Var det vad jag gjorde fel? Var jag inte tillräckligt bra. Kommer jag inte vara en bra mamma, är vi inte ett tillräckligt bra par? Alla saker kan jag vända till anledningar till att barnen inte längre finns.
Fast jag vet att det är medicinska anledningar och inget annat som gör att de inte kunnat leva.
Känner mig instängd, som i en brunn. En gammal brunn. En djup brunn. Så djup så bara lite ljus kan strila ner till mig. Ljuset lyser upp mina värsta sidor, så det är allt jag ser. Väggarna är hala och de går inte att klättra upp på dem. Brunnen har nästan sinat, det finns inte mycket hopp kvar i den... Och här sitter jag själv. Och bara hoppas att en dag ska min brunn bli fylld med hopp, ljus och det ska gå att ta sig upp igen. Men just nu ser det inte ut som att dagen är nära...
I början blir jag förbannad, arg, besviken, på mig, på livet, på allt som hänt. Sen övergår det i hat, hat mot allt det tidigare nämnda. Men framförallt mot mig själv.... Av någon anledning. Hatet övergår sedan i en orättviskänsla. Varför har andra rätt till det vi förlorat om och om och om igen? Varför har inte vi rätt till det? Och det är när jag kommer hit som jag vill ge upp. Bara lägga mig ner och vägra att resa på mig någon gång igen.
Verkligheten är hemsk. Livet kan ibland vara så fruktansvärt. Det gör ont att vi inte får. Att jag inte får. Att jag hade och har förlorat. Att jag aldrig mer får se mina barn.
Det gör ont att veta att de inte finns längre. Att veta att det är verkligt gör så jävla ont. Och jag hatar det.
När jag kommit till det stadiet slutar hjärnan att fungera. Och jag stänger ner, stänger ute, stänger av. Släpper in all självömkan och stänger ute resten av världen.
Jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill ha mina barn tillbaka.
Jag vill helst inte besöka Williams grav just nu, jag tror att det är för att jag inte vill att det ska vara verkligt längre. Jag vill inte att det ska kännas mer. Jag vill stänga av, stänga ner, stänga ute, alla känslor som gör ont. Jag vill vara "normal", inte ha tre döda barn. Jag vill inte vara här. Och jag vill bort.
Det gör så ont att inse att min underbara lilla prins, vårt "sista hopp" inte fick finnas kvar. Att vår kämpe kämpade förgäves. Och jag känner mig värdelös som inte gjorde något, som inte kunde göra något. Som bara såg på.
Allting påminner mig just nu om våra förluster. Det är första hösten på tre år som jag inte är gravid. Det känns konstigt (skönt också, men mest konstigt). Jag har ett hem utan mina barn. Jag har barnsaker undangömda i vrårna där jag inte ska se dem. Tapeterna i barnrummet svider, jag minns hoppet, jag minns sparkarna och buffarna, jag minns drömmen om framtiden, jag minns hur förjävligt ont det gjorde att kastas in i vår nya verklighet. Verkligheten där barn dör. Där inga barn kan leva.
Ibland blir jag perfektionist. OM jag bara gör vårt hus klanderfritt, om det inte finns något som är på fel ställe, om allt är så fint det bara kan, om JAG bara är så bra jag kan, kommer mina barn tillbaka då? FÅr jag hem dem då? Var det vad jag gjorde fel? Var jag inte tillräckligt bra. Kommer jag inte vara en bra mamma, är vi inte ett tillräckligt bra par? Alla saker kan jag vända till anledningar till att barnen inte längre finns.
Fast jag vet att det är medicinska anledningar och inget annat som gör att de inte kunnat leva.
Känner mig instängd, som i en brunn. En gammal brunn. En djup brunn. Så djup så bara lite ljus kan strila ner till mig. Ljuset lyser upp mina värsta sidor, så det är allt jag ser. Väggarna är hala och de går inte att klättra upp på dem. Brunnen har nästan sinat, det finns inte mycket hopp kvar i den... Och här sitter jag själv. Och bara hoppas att en dag ska min brunn bli fylld med hopp, ljus och det ska gå att ta sig upp igen. Men just nu ser det inte ut som att dagen är nära...
torsdag 20 oktober 2011
Full fart...
Livet rullar på, i full fart. Hinner inte med tiden känns det som. Det har redan blivit andra halvan av oktober, och jag som nyss hade februari... Hur gick det här till?
Snart är det november, sen december. Sen är det ett år sedan William föddes. Och jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen. Den har bara försvunnit. Konstigt.
jag känner att jag mest bara upprepar mig här. Det kommer inte några nya ord. Några nya händelser. några nya vinklingar. Jag har nog kört fast.
Men en känsla som förföljer mig är känslan av misslyckande. hur jag har misslyckats. Hur jag misslyckades att få friska barn, hur jag misslyckades med att hålla dem vid liv, hur jag misslyckades och födde döda barn. Hur jag inte kunde göra något. Hur jag inte gjorde något.
Varför slogs jag inte mer för att de skulle ta ut William?
I tisdags när jag var på föreläsning så pratades det en del om "rätt och fel". Att många inte tycker det är okej med aktiv dödshjälp, men att passiv dödshjälp är okej. Som exempel tog min professor upp om jag kunde rädda livet på fem människor genom att knuffa en man framför ett tåg skulle många tycka att det var fel. Men om mannen istället ramlade och jag passivt stod på sidan om och livet på fe andra människor räddades så är det mer acceptabelt.
Jag kom då att tänka på William. Och hur läkarna inte ville ta ut honom eftersom han inte hade så stor chans att överleva (det skulle ha blivit aktiv dödshjälp) men istället tyckte de att det var helt okej att lämna honom i magen fast de visste att han inte skulle överleva (passiv dödshjälp). För de visst, och vi visste, att han skulle dö. Sen att vi inte ville ta in det och att läkarna hoppades att de hade fel, det är en annan sak...
Ibland önskar jag att hans död varit "aktiv". Tänk om han hade levt när han föddes. Att han dött i mina armar, på mitt bröst. Att jag fått se en rörelse. Att han i mitt huvud inte alltid "sett" död ut...
Ibland funderar jag om jag gjort rätt val när det gäller inriktning på mina studier. Och ibland känns det bara som att inget annat hade varit möjligt...
Snart är det november, sen december. Sen är det ett år sedan William föddes. Och jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen. Den har bara försvunnit. Konstigt.
jag känner att jag mest bara upprepar mig här. Det kommer inte några nya ord. Några nya händelser. några nya vinklingar. Jag har nog kört fast.
Men en känsla som förföljer mig är känslan av misslyckande. hur jag har misslyckats. Hur jag misslyckades att få friska barn, hur jag misslyckades med att hålla dem vid liv, hur jag misslyckades och födde döda barn. Hur jag inte kunde göra något. Hur jag inte gjorde något.
Varför slogs jag inte mer för att de skulle ta ut William?
I tisdags när jag var på föreläsning så pratades det en del om "rätt och fel". Att många inte tycker det är okej med aktiv dödshjälp, men att passiv dödshjälp är okej. Som exempel tog min professor upp om jag kunde rädda livet på fem människor genom att knuffa en man framför ett tåg skulle många tycka att det var fel. Men om mannen istället ramlade och jag passivt stod på sidan om och livet på fe andra människor räddades så är det mer acceptabelt.
Jag kom då att tänka på William. Och hur läkarna inte ville ta ut honom eftersom han inte hade så stor chans att överleva (det skulle ha blivit aktiv dödshjälp) men istället tyckte de att det var helt okej att lämna honom i magen fast de visste att han inte skulle överleva (passiv dödshjälp). För de visst, och vi visste, att han skulle dö. Sen att vi inte ville ta in det och att läkarna hoppades att de hade fel, det är en annan sak...
Ibland önskar jag att hans död varit "aktiv". Tänk om han hade levt när han föddes. Att han dött i mina armar, på mitt bröst. Att jag fått se en rörelse. Att han i mitt huvud inte alltid "sett" död ut...
Ibland funderar jag om jag gjort rätt val när det gäller inriktning på mina studier. Och ibland känns det bara som att inget annat hade varit möjligt...
måndag 17 oktober 2011
Tankar om framtiden
Ibland diskuterar vi, Cristofer och jag, om vad som händer i framtiden. Ibland känns det bra. Ibland kommer vi faktiskt fram till något. Ibland lämnas allt som det är för att tänkas på någon annan dag. Men då och då får jag den hemska känslan att jag inte vet vart jag är, eller vart jag ska ta vägen. Hur jag ska leva mitt liv. Och då vill jag bara ha en mall, gå efter det som någon annan säger. För jag orkar inte tänka och agera själv. Kanske är det konstigt, kanske är det inte alls normalt. Kanske går det inte att förstå.
Men ibland vill jag bara vara normal...
Men ibland vill jag bara vara normal...
lördag 8 oktober 2011
torsdag 6 oktober 2011
Programmet "Sanning&Konsekvens"
Kikade igår på ett nytt program på tv3 som hette Sanning&Konsekvens. Igår handlade det bla om att 450 barn dör varje år i magen i slutet på graviditeten, kanske så många som 1/3 av dem hade kunnat räddats. Jag kollade, och jag tyckte programmet var helt okej! Jag tyckte det visade det ur alldeles rätt synvinkel, även om det alltid finns små saker som kan göras bättre, så på det hela taget skit bra!
Våra barn har aldrig kunnat räddats, anledningen till att de har dött har varit så annorlunda än vad de syftade på i programmet, men andra barn. Andras barn. Har kunnat räddats. Och det gör mig så ledsen och förbannad, att det inte verkar vara en mer prioriterad fråga.
När jag och Cristofer tittade på programmet igår kände jag igen mig i så mycket som de två mammorna som medverkade sade. Och Cristofer sade flera gånger "sådär sade du också, så där tänkte du också"!
Vi hamnar nog i väldigt lika tankebanor när vi förlorar barn. Många av oss.
Och det är skönt att känna igen sig. Faktiskt. Hemskt. Men skönt. Man är inte ensam. Det finns fler.
Och just nu behöver jag och Cristofer något positivt i livet, så därför spånar och planerar vi en massa. Och det är skönt att ha huvudet fullt med annat än bara jobbiga tankar!
Våra barn har aldrig kunnat räddats, anledningen till att de har dött har varit så annorlunda än vad de syftade på i programmet, men andra barn. Andras barn. Har kunnat räddats. Och det gör mig så ledsen och förbannad, att det inte verkar vara en mer prioriterad fråga.
När jag och Cristofer tittade på programmet igår kände jag igen mig i så mycket som de två mammorna som medverkade sade. Och Cristofer sade flera gånger "sådär sade du också, så där tänkte du också"!
Vi hamnar nog i väldigt lika tankebanor när vi förlorar barn. Många av oss.
Och det är skönt att känna igen sig. Faktiskt. Hemskt. Men skönt. Man är inte ensam. Det finns fler.
Och just nu behöver jag och Cristofer något positivt i livet, så därför spånar och planerar vi en massa. Och det är skönt att ha huvudet fullt med annat än bara jobbiga tankar!
onsdag 28 september 2011
Tittar för mycket på fel saker....
I måndags fick jag för mig att titta på ett program som började på svt1 kl. 20.00. Tror det hette "barn till varje pris?". Så mycket som jag kände igen mig i. Även om det vara "poff" blir barn för oss så känns det ändå som att vi är där. För våra barn blir sjuka, och dör. De kan inte överleva. Men ändå räknas man inte till ofrivilligt barnlös då eller? För enligt vad de sade i programmet involverar det de som inte kan bli gravida alls, de som inte kan bli gravida utan hjälp och liknande.
Alltså inte oss?
Jag sitter och tragglar samma tankar fram och tillbaka, fram och tillbaka.... När kommer vi att få hjälp? Kommer vi få hjälp? Kommer vi någonsin sitta här med ett eget barn? Ibland känns det ouppnåeligt.
Ibland känner jag mig nöjd. Just nu orkar jag inte vara gravid. Jag orkar inte med en massa sjukhusbesök, jag orkar inte med väntan och oron. Jag vill bara vara. Bara vara jag, hitta mig själv igen. Och leva! Framförallt leva. Sluta hålla mitt liv i någon typ av paus status. Jag vill fungera så normalt som möjligt. Vara en 23-åring ett tag...
Nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det som gör ont. Att vi har mist tre små barn. Att ingen av dem kommer tillbaka till oss igen. Att vi alltid kommer vara tre änglar för lite i den här familjen. Att deras tyngd i min famn, deras sparkar i min mage,deras närvaro är något jag saknar så otroligt. Och jag känner mig så ensam.
Jag ser människor i min närhet som väntar barn, som det kanske inte var planerat för. Eller som kanske planerat för det länge. och jag orkar inte. Jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte säga grattis. Jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag går in i läge "noll". Stället där inga känslor kommer åt mig. Och jag slutar fungera. Jag tar inte in något och blir nollställd. Jag vill så gärna säga till dessa människor att jag är glad för deras skull! Men jag kan inte, jag kan inte säga det utan att sanningen hugger mig starkt i hjärtat och talar om för mig vad jag/vi förlorat.
Nu är det några av våra grannar som väntar barn... Och det känns tufft. Vi har ingen kontakt med de här grannarna, förutom att vi hejar när vi möter dem. Men de bor inte långt härifrån. Det kommer höras barnskrik utomhus. Det kommer rulla vagnar förbi. Jag kommer vara tvungen att möta verkligheten på så nära håll.... Det känns tufft.
Varför kunde inte vi ha fått vara normala unga människor? Utan tre förluster i bagaget? Varför har vi inte fått behålla en enda av våra små hos oss?
Tanken slår mig ibland, tänk om Emelie överlevt, varit frisk. Då hade hon varit här nu. 2½ år. Pigg och glad. Envis och underbar.... Tänk om vi inte hade behövt få känna av hur hårt livet kan vara...
Ska nog undvika de här "självskadebeteendet" som det är att titta på gravida, nyfödda och program som handlar om detta eller barnlöshet.
I helgen som var åkte vi till graven och fixade lite höstfint. Vi planterade en tvåfärgad ljung, satte tallris och rönnbär i en vas och så fick han en fin lykta av sin farmor. Där tände vi ett rött gravljus. Och det slog mig att det snart har gått 9 månader sedan jag såg vår underbara lilla bus. Vår William för första och sista gången. Mitt underbara barn....
Alltså inte oss?
Jag sitter och tragglar samma tankar fram och tillbaka, fram och tillbaka.... När kommer vi att få hjälp? Kommer vi få hjälp? Kommer vi någonsin sitta här med ett eget barn? Ibland känns det ouppnåeligt.
Ibland känner jag mig nöjd. Just nu orkar jag inte vara gravid. Jag orkar inte med en massa sjukhusbesök, jag orkar inte med väntan och oron. Jag vill bara vara. Bara vara jag, hitta mig själv igen. Och leva! Framförallt leva. Sluta hålla mitt liv i någon typ av paus status. Jag vill fungera så normalt som möjligt. Vara en 23-åring ett tag...
Nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det som gör ont. Att vi har mist tre små barn. Att ingen av dem kommer tillbaka till oss igen. Att vi alltid kommer vara tre änglar för lite i den här familjen. Att deras tyngd i min famn, deras sparkar i min mage,deras närvaro är något jag saknar så otroligt. Och jag känner mig så ensam.
Jag ser människor i min närhet som väntar barn, som det kanske inte var planerat för. Eller som kanske planerat för det länge. och jag orkar inte. Jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte säga grattis. Jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag går in i läge "noll". Stället där inga känslor kommer åt mig. Och jag slutar fungera. Jag tar inte in något och blir nollställd. Jag vill så gärna säga till dessa människor att jag är glad för deras skull! Men jag kan inte, jag kan inte säga det utan att sanningen hugger mig starkt i hjärtat och talar om för mig vad jag/vi förlorat.
Nu är det några av våra grannar som väntar barn... Och det känns tufft. Vi har ingen kontakt med de här grannarna, förutom att vi hejar när vi möter dem. Men de bor inte långt härifrån. Det kommer höras barnskrik utomhus. Det kommer rulla vagnar förbi. Jag kommer vara tvungen att möta verkligheten på så nära håll.... Det känns tufft.
Varför kunde inte vi ha fått vara normala unga människor? Utan tre förluster i bagaget? Varför har vi inte fått behålla en enda av våra små hos oss?
Tanken slår mig ibland, tänk om Emelie överlevt, varit frisk. Då hade hon varit här nu. 2½ år. Pigg och glad. Envis och underbar.... Tänk om vi inte hade behövt få känna av hur hårt livet kan vara...
Ska nog undvika de här "självskadebeteendet" som det är att titta på gravida, nyfödda och program som handlar om detta eller barnlöshet.
I helgen som var åkte vi till graven och fixade lite höstfint. Vi planterade en tvåfärgad ljung, satte tallris och rönnbär i en vas och så fick han en fin lykta av sin farmor. Där tände vi ett rött gravljus. Och det slog mig att det snart har gått 9 månader sedan jag såg vår underbara lilla bus. Vår William för första och sista gången. Mitt underbara barn....
onsdag 21 september 2011
Det är konstigt hur man kan ha så mycket man vill säga men inte kunna formulera orden...
Jag hoppas jag kommer upp ur svackan jag är i just nu, snart... För det är riktigt tråkigt här nere... De positiva tankarna kommer bara vid enstaka tillfällen, och just nu sakar jag dem... Mycket.
En dag vill jag sitta där med mitt barn i famnen, ett levande barn, ett barn som skriker och rör sig. Ett barn jag sen kan få se växa upp... Men just nu har jag verkligen tappat tron på att den dagen någonsin kommer att komma... Den känns så långt borta. Och så overklig. Så jag kan bara inte tro på den.
Tänk om jag aldrig får uppleva det...?
Ber om att få en universalkontroll till livet... Tack?
Jag hoppas jag kommer upp ur svackan jag är i just nu, snart... För det är riktigt tråkigt här nere... De positiva tankarna kommer bara vid enstaka tillfällen, och just nu sakar jag dem... Mycket.
En dag vill jag sitta där med mitt barn i famnen, ett levande barn, ett barn som skriker och rör sig. Ett barn jag sen kan få se växa upp... Men just nu har jag verkligen tappat tron på att den dagen någonsin kommer att komma... Den känns så långt borta. Och så overklig. Så jag kan bara inte tro på den.
Tänk om jag aldrig får uppleva det...?
Ber om att få en universalkontroll till livet... Tack?
måndag 19 september 2011
Tiden går så snabbt....
Igår för 2½ år sedan fick vi veta att vårt första barn inte längre levde. Idag för 2½ år sedan låg vi på förlossningen, i chock, och förstod inte alls vad som hände och vad som väntade. Imorgon bitti 06.35 är det 2½ år sedan vår underbara älskade lilla Emelie föddes. 29 cm lång och 460 gram lätt... Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu.. Hade det ändrat något? Hade det lindrat?
Vi hade aldrig fått henne tillbaka, i vilket fall som helst....
Imorgon blir en jobbig dag. För på senaste tiden har jag varit tvungen att inse verkligheten......
Vi hade aldrig fått henne tillbaka, i vilket fall som helst....
Imorgon blir en jobbig dag. För på senaste tiden har jag varit tvungen att inse verkligheten......
torsdag 15 september 2011
Fullt upp...
Dagarna går för snabbt! Hinner inte alls krångla med min dator (som jag tror äter klister eller något, för jäklar vad den segar sig!) och uppdaterar bloggen alldeles för lite!
Dessutom vet jag nog inte vad jag ska skriva...
För mitt huvud är tomt, eller för fullt... Det beror på hur man ser det. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka alla mina tankar, så då låter jag bli.
Mitt liv är för tomt, det fattas alldeles för mycket just nu... Och jag orkar inte med att det gör det. Därför är det oftast lättast att ignorera det faktum att det är så. Att det har hänt. Att vi ens har fått barn. Fast det går ju inte så bra. Men jag försöker intala mig själv att så farligt kan det ju inte vara så att jag måste hålla det kvar i tankarna.... Försöker trycka in de ord som andra säger i mitt tankesätt... Det där med att det inte är så farligt, att "missfall" är så vanligt... Och att det "kanske inte var vår tur just nu", det kanske "var meningen att det skulle bli så". Men jag kan inte. Jag kan inte förneka allt. Låtsas som att mina barn var missfall och som att det inte är så farligt. Jag kan inte hitta någon anledning till att vi fått vara med om det. Och varför vi inte ska kunna få ha det lite enkelt... Varför vi inte kan få vara normala... Eller varför inte ett enda av våra tre barn finns här med oss....
Och ja, jag är i en svacka. Jag har en period då gravida och små barn är väldigt jobbigt att se, veta om, höra talas om, möta... You name it... Och än en gång har jag gått in i läge "noll". Den där tomma lilla bubblan där "inget" kan hända mig. Ignorerar jag världen kanske det slutar göra ont.
NJäe, vart nog inget positivt inlägg... Men varsågod, lite tankar från mig på en torsdagskväll... Och jag behöver ingen som säger att jag är negativ... För det vet jag om.
Och jag vill heller inte ha några kommentarer om att jag ger mig på gravida eller något sånt. För det är inte det jag gör.
Och ni som mist barn kanske förstår mig? Att man har dessa svackor? Att graviditeter och små barn är underbart, men ibland orkar man inte med?
Nej nu måste jag gå iväg från surr-maskinen (läs datorn) och göra lite nytta innan det är dags att sova. För imorgon bär det av till högskolan och grupparbete, jippi..... Just nu som jag bara skulle vilja ligga kvar i sängen utan att gå upp på hela dagen...
Väntar på ett positivare jag, en positivare dag. Och så ska jag försöka uppdatera då. Så ni får se att en glad jag är här rätt ofta ändå.... När dagarna är lite roligare än idag...
Dessutom vet jag nog inte vad jag ska skriva...
För mitt huvud är tomt, eller för fullt... Det beror på hur man ser det. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka alla mina tankar, så då låter jag bli.
Mitt liv är för tomt, det fattas alldeles för mycket just nu... Och jag orkar inte med att det gör det. Därför är det oftast lättast att ignorera det faktum att det är så. Att det har hänt. Att vi ens har fått barn. Fast det går ju inte så bra. Men jag försöker intala mig själv att så farligt kan det ju inte vara så att jag måste hålla det kvar i tankarna.... Försöker trycka in de ord som andra säger i mitt tankesätt... Det där med att det inte är så farligt, att "missfall" är så vanligt... Och att det "kanske inte var vår tur just nu", det kanske "var meningen att det skulle bli så". Men jag kan inte. Jag kan inte förneka allt. Låtsas som att mina barn var missfall och som att det inte är så farligt. Jag kan inte hitta någon anledning till att vi fått vara med om det. Och varför vi inte ska kunna få ha det lite enkelt... Varför vi inte kan få vara normala... Eller varför inte ett enda av våra tre barn finns här med oss....
Och ja, jag är i en svacka. Jag har en period då gravida och små barn är väldigt jobbigt att se, veta om, höra talas om, möta... You name it... Och än en gång har jag gått in i läge "noll". Den där tomma lilla bubblan där "inget" kan hända mig. Ignorerar jag världen kanske det slutar göra ont.
NJäe, vart nog inget positivt inlägg... Men varsågod, lite tankar från mig på en torsdagskväll... Och jag behöver ingen som säger att jag är negativ... För det vet jag om.
Och jag vill heller inte ha några kommentarer om att jag ger mig på gravida eller något sånt. För det är inte det jag gör.
Och ni som mist barn kanske förstår mig? Att man har dessa svackor? Att graviditeter och små barn är underbart, men ibland orkar man inte med?
Nej nu måste jag gå iväg från surr-maskinen (läs datorn) och göra lite nytta innan det är dags att sova. För imorgon bär det av till högskolan och grupparbete, jippi..... Just nu som jag bara skulle vilja ligga kvar i sängen utan att gå upp på hela dagen...
Väntar på ett positivare jag, en positivare dag. Och så ska jag försöka uppdatera då. Så ni får se att en glad jag är här rätt ofta ändå.... När dagarna är lite roligare än idag...
måndag 29 augusti 2011
Tillbaka till vÄrkligheten?
Åh vad jag är dålig på att uppdatera just nu! Och läsa andras bloggar! Och kommentera!
Det är för mycket i min "bubbla"....!
I fredags var det begravning för min fina farmor. Nej hennes död finns inte i min värld än. Fast jag varit med till hennes halvtomma lägenhet. Fast jag får hem saker som min farmor hade och som jag vet att hon ofta använde. Så har hennes död ännu inte blivit min verklighet.
Det är för mycket med 4 begravning av älskade familjemedlemmar på 3 år. Det går inte för mig att få in.
Och nu är sommaren officiellt slut, i min "värld". Sommarkursen avslutades i fredags och höstens kurs börjar idag (men eftersom att min litteratur fortfarande inte kommit så är det en "soft" dag).
Imorgon börjar verkligheten (vÄrkligheten?) med eller utan böcker. Imorgon ska jag börja studera på plats, inte längre på distans, med en vardag som kommer börja strax före 5 på morgonen. Jippi?
Men en vardag och vardagsrutiner är så hjärtligt välkomna i min värld! Ska bli helt underbart! Hoppas jag...!
Måndag - fredag, ledigt och slappt lördag - söndag! Det är vad jag hoppas på.
Cristofer SKA inte jobba helger i höst så vi kommer ha två dagar ledigt tillsammans! Otroligt härligt! :) Längtar.
Det var 2 år sedan jag studerade på plats sist. Så blir ovant, men skönt.
Det är 3 år sedan jag kände att vi hade en vardagsrutin (innan jag började studera och när jag fortfarande jobbade). Så ska bli skönt med det igen. Cristofer jobbar mån - fre och jag pluggar under samma period. Åh vad jag hoppas det blir så skönt som det låter.
Och jag hoppas jag får att göra :) Jag längtar efter att sätta mig ner med en tung bok och bara plugga! Ska bli skönt med lite press! :) Jag presterar bäst under press :)
Jag vill ha min vardag. Och imorgon börjar den. Den hade ju kunnat få börja senare än 5 på morgonen men.. Nu ska jag inte vara pessimist!
Och många fina mammor till änglar är gravida igen, och det värmer i mitt hjärta! Även om jag inte hör av mig till er!
Ibland gör verkligheten lite för ont. Jag vill också, men får inte, kan inte, vill inte? Jag vet inte vilken av stoppen som är det största. Risken. Det överhängande risken att det blir så igen.
Kom igen nu forskarna, jobba på! Vi vill ha ett besked snart.
Men barn ligger på hyllan. Ett tag. Nästa år ska bli vårt år. Bara göra saker vi mår bra av. Bara vara. Bara leva. Inte kämpa, inte längta, inte förlora, inte begrava. Bara vara, leva, skratta och le? Man kan väl få önska?
Nästa år SKA vi till mitt GOTLAND igen! :) Och jag längtar! Har så sjuk hemlängtan så det är inte klokt! Det kommer bli underbart, kan inte bli annat.
Nej nu ska jag väl gå och fortsätta i samma bana som igår (tvätta, städa, diska, damma)... Tjohej vad det är roligt att ha varit lat några veckor...!
Det är för mycket i min "bubbla"....!
I fredags var det begravning för min fina farmor. Nej hennes död finns inte i min värld än. Fast jag varit med till hennes halvtomma lägenhet. Fast jag får hem saker som min farmor hade och som jag vet att hon ofta använde. Så har hennes död ännu inte blivit min verklighet.
Det är för mycket med 4 begravning av älskade familjemedlemmar på 3 år. Det går inte för mig att få in.
Och nu är sommaren officiellt slut, i min "värld". Sommarkursen avslutades i fredags och höstens kurs börjar idag (men eftersom att min litteratur fortfarande inte kommit så är det en "soft" dag).
Imorgon börjar verkligheten (vÄrkligheten?) med eller utan böcker. Imorgon ska jag börja studera på plats, inte längre på distans, med en vardag som kommer börja strax före 5 på morgonen. Jippi?
Men en vardag och vardagsrutiner är så hjärtligt välkomna i min värld! Ska bli helt underbart! Hoppas jag...!
Måndag - fredag, ledigt och slappt lördag - söndag! Det är vad jag hoppas på.
Cristofer SKA inte jobba helger i höst så vi kommer ha två dagar ledigt tillsammans! Otroligt härligt! :) Längtar.
Det var 2 år sedan jag studerade på plats sist. Så blir ovant, men skönt.
Det är 3 år sedan jag kände att vi hade en vardagsrutin (innan jag började studera och när jag fortfarande jobbade). Så ska bli skönt med det igen. Cristofer jobbar mån - fre och jag pluggar under samma period. Åh vad jag hoppas det blir så skönt som det låter.
Och jag hoppas jag får att göra :) Jag längtar efter att sätta mig ner med en tung bok och bara plugga! Ska bli skönt med lite press! :) Jag presterar bäst under press :)
Jag vill ha min vardag. Och imorgon börjar den. Den hade ju kunnat få börja senare än 5 på morgonen men.. Nu ska jag inte vara pessimist!
Och många fina mammor till änglar är gravida igen, och det värmer i mitt hjärta! Även om jag inte hör av mig till er!
Ibland gör verkligheten lite för ont. Jag vill också, men får inte, kan inte, vill inte? Jag vet inte vilken av stoppen som är det största. Risken. Det överhängande risken att det blir så igen.
Kom igen nu forskarna, jobba på! Vi vill ha ett besked snart.
Men barn ligger på hyllan. Ett tag. Nästa år ska bli vårt år. Bara göra saker vi mår bra av. Bara vara. Bara leva. Inte kämpa, inte längta, inte förlora, inte begrava. Bara vara, leva, skratta och le? Man kan väl få önska?
Nästa år SKA vi till mitt GOTLAND igen! :) Och jag längtar! Har så sjuk hemlängtan så det är inte klokt! Det kommer bli underbart, kan inte bli annat.
Nej nu ska jag väl gå och fortsätta i samma bana som igår (tvätta, städa, diska, damma)... Tjohej vad det är roligt att ha varit lat några veckor...!
tisdag 16 augusti 2011
Döden är verklig, döden är hård....
Torsdag den 4/8 var sista gången jag såg min farmor. Måndag den 8/8 somnade hon lugnt in, omgiven av sina barn. Det var nog jätte skönt för henne. Men för mig vändes världen upp och ner.
Inte döden, igen.
Inte begravning, igen.
Inga fler avsked.
Det är för mycket för en trebarnsmamma med tre barn för lite. En mamma som inte bearbetat förlusten av sina barn än. Och nu tvingas jag möta verkligheten, att min farmor inte längre finns. En farmor som för mig betytt mycket. En människa jag tillbringat mycket tid med och som alltid fanns hos oss. En människa andra nog har svårt att förstå var en så stor del av vår familj.
Min farmor är värd att sörjas, och hon är värd att sörjas för sig. Inte blandas ihop med all min andra sorg. Men just nu är det inte möjligt. Kanske kommer det en dag när jag kommer kunna göra det.
Men den dagen är inte idag.
Inte döden, igen.
Inte begravning, igen.
Inga fler avsked.
Det är för mycket för en trebarnsmamma med tre barn för lite. En mamma som inte bearbetat förlusten av sina barn än. Och nu tvingas jag möta verkligheten, att min farmor inte längre finns. En farmor som för mig betytt mycket. En människa jag tillbringat mycket tid med och som alltid fanns hos oss. En människa andra nog har svårt att förstå var en så stor del av vår familj.
Min farmor är värd att sörjas, och hon är värd att sörjas för sig. Inte blandas ihop med all min andra sorg. Men just nu är det inte möjligt. Kanske kommer det en dag när jag kommer kunna göra det.
Men den dagen är inte idag.
torsdag 4 augusti 2011
Livet med döden
Har varit och hälsat på min farmor. Kanske var det sista gången jag såg henne. Hon var så trött, och så slut. Att se döden personifierad i någons ögon. Och hemska påminnelser...
Att se hur livet rinner ur en människa man älskar...
Och inte kunna göra något.
Känslan av hur man kommer sakna, redan innan man måste. Och vetskapen om att det snart är slut. Men man vet inte när...
Att se hur livet rinner ur en människa man älskar...
Och inte kunna göra något.
Känslan av hur man kommer sakna, redan innan man måste. Och vetskapen om att det snart är slut. Men man vet inte när...
Och tack för kommentarerna!
Det glömde jag skriva! Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer! Det värmer att få kommentarer som stärker mig. Som visar att ni är några som läser och känner med. Tycker till och reagerar. Som orkar skicka ett stöttande ord till mig! Tack
Farfars födelsedag, två gravbesök, besök hos farmor, och en rejäl dos självömkan
Idag är det den 4 augusti. Idag skulle min farfar ha fyllt 82 år, om han fortfarande hade funnits i livet. I maj var det tio år sedan han försvann, och då gick jag dit. På dagen för hans bortgång. Satte en blomma och mindes min farfar som den farfar han var för mig. Idag ska jag göra samma sak. Plocka några blommor och åka till hans grav, för idag skulle min farfar ha firats med hallontårta (om han fortfarande hade varit i livet). Jag ska stanna upp en sekund vid graven och tänka på min farfar, han som fast han knappt såg stekte de godaste pannkakorna i världen. Han som åt tomat och en stor bit falukorv när han var sugen på något gott.
Igår pratade jag med Cristofer om min farfar. Och helt plötsligt sade han till mig "det var synd att jag aldrig fick träffa honom. Han låter så speciell när du pratar om honom". För mig var farfar speciell, men tilläggas ska att jag ser på honom med barnaögon. När han dog, tre dagar före min trettonårsdag, så var jag fortfarande ett barn. Och därför kommer jag nog alltid minnas min farfar som han var i mina barnögon.
Idag ska jag även åka till farmor, som har varit inlagd på sjukhus två veckor men nu ligger på ett korttidsboende (där människor som inte kan klara sig själva hemma än får vara tills de kan komma hem igen). Fast min farmor kommer aldrig mer komma hem.
Hon har cancer. De har slutat med behandlingen. Den hjälper inte. För varje dag så försvinner hon mer och mer. Hon har gått ner 30 kg på en månad. Det är bara skinn och ben kvar. Hon har gått från att, för ett år sedan, vara en pigg 77 åring som klarade av det mesta helt utan hjälp (hon hade ett dåligt knä, annars helt frisk) till att idag (inte fyllda 78 år än) inte kunna resa sig ur sängen själv. Hon går med hjälp av rullator. Hon orkar knappt prata. Och nu är hon så trött så att hon mest bara sover.
Nu är vi inne på slutet, hon har inte långt kvar. Och det gör ont. Jag orkar inte mer det här året. Jag orkar inte mer just nu. Kan man inte få skjuta upp döden tills jag orkar ta tag i den igen? Minst ett år tack? Jag är redan helt slut, jag behöver inte ännu en sak som får mig att rasa.
Mina föräldrar är iväg på en liten "road-trip", mini-semester. De skulle åka och lämna min bror i sthlm (han bor där), och på vägen åkte de förbi min mormor och morfar. Morfar ligger på sjukhus. Han också. Vi vet inte vad som är fel, eftersom han vägrar berätta hela sanningen för oss. Vi vet att han har problem att andas (han har kol), och att den här gången när han åkte in hade han även lunginflammation. Men vi tror att det är mer också, för han har blivit mycket sämre än han tidigare varit under det här året. Jag vet inte om min mamma nu när hon ändå var ner till sjukhuset frågade någon läkare om vad det är som är fel på honom. Jag hoppas det.
De var även till min mormor, som har lite svårt för att vara ensam. Hon blev sjuk för 8 år sedan och har sen dess svårt med korttidsminnet och balansen. Jag har inte hunnit prata med mina föräldrar och frågat hur det var med mina morföräldrar.
Men jag är orolig.
Hur lång tid är de kvar för de två? Och hur många fler förluster måste vi ta den närmsta tiden?
Jag är rädd för vad jag orkar med. Det river upp för mycket som jag inte hunnit bearbeta än.
Så jag är full av självömkan. Och ja jag är självisk. Jag orkar inte mer i år. Så är det bara. Men ibland verkar man inte ha något val...
Jag och Cristofer ska även åka en sväng till Williams grav idag. Vi ska åka bort över helgen och på lördag är det vår älskade sons 7 månaders dag. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen...
Jag är inne på sluttampen på sommarkursen, två stora tentor kvar. Så all min energi går just nu åt till att plugga och skriva hemtentor.
Men förhoppningsvis blir helgen så oerhört trevlig att jag orkar koppla bort alla problem och sorger för en stund! Tur man ska spendera den med de tre personer som betyder så mycket för mig! En hel helg av Emma, Camilla och Cristofer dos! Det ser jag fram emot!
Igår pratade jag med Cristofer om min farfar. Och helt plötsligt sade han till mig "det var synd att jag aldrig fick träffa honom. Han låter så speciell när du pratar om honom". För mig var farfar speciell, men tilläggas ska att jag ser på honom med barnaögon. När han dog, tre dagar före min trettonårsdag, så var jag fortfarande ett barn. Och därför kommer jag nog alltid minnas min farfar som han var i mina barnögon.
Idag ska jag även åka till farmor, som har varit inlagd på sjukhus två veckor men nu ligger på ett korttidsboende (där människor som inte kan klara sig själva hemma än får vara tills de kan komma hem igen). Fast min farmor kommer aldrig mer komma hem.
Hon har cancer. De har slutat med behandlingen. Den hjälper inte. För varje dag så försvinner hon mer och mer. Hon har gått ner 30 kg på en månad. Det är bara skinn och ben kvar. Hon har gått från att, för ett år sedan, vara en pigg 77 åring som klarade av det mesta helt utan hjälp (hon hade ett dåligt knä, annars helt frisk) till att idag (inte fyllda 78 år än) inte kunna resa sig ur sängen själv. Hon går med hjälp av rullator. Hon orkar knappt prata. Och nu är hon så trött så att hon mest bara sover.
Nu är vi inne på slutet, hon har inte långt kvar. Och det gör ont. Jag orkar inte mer det här året. Jag orkar inte mer just nu. Kan man inte få skjuta upp döden tills jag orkar ta tag i den igen? Minst ett år tack? Jag är redan helt slut, jag behöver inte ännu en sak som får mig att rasa.
Mina föräldrar är iväg på en liten "road-trip", mini-semester. De skulle åka och lämna min bror i sthlm (han bor där), och på vägen åkte de förbi min mormor och morfar. Morfar ligger på sjukhus. Han också. Vi vet inte vad som är fel, eftersom han vägrar berätta hela sanningen för oss. Vi vet att han har problem att andas (han har kol), och att den här gången när han åkte in hade han även lunginflammation. Men vi tror att det är mer också, för han har blivit mycket sämre än han tidigare varit under det här året. Jag vet inte om min mamma nu när hon ändå var ner till sjukhuset frågade någon läkare om vad det är som är fel på honom. Jag hoppas det.
De var även till min mormor, som har lite svårt för att vara ensam. Hon blev sjuk för 8 år sedan och har sen dess svårt med korttidsminnet och balansen. Jag har inte hunnit prata med mina föräldrar och frågat hur det var med mina morföräldrar.
Men jag är orolig.
Hur lång tid är de kvar för de två? Och hur många fler förluster måste vi ta den närmsta tiden?
Jag är rädd för vad jag orkar med. Det river upp för mycket som jag inte hunnit bearbeta än.
Så jag är full av självömkan. Och ja jag är självisk. Jag orkar inte mer i år. Så är det bara. Men ibland verkar man inte ha något val...
Jag och Cristofer ska även åka en sväng till Williams grav idag. Vi ska åka bort över helgen och på lördag är det vår älskade sons 7 månaders dag. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen...
Jag är inne på sluttampen på sommarkursen, två stora tentor kvar. Så all min energi går just nu åt till att plugga och skriva hemtentor.
Men förhoppningsvis blir helgen så oerhört trevlig att jag orkar koppla bort alla problem och sorger för en stund! Tur man ska spendera den med de tre personer som betyder så mycket för mig! En hel helg av Emma, Camilla och Cristofer dos! Det ser jag fram emot!
lördag 30 juli 2011
Att vara ensam
Jag vill till Williams grav, men klarar inte av att gå dit ensam. Jag orkar inte. Jag tänker tanken och då blir jag knäckt.
Cristofer jobbar för många timmar den här månaden och 2 lediga dagar har han haft under hela juli. Jag hatar det. Ibland jobbar han mellan 15-17 timmar, kommer hem, duschar, sover, vaknar och åker till jobbet innan jag ens fattat att det är morgon. Det är för mycket just nu.
Jag klarar det inte.
Mitt hjärta saknar, mina armar saknar, mina ögon saknar, jag saknar dem så hemskt mycket.
Men jag försöker alltid ruska av mig det, vägrar erkänna när någon frågat om jag gråtit. För varför ska jag vara ledsen för något man inte får nämna? Frågar någon har jag ju inga barn...? Så varför gråta?
Varför går jag runt och mår dåligt över något jag inte får nämna. Något jag inte får säga att jag mår dåligt av, för det är ju så länge sen det hände nu. Så många dagar sedan.
Mitt liv kan delas i olika bitar (ja det kan väl de flestas), men om man tar dem med början när jag träffade Cristofer så är det många bitar. Många olika delar av mitt liv.
Och nu vet jag inte hur man lever i min nya livsbit....
- livet när jag träffade Cristofer, när vi var nykära
- livet när vi förlovade oss
- livet när vi flyttade ihop i lägenhet
- livet när vi bestämde oss för att vi ville ha barn
- livet när vi precis flyttat till radhus
- livet när vi var gravida med Emelie (ht -08 till 20 mars -09)
- livet efter Emelie
- livet som gravid med Elsie (ht -09 till 23 januari -10)
- livet efter Elsie
- livet i ovisshet om varför våra barn dött (våren -10)
- livet i hopp om att det inte kommer hända igen (våren, sommaren, början på hösten -10)
- livet som gravid med William (försommar -10 till 6 januari -11)
- livet när vi fick veta hur sjuk William var (november -10)
- livet efter William (efter 6 januari -11, här är vi nog nu)
Problemet är väl att jag inte vet hur jag ska anpassa mig till det nya livet... Eller varför.
Kanske vore det enklast att göra som omvärlden, nu blundar vi och pratar aldrig mer om att dina barn ligger på en kyrkogård. För bara levande barn räknas.
Eller?
Nej det kommer jag nog aldrig att klara... Det är inte jag...
Och nej som jag lever livet just nu kan jag inte fortsätta. Frågan är bara vad jag ska göra och hur jag ska göra för att orka ändra på det....
Cristofer jobbar för många timmar den här månaden och 2 lediga dagar har han haft under hela juli. Jag hatar det. Ibland jobbar han mellan 15-17 timmar, kommer hem, duschar, sover, vaknar och åker till jobbet innan jag ens fattat att det är morgon. Det är för mycket just nu.
Jag klarar det inte.
Mitt hjärta saknar, mina armar saknar, mina ögon saknar, jag saknar dem så hemskt mycket.
Men jag försöker alltid ruska av mig det, vägrar erkänna när någon frågat om jag gråtit. För varför ska jag vara ledsen för något man inte får nämna? Frågar någon har jag ju inga barn...? Så varför gråta?
Varför går jag runt och mår dåligt över något jag inte får nämna. Något jag inte får säga att jag mår dåligt av, för det är ju så länge sen det hände nu. Så många dagar sedan.
Mitt liv kan delas i olika bitar (ja det kan väl de flestas), men om man tar dem med början när jag träffade Cristofer så är det många bitar. Många olika delar av mitt liv.
Och nu vet jag inte hur man lever i min nya livsbit....
- livet när jag träffade Cristofer, när vi var nykära
- livet när vi förlovade oss
- livet när vi flyttade ihop i lägenhet
- livet när vi bestämde oss för att vi ville ha barn
- livet när vi precis flyttat till radhus
- livet när vi var gravida med Emelie (ht -08 till 20 mars -09)
- livet efter Emelie
- livet som gravid med Elsie (ht -09 till 23 januari -10)
- livet efter Elsie
- livet i ovisshet om varför våra barn dött (våren -10)
- livet i hopp om att det inte kommer hända igen (våren, sommaren, början på hösten -10)
- livet som gravid med William (försommar -10 till 6 januari -11)
- livet när vi fick veta hur sjuk William var (november -10)
- livet efter William (efter 6 januari -11, här är vi nog nu)
Problemet är väl att jag inte vet hur jag ska anpassa mig till det nya livet... Eller varför.
Kanske vore det enklast att göra som omvärlden, nu blundar vi och pratar aldrig mer om att dina barn ligger på en kyrkogård. För bara levande barn räknas.
Eller?
Nej det kommer jag nog aldrig att klara... Det är inte jag...
Och nej som jag lever livet just nu kan jag inte fortsätta. Frågan är bara vad jag ska göra och hur jag ska göra för att orka ändra på det....
måndag 25 juli 2011
Det finns inte många ord att skriva här nu. Därför är det väldigt tyst. Jag vet inte vad eller hur jag ska skriva.
Är det möjligt att känna sig tom och samtidigt full av saknad?
Ibland vill jag bara leva, låtsas att allt faktiskt bara var en mardröm, att det aldrig hänt. Lägga barnplanerna på hyllan några år (så som alla "kloka" människor säger åt oss hela tiden). Men ibland då längtar jag, saknar och vill ha. Jag vill ha det vi förlorat, det vi skulle ha haft, det vi borde ha haft, det som försvann från oss. Ibland vill jag bara börja planera igen. Se ett plus på en sticka, gå på ultraljud, lyssna hjärtljud, känna sparkar, inhandla barnsaker, inreda barnrum, se en växande mage, vara trött, må illa, längta till dagen vi får se den där lilla vi önskar oss.
Och kluven blir man... Kluven blir jag.
Kanske blir det bra, en dag.
De "kloka" människorna pratar ju hela tiden om att vi är unga. Vi har många år på oss. Jag förstår hur de menar, de menar rent biologiskt är det inte för sent ens om tio år för oss. Visst... Men vi har varit inställda sen 2008 på att bli föräldrar. I tre år har vi längtat och väntat. Och bara gått på minor.
Hur många gånger orkar man innan psyket säger STOPP?
När jag ser mig i spegeln ser jag att allt inte var en mardröm. Bristningar från tre graviditeter, tre individer, tre barn. De syns alltför väl... När jag känner vissa dofter minns jag illamåendet, känslan, kväljningarna. Och jag blir illamående igen, fast inte av en graviditet. Av hur livet har blivit. Eller snarare allt som aldrig blev.
Och ändå ska vi sitta här och ha empati, sympati, ork att lyssna på andra ta till oss andras problem. Är det egoistiskt av mig att ibland inte orka? Jag har nog fullt upp med mig själv just nu. Och jag vet faktiskt inte alls hur länge det kommer hålla i sig, innan jag orkar förstå en annan människas vardagsproblem....
Är det möjligt att känna sig tom och samtidigt full av saknad?
Ibland vill jag bara leva, låtsas att allt faktiskt bara var en mardröm, att det aldrig hänt. Lägga barnplanerna på hyllan några år (så som alla "kloka" människor säger åt oss hela tiden). Men ibland då längtar jag, saknar och vill ha. Jag vill ha det vi förlorat, det vi skulle ha haft, det vi borde ha haft, det som försvann från oss. Ibland vill jag bara börja planera igen. Se ett plus på en sticka, gå på ultraljud, lyssna hjärtljud, känna sparkar, inhandla barnsaker, inreda barnrum, se en växande mage, vara trött, må illa, längta till dagen vi får se den där lilla vi önskar oss.
Och kluven blir man... Kluven blir jag.
Kanske blir det bra, en dag.
De "kloka" människorna pratar ju hela tiden om att vi är unga. Vi har många år på oss. Jag förstår hur de menar, de menar rent biologiskt är det inte för sent ens om tio år för oss. Visst... Men vi har varit inställda sen 2008 på att bli föräldrar. I tre år har vi längtat och väntat. Och bara gått på minor.
Hur många gånger orkar man innan psyket säger STOPP?
När jag ser mig i spegeln ser jag att allt inte var en mardröm. Bristningar från tre graviditeter, tre individer, tre barn. De syns alltför väl... När jag känner vissa dofter minns jag illamåendet, känslan, kväljningarna. Och jag blir illamående igen, fast inte av en graviditet. Av hur livet har blivit. Eller snarare allt som aldrig blev.
Och ändå ska vi sitta här och ha empati, sympati, ork att lyssna på andra ta till oss andras problem. Är det egoistiskt av mig att ibland inte orka? Jag har nog fullt upp med mig själv just nu. Och jag vet faktiskt inte alls hur länge det kommer hålla i sig, innan jag orkar förstå en annan människas vardagsproblem....
måndag 18 juli 2011
Ont om ord
Just nu finns det väldigt lite ord hos mig. Jag vet inte alls vad jag ska skriva och låter därför bli.
Försöker ta dagarna som de kommer, försöka studera (för det mesta under föregående vecka med mindre framgång), försöker vara glad och positiv. Försöker hitta livet.
Det är sommar. Och idag regnar det.
Försöker vara glad för det som är. Livet som ändå finns.
Försöker att inte tänka på allt vi förlorat. Alla gånger vi slagits sönder helt och hållet.
Försöker att inte tänka alls.
Försöker att inte tänka på framtiden. Försöker att inte tänka på de som kan få barn bara huxflux. Försöker att inte vara ledsen. Avundsjuk. Försöker att inte längta efter de barn som vi borde ha haft här nu.
Ibland försöker jag nog bara inbilla mig att det var en hemsk mardröm jag levde i. Och nu kanske jag har vaknat? Och så försöker jag glömma mardrömmen.
Ja om det vore så enkelt ändå....
Och på onsdag blir det läkarbesök. Nu har min mamma och min kära sambo tvingat mig att ringa läkare. Har haft hemska magknip till och från sen i april men nu är de värre. Så fort jag ätit så kan jag knappt sitta, inte stå, inte ligga, och absolut inte förflytta mig. Det gör så förbaskat ont. Det blev värre i onsdags och har fortfarande inte gett sig.
Mamma funderar om jag blivit intolerant mot någon mat. Det funderade sjuksystern jag pratade med idag också på. Så då är det väl bara åka iväg och kolla upp det då. För jag vill ju inte ha kvar det.
Och nu är det ju det här hemska, bestämma sig vad som händer i höst. Vad ska jag plugga då? Ska jag klara av att dagpendla till högskolan? Klarar jag det. Kan jag vara borta hela dagarna hemifrån och från Cristofer eller kommer jag bryta ihop? Klarar jag att koncentrera mig på en 100% kurs? Eller ska jag "mesa på" med halvtidskurs i höst också? Beslutsångest...
Näe om man skulle titta på regnet. Eller städa. Kan inte bestämma mig vilket som låter trevligast...
Försöker ta dagarna som de kommer, försöka studera (för det mesta under föregående vecka med mindre framgång), försöker vara glad och positiv. Försöker hitta livet.
Det är sommar. Och idag regnar det.
Försöker vara glad för det som är. Livet som ändå finns.
Försöker att inte tänka på allt vi förlorat. Alla gånger vi slagits sönder helt och hållet.
Försöker att inte tänka alls.
Försöker att inte tänka på framtiden. Försöker att inte tänka på de som kan få barn bara huxflux. Försöker att inte vara ledsen. Avundsjuk. Försöker att inte längta efter de barn som vi borde ha haft här nu.
Ibland försöker jag nog bara inbilla mig att det var en hemsk mardröm jag levde i. Och nu kanske jag har vaknat? Och så försöker jag glömma mardrömmen.
Ja om det vore så enkelt ändå....
Och på onsdag blir det läkarbesök. Nu har min mamma och min kära sambo tvingat mig att ringa läkare. Har haft hemska magknip till och från sen i april men nu är de värre. Så fort jag ätit så kan jag knappt sitta, inte stå, inte ligga, och absolut inte förflytta mig. Det gör så förbaskat ont. Det blev värre i onsdags och har fortfarande inte gett sig.
Mamma funderar om jag blivit intolerant mot någon mat. Det funderade sjuksystern jag pratade med idag också på. Så då är det väl bara åka iväg och kolla upp det då. För jag vill ju inte ha kvar det.
Och nu är det ju det här hemska, bestämma sig vad som händer i höst. Vad ska jag plugga då? Ska jag klara av att dagpendla till högskolan? Klarar jag det. Kan jag vara borta hela dagarna hemifrån och från Cristofer eller kommer jag bryta ihop? Klarar jag att koncentrera mig på en 100% kurs? Eller ska jag "mesa på" med halvtidskurs i höst också? Beslutsångest...
Näe om man skulle titta på regnet. Eller städa. Kan inte bestämma mig vilket som låter trevligast...
onsdag 6 juli 2011
6 månader sen jag höll en ängel i min famn....
Idag är det 6 månader sedan William föddes. Föddes död... Precis som sina systrar. Precis som vi fruktade att han skulle göra.
Vår fina prins. Vårt hopp om en ljus framtid.
Idag är det ett halvår sedan livet åter igen störtdök rakt ner i det där mörka hemska djupet. Så lång tid utan min fina son. Idag är en dag då jag borde ha fått skriva att han är 4 månader och en livligt liten krabat. Inte att det idag är 6 månader sedan han låg i min famn för första och sista gången.
Min fina lilla pojke.
I måndags var det 6 månader sedan hans hjärta konstaterades stå still.... Ett halvår till i helvetet....
Det är en konstig dag. På många sätt. Det är så konstigt att allt som borde vara inte är. Allt som borde funnits inte längre finns. Det är så konstigt att man måste lägga band på sig och tysta ner att det idag är vår sons dag. Hans månadsdag. Ett halvår utan vårt hopp. Vår kämpe. Vår lilla bus....
Idag ska jag plocka rosor och sätta på hans grav. Röda rosor. Rött som kärleken, och rött som hatet mot att det här hänt oss, rött som blodet som vi delat min fina pojke och jag, rött som här får symbolisera den oerhört älskade och efterlängtade människa han var, rött som får symbolisera den kärlek vi alltid kommer känna för honom...
Idag är en fin dag. Solen lyser och det är skönt ute. Ändå vägrar jag sitta ute. Det känns inte rätt. Jag borde sitta där ute med honom.
Igår frågade jag Cristofer hur länge han tror vi kommer vara där vi är nu, när sorgen kommer avta lite till. Och vi var nog överens båda två att nu står det nog still här ett tag. På den här plattformen när man lever, man kan skratta och le, ibland kan dagarna kännas okej, men sen kommer dagarna när allt rasar. Och ja, vi får nog vara kvar här ett tag till. Och jobbigast av allt är nog att inte veta vart vi är om ett år. Vad vet vi då? Vad händer med oss, med forskningen?
Vad det gör ont att känna såhär.
Idag är ingen bra dag. Idag är en dag när jag saknar. Idag gör livet ont och sliter så hemskt i mig. Precis som de flesta dagar som varit under en vecka nu. Bara att idag är det nog värre än dagarna innan. Idag saknar jag extra mycket. Idag hatar jag extra mycket...
Idag är inte en dag där jag är den jag vill vara...
Vår fina prins. Vårt hopp om en ljus framtid.
Idag är det ett halvår sedan livet åter igen störtdök rakt ner i det där mörka hemska djupet. Så lång tid utan min fina son. Idag är en dag då jag borde ha fått skriva att han är 4 månader och en livligt liten krabat. Inte att det idag är 6 månader sedan han låg i min famn för första och sista gången.
Min fina lilla pojke.
I måndags var det 6 månader sedan hans hjärta konstaterades stå still.... Ett halvår till i helvetet....
Det är en konstig dag. På många sätt. Det är så konstigt att allt som borde vara inte är. Allt som borde funnits inte längre finns. Det är så konstigt att man måste lägga band på sig och tysta ner att det idag är vår sons dag. Hans månadsdag. Ett halvår utan vårt hopp. Vår kämpe. Vår lilla bus....
Idag ska jag plocka rosor och sätta på hans grav. Röda rosor. Rött som kärleken, och rött som hatet mot att det här hänt oss, rött som blodet som vi delat min fina pojke och jag, rött som här får symbolisera den oerhört älskade och efterlängtade människa han var, rött som får symbolisera den kärlek vi alltid kommer känna för honom...
Idag är en fin dag. Solen lyser och det är skönt ute. Ändå vägrar jag sitta ute. Det känns inte rätt. Jag borde sitta där ute med honom.
Igår frågade jag Cristofer hur länge han tror vi kommer vara där vi är nu, när sorgen kommer avta lite till. Och vi var nog överens båda två att nu står det nog still här ett tag. På den här plattformen när man lever, man kan skratta och le, ibland kan dagarna kännas okej, men sen kommer dagarna när allt rasar. Och ja, vi får nog vara kvar här ett tag till. Och jobbigast av allt är nog att inte veta vart vi är om ett år. Vad vet vi då? Vad händer med oss, med forskningen?
Vad det gör ont att känna såhär.
Idag är ingen bra dag. Idag är en dag när jag saknar. Idag gör livet ont och sliter så hemskt i mig. Precis som de flesta dagar som varit under en vecka nu. Bara att idag är det nog värre än dagarna innan. Idag saknar jag extra mycket. Idag hatar jag extra mycket...
Idag är inte en dag där jag är den jag vill vara...
måndag 27 juni 2011
Skrämmande känsla...
Sen i lördags har jag haft en konstig känsla.. Och jag gillar den inte. Jag kan inte sätta ord på hur den känns, men det känns inte bra. Det är som en stressande, gnagande, tryckande, ångestladdad känsla. Och jag blir inte av med den. Jag vet inte vad som orsakat den, och jag kan inte få det att sluta...
Jag antar att det ligger begravt någonstans varför jag känner såhär, för just nu är jag övertygad om att det är en fysisk känsla som framkallats av psykiska orsaker... Men det får väl visa sig...
Jag ber det bara att FÖRSVINNA!!!
Jag vet inte om det är alla tankar som snurrar i mitt huvud sen mötet med forskarna. Om det är tankar om saker som hänt i vår närhet den sista tiden... Om det är något annat som orsakat det.. Om det är för att jag är så besviken på vissa i min omgivning... OM det är för det kommande året. Året då vi bestämt att barn-prat ligger på hyllan. Året som ska bli vårat år...
Kanske är det vad som orsakar det.. Att jag börjar inse att hur mycket jag än längtar efter ett barn hos oss nu, så går det inte. Det kommer inte att hända nu inom den närmsta framtiden...
Det kommer inte bli ett barn nästa år. Först året efter det har vi bestämt att barn ska diskuteras. Kanske är det därför det känns jobbigt i mig nu... Men säker är jag inte...
Hela kroppen skriker efter ett barn. Min kropp skriker att jag inte vill vänta längre, jag vill ha hjälp nu, jag vill ha ett barn hos mig nu. Jag har knappt tid att vänta tills barnet kommer finnas hos oss... Jag har gått tillräckligt många månader för att vi borde ha haft minst ett barn hos oss!!
Fast jag säger åt min kropp att den får vänta, att mitt hjärta får stilla sig, att armarna får krama något annat så länge, att uppmärksamheten och kärleken får läggas på någon annan än på ett barn, så vill min kropp inte lyssna. Den saknar och skriker åt mig hur elak jag är...
Den saknar det den borde ha haft i sin famn nu...
Och planerna inför de kommande åren är inte mina, fast det är jag som uttalar dem... Det är inte de planer som jag ville ha, inte de planer som jag hade från början... De är inte det liv jag ville ha...
De är det liv jag nu måste välja....
Sen när har livet rätt att ta ifrån oss vår valfrihet?
Och vackert väder och tenta plugg... Näe det är ingen bra kombination...
Jag antar att det ligger begravt någonstans varför jag känner såhär, för just nu är jag övertygad om att det är en fysisk känsla som framkallats av psykiska orsaker... Men det får väl visa sig...
Jag ber det bara att FÖRSVINNA!!!
Jag vet inte om det är alla tankar som snurrar i mitt huvud sen mötet med forskarna. Om det är tankar om saker som hänt i vår närhet den sista tiden... Om det är något annat som orsakat det.. Om det är för att jag är så besviken på vissa i min omgivning... OM det är för det kommande året. Året då vi bestämt att barn-prat ligger på hyllan. Året som ska bli vårat år...
Kanske är det vad som orsakar det.. Att jag börjar inse att hur mycket jag än längtar efter ett barn hos oss nu, så går det inte. Det kommer inte att hända nu inom den närmsta framtiden...
Det kommer inte bli ett barn nästa år. Först året efter det har vi bestämt att barn ska diskuteras. Kanske är det därför det känns jobbigt i mig nu... Men säker är jag inte...
Hela kroppen skriker efter ett barn. Min kropp skriker att jag inte vill vänta längre, jag vill ha hjälp nu, jag vill ha ett barn hos mig nu. Jag har knappt tid att vänta tills barnet kommer finnas hos oss... Jag har gått tillräckligt många månader för att vi borde ha haft minst ett barn hos oss!!
Fast jag säger åt min kropp att den får vänta, att mitt hjärta får stilla sig, att armarna får krama något annat så länge, att uppmärksamheten och kärleken får läggas på någon annan än på ett barn, så vill min kropp inte lyssna. Den saknar och skriker åt mig hur elak jag är...
Den saknar det den borde ha haft i sin famn nu...
Och planerna inför de kommande åren är inte mina, fast det är jag som uttalar dem... Det är inte de planer som jag ville ha, inte de planer som jag hade från början... De är inte det liv jag ville ha...
De är det liv jag nu måste välja....
Sen när har livet rätt att ta ifrån oss vår valfrihet?
Och vackert väder och tenta plugg... Näe det är ingen bra kombination...
torsdag 23 juni 2011
Tankar...
Det är dumt med regn... På något sätt får det mig i en viss stämning och vips tänker jag för mycket....
Imorgon är det midsommar, och jag kom att tänka på att midsommar förra året då fanns William fast vi inte visste om det än. Ett år sedan vår prins äntrade vårt liv. Och konstigt är det.
Ibland tittar jag på korten på alla tre barnen och de känns som att det inte har varit på riktigt, det känns så nära men så långt bort. Jag minns varje detalj på dem, men ändå är det som att de inte riktigt varit....
När jag tittar på William blir det tydligare. Varje detalj av den underbara pojkens ansikte är så vackert. Hans små fingrar. Det underbara lockiga håret. Sötnäsan. Allt var ju han. Så mycket han. Och så ont det gör att inte få se det igen. Inte få se honom växa upp och bli allt det jag vet att han hade blivit om han hade fått chansen.
Och konstigast är väl att jag aldrig får chansen att vara mamma till de barnen på det sätt jag trodde... Konstigt...
Imorgon är det midsommar, och jag kom att tänka på att midsommar förra året då fanns William fast vi inte visste om det än. Ett år sedan vår prins äntrade vårt liv. Och konstigt är det.
Ibland tittar jag på korten på alla tre barnen och de känns som att det inte har varit på riktigt, det känns så nära men så långt bort. Jag minns varje detalj på dem, men ändå är det som att de inte riktigt varit....
När jag tittar på William blir det tydligare. Varje detalj av den underbara pojkens ansikte är så vackert. Hans små fingrar. Det underbara lockiga håret. Sötnäsan. Allt var ju han. Så mycket han. Och så ont det gör att inte få se det igen. Inte få se honom växa upp och bli allt det jag vet att han hade blivit om han hade fått chansen.
Och konstigast är väl att jag aldrig får chansen att vara mamma till de barnen på det sätt jag trodde... Konstigt...
onsdag 22 juni 2011
Att jag vågade!
I söndags vågade jag något som jag inte gjort på länge. Jag satt centimetrar från en liten flicka på 11 månader. Elsie skulle ha varit 13 månader (om hon fötts när hon var beräknad) och att jag vågade sitta och prata med en liten flicka som är bara något yngre än min dotter skulle vara, det är stort för mig.
Jag har inte orkat, och har fortfarande svårt att orka, tänka på andras barn som något gulligt och underbart. Det gör för ont för mig att se vad jag skulle ha haft om mina barn överlevt.
Men jag vågade i söndags. Och det är jag stolt över. Jag pratade med henne, log åt henne när hon gång på gång sa "bappen bappen" om sin napp... Jag vågade.
Kanske gick det bättre för att det är en liten flicka som är släkt med mig. Men samtidigt känns de barnen jobbigare. Det är jobbigare att se att andra barn föds in i släkten, men att mina inte finns här med oss.
Den lilla tjejen var väldigt lik mig som liten. Och det gjorde ont, samtidigt som det var skönt att se.
Och det var första gången jag träffade henne.
Och det gick bra.
Och stolt är jag.
Fast det gjorde ont.
Och ondare gör det när jag tänker på det nu....
Kommer vi någonsin att få det?
Och hur?
Tack ni fyra som kommenterat mitt inlägg om besöket i uppsala. Nu har jag valt att "gömma" det ett tag. Det kändes som jag fläktes upp och visade mitt innersta, och det kändes lite väl jobbigt. Får se om det kommer ut igen så som det skrevs, eller om det redigeras. eller om det blir ett helt nytt inlägg med forskningsresulteten...
Om någon funderar vad som sades så får ni gärna fråga, maila går väl tror jag? Annars så får ni skriva får jag fixa så mailadress finns tillgänglig....
Nu ska jag fortsätta klura över nästa veckas tenta...
Den här veckans diskussionsuppgifter är klara i alla fall... Och det känns skönt. Men måste ju planera inför hur tentan ska skrivas... Särskilt när jag är osäker på hur läraren har tänkt?!
Jag har inte orkat, och har fortfarande svårt att orka, tänka på andras barn som något gulligt och underbart. Det gör för ont för mig att se vad jag skulle ha haft om mina barn överlevt.
Men jag vågade i söndags. Och det är jag stolt över. Jag pratade med henne, log åt henne när hon gång på gång sa "bappen bappen" om sin napp... Jag vågade.
Kanske gick det bättre för att det är en liten flicka som är släkt med mig. Men samtidigt känns de barnen jobbigare. Det är jobbigare att se att andra barn föds in i släkten, men att mina inte finns här med oss.
Den lilla tjejen var väldigt lik mig som liten. Och det gjorde ont, samtidigt som det var skönt att se.
Och det var första gången jag träffade henne.
Och det gick bra.
Och stolt är jag.
Fast det gjorde ont.
Och ondare gör det när jag tänker på det nu....
Kommer vi någonsin att få det?
Och hur?
Tack ni fyra som kommenterat mitt inlägg om besöket i uppsala. Nu har jag valt att "gömma" det ett tag. Det kändes som jag fläktes upp och visade mitt innersta, och det kändes lite väl jobbigt. Får se om det kommer ut igen så som det skrevs, eller om det redigeras. eller om det blir ett helt nytt inlägg med forskningsresulteten...
Om någon funderar vad som sades så får ni gärna fråga, maila går väl tror jag? Annars så får ni skriva får jag fixa så mailadress finns tillgänglig....
Nu ska jag fortsätta klura över nästa veckas tenta...
Den här veckans diskussionsuppgifter är klara i alla fall... Och det känns skönt. Men måste ju planera inför hur tentan ska skrivas... Särskilt när jag är osäker på hur läraren har tänkt?!
torsdag 16 juni 2011
Uppsala och klinisk genetik imorgon!
Och jag är sjukt nervös! Vet inte alls vad jag ska förbereda mig på... Det går nog inte att förbereda sig....
Efteråt blir det besök hos mormor och morfar, och jag får försöka se fram emot det istället.
Efteråt blir det besök hos mormor och morfar, och jag får försöka se fram emot det istället.
torsdag 9 juni 2011
Tomt
Det är tomt i huvudet. Det känns konstigt. Tomt och konstigt.
Tomt.
Massor med tankar men de fastnar inte... Konstigt!
Och i helgen hoppas jag att vårt "stora" altan projekt för vår framsida ska dra igång! Blir till att gräva tills vi inte orkar mer ikväll och imorgon! Så att vi på lördag kan köpa virke och min snickarhändige man kan fixa trall! :)
Längtar!
Och så återgår jag till: tomt.
Kanske dags att tänka över kvällsmaten... Ja, det är det nog...
Tomt.
Massor med tankar men de fastnar inte... Konstigt!
Och i helgen hoppas jag att vårt "stora" altan projekt för vår framsida ska dra igång! Blir till att gräva tills vi inte orkar mer ikväll och imorgon! Så att vi på lördag kan köpa virke och min snickarhändige man kan fixa trall! :)
Längtar!
Och så återgår jag till: tomt.
Kanske dags att tänka över kvällsmaten... Ja, det är det nog...
tisdag 7 juni 2011
Tid till klinisk genetik!!!
Idag ringde de och gav mig/oss en tid till klinisk genetik! Som vi väntat!
Fredag den 17 juni kl. 15.00 ska vi vara där. Och spännande känns det.
Undrar så om det har kommit fram till något?
Vad har forskningen i USA visat? Kan de hitta någon orsak till att våra älskade barn utvecklar hjärtfel? Och kan det förebyggas? Undvikas?
Kan vi någonsin få barn "naturlig" väg?
Kan vi få hjälp att få biologiska barn?
Kan vi någonsin få bli föräldrar till ett levande barn? Och hur? Och när?
Tankarna snurrar och jag går på högvarv! Kan det vara vår tur att få svar nu?
Fredag den 17 juni kl. 15.00 ska vi vara där. Och spännande känns det.
Undrar så om det har kommit fram till något?
Vad har forskningen i USA visat? Kan de hitta någon orsak till att våra älskade barn utvecklar hjärtfel? Och kan det förebyggas? Undvikas?
Kan vi någonsin få barn "naturlig" väg?
Kan vi få hjälp att få biologiska barn?
Kan vi någonsin få bli föräldrar till ett levande barn? Och hur? Och när?
Tankarna snurrar och jag går på högvarv! Kan det vara vår tur att få svar nu?
måndag 6 juni 2011
Vita rosor planterade på graven
I fredags planterade vi vita rosor på graven. Igår var vi och kikade på dem, igen. Och vattnade.
Mina fina vita rosor har lagt sig ner, varför då? De viker sig.
Det känns inte kul.
Jag vill att de ska stå där så vackra som de är och blomma på min lilla prins grav.
Det var hårt att lämna hans urna i marken. Det var tungt. Det var hemskt. Det gjorde ont.
Det känns bra att veta vart hans urna är, vart askan efter min son finns.
Det är tungt att stå emot viljan att gräva upp graven och ta honom med mig hem.
Känslan av att han borde vara hos mig överväldigar mig varje gång jag tänker på vart han finns. Varje gång jag tänker på graven.
Men det känns bra, att han har en grav. Min lilla pojk.
Mina fina vita rosor har lagt sig ner, varför då? De viker sig.
Det känns inte kul.
Jag vill att de ska stå där så vackra som de är och blomma på min lilla prins grav.
Det var hårt att lämna hans urna i marken. Det var tungt. Det var hemskt. Det gjorde ont.
Det känns bra att veta vart hans urna är, vart askan efter min son finns.
Det är tungt att stå emot viljan att gräva upp graven och ta honom med mig hem.
Känslan av att han borde vara hos mig överväldigar mig varje gång jag tänker på vart han finns. Varje gång jag tänker på graven.
Men det känns bra, att han har en grav. Min lilla pojk.
5 månader sedan William föddes
Idag är det 5 månader sedan William föddes. Konstigt att tiden fortsätter att gå.
Igår var det 4 år sedan Cristofer och jag förlovade oss. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen....
Idag är jag frustrerad, arg, irriterad, besviken, ledsen, överväldigad.
Idag är ingen bra dag att vara ensam på....
Igår var det 4 år sedan Cristofer och jag förlovade oss. Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen....
Idag är jag frustrerad, arg, irriterad, besviken, ledsen, överväldigad.
Idag är ingen bra dag att vara ensam på....
fredag 3 juni 2011
William
Nu är vår älskade William begravd. Det var en jätte fin ceremoni och det var hur jobbigt som helst.
Allt gick bra. Förutom att blomsterhandeln hade glömt att göra våra blommor!!! Vi som blev sena iväg hemifrån, eftersom jag just då helst inte ville åka och behövde lite övertalning om att jag skulle överleva att ta farväl av honom, och kom till blomsteraffären 12.30 (begravningen började 13). Men när jag kommer dit säger de att de inte har någon beställning från mig. Efter 15 minuters letande hittar de min order och krukan som jag lämnat in och de gör det när jag står på plats och väntar. Under tiden kommer de på VILKEN begravning det är jag ska på, och vem jag är (att det är jag som är MAMMA till barnet som ska begravas) och de ber ännu mer om ursäkt för att det blivit missat. Så 12.55 var vi i kyrkan, jippi... INTE...
Annars var det uppehåll, men inte sol, under begravningen.
Cristofer bar vår son till graven och sänkte även ner urnan. Jag lade ner en syrenkvist från alla som tänkte på oss och honom den dagen, från alla som ville vara där men av olika anledningar inte hade möjlighet att delta, sen lade jag ner ett brev (med kärlek) från mig, och så lade vi ner ett kort på oss (så han slipper vara alldeles ensam), sen lade vi en varsin cremefärgad ros, jag och Cristofer. Cristofers föräldrar lade ner en varsin blå ros (de visste tydligen inte att det som lades ner i graven stannade i graven utan trodde att blommorna skulle plockas upp, så jag vet inte om de hellre hade önskat att blommorna lagts bredvid graven). Mina föräldrar satte ett jättefint arrangemang i en hjärtformad kruka bredvid graven.
Och vi var dit på kvällen och kikade, då var hålet igentäckt och framför hans lilla kors stod den hjärtformade krukan. Det var jättefint.
Idag ska vi nog ta oss dit och plantera någon blomma (antar att arrangemanget börjar vissna lite). Och så tror jag att jag ska lägga dit en sten med texten "lilla hjärtat".
Vad konstigt det var att se hans urna, se hans namn stå på urnans framsida, se hans datum. Försöka förstå att det var vår lilla bus, vår kämpe, vår lill-prins, vår William, som fanns i den. Det var svårt. Och hårt.
Och det är hårt att se hans namn på korset vid graven. Men ändå skönt.
Men mest konstigt.
Han fanns.
Han var verklig....
Han är död..........
Ska försöka lägga in någon bild på graven lite senare (jag orkar inte bråka med datorn om att lägga in bilder nu).
Och kanske skriver jag mer om Williams begravning senare.
I onsdags var Cristofer helt ledig, när det var begravning. Igår var han också helt ledig (röd dag), och då fixade vi en del hemma. Har fått klart lite på vår framsida, och det blir så otroligt fint! Och idag jobbar Cristofer, men han skulle försöka sluta vid 15 tiden. Och då ska vi göra klart vindskyddet som ska stå mellan närmaste grannen och oss. Och sen ska vi flytta lite klätterväxter! Och det är så skönt att göra något fysiskt ansträngande just nu. Vara helt slut efter att man grävt, och snickrat, och burit, och planterat.... Det behövs just nu.
I helgen blir det att vara ledig och njuta!
Får se om vi hinner till min farmor och sommarstäda hennes vardagsrum (piska mattor). Annars ska vi på en fest med orkestern jag spelar i (har haft uppehåll från den under våren, jag har inte orkat gå dit, det har känts för jobbigt).
Och bara vara ledig. Med min älskade. Och kunna fixa på Williams grav. Det känns skönt. Det behövs.
Och på söndag är min sista dag som sjukskriven, och på måndag är jag student igen (då börjar en sommarkurs som jag ska läsa). Och jag hoppas att jag klarar av 50% utan att säcka ihop... För jag vill!
Allt gick bra. Förutom att blomsterhandeln hade glömt att göra våra blommor!!! Vi som blev sena iväg hemifrån, eftersom jag just då helst inte ville åka och behövde lite övertalning om att jag skulle överleva att ta farväl av honom, och kom till blomsteraffären 12.30 (begravningen började 13). Men när jag kommer dit säger de att de inte har någon beställning från mig. Efter 15 minuters letande hittar de min order och krukan som jag lämnat in och de gör det när jag står på plats och väntar. Under tiden kommer de på VILKEN begravning det är jag ska på, och vem jag är (att det är jag som är MAMMA till barnet som ska begravas) och de ber ännu mer om ursäkt för att det blivit missat. Så 12.55 var vi i kyrkan, jippi... INTE...
Annars var det uppehåll, men inte sol, under begravningen.
Cristofer bar vår son till graven och sänkte även ner urnan. Jag lade ner en syrenkvist från alla som tänkte på oss och honom den dagen, från alla som ville vara där men av olika anledningar inte hade möjlighet att delta, sen lade jag ner ett brev (med kärlek) från mig, och så lade vi ner ett kort på oss (så han slipper vara alldeles ensam), sen lade vi en varsin cremefärgad ros, jag och Cristofer. Cristofers föräldrar lade ner en varsin blå ros (de visste tydligen inte att det som lades ner i graven stannade i graven utan trodde att blommorna skulle plockas upp, så jag vet inte om de hellre hade önskat att blommorna lagts bredvid graven). Mina föräldrar satte ett jättefint arrangemang i en hjärtformad kruka bredvid graven.
Och vi var dit på kvällen och kikade, då var hålet igentäckt och framför hans lilla kors stod den hjärtformade krukan. Det var jättefint.
Idag ska vi nog ta oss dit och plantera någon blomma (antar att arrangemanget börjar vissna lite). Och så tror jag att jag ska lägga dit en sten med texten "lilla hjärtat".
Vad konstigt det var att se hans urna, se hans namn stå på urnans framsida, se hans datum. Försöka förstå att det var vår lilla bus, vår kämpe, vår lill-prins, vår William, som fanns i den. Det var svårt. Och hårt.
Och det är hårt att se hans namn på korset vid graven. Men ändå skönt.
Men mest konstigt.
Han fanns.
Han var verklig....
Han är död..........
Ska försöka lägga in någon bild på graven lite senare (jag orkar inte bråka med datorn om att lägga in bilder nu).
Och kanske skriver jag mer om Williams begravning senare.
I onsdags var Cristofer helt ledig, när det var begravning. Igår var han också helt ledig (röd dag), och då fixade vi en del hemma. Har fått klart lite på vår framsida, och det blir så otroligt fint! Och idag jobbar Cristofer, men han skulle försöka sluta vid 15 tiden. Och då ska vi göra klart vindskyddet som ska stå mellan närmaste grannen och oss. Och sen ska vi flytta lite klätterväxter! Och det är så skönt att göra något fysiskt ansträngande just nu. Vara helt slut efter att man grävt, och snickrat, och burit, och planterat.... Det behövs just nu.
I helgen blir det att vara ledig och njuta!
Får se om vi hinner till min farmor och sommarstäda hennes vardagsrum (piska mattor). Annars ska vi på en fest med orkestern jag spelar i (har haft uppehåll från den under våren, jag har inte orkat gå dit, det har känts för jobbigt).
Och bara vara ledig. Med min älskade. Och kunna fixa på Williams grav. Det känns skönt. Det behövs.
Och på söndag är min sista dag som sjukskriven, och på måndag är jag student igen (då börjar en sommarkurs som jag ska läsa). Och jag hoppas att jag klarar av 50% utan att säcka ihop... För jag vill!
tisdag 31 maj 2011
En glimt av mitt gamla "jag"
Idag gjorde jag något jag inte har gjort på över 2 år.
Jag satt på bussen på väg till min kurator, framför mig satt en kvinna med ett litet barn på dryga året. Barnet stod på sätet och kikade bakåt i bussen. Till att börja med undvek jag kontakt med barnet, jag tycker efter förlusten av Emelie att det är jobbigt med små barn (påminner för mycket om det jag förlorat om ni förstår?). Men tillslut kunde jag inte låta bli, det var en så underbart söt liten pojk som satt bredvid mig och vips hade vi lite tittut mellan sätena. För en sekund var jag "mitt gamla jag" igen. Skrämmande känsla. Men just då var det skönt. Jag kunde le, och riktigt le, inte bara ett påklistrat leende.
Efteråt var det jobbigare. Men vilken tur att jag var på väg till min kurator och kunde släppa ut allt där.
Och jag har idag lyckats gråta. Gråta över förlusten av vår prins. Och det har jag inte gjort många gånger. Jag har oftast gömt honom i skuggan av hans systrar. Bara för att det varit lättare för mig att handskas med. Men idag "tvingade" min kurator mig att tänka på William, och att jag faktiskt måste gråta över honom också. Annars kan det blir väldigt obehagligt, inuti mig då alltså... Så... Jag lyckades.
Och efteråt kände jag mig matt, trött, tom, trasig, men inte alls lika uppe i varv. Jag kände mig lugnare. Jag hade gråtit över honom. Jag hade erkänt att han fanns. Och jag hade erkänt för mig själv att det är jobbigt, och får vara jobbigt.
Så nu är jag rätt slut själsligt (vilket blir fysiskt också), skulle kunna lägga mig och sova. Och så har jag ett lugn, jag känner mig balanserad (?), undrar om man kan beskriva det så? Och jag saknar och tillåter mig själv att det gör ont.
Imorgon kl. 13.00 kommer begravningen för vår underbara lilla bus William att vara. Och jag ska tillåta mig att gråta, tillåta det att riva och göra ont. För en dag kommer det vara lättare?
Och nu har jag blivit lite less.. Cristofer ringde precis och sade att han blir jätte sen från jobbet idag, han borde ha slutat nu och vara på väg hem men ICKE! Hans nya medarbetare har helt dragit av på tempot och jobbar knappt, vilket gör att han drar det mesta själv. Och han trodde att han slutar tidigast 21. Väldigt skönt om man börjar 7 på morgonen! Så nu är jag rätt less på det!
Jag behöver faktiskt honom här hemma och jag tycker inte alls att det är roligt att det är någon "ny" kille (han är där för 3:e veckan, och de andra veckorna har han jobbat jätte bra) som inte har en "bra" dag och vägrar jobba bara för att få fler timmar! Den nya är timanställd vid behov och han kommer nog vara ledig onsdag-tisdag (som minst) efter idag. Så jag gissar på att han bara vill ha mer timmar för att tjäna lite extra. Och är det så då blir jag LESS....
Jag behöver någon här, NU!
Jag behöver min pojkvän, min sambo, min fästman, mina barns pappa! Och jag behöver faktiskt honom nu... Jag vill inte vara själv efter dagen och inför morgondagen....
Jag satt på bussen på väg till min kurator, framför mig satt en kvinna med ett litet barn på dryga året. Barnet stod på sätet och kikade bakåt i bussen. Till att börja med undvek jag kontakt med barnet, jag tycker efter förlusten av Emelie att det är jobbigt med små barn (påminner för mycket om det jag förlorat om ni förstår?). Men tillslut kunde jag inte låta bli, det var en så underbart söt liten pojk som satt bredvid mig och vips hade vi lite tittut mellan sätena. För en sekund var jag "mitt gamla jag" igen. Skrämmande känsla. Men just då var det skönt. Jag kunde le, och riktigt le, inte bara ett påklistrat leende.
Efteråt var det jobbigare. Men vilken tur att jag var på väg till min kurator och kunde släppa ut allt där.
Och jag har idag lyckats gråta. Gråta över förlusten av vår prins. Och det har jag inte gjort många gånger. Jag har oftast gömt honom i skuggan av hans systrar. Bara för att det varit lättare för mig att handskas med. Men idag "tvingade" min kurator mig att tänka på William, och att jag faktiskt måste gråta över honom också. Annars kan det blir väldigt obehagligt, inuti mig då alltså... Så... Jag lyckades.
Och efteråt kände jag mig matt, trött, tom, trasig, men inte alls lika uppe i varv. Jag kände mig lugnare. Jag hade gråtit över honom. Jag hade erkänt att han fanns. Och jag hade erkänt för mig själv att det är jobbigt, och får vara jobbigt.
Så nu är jag rätt slut själsligt (vilket blir fysiskt också), skulle kunna lägga mig och sova. Och så har jag ett lugn, jag känner mig balanserad (?), undrar om man kan beskriva det så? Och jag saknar och tillåter mig själv att det gör ont.
Imorgon kl. 13.00 kommer begravningen för vår underbara lilla bus William att vara. Och jag ska tillåta mig att gråta, tillåta det att riva och göra ont. För en dag kommer det vara lättare?
Och nu har jag blivit lite less.. Cristofer ringde precis och sade att han blir jätte sen från jobbet idag, han borde ha slutat nu och vara på väg hem men ICKE! Hans nya medarbetare har helt dragit av på tempot och jobbar knappt, vilket gör att han drar det mesta själv. Och han trodde att han slutar tidigast 21. Väldigt skönt om man börjar 7 på morgonen! Så nu är jag rätt less på det!
Jag behöver faktiskt honom här hemma och jag tycker inte alls att det är roligt att det är någon "ny" kille (han är där för 3:e veckan, och de andra veckorna har han jobbat jätte bra) som inte har en "bra" dag och vägrar jobba bara för att få fler timmar! Den nya är timanställd vid behov och han kommer nog vara ledig onsdag-tisdag (som minst) efter idag. Så jag gissar på att han bara vill ha mer timmar för att tjäna lite extra. Och är det så då blir jag LESS....
Jag behöver någon här, NU!
Jag behöver min pojkvän, min sambo, min fästman, mina barns pappa! Och jag behöver faktiskt honom nu... Jag vill inte vara själv efter dagen och inför morgondagen....
En dag kvar
Imorgon är det begravning. Och idag har prästen ringt och stämt av det sista inför imorgon. Berättat ännu en gång hur det går till, om det blir ett bra upplägg, och så frågade hon hur det kändes.
Hur svarar man på hur det känns? Hur beskriver man känslan av att begrava sitt tredje barn? Det går inte.
Hur beskriver man vad man tänker på när man försöker nollställa tankarna för att det inte ska göra så ont...?
Tur att jag ska till min kurator idag. Bara 1½ timme kvar snart...
Kommer jag kunna prata om William? Eller kommer jag försöka undvika det, som jag gjort de flesta gånger?
Tankarna går på högvarv, jag jobbar övertid med att försöka tränga bort dem, allt medan verkligheten närmar sig... För snabbt...
Min fina lilla prins. Jag kan inte ta in att de tär sant. Att det har fötts en så vacker varelse, som inte får stanna med oss. Jag tar mig inte hela vägen dit. Kan inte förstå att han var verklig.
Inte på samma sätt som jag tar in att mina döttrar var...
Fungerar jag konstigt?
Hur svarar man på hur det känns? Hur beskriver man känslan av att begrava sitt tredje barn? Det går inte.
Hur beskriver man vad man tänker på när man försöker nollställa tankarna för att det inte ska göra så ont...?
Tur att jag ska till min kurator idag. Bara 1½ timme kvar snart...
Kommer jag kunna prata om William? Eller kommer jag försöka undvika det, som jag gjort de flesta gånger?
Tankarna går på högvarv, jag jobbar övertid med att försöka tränga bort dem, allt medan verkligheten närmar sig... För snabbt...
Min fina lilla prins. Jag kan inte ta in att de tär sant. Att det har fötts en så vacker varelse, som inte får stanna med oss. Jag tar mig inte hela vägen dit. Kan inte förstå att han var verklig.
Inte på samma sätt som jag tar in att mina döttrar var...
Fungerar jag konstigt?
måndag 30 maj 2011
Tankar
Idag har jag försökt nollställa huvudet. Tänka på ingenting. Det går ju som vanligt inte alls bra...
Jag har upptäckt hur jag ignorerar. Jag ignorerar mig själv (för att slippa lyssna på mina tankar), jag ignorerar omgivningen (huset, naturen, vädret. Sitter inne oavsett väderlek), jag ignorerar de som försöker ta kontakt med mig (för att jag inte vet om de orkar med mig som jag är just nu), jag ignorerar tiden (kan den inte bara stanna!?!).
Och jag förstår inte. Det river i hjärtat. Jag saknar. Jag börjar fälla en tår, sen vägrar jag. Fast jag vill gråta, så gråter jag inte. Det är som att en liten röst sitter intill mig och säger "stålsätt dig, du får inte sjunka så lågt. Gråt inte, det är inte så farligt det som hänt". Fast jag vill ju gråta och tycka att det är hemskt ibland. Men jag tillåter mig inte. Just nu är det som att jag slits i en miljon små pusselbitar, som INTE passar ihop. Jag känner mig trasig och lemlästad. Och jag vill inte inse att dagarna går, att minuterna passerar... Vill inte se att det finns andra som får det jag förlorat. Det gör ont. För ont just nu.
Vart finns rättvisan här i världen? Och varför måste det vara rätt att människor som förtjänar barn, som kan ta hand om barn, som skulle vara helt underbara föräldrar, inte kan får barn eller förlorar de barn de borde ha?
Jag ser inte det rätta i att så många barn far illa när vi är så många som skulle göra allt för att våra barn skulle ha det bra.
Jag förstår inte.
Och jag tycker att det är förjävligt.
Och jag vill inte inse att begravningen nu är mindre än två dygn bort. Jag vill inte inse att jag förlorat honom. Varför kan jag inte få honom tillbaka? Han fattas i mitt liv....
Älskade lill prinsen William, vår kämpe, vårt mirakel.
Jag har upptäckt hur jag ignorerar. Jag ignorerar mig själv (för att slippa lyssna på mina tankar), jag ignorerar omgivningen (huset, naturen, vädret. Sitter inne oavsett väderlek), jag ignorerar de som försöker ta kontakt med mig (för att jag inte vet om de orkar med mig som jag är just nu), jag ignorerar tiden (kan den inte bara stanna!?!).
Och jag förstår inte. Det river i hjärtat. Jag saknar. Jag börjar fälla en tår, sen vägrar jag. Fast jag vill gråta, så gråter jag inte. Det är som att en liten röst sitter intill mig och säger "stålsätt dig, du får inte sjunka så lågt. Gråt inte, det är inte så farligt det som hänt". Fast jag vill ju gråta och tycka att det är hemskt ibland. Men jag tillåter mig inte. Just nu är det som att jag slits i en miljon små pusselbitar, som INTE passar ihop. Jag känner mig trasig och lemlästad. Och jag vill inte inse att dagarna går, att minuterna passerar... Vill inte se att det finns andra som får det jag förlorat. Det gör ont. För ont just nu.
Vart finns rättvisan här i världen? Och varför måste det vara rätt att människor som förtjänar barn, som kan ta hand om barn, som skulle vara helt underbara föräldrar, inte kan får barn eller förlorar de barn de borde ha?
Jag ser inte det rätta i att så många barn far illa när vi är så många som skulle göra allt för att våra barn skulle ha det bra.
Jag förstår inte.
Och jag tycker att det är förjävligt.
Och jag vill inte inse att begravningen nu är mindre än två dygn bort. Jag vill inte inse att jag förlorat honom. Varför kan jag inte få honom tillbaka? Han fattas i mitt liv....
Älskade lill prinsen William, vår kämpe, vårt mirakel.
söndag 29 maj 2011
Morsdag
Nu har det gått ännu en morsdag. Ett till år i räkningen där de enda barn jag har inte finns hos mig. Den tredje morsdagen sedan jag blev mamma. Och ännu en dag där jag inte "får" uppmärksammas, för jag är ju inte mamma?
Jag har funderat en del över det idag. Och egentligen borde vi få uppmärksammas också. För det är inte enkelt att vara mamma till en eller flera änglar. Det är en ständig balansgång. Man stretar framåt, och varje dag är en liten kamp. Varje dag finns mina änglar i mina tankar, tar upp en liten eller stor plats. Alldeles beroende på. Men det går inte en dag då jag inte funderar hur livet "borde" vara....
Jag är inte den mamma jag "borde" vara. Jag borde väl vara en mamma med åtminstonde ett litet barn vid min sida? "Borde" jag inte det?
Borde är ett ord jag snart sa stryka från min vokabulär. Borde, borde inte finnas... För om borde fanns, borde mina barn finnas här...?
Jag tycker att vi mammor med änglar i himlen gör ett kanon jobb varje dag. Som orkar motivera oss att vakna upp ännu en dag. Och för det är vi värda att uppmärksammas. Det tycker jag!
Och inte tar jag mig igenom varje dag för "min" skull. Varje dag jag tar mig igenom gör jag för deras. För mina barns skull. För de änglarna jag har i himlen, och de barn jag en dag hoppas ha i min famn. Det är inte rättvist att ge upp. Då sviker jag dem.
Och nu är det bara måndag och tisdag kvar. Sen är det begravning av William. Och jag gruvar mig. Och jag hatar det. Och det gör ont. Sliter i hjärtat och gör förbannat ont. Jag vill inte.... Jag vill ha honom här. Jag tror inte att jag VILL inse att han aldrig mer kommer finnas. För jag vill inte inse att han är borta. Jag har nog fortfarande svårt att ta in att det hänt.
Två barn kan jag ta in. Jag har två barn. Jag har förlorat två barn. Men tre. Det går inte. Det blir stopp där. Och i nästa sekund tänker jag att jag har ju fått och förlorat tre barn. Och så tänker jag att tre, det är väl inte så många... Fyra är ju fler... Så kanske är det inte någon "summa" att prata om, ÄN...?
Och självklart ska Cristofer jobba långa dagar både måndag och tisdag. Självklart. När jag behöver sällskap som mest. När jag behöver honom som mest.
Det gör ont att sakna en bit av sitt hjärta... Eller tre... "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig"(men jag byter gärna ut dig till er!).....
Så grattis till alla er mammor som har barn som inte längre finns med oss. För vi är ju också mammor. Och vi är starka och vi gör det bra som klarar varje dag så bra som vi gör...!
Jag har funderat en del över det idag. Och egentligen borde vi få uppmärksammas också. För det är inte enkelt att vara mamma till en eller flera änglar. Det är en ständig balansgång. Man stretar framåt, och varje dag är en liten kamp. Varje dag finns mina änglar i mina tankar, tar upp en liten eller stor plats. Alldeles beroende på. Men det går inte en dag då jag inte funderar hur livet "borde" vara....
Jag är inte den mamma jag "borde" vara. Jag borde väl vara en mamma med åtminstonde ett litet barn vid min sida? "Borde" jag inte det?
Borde är ett ord jag snart sa stryka från min vokabulär. Borde, borde inte finnas... För om borde fanns, borde mina barn finnas här...?
Jag tycker att vi mammor med änglar i himlen gör ett kanon jobb varje dag. Som orkar motivera oss att vakna upp ännu en dag. Och för det är vi värda att uppmärksammas. Det tycker jag!
Och inte tar jag mig igenom varje dag för "min" skull. Varje dag jag tar mig igenom gör jag för deras. För mina barns skull. För de änglarna jag har i himlen, och de barn jag en dag hoppas ha i min famn. Det är inte rättvist att ge upp. Då sviker jag dem.
Och nu är det bara måndag och tisdag kvar. Sen är det begravning av William. Och jag gruvar mig. Och jag hatar det. Och det gör ont. Sliter i hjärtat och gör förbannat ont. Jag vill inte.... Jag vill ha honom här. Jag tror inte att jag VILL inse att han aldrig mer kommer finnas. För jag vill inte inse att han är borta. Jag har nog fortfarande svårt att ta in att det hänt.
Två barn kan jag ta in. Jag har två barn. Jag har förlorat två barn. Men tre. Det går inte. Det blir stopp där. Och i nästa sekund tänker jag att jag har ju fått och förlorat tre barn. Och så tänker jag att tre, det är väl inte så många... Fyra är ju fler... Så kanske är det inte någon "summa" att prata om, ÄN...?
Och självklart ska Cristofer jobba långa dagar både måndag och tisdag. Självklart. När jag behöver sällskap som mest. När jag behöver honom som mest.
Det gör ont att sakna en bit av sitt hjärta... Eller tre... "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig"(men jag byter gärna ut dig till er!).....
Så grattis till alla er mammor som har barn som inte längre finns med oss. För vi är ju också mammor. Och vi är starka och vi gör det bra som klarar varje dag så bra som vi gör...!
torsdag 26 maj 2011
En del av mitt hjärta
"En del av mitt hjärta, kommer alltid slå för dig", lyssnar på Tomas Ledin (blev det rätt artist nu?) som sjunger de vackra orden. Nu är det inte alls i samma sammanhang som jag tar uttrycket till som han sjunger om det. Men jag tar med mig orden och tänker att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för mina barn...
Och så funderar jag : är jag stark nog att skriva mitt brev till William idag? Det som jag tänker lägga ner i hans grav... Det är frågan. Annars får jag nog ta det i helgen. När jag inte är ensam. Kanske
Och så funderar jag : är jag stark nog att skriva mitt brev till William idag? Det som jag tänker lägga ner i hans grav... Det är frågan. Annars får jag nog ta det i helgen. När jag inte är ensam. Kanske
Panik!
Panik panik panik panik panik panik panik!
PANIK
Fått en jätte sväng på sinnestämningen, och nu är den PANIK! Panik panik! Och jag kan inte ens sätt ord på varför!!
Vill skrika, gråta, slå, hata....! En panikartad känsla som just nu överväldigar mig...!
PANIK!
PANIK
Fått en jätte sväng på sinnestämningen, och nu är den PANIK! Panik panik! Och jag kan inte ens sätt ord på varför!!
Vill skrika, gråta, slå, hata....! En panikartad känsla som just nu överväldigar mig...!
PANIK!
Mindre än en vecka kvar...
Nu är det mindre än en vecka kvar till begravningen. I tisdags var vi och skrev papper ang. gravrätt. Sen åkte vi och beställde blommor till begravningen... Allt känns konstigt. Surrealistiskt är nog helt rätt ord...!
Nu har vi även skickat för framkallning av Williams kort. Det har vi inte orkat gjort förut. Vi har inte klarat att ta tag i det. Och jag vet egentligen inte om vi riktigt klarade det nu heller... Men det är gjort i alla fall.
Jag är inne i en period igen där jag antingen ska vara sysselsatt dygnet runt eller bara sova... Jag kan sova 14 timmar om nätterna och sen vara dödstrött redan 6 på kvällen... Förstår inte varför...
Cristofer jobbar ju i och för sig mycket, så det är jag som tar hand om begravningsplaneringen (för det mesta) dagtid och kollar av med honom kvällstid. Kan vara en bidragande orsak.
Och tack ni som skrev och tipsade mig om att höra av mig till CSN (vilket jag i och för sig tänkte göra men gruvat mig för). Idag har jag ringt och pratat med dem. Och sommarkurser görs det ingen prövning för. Och till hösten så görs en ny prövning och om jag skickar in uppgifter ang. min sjukskrivning ska det inte vara något problem sade kvinnan jag pratade med. Det känns skönt. En stor sten har lättat från mitt hjärta. Och hon trodde inte det var något jag skulle oroa mig för. Och det känns skönt! Hon tyckte det borde vara lättlöst när jag varit sjukskriven, klart man inte förväntas studera när man är sjukskriven.
Så nu känns livet lite lättare. Kanske kan njuta av dagarna innan sommarkursen börjar (dagarna efter begravningen tills att kursen börjar). Blir nog tre dagars njutning i alla fall :) Sen måste jag nog börja registrera mig på kursen och lite sånt. Skönt att försöka komma igång igen!
Idag känns det som jag hunnit mycket. Har varit på gymmet för första gången på flera veckor (har inte kunnat tagit mig dit eftersom att Cristofer jobbat knepiga tider och haft bilen då). Men nu så! Så jag var där strax efter 7 imorse :) Riktigt skönt!
Sen har jag suttit i telefon med CSN, mitt fackförbund, letat information om kurser till sommaren som jag var antagen till, bestämt vad jag ville läsa, sökt CSN-stöd, läst information inför kursen, beställt kurslitteratur, dammsugit övervåningen, bäddat rent i sängen, planerat morgondagen... Och nu ska jag snart gå i duschen innan jag fortsätter med min lilla "att-göra" lista! Tvätta och plantera om blommor står på programmet...
Och så är det ju frågan: köpa trallvirke eller inte köpa trallvirke nu.... Svårt att bestämma mig/oss! Men snart så, är det trall på G på vår lilla framsida! Och jag tror det blir kanon! (tur man skaffade sig en snickare ;)
Nu har vi även skickat för framkallning av Williams kort. Det har vi inte orkat gjort förut. Vi har inte klarat att ta tag i det. Och jag vet egentligen inte om vi riktigt klarade det nu heller... Men det är gjort i alla fall.
Jag är inne i en period igen där jag antingen ska vara sysselsatt dygnet runt eller bara sova... Jag kan sova 14 timmar om nätterna och sen vara dödstrött redan 6 på kvällen... Förstår inte varför...
Cristofer jobbar ju i och för sig mycket, så det är jag som tar hand om begravningsplaneringen (för det mesta) dagtid och kollar av med honom kvällstid. Kan vara en bidragande orsak.
Och tack ni som skrev och tipsade mig om att höra av mig till CSN (vilket jag i och för sig tänkte göra men gruvat mig för). Idag har jag ringt och pratat med dem. Och sommarkurser görs det ingen prövning för. Och till hösten så görs en ny prövning och om jag skickar in uppgifter ang. min sjukskrivning ska det inte vara något problem sade kvinnan jag pratade med. Det känns skönt. En stor sten har lättat från mitt hjärta. Och hon trodde inte det var något jag skulle oroa mig för. Och det känns skönt! Hon tyckte det borde vara lättlöst när jag varit sjukskriven, klart man inte förväntas studera när man är sjukskriven.
Så nu känns livet lite lättare. Kanske kan njuta av dagarna innan sommarkursen börjar (dagarna efter begravningen tills att kursen börjar). Blir nog tre dagars njutning i alla fall :) Sen måste jag nog börja registrera mig på kursen och lite sånt. Skönt att försöka komma igång igen!
Idag känns det som jag hunnit mycket. Har varit på gymmet för första gången på flera veckor (har inte kunnat tagit mig dit eftersom att Cristofer jobbat knepiga tider och haft bilen då). Men nu så! Så jag var där strax efter 7 imorse :) Riktigt skönt!
Sen har jag suttit i telefon med CSN, mitt fackförbund, letat information om kurser till sommaren som jag var antagen till, bestämt vad jag ville läsa, sökt CSN-stöd, läst information inför kursen, beställt kurslitteratur, dammsugit övervåningen, bäddat rent i sängen, planerat morgondagen... Och nu ska jag snart gå i duschen innan jag fortsätter med min lilla "att-göra" lista! Tvätta och plantera om blommor står på programmet...
Och så är det ju frågan: köpa trallvirke eller inte köpa trallvirke nu.... Svårt att bestämma mig/oss! Men snart så, är det trall på G på vår lilla framsida! Och jag tror det blir kanon! (tur man skaffade sig en snickare ;)
söndag 22 maj 2011
Kikat på gravplats
I torsdags var vi och kikade på gravplats till William. Och nu har vi bestämt oss för vilken vi vill ha. Så ska ringa vaktmästaren till veckan och lämna besked. Bara 1½ vecka kvar till begravningen nu. Och det knyter sig ordentligt i magen när jag tänker på det....
Ska in och beställa blomsterarrangemang till veckan också. Som ska stå i kyrkan under begravningen. Och så ska vi beställa blommor att lägga i graven efter urnsättningen...
Knuten i magen vägrar att släppa...
I helgen har jag försökt att slappna av. Haft en trevlig helg med sällskap av en av mina nära vänner, och det känns skönt!
Idag har vi även börjat fixa iordning vår framsida, grävt ur halva framsidan (nästan) där det var land och tagit bort ogräs och gamla rötter och buskar som vi inte ska ha kvar. Och så har vi satt ner vad vi vill ha där :) En rhododendro (stavning?) blev det. Och nu är det bara lite grus som ska läggas på där för att göra det "perfekt". Sen är det bara det STORA projektet med trall kvar.... Men det blir lite i taget, när min älskade har tid...
Nu ska jag försöka hitta någon film till oss att titta på ikväll... Och sen ska vi ha söndagsmys! :)
Ska försöka uppdatera mer till veckan, men just nu är det lite jobbiga dagar. Så begraver mig helst i någon bok och glömmer omvärlden....
Ska in och beställa blomsterarrangemang till veckan också. Som ska stå i kyrkan under begravningen. Och så ska vi beställa blommor att lägga i graven efter urnsättningen...
Knuten i magen vägrar att släppa...
I helgen har jag försökt att slappna av. Haft en trevlig helg med sällskap av en av mina nära vänner, och det känns skönt!
Idag har vi även börjat fixa iordning vår framsida, grävt ur halva framsidan (nästan) där det var land och tagit bort ogräs och gamla rötter och buskar som vi inte ska ha kvar. Och så har vi satt ner vad vi vill ha där :) En rhododendro (stavning?) blev det. Och nu är det bara lite grus som ska läggas på där för att göra det "perfekt". Sen är det bara det STORA projektet med trall kvar.... Men det blir lite i taget, när min älskade har tid...
Nu ska jag försöka hitta någon film till oss att titta på ikväll... Och sen ska vi ha söndagsmys! :)
Ska försöka uppdatera mer till veckan, men just nu är det lite jobbiga dagar. Så begraver mig helst i någon bok och glömmer omvärlden....
onsdag 18 maj 2011
Blommogram
Väntar på ett blommogram och är NYFIKEN! Älskar överraskningar men är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa! :)
Tack för blogg-award
Jag har fått en blogg-award från Noras mamma och det värmer. Men eftersom jag inte har den blekaste hur jag får in bild och så, så tackar jag bara för den fina gesten! Och ingen nämnd ingen glömd, ni är alla som läser underbara. Och jag följer en hel del av er så fort jag har någon minut över! Och ni änglamammor ska veta att jag ser upp till er alla... Och det är så skönt att ha hittat fler, vi är inte ensamma i det mörka. Det finns andra som förstår.
Grattis lilla jag :)
Som fyller år idag!
Och idag skulle det regna, solen skiner! Kan inte låta bli att tänka att blåsten som rör träden i skogen här utanför måste vara min änglar som blåser allt de kan för att hålla regnmolnen borta på mammas födelsedag! Man måste ju få tänka positivt ibland. Och vips så gjorde det tänket min dag!
Idag blir det till att besikta vår bil, vilken födelsedagspresent! Och så ska jag till min kurator. Känns som det blir en bra dag! Och så är det ju jag och endast jag som bestämmer maten hemma idag. Och det gillas! :)
Imorse fick jag frukost på sängen av min älskade innan han åkte till jobbet. Det gillades väldigt mycket!!
Annars är livet upp och ner och ut och in. Och stressad har jag börjat blivit. Min sjukskrivning tar "snart" slut (5 juni) och jag har tänkt mig börja läsa sommarkurser. MEN jag har nog inte rätt till studiemedel och det stressar... Eftersom jag blev sjukskriven innan jag hann avsluta första poängen på kurserna i höstas så har jag inte fått några poäng alls sen i höstas... Och jag antar att CSN inte är så mänskliga att de förstår precis varför de inte finns poäng.... SÅ nu är jag stressad. Inga pengar = inte bra.... Man måste ju kunna leva också...?
Nej stressad och skakis...
Begravningen närmar sig....
Och idag skulle det regna, solen skiner! Kan inte låta bli att tänka att blåsten som rör träden i skogen här utanför måste vara min änglar som blåser allt de kan för att hålla regnmolnen borta på mammas födelsedag! Man måste ju få tänka positivt ibland. Och vips så gjorde det tänket min dag!
Idag blir det till att besikta vår bil, vilken födelsedagspresent! Och så ska jag till min kurator. Känns som det blir en bra dag! Och så är det ju jag och endast jag som bestämmer maten hemma idag. Och det gillas! :)
Imorse fick jag frukost på sängen av min älskade innan han åkte till jobbet. Det gillades väldigt mycket!!
Annars är livet upp och ner och ut och in. Och stressad har jag börjat blivit. Min sjukskrivning tar "snart" slut (5 juni) och jag har tänkt mig börja läsa sommarkurser. MEN jag har nog inte rätt till studiemedel och det stressar... Eftersom jag blev sjukskriven innan jag hann avsluta första poängen på kurserna i höstas så har jag inte fått några poäng alls sen i höstas... Och jag antar att CSN inte är så mänskliga att de förstår precis varför de inte finns poäng.... SÅ nu är jag stressad. Inga pengar = inte bra.... Man måste ju kunna leva också...?
Nej stressad och skakis...
Begravningen närmar sig....
måndag 16 maj 2011
Begravningsplaner
För en vecka sedan träffade vi prästen och pratade. Vi pratade igenom gravrätt och lite sånt. Hur begravningsakten kommer gå till. Att Williams urna kommer stå i kyrkan, vi bestämde att vi vill ta med hans namngivningsljus som ska tändas under ceremonin, att flickornas ljus ska lysa i bakgrunden, att vi ska fixa ett kort på William som ska stå med vid urnan, och sen berättade hon vad som hände efter kyrkan. Att urnan ska bäras ur kyrkan, av oss om vi vill (vi har inte pratat närmare om det men jag känner att jag gärna vill att Cristofer får bära honom nära sitt hjärta den sista biten, precis som jag bar William nära mitt hjärta under så många månader. Men orkar inte han så bär jag urnan). Sen ska urnan sänkas ner i graven och så ska prästen läsa någon dikt, vilken har vi inte bestämt än.
En sång som ska med är "nu i ro slumra in" den hade vi på flickornas minnesstund och jag vill så gärna ha den igen. Texten som vi sjöng är ju så otroligt vacker. För er som inte sjungit den, eller som sjunger med annan text (finns ju varianter) så är det den här vi ska sjunga:
"Nu i ro slumra in
allra kärestan min
låt en ängel ta din hand
bort till drömmarnas land
och låt tankarna fly
till en ny dag ska gry
Och en ängel du ser,
när i drömmen du ler
som i lysande prakt
vid din säng står på vakt.
och med kyss på din mun
vaggar hon dig i blund".
Och ceremonin ska avslutas med "Somewhere over the rainbow" som ska spelar på piano. Det hade vi på flickornas minnesstund också, och jag tycker den är så vacker. Tänker på dem varje gång jag hör den.
Den låten sjöng jag för Emelie i magen, och det var den första låt jag kom att tänka på att sjunga när Emelie var född och låg i min famn. Så den har funnits med hela vägen. Sen sjöng jag den för Elsie i magen, och för William med. Det är mina änglars sång....
Planeringen går bra, så länge jag inte tänker på urnan. Så länge jag inte tänker på att det är William som ska begravas. Jag vill inte tänka på urnan, sskan eller lill-prinsen. Då gör det ont.Min fina lilla pojke... Så fel det känns.
Jag borde ringa kyrkovaktmästaren och fråga om vi får komma och kolla på gravplatser så vi kan få bestämma vilken plats vi vill lägga William på... Men jag klarar det inte. Jag skyller på att jag inte vet hur Cristofer jobbar och hur han kan ta sig in till stan och så efter att han jobbat klart, och försöker få honom att ringa. Men egentligen klarar jag det inte. Jag kan inte för allt i världen ta mig modet att ringa och fråga en främmande människa om vi kan få komma och titta på grav till vår son. Det gör för ont. Som att pilla i ett öppet sår. Eller inte pilla. Snarare klösa. Hälla i ättika och skära upp såret. Kanske mer åt det hållet...
Och ibland orkar jag med mig själv mycket mindre än andra dagar.... Och just nu har jag sånna dagar varje dag. Jag orkar inte vara "jag". Jag kämpar så mycket för att vara mig så att det slår runt och blir en falsk bild av mig.
För nog är jag väl leende och sprudlande glad? En gång var jag det. Nyfiken och älskade att träffa människor. Vart tog jag vägen?
Jag orkar nästan inte engagera mig i någon annan än mig själv... Och så hemsk jag känner mig...
Jag orkar inte läsa runt i de bloggar jag så gärna har följt. Jag orkar inte.
Ibland känns livet som ett meningslöst hål. Och mitt i allt måste man tampas med verkligheten. Och jag vill inte.
Det gör för jävla ont!
Nej ta sig i kragen och baka bullar... Eftersom tiden tickar på och det snart är dags att bli ett år äldre... Så kanske kommer det någon som vill ha en bulle när jag fyller år... Kanske...
En sång som ska med är "nu i ro slumra in" den hade vi på flickornas minnesstund och jag vill så gärna ha den igen. Texten som vi sjöng är ju så otroligt vacker. För er som inte sjungit den, eller som sjunger med annan text (finns ju varianter) så är det den här vi ska sjunga:
"Nu i ro slumra in
allra kärestan min
låt en ängel ta din hand
bort till drömmarnas land
och låt tankarna fly
till en ny dag ska gry
Och en ängel du ser,
när i drömmen du ler
som i lysande prakt
vid din säng står på vakt.
och med kyss på din mun
vaggar hon dig i blund".
Och ceremonin ska avslutas med "Somewhere over the rainbow" som ska spelar på piano. Det hade vi på flickornas minnesstund också, och jag tycker den är så vacker. Tänker på dem varje gång jag hör den.
Den låten sjöng jag för Emelie i magen, och det var den första låt jag kom att tänka på att sjunga när Emelie var född och låg i min famn. Så den har funnits med hela vägen. Sen sjöng jag den för Elsie i magen, och för William med. Det är mina änglars sång....
Planeringen går bra, så länge jag inte tänker på urnan. Så länge jag inte tänker på att det är William som ska begravas. Jag vill inte tänka på urnan, sskan eller lill-prinsen. Då gör det ont.Min fina lilla pojke... Så fel det känns.
Jag borde ringa kyrkovaktmästaren och fråga om vi får komma och kolla på gravplatser så vi kan få bestämma vilken plats vi vill lägga William på... Men jag klarar det inte. Jag skyller på att jag inte vet hur Cristofer jobbar och hur han kan ta sig in till stan och så efter att han jobbat klart, och försöker få honom att ringa. Men egentligen klarar jag det inte. Jag kan inte för allt i världen ta mig modet att ringa och fråga en främmande människa om vi kan få komma och titta på grav till vår son. Det gör för ont. Som att pilla i ett öppet sår. Eller inte pilla. Snarare klösa. Hälla i ättika och skära upp såret. Kanske mer åt det hållet...
Och ibland orkar jag med mig själv mycket mindre än andra dagar.... Och just nu har jag sånna dagar varje dag. Jag orkar inte vara "jag". Jag kämpar så mycket för att vara mig så att det slår runt och blir en falsk bild av mig.
För nog är jag väl leende och sprudlande glad? En gång var jag det. Nyfiken och älskade att träffa människor. Vart tog jag vägen?
Jag orkar nästan inte engagera mig i någon annan än mig själv... Och så hemsk jag känner mig...
Jag orkar inte läsa runt i de bloggar jag så gärna har följt. Jag orkar inte.
Ibland känns livet som ett meningslöst hål. Och mitt i allt måste man tampas med verkligheten. Och jag vill inte.
Det gör för jävla ont!
Nej ta sig i kragen och baka bullar... Eftersom tiden tickar på och det snart är dags att bli ett år äldre... Så kanske kommer det någon som vill ha en bulle när jag fyller år... Kanske...
fredag 6 maj 2011
4 månader sen lill-prinsen föddes
Idag är det 4 månader sedan vår lilla fina busunge William föddes. Underbara varelse. Saknaden är fruktansvärd och ibland är det lättare att tänka att allt varit en mardröm....
Idag har det också blivit bestämt ett datum för begravning. Den 1 juni kl. 13.00 blir det. Och nu vill jag bara fly. Jag vill bara försvinna och gömma mig någonstans. Känns värre än värst. Och nu måste jag ju faktiskt inse att han funnits och tagit ifrån oss...
På måndag kommer prästen hem till oss och pratar om begravningen. Så vi kan bestämma hur vi vill ha det.
Det blir en begravning med urna i kyrkan. Det har vi bestämt oss för. Efteråt blir det nedsänkning av urnan.
Så vi ska kontakta vaktmästaren på kyrkogården och få gå och titta på "barnkyrkogården" (finns en liten avdelning på kyrkogården speciellt för mycket små barn), och så ska vi få se vilka platser som är lediga och bestämma om någon av dem skulle vara något vi vill ha...
Just nu skakar jag, inuti. Känns som jag ska brista. Gråta och skaka. Men jag håller tillbaka. Jag vill inte sitta och gråta i min ensamhet. Jag vågar inte göra det själv. Inte nu. Och inte över det här.
Jag tittar på korten på William om och om igen. Och jag kan inte förstå. Han var så vacker, perfekt... Han var så otroligt fin vår lilla. Och jag kan verkligen inte förstå varför han inte fick stanna? Varför kunde inte han få vara kvar med oss?
Jag kan inte låta bli att tänka hur den här våren borde varit. Vad jag borde ha haft. För visst borde det mest rättvisa vara att man får behålla sitt barn? Att barnet inte dör? Att om man förlorat två barn, slippa förlora ett tredje, det vore väl det snällaste av livet att göra?
Och jag är rädd. Rädd för livet. Framtiden. Vad kommer hända med oss? Vad får vi för hjälp? Kan vi någonsin få ett barn?
Ibland känner jag att bara jag kunde få se ett av mina barn röra sig efter födseln så vore jag nöjd. Höra ett litet gnyende läte (för att barnet skriker är väl för mycket begärt), se det försöka ta några andetag, röra ett finger, vända huvudet, försöka titta mot mig. Bara jag fick se ett enda av mina barn vara levande innan de togs ifrån mig. Ibland känns det som att jag inte kan förstå att de varit levande innan de varit döda...
Idag är det fyra månader utan vår enda son, vårt tredje barn, vårt hopp, och vår underbara lilla busiga kille. Fyra månader utan fina William.
Idag är också dagen ett datum för hans begravning har bestämts.
Idag är också mina föräldrars bröllopsdag.
Idag är också en dag när min bror kommer hem på besök och jag ska träffa honom.
Idag är också en dag när jag ska firas i förväg (eftersom jag fyller när min bror inte är här).
Idag är en dag när jag helst av allt skulle vilja sova hela dagen och glömma att den fanns...
Men likt förbannat så har idag funnits....
Idag har det också blivit bestämt ett datum för begravning. Den 1 juni kl. 13.00 blir det. Och nu vill jag bara fly. Jag vill bara försvinna och gömma mig någonstans. Känns värre än värst. Och nu måste jag ju faktiskt inse att han funnits och tagit ifrån oss...
På måndag kommer prästen hem till oss och pratar om begravningen. Så vi kan bestämma hur vi vill ha det.
Det blir en begravning med urna i kyrkan. Det har vi bestämt oss för. Efteråt blir det nedsänkning av urnan.
Så vi ska kontakta vaktmästaren på kyrkogården och få gå och titta på "barnkyrkogården" (finns en liten avdelning på kyrkogården speciellt för mycket små barn), och så ska vi få se vilka platser som är lediga och bestämma om någon av dem skulle vara något vi vill ha...
Just nu skakar jag, inuti. Känns som jag ska brista. Gråta och skaka. Men jag håller tillbaka. Jag vill inte sitta och gråta i min ensamhet. Jag vågar inte göra det själv. Inte nu. Och inte över det här.
Jag tittar på korten på William om och om igen. Och jag kan inte förstå. Han var så vacker, perfekt... Han var så otroligt fin vår lilla. Och jag kan verkligen inte förstå varför han inte fick stanna? Varför kunde inte han få vara kvar med oss?
Jag kan inte låta bli att tänka hur den här våren borde varit. Vad jag borde ha haft. För visst borde det mest rättvisa vara att man får behålla sitt barn? Att barnet inte dör? Att om man förlorat två barn, slippa förlora ett tredje, det vore väl det snällaste av livet att göra?
Och jag är rädd. Rädd för livet. Framtiden. Vad kommer hända med oss? Vad får vi för hjälp? Kan vi någonsin få ett barn?
Ibland känner jag att bara jag kunde få se ett av mina barn röra sig efter födseln så vore jag nöjd. Höra ett litet gnyende läte (för att barnet skriker är väl för mycket begärt), se det försöka ta några andetag, röra ett finger, vända huvudet, försöka titta mot mig. Bara jag fick se ett enda av mina barn vara levande innan de togs ifrån mig. Ibland känns det som att jag inte kan förstå att de varit levande innan de varit döda...
Idag är det fyra månader utan vår enda son, vårt tredje barn, vårt hopp, och vår underbara lilla busiga kille. Fyra månader utan fina William.
Idag är också dagen ett datum för hans begravning har bestämts.
Idag är också mina föräldrars bröllopsdag.
Idag är också en dag när min bror kommer hem på besök och jag ska träffa honom.
Idag är också en dag när jag ska firas i förväg (eftersom jag fyller när min bror inte är här).
Idag är en dag när jag helst av allt skulle vilja sova hela dagen och glömma att den fanns...
Men likt förbannat så har idag funnits....
onsdag 4 maj 2011
Maj månad (och svar på några av era frågor)
Jag vill bara börja med att tacka att ni faktiskt är några stycken som kommenterat och funderat vad som hänt när jag inte skrivit på länge, och tack. Det känns bra att veta att ni saknat mig :)
Nu är jag lite bättre och orkar faktiskt ta tag i livet lite (om man tänker på min lilla sjukdomsperiod). Så nu börjar jag med att uppdatera bloggen, så att ni får se att jag fortfarande tänker på att min blogg "ska" uppdateras :)
Min kära sambo fyllde år under påskhelgen och då hade vi festligheter för honom, och dagen efter hade vi festligheter för hans mamma som fyllde veckan efter. Sen var det som vanligt, under påsk och andra helgdagar, fullt upp. Vi var till mina föräldrar och åt, jag passade på att träffa min vän som bor i Skåne men var hem under påskhelgen och lite annat sånt. Passade även på att träffa min bror som var hem från huvudstaden just den helgen och hälsade på :)
Sen blev det ny vecka och helt enkelt fullt upp. Min morfar har varit sjuk länge och nu ligger han sedan 1½ vecka med andningsproblem på sjukhus. Och vi vet inte hur länge han klarar sig. Och det tär ju när jag är där jag är nu. Det vill säga : inte klar med min sorgeprocess efter William. Och nu är jag rädd att jag mitt i det ska behöva tas med en sorg efter min morfar. Och det känns lite för tungt just nu.
Och som jag skrev i förra inlägget så hamnade jag med någon konstig åkomma under helgen. Var magsjuke-liknande (har aldrig varit magsjuk men fick det klart för mig när de som varit magsjuka förklarade likheten för mig). Men egentligen vet jag inte alls vad det var som drabbade mig. Men jag är inte helt återställd. Fortfarande lite dåsig och "borta" i huvudet. Men jag hoppas att jag snart blir bättre igen...
Jag vill tacka för frågor jag har fått. Och jag ska försöka besvara dem....
Sussi funderar om jag inte kanske skulle behöva mer stöttning än kurator. Och min ena kurators bedömning är att läget är "under kontroll" så att säga. Hon anser att det inte är kritiskt utan att alla mina reaktioner och känslor är helt normala. Och idag när jag var hos henne så sade hon att jag har ju "en röd tråd" i allt, jag vet vad som har hänt (även om jag helst inte tar in det), och eftersom jag har koll på vad som hänt (ibland i rätt bra detaljer) så anser hon att jag har koll på läget. Och kontroll.
Och jag hoppas verkligen att hon reagerar om hon skulle känna något annat.
Det jag kan känna är att jag (precis som ute i "världen") lägger på mig ett lugn som kanske mest finns på ytan. Kanske är det en bra "mask" jag använder mig av eller så kan min kurator genomskåda den men ändå anser att det är lugnt. Jag vet inte.
Jag känner ibland att det vore skönt att ha någon att kunna ringa när jag får panik över något (även om det skulle råka vara mitt i natten). Men jag vet att på dagtid "får" jag ringa min kurator så återkommer hon så fort hon kan. Men det är inget jag gör eller utnyttjar...
Ibland önskar jag bara att jag kunde bryta ihop fullständigt för att sen kunna resa mig... Och sluta vara i "mitt-i-mellan-landet".
Sussi skriver också "Jag undrar också en annan sak som du inte behöver svara på nu, men om du blir gravid igen, finns det ingen chans för barnet (om det får samma hjärtfel) att om man plockar ut det för tidigt och vårdar det på sjukhus och det ger någon chans? Eller förståss, hjärtat orkar väll inte mer för det försej. Läkarna och du har säkerligen all koll på det där men jag har inte läst så mycket om sjukdomen så själv har jag svårt att förstå att det ska vara så sorligt allting"
Svaret på det måste nog bli att vad de vet nu så kan de inte göra något. Så vitt vi fått veta om i alla fall. Man upptäckte ju Williams hjärtfel i vecka 23 och övervägde ända in till slutet att ta ut honom (du kan läsa mer om det i äldre inlägg i min blogg där jag skriver om resan med honom. Det kommer även komma en flik om varje barn och deras "livsresa". Och jag ska försöka göra en flik om vad vi vet om deras hjärtfel, men det kommer dröja innan jag orkar skriva ihop allt det). Anledningen till att de inte gjorde det var först att lungorna inte var så utvecklade, och med ett dåligt hjärta på det så var inte prognosen för överlevnad så bra, och senare blev det att med ett sånt dåligt hjärta skulle han inte kunna syresätta lungorna och därför tog man inte ut honom. Men jag och min sambo kände att vi hade hellre tagit att de tagit ut honom, försökt medicinera/operera (vad som helst), än att de och vi satt bredvid och kollade på när vårt barn sakta men säkert dog.
Håll koll på bloggen framöver, för i slutet på maj (tror jag det blir) ska vi få några provresultat från William, och vi hoppas att de kunnat hitta något så att det kanske kommer finnas en handlingsplan i framtiden! För jag är så envis så inte ger jag upp för det här... En dag måste livet gå åt rätt håll igen...
Jag fick även fråga från Terese om varför ingenting gjordes i magen (operation eller liknande). Hoppas du fått lite svar på din fråga, i alla fall varför inget gjordes utanför magen (kanske du inte frågade efter?). Men anledningen till att de inte gjorde något i magen var väl för att de inte visste vad de skulle göra. De (vad de sade till oss) kunde inte göra något för att göra hjärtat bra, de visste inte hur de skulle behandla hjärtfelet. Men jag har själv ställt mig samma fråga, "varför kunde de inte göra något? varför gjorde de inget?". Men jag antar att läkarna gjorde så gott de kunde.
Har fått veta att "vetenskapens värld" hade ett program i måndags om barnhjärtan (har själv inte sett det). Men forskningen ligger ju långt bak när det gäller barnhjärtan....
Och tack till Lotta som skrev en rad och bara ville nämna att hon läser (och tack för att du uppskattar hur jag skriver, så välkommet så att skriva som du gjorde :), och skönt att få se vilka ni är som läser :) Namn är alltid uppskattat även om det inte säger något om er. Men jag tycker det är skönt att få "personer" istället för bara "siffror" som läser vad jag skriver :)
Annars är livet som vanligt, lite på sne'.
Försöker ta tag i William med min kurator. Det är inte roligt, det är inte enkelt... Det uppskattar jag inte... Det är bland det jobbigaste jag gjort. Helst av allt vill jag ha tillbaka honom. Levande. Bara ge mig honom tillbaka. Jag orkar inte ta tag i att han inte finns. Att han funnits men försvunnit. Att vi varit så nära. Att vi förlorat igen. Att livet vill oss så illa... Att ödet hånar oss när vi kommit så nära...
Igår var vi och kollade på gravstenar. Var till en stenhuggare och pratade. Vi har inte bestämt oss för någon sten, och dyrt är det (!), men vi har bestämt oss (tror jag?). Grav blir det.
Urnan till William är betald och klar.
Och vi skulle väl ha behövt ha begravningen före sommaren. Så vi kan försöka börja leva igen...?
Har börjat försöka läsa. Och det går sådär. Men det går lite i taget i alla fall. Har läst min första hela bok sedan innan vi förlorade någon av barnen. Och det är skönt. Precis som att jag för första gången efteråt lyckas slutföra något. Och det är skönt. Och jag älskar att läsa, så egentligen förstår jag inte varför det inte gått. Men jag har inte riktigt koncentrationen än. Så det är nog den största anledningen till att det inte gått att läsa. Men nu går det lite bättre. Bara jag tar lite i taget. Och inte pressar mig.
Så nu har jag i alla fall läst "hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".
Nej, nu har jag uppdaterat och känner mig duktig! Och magen kurrar (och skönt är faktiskt det), så kanske borde gå och se mig om efter något att stoppa i mig!
Nu är jag lite bättre och orkar faktiskt ta tag i livet lite (om man tänker på min lilla sjukdomsperiod). Så nu börjar jag med att uppdatera bloggen, så att ni får se att jag fortfarande tänker på att min blogg "ska" uppdateras :)
Min kära sambo fyllde år under påskhelgen och då hade vi festligheter för honom, och dagen efter hade vi festligheter för hans mamma som fyllde veckan efter. Sen var det som vanligt, under påsk och andra helgdagar, fullt upp. Vi var till mina föräldrar och åt, jag passade på att träffa min vän som bor i Skåne men var hem under påskhelgen och lite annat sånt. Passade även på att träffa min bror som var hem från huvudstaden just den helgen och hälsade på :)
Sen blev det ny vecka och helt enkelt fullt upp. Min morfar har varit sjuk länge och nu ligger han sedan 1½ vecka med andningsproblem på sjukhus. Och vi vet inte hur länge han klarar sig. Och det tär ju när jag är där jag är nu. Det vill säga : inte klar med min sorgeprocess efter William. Och nu är jag rädd att jag mitt i det ska behöva tas med en sorg efter min morfar. Och det känns lite för tungt just nu.
Och som jag skrev i förra inlägget så hamnade jag med någon konstig åkomma under helgen. Var magsjuke-liknande (har aldrig varit magsjuk men fick det klart för mig när de som varit magsjuka förklarade likheten för mig). Men egentligen vet jag inte alls vad det var som drabbade mig. Men jag är inte helt återställd. Fortfarande lite dåsig och "borta" i huvudet. Men jag hoppas att jag snart blir bättre igen...
Jag vill tacka för frågor jag har fått. Och jag ska försöka besvara dem....
Sussi funderar om jag inte kanske skulle behöva mer stöttning än kurator. Och min ena kurators bedömning är att läget är "under kontroll" så att säga. Hon anser att det inte är kritiskt utan att alla mina reaktioner och känslor är helt normala. Och idag när jag var hos henne så sade hon att jag har ju "en röd tråd" i allt, jag vet vad som har hänt (även om jag helst inte tar in det), och eftersom jag har koll på vad som hänt (ibland i rätt bra detaljer) så anser hon att jag har koll på läget. Och kontroll.
Och jag hoppas verkligen att hon reagerar om hon skulle känna något annat.
Det jag kan känna är att jag (precis som ute i "världen") lägger på mig ett lugn som kanske mest finns på ytan. Kanske är det en bra "mask" jag använder mig av eller så kan min kurator genomskåda den men ändå anser att det är lugnt. Jag vet inte.
Jag känner ibland att det vore skönt att ha någon att kunna ringa när jag får panik över något (även om det skulle råka vara mitt i natten). Men jag vet att på dagtid "får" jag ringa min kurator så återkommer hon så fort hon kan. Men det är inget jag gör eller utnyttjar...
Ibland önskar jag bara att jag kunde bryta ihop fullständigt för att sen kunna resa mig... Och sluta vara i "mitt-i-mellan-landet".
Sussi skriver också "Jag undrar också en annan sak som du inte behöver svara på nu, men om du blir gravid igen, finns det ingen chans för barnet (om det får samma hjärtfel) att om man plockar ut det för tidigt och vårdar det på sjukhus och det ger någon chans? Eller förståss, hjärtat orkar väll inte mer för det försej. Läkarna och du har säkerligen all koll på det där men jag har inte läst så mycket om sjukdomen så själv har jag svårt att förstå att det ska vara så sorligt allting"
Svaret på det måste nog bli att vad de vet nu så kan de inte göra något. Så vitt vi fått veta om i alla fall. Man upptäckte ju Williams hjärtfel i vecka 23 och övervägde ända in till slutet att ta ut honom (du kan läsa mer om det i äldre inlägg i min blogg där jag skriver om resan med honom. Det kommer även komma en flik om varje barn och deras "livsresa". Och jag ska försöka göra en flik om vad vi vet om deras hjärtfel, men det kommer dröja innan jag orkar skriva ihop allt det). Anledningen till att de inte gjorde det var först att lungorna inte var så utvecklade, och med ett dåligt hjärta på det så var inte prognosen för överlevnad så bra, och senare blev det att med ett sånt dåligt hjärta skulle han inte kunna syresätta lungorna och därför tog man inte ut honom. Men jag och min sambo kände att vi hade hellre tagit att de tagit ut honom, försökt medicinera/operera (vad som helst), än att de och vi satt bredvid och kollade på när vårt barn sakta men säkert dog.
Håll koll på bloggen framöver, för i slutet på maj (tror jag det blir) ska vi få några provresultat från William, och vi hoppas att de kunnat hitta något så att det kanske kommer finnas en handlingsplan i framtiden! För jag är så envis så inte ger jag upp för det här... En dag måste livet gå åt rätt håll igen...
Jag fick även fråga från Terese om varför ingenting gjordes i magen (operation eller liknande). Hoppas du fått lite svar på din fråga, i alla fall varför inget gjordes utanför magen (kanske du inte frågade efter?). Men anledningen till att de inte gjorde något i magen var väl för att de inte visste vad de skulle göra. De (vad de sade till oss) kunde inte göra något för att göra hjärtat bra, de visste inte hur de skulle behandla hjärtfelet. Men jag har själv ställt mig samma fråga, "varför kunde de inte göra något? varför gjorde de inget?". Men jag antar att läkarna gjorde så gott de kunde.
Har fått veta att "vetenskapens värld" hade ett program i måndags om barnhjärtan (har själv inte sett det). Men forskningen ligger ju långt bak när det gäller barnhjärtan....
Och tack till Lotta som skrev en rad och bara ville nämna att hon läser (och tack för att du uppskattar hur jag skriver, så välkommet så att skriva som du gjorde :), och skönt att få se vilka ni är som läser :) Namn är alltid uppskattat även om det inte säger något om er. Men jag tycker det är skönt att få "personer" istället för bara "siffror" som läser vad jag skriver :)
Annars är livet som vanligt, lite på sne'.
Försöker ta tag i William med min kurator. Det är inte roligt, det är inte enkelt... Det uppskattar jag inte... Det är bland det jobbigaste jag gjort. Helst av allt vill jag ha tillbaka honom. Levande. Bara ge mig honom tillbaka. Jag orkar inte ta tag i att han inte finns. Att han funnits men försvunnit. Att vi varit så nära. Att vi förlorat igen. Att livet vill oss så illa... Att ödet hånar oss när vi kommit så nära...
Igår var vi och kollade på gravstenar. Var till en stenhuggare och pratade. Vi har inte bestämt oss för någon sten, och dyrt är det (!), men vi har bestämt oss (tror jag?). Grav blir det.
Urnan till William är betald och klar.
Och vi skulle väl ha behövt ha begravningen före sommaren. Så vi kan försöka börja leva igen...?
Har börjat försöka läsa. Och det går sådär. Men det går lite i taget i alla fall. Har läst min första hela bok sedan innan vi förlorade någon av barnen. Och det är skönt. Precis som att jag för första gången efteråt lyckas slutföra något. Och det är skönt. Och jag älskar att läsa, så egentligen förstår jag inte varför det inte gått. Men jag har inte riktigt koncentrationen än. Så det är nog den största anledningen till att det inte gått att läsa. Men nu går det lite bättre. Bara jag tar lite i taget. Och inte pressar mig.
Så nu har jag i alla fall läst "hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".
Nej, nu har jag uppdaterat och känner mig duktig! Och magen kurrar (och skönt är faktiskt det), så kanske borde gå och se mig om efter något att stoppa i mig!
tisdag 3 maj 2011
Längesen jag uppdaterade....
Jag ursäktar mig med att det just nu pågår lite för mycket runt mig just nu... Den 22 april fyllde min älskade "jämt" och därför uteblev uppdatering runt påskhelgen. Veckan efter påsk var lite upp och ner (min morfar har blivit väldigt dålig och hamnat på sjukhus bl.a) och tillråga på det så har jag varit helt däckad sen i torsdags kväll. Är inte riktigt bra än och därför blir det bara en kort uppdatering idag. Misstänker matförgiftning(?) men vet inte riktigt varför jag blivit såhär dålig.
Jag ser att jag fått lite frågor, svarar på dem när jag är piggare....
Hoppas ni förstår varför det varit dåligt med uppdateringar just nu...
Jag ser att jag fått lite frågor, svarar på dem när jag är piggare....
Hoppas ni förstår varför det varit dåligt med uppdateringar just nu...
onsdag 20 april 2011
Jag skakar inombords... Konstig känsla. Det är inte en bra känsla... En hemsk känsla. Som att det kryper av obehag och en stor klump sorg som tränger sig på. Som gör att jag känner mig disträ.
Som har gjort att jag glömt saker. Så som att äta... Har jag märkt. Kom nyss på det. Jag har inte ätit någon lunch. Och inte är jag sugen på kvällsmat heller. Men ska väl göra något åt Cristofer i alla fall.... När han nu kommer hem.
Är lite små sur över hans arbetssituation just nu. Han åkte hemifrån före 7 imorse och han jobbar fortfarande. Det är allt eller inget på hans jobb. Och just nu fungerar det inte för mig! Varför kan han inte bara ha ett normalt 8 timmar om dagen jobb? Eller i alla fall ett med fasta tider?
Jag blir galen på det här. Att han är borta nästan dygnet runt. Han sover ju för fan bara hemma... Och jag som behöver honom så mycket just nu!
Men på fredag. Då är han ledig. Då ska vi ha kalas för min gamla gubbe :) Som blir 25 år (kvarts hundra eller vad nu hans kompis sa). Men sen är det kört. Och så jobbar han lördag-fredag igen. Och egentligen helgen efter också. Men han ska försöka "få bort" de tiderna så han kan vara ledig en helg. Får se om han lyckas...
Skakar....! Småbits-stadiet är nog nära nu.... Ska nog hitta lämpligt hörn att krypa ihop i....
Som har gjort att jag glömt saker. Så som att äta... Har jag märkt. Kom nyss på det. Jag har inte ätit någon lunch. Och inte är jag sugen på kvällsmat heller. Men ska väl göra något åt Cristofer i alla fall.... När han nu kommer hem.
Är lite små sur över hans arbetssituation just nu. Han åkte hemifrån före 7 imorse och han jobbar fortfarande. Det är allt eller inget på hans jobb. Och just nu fungerar det inte för mig! Varför kan han inte bara ha ett normalt 8 timmar om dagen jobb? Eller i alla fall ett med fasta tider?
Jag blir galen på det här. Att han är borta nästan dygnet runt. Han sover ju för fan bara hemma... Och jag som behöver honom så mycket just nu!
Men på fredag. Då är han ledig. Då ska vi ha kalas för min gamla gubbe :) Som blir 25 år (kvarts hundra eller vad nu hans kompis sa). Men sen är det kört. Och så jobbar han lördag-fredag igen. Och egentligen helgen efter också. Men han ska försöka "få bort" de tiderna så han kan vara ledig en helg. Får se om han lyckas...
Skakar....! Småbits-stadiet är nog nära nu.... Ska nog hitta lämpligt hörn att krypa ihop i....
Sidor.
Håller på att redigera något som heter sidor. Tänkte ha en sida för ett och var av mina barn. Men har bara orkat skriva om Emelie än så länge.
Så spar med att publicera tills de andra två änglarna fått sina sidor färdiga.
Nej jag skulle nog verkligen behöva något sällskap av valfritt slag just nu... Annars kommer jag nog gå i småbitar.
Så spar med att publicera tills de andra två änglarna fått sina sidor färdiga.
Nej jag skulle nog verkligen behöva något sällskap av valfritt slag just nu... Annars kommer jag nog gå i småbitar.
Just nu vet jag inte hur jag ska börja. Det är så mycket jag vill ha ur mig nu. Men jag kan inte formulera det.
Mina tårar skrämmer mig. De bränner bakom ögonlocken, gör sträva ränder på mina kinder, fuktar mina läppar och kommer fast jag inte vill. Och jag kan inte hindra dem. Det skrämmer mig.
Någon har petat i mitt sår, det där hemska varande såret som jag har i hjärtat. Och nu gör det ont. Förbannat ont. Och jag vill inte vara med om det längre. Kan jag inte få smita iväg nu?
Jag vill inte gråta.
För jag vill inte att mina barn ska vara döda.
Jag undviker att prata om William, och jag skäms. Skäms för att jag undviker att prata om honom. Det är absolut inte så att han ligger längre från mitt hjärta än mina döttrar. Det är snarare tvärtom. Allt borde ha varit annorlunda med honom. Han borde verkligen ha funnits här. Som han kämpade mot alla odds. Och ingen ville hjälpa honom. Ingen. Den här hemska känslan av hopplöshet, hjälplöshet. Att stå på sidan och sakta men säkert se och känna hur ens barn dör. Man vet om att ens lilla underbar hjärta en dag inte kommer finnas kvar. Och det gör ont.
Och tro mig, jag vill prata om min son. Min fina prins. Men det gör så ont. Så ont, ont, ont, ont! Det bränner och svider. Och jag undviker det.
Drar mig tillbaka. Nuddar sorgen efter William men kastar fram allt om Emelie och Elsie. För det har jag distans till. Det kan jag ta avstånd från. Och om jag har sorgen efter dem längst fram kan jag låtsas prata om William och så kanske omvärlden tror att det är bra sen?
Nej det är ju inte bra. Inte än.
Jag har inte bearbetat så mycket med William som man kanske tror. Nej jag har nog undvikit att prata om honom. Både med mina närmsta och med mina kuratorer.
Han är min.
Det är som att jag inte vill dela med mig av honom.
Eller som att om jag inte pratar om det som hänt så har det inte hänt. Så har han inte hänt. Och om han inte har hänt kan han inte vara borta.
Och som jag älskar/älskade den lilla varelsen. Ljuset i mörkret. Den som borde finnas kvar.
Och idag åkte jag buss. Hemska buss. Hemska bussresa. Hemska verklighet.
Jag borde ha stått vid busshållplatsen med en barnvagn. Jag borde ha (aningen klumpigt) fått in vagnen i den fulla bussen. Jag borde ha varit med min prins. Jag borde ha haft honom med mig. Han borde ligga i vagnen, kanske sovandes? Kanske skulle han ha skrikit och varit gnällig hela vägen så där så att jag hade fått elaka blickar av de som stört sig på att han förde oljud.
Jag borde ha gått av bussen med min vagn, puttat den uppför den branta backen till sjukhuset, varit tvungen att trycka på dörröppnar-knappen, trixat mig in med min barnvagn med min eventuellt kinkige son, gått rakt fram och in till väntrummet vid bvc.
Men det gjorde jag inte. Istället väntade jag på bussen utan barnvagn, kände mig allmänt obekväm på den fulla bussen, hoppade ensam av vid sjukhuset, gick utan vagn uppför den branta backen, öppnade dörren med handtag (inte med dörröppnar-knappen), vek av till höger alldeles innan dörren till bvc, gick trappan upp till andra våningen, följde korridoren, tog höger, öppnade dörren till familjehälsan, och slog mig ner i en av stolarna i väntrummet.
Istället för någon som skulle kolla på min son, så gick jag idag till min kurator.
Och hela vägen kändes det fel.
Jag borde inte gå där.
Jag borde vara en våning ner. Med min hemska, underbara, lilla skrikande unge! Med min son.
Och sen kom de där hemska mejlen idag. Från Libero var det nog den här gången. "Grattis ditt barn fyller snart år". Nej det gör hon inte. Hon borde ha gjort det. Men nej det gör hon inte. Hon kommer aldrig fylla ett år. Hon är heller inte född i maj, som beräknat, hon är född i januari. Hon är inte född skrikande, hon är född tyst. Och hennes ett-årsdag har redan varit. Och nej jag behövde inte köpa någon leksak till henne. Så jag behöver inte den där rabatten som jag fick skickad till mig. För mitt barn kommer aldrig fylla år. Aldrig någonsin. Och tack för den påminnelsen.
Mina barn som aldrig kommer få känna vårdoften. Höra fågelkvitter. Plocka tussilago. Färga vitsippor i karamellfärgsvatten. Hoppa i vattenpölarna. Lära sig cykla. Vara trotsiga. Få utbrott. Skratta. Le. Springa. Krypa. Gå. Ramla.
Mina barn kommer aldrig få bli barn. Mina barn kommer alltid vara bara "nästan". Mina barn blir aldrig det jag funderade om de skulle bli. De blir aldrig något annat än barn bara i mina ögon. Ingen annan kommer någonsin att välja att se dem som några som skulle ha kunnat funnits. För de dog ju.
Men de borde väl ha funnits?
Borde de inte ha varit här?
Borde jag inte gå med någon av dem ute i det härliga vårvädret? Borde jag inte byta blöjor, ha vakna nätter, trösta, vara trött, dela med mig av livet till mina barn.
Jag har hört människor säga till mig att vid vissa tillfällen kan man känna att man önskar att man var där med dem. Att man inte heller fanns. Eller att man kunde byta plats med barnen. Men de människorna säger att man menar det ju aldrig på riktigt.
Kanske gör de inte det.
Men vem vet hur jag känner?
Och att det jag känner inte är på riktigt.... Jag vet ju knappt själv hur jag känner eller vad jag vill...!
Kraften och orken är borta. Lusten att göra något. Gnistan.
Det är vår, jag älskar vår. Vår och försommar. Men inte i år.
I år är det bara ett bevis på att tiden går framåt. Fast jag inte hinner med.
Kan jag få januari igen? Kan jag få hålla kvar min son på sjukhuset när de vill ta honom från mig? Kan jag få göra om allt? Kan jag få åka in den 3 januari när jag var orolig. Men vad hade de gjort. De hade inte försökt rädda honom i alla fall... Varför ville ingen hjälpa min son?
Varför var han inte värd besväret för dem?
Jag önskar att jag bara, om så bara för en gång, en kort sväng, får uppleva känslan att föda ett levande barn. Ett barn som rör sig. Som kanske skriker, gnyr. Rör sig lite. Om det bara är för en stund. Om jag bara får uppleva att mina barn faktiskt varit levande innan de dött. Att jag har ett minne på min näthinna att de rört sig. Att jag kan få filma deras rörelser. Ljud.
Ibland är det bara som en enda lång mardröm som det inte går att vakna från. En dröm så overklig, fast så verklig. En dröm jag inte kan vakna från.
Jag vill prata om William, varför kan jag inte? Varför vill jag inte dela detta underbara mirakel med mina närmsta? Vad är jag rädd för?
Att jag ska gråta okontrollerat (ja det gör jag ju redan nu), så egentligen är det väl inte så farligt.
Och kanske måste jag tillåta det göra ont? Kanske måste jag gå med på att livet är orättvist och att det gör ont när ens barn försvinner? Kanske får det göra ont när barn dör?
Varför kan jag inte tillåta mig att dela det med andra den här gången? Varför kan jag inte bara vilja berätta om det? Varför måste jag hålla i honom så hårt?
Mina tårar skrämmer mig. De bränner bakom ögonlocken, gör sträva ränder på mina kinder, fuktar mina läppar och kommer fast jag inte vill. Och jag kan inte hindra dem. Det skrämmer mig.
Någon har petat i mitt sår, det där hemska varande såret som jag har i hjärtat. Och nu gör det ont. Förbannat ont. Och jag vill inte vara med om det längre. Kan jag inte få smita iväg nu?
Jag vill inte gråta.
För jag vill inte att mina barn ska vara döda.
Jag undviker att prata om William, och jag skäms. Skäms för att jag undviker att prata om honom. Det är absolut inte så att han ligger längre från mitt hjärta än mina döttrar. Det är snarare tvärtom. Allt borde ha varit annorlunda med honom. Han borde verkligen ha funnits här. Som han kämpade mot alla odds. Och ingen ville hjälpa honom. Ingen. Den här hemska känslan av hopplöshet, hjälplöshet. Att stå på sidan och sakta men säkert se och känna hur ens barn dör. Man vet om att ens lilla underbar hjärta en dag inte kommer finnas kvar. Och det gör ont.
Och tro mig, jag vill prata om min son. Min fina prins. Men det gör så ont. Så ont, ont, ont, ont! Det bränner och svider. Och jag undviker det.
Drar mig tillbaka. Nuddar sorgen efter William men kastar fram allt om Emelie och Elsie. För det har jag distans till. Det kan jag ta avstånd från. Och om jag har sorgen efter dem längst fram kan jag låtsas prata om William och så kanske omvärlden tror att det är bra sen?
Nej det är ju inte bra. Inte än.
Jag har inte bearbetat så mycket med William som man kanske tror. Nej jag har nog undvikit att prata om honom. Både med mina närmsta och med mina kuratorer.
Han är min.
Det är som att jag inte vill dela med mig av honom.
Eller som att om jag inte pratar om det som hänt så har det inte hänt. Så har han inte hänt. Och om han inte har hänt kan han inte vara borta.
Och som jag älskar/älskade den lilla varelsen. Ljuset i mörkret. Den som borde finnas kvar.
Och idag åkte jag buss. Hemska buss. Hemska bussresa. Hemska verklighet.
Jag borde ha stått vid busshållplatsen med en barnvagn. Jag borde ha (aningen klumpigt) fått in vagnen i den fulla bussen. Jag borde ha varit med min prins. Jag borde ha haft honom med mig. Han borde ligga i vagnen, kanske sovandes? Kanske skulle han ha skrikit och varit gnällig hela vägen så där så att jag hade fått elaka blickar av de som stört sig på att han förde oljud.
Jag borde ha gått av bussen med min vagn, puttat den uppför den branta backen till sjukhuset, varit tvungen att trycka på dörröppnar-knappen, trixat mig in med min barnvagn med min eventuellt kinkige son, gått rakt fram och in till väntrummet vid bvc.
Men det gjorde jag inte. Istället väntade jag på bussen utan barnvagn, kände mig allmänt obekväm på den fulla bussen, hoppade ensam av vid sjukhuset, gick utan vagn uppför den branta backen, öppnade dörren med handtag (inte med dörröppnar-knappen), vek av till höger alldeles innan dörren till bvc, gick trappan upp till andra våningen, följde korridoren, tog höger, öppnade dörren till familjehälsan, och slog mig ner i en av stolarna i väntrummet.
Istället för någon som skulle kolla på min son, så gick jag idag till min kurator.
Och hela vägen kändes det fel.
Jag borde inte gå där.
Jag borde vara en våning ner. Med min hemska, underbara, lilla skrikande unge! Med min son.
Och sen kom de där hemska mejlen idag. Från Libero var det nog den här gången. "Grattis ditt barn fyller snart år". Nej det gör hon inte. Hon borde ha gjort det. Men nej det gör hon inte. Hon kommer aldrig fylla ett år. Hon är heller inte född i maj, som beräknat, hon är född i januari. Hon är inte född skrikande, hon är född tyst. Och hennes ett-årsdag har redan varit. Och nej jag behövde inte köpa någon leksak till henne. Så jag behöver inte den där rabatten som jag fick skickad till mig. För mitt barn kommer aldrig fylla år. Aldrig någonsin. Och tack för den påminnelsen.
Mina barn som aldrig kommer få känna vårdoften. Höra fågelkvitter. Plocka tussilago. Färga vitsippor i karamellfärgsvatten. Hoppa i vattenpölarna. Lära sig cykla. Vara trotsiga. Få utbrott. Skratta. Le. Springa. Krypa. Gå. Ramla.
Mina barn kommer aldrig få bli barn. Mina barn kommer alltid vara bara "nästan". Mina barn blir aldrig det jag funderade om de skulle bli. De blir aldrig något annat än barn bara i mina ögon. Ingen annan kommer någonsin att välja att se dem som några som skulle ha kunnat funnits. För de dog ju.
Men de borde väl ha funnits?
Borde de inte ha varit här?
Borde jag inte gå med någon av dem ute i det härliga vårvädret? Borde jag inte byta blöjor, ha vakna nätter, trösta, vara trött, dela med mig av livet till mina barn.
Jag har hört människor säga till mig att vid vissa tillfällen kan man känna att man önskar att man var där med dem. Att man inte heller fanns. Eller att man kunde byta plats med barnen. Men de människorna säger att man menar det ju aldrig på riktigt.
Kanske gör de inte det.
Men vem vet hur jag känner?
Och att det jag känner inte är på riktigt.... Jag vet ju knappt själv hur jag känner eller vad jag vill...!
Kraften och orken är borta. Lusten att göra något. Gnistan.
Det är vår, jag älskar vår. Vår och försommar. Men inte i år.
I år är det bara ett bevis på att tiden går framåt. Fast jag inte hinner med.
Kan jag få januari igen? Kan jag få hålla kvar min son på sjukhuset när de vill ta honom från mig? Kan jag få göra om allt? Kan jag få åka in den 3 januari när jag var orolig. Men vad hade de gjort. De hade inte försökt rädda honom i alla fall... Varför ville ingen hjälpa min son?
Varför var han inte värd besväret för dem?
Jag önskar att jag bara, om så bara för en gång, en kort sväng, får uppleva känslan att föda ett levande barn. Ett barn som rör sig. Som kanske skriker, gnyr. Rör sig lite. Om det bara är för en stund. Om jag bara får uppleva att mina barn faktiskt varit levande innan de dött. Att jag har ett minne på min näthinna att de rört sig. Att jag kan få filma deras rörelser. Ljud.
Ibland är det bara som en enda lång mardröm som det inte går att vakna från. En dröm så overklig, fast så verklig. En dröm jag inte kan vakna från.
Jag vill prata om William, varför kan jag inte? Varför vill jag inte dela detta underbara mirakel med mina närmsta? Vad är jag rädd för?
Att jag ska gråta okontrollerat (ja det gör jag ju redan nu), så egentligen är det väl inte så farligt.
Och kanske måste jag tillåta det göra ont? Kanske måste jag gå med på att livet är orättvist och att det gör ont när ens barn försvinner? Kanske får det göra ont när barn dör?
Varför kan jag inte tillåta mig att dela det med andra den här gången? Varför kan jag inte bara vilja berätta om det? Varför måste jag hålla i honom så hårt?
tisdag 19 april 2011
Helgen gick si så där... Jag åkte på träffen på lördagen, med en stor klump i magen. Åkte de 17 milen till min efterlängtade grupp. Var där hela dagen. Vi pratade om William. Om vad jag skrivit om honom (det är ju en skrivargrupp så vi diskuterar texter) och jag pratade för första gången med människor som inte är inom den närmsta kretsen (där familj och nära vänner är) om min fina lilla pojke. Och det gjorde ont. Och var skönt. Samtidigt. Och så försökte jag hålla mig stark. Jag borde ju klara det. Varför är det då så svårt efteråt?
Jag stannade till långt in på kvällen och försökte att inte tänka på sova-biten. Men så tillslut kom det upp. De började bli trötta och ville gå och sova. Inte jag. Det blev mer påtagligt när den första av oss gick och lade sig. Hela min kropp skrek nej. Jag ville hem. Inte till hem-hemmet. Utan till hem-Cristofer. Allt prat om William svämmade över. Och jag greps av panik. Efter ett långt, lugnande samtal av Cristofer (med beröm från både mina väninnor och min kära sambo) så bestämde jag mig, jag klarade inte av att vara "utlämnad" utan någon trygghet längre. Jag bestämde mig för att åka hemåt. Och 02.30 (ca) var jag i hemmets trygga vrå och i famnen på Cristofer.
Men jag åkte. Och jag var med på en hel dag på träffen. Och det var trevligt. Och jag gjorde något jag tycker om. Så lite modig var jag nog ändå (om man nu ska ge sig något beröm för att man fegade ur). Men vilka underbara människor de jag träffade i helgen är! Som stöttade och förstod. Och accepterade mina tårar, torkade dem och sade att det är okej att åka hem när man faktiskt har försökt.
Och tack fina ni för allt det stödet!
Igår bakade jag, och bakade, och bakade lite till... Eftersom Cristofer tänkt fylla halvjämnt på fredag så måste det fixas lite innan. Och eftersom han är inne i en "jobba-period" så är han knappt hemma och det mesta arbetet hamnar då på mig.
Så nu är nästan allt bakat inför fredagens kalas. Bara två sorters tårtor kvar. Det känns skönt. Ja och så ska det väl göras chokladbollar också.... Men snart så!
Och igår var vi och handlade allt vi kunde komma på behövdes till kalaset. Och det var en del. Vi ska bjuda på mat och ja, då rinner tydligen pengarna iväg. Även fast vi bara blir runt 20 st. Men jag hoppas så att det blir roligt. Och att min älskade kommer att tycka att det blir en bra kväll!
Själv gruvar jag mig. Imorgon ska jag till min kurator igen (den ena av dem och den andra ska jag till på torsdag) och hon har sagt att kanske skulle vi behöva prata om William snart. Fast jag inte riktigt vill än. Han är min. Min skatt. Min hemlighet. Min prins.
Jag har hittat en sten som jag tänker lägga vid hans grav när den blir klar. Där det står "min prins". Och sen letar jag efter en sten (som är tillräckligt vacker för att läggas vid gravplatsen) med texten "lilla hjärtat" på.
Och jag funderar så mycket över gravsten just nu. Jag funderade ett tag på att kanske kunde alla tre namnen stå på samma sten, men nej. Nu vill jag inte det längre. Jag vill att William ska stå på en större sten. Han var speciell, och det är hans grav mer än de andras. Klart alla mina tre barn var speciella, men alla omständigheter kring William var så annorlunda, det var så nära jämfört med de andra. Och så skulle jag vilja ha två små (vanliga) stenar med Emelie och Elsie på, som ligger vid hjärtat med Williams namn på. Men att det på något sätt symboliserar att de finns där också, men att det är William som finns i graven.
För det jag har tänkt på är att om alla tre namnen står på gravstenen, vem ska då stå överst? Mest logiskt är väl Emelie? Men jag vill ha William överst. Det blir hans aska som ligger i graven. Och då känns det bäst. Men ändå konstigt.
Jag funderar massor fram och tillbaka just nu.... Och jag orkar verkligen inte. Jag vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig.. Jag orkar inte ta tag i något. Och jag vill inte. Just nu känns det meningslöst.
Och att vara ensam hemma är inte alltid bra... Inte när jag är i behov av sällskap, rätt sorts sällskap...!
Och så försöker jag få till det med hur man fyller i reseersättning och vart är alla kvitton på det? Och varför ska det vara så krångligt? Och ibland funderar jag varför jag ens anstränger mig...!
Jag stannade till långt in på kvällen och försökte att inte tänka på sova-biten. Men så tillslut kom det upp. De började bli trötta och ville gå och sova. Inte jag. Det blev mer påtagligt när den första av oss gick och lade sig. Hela min kropp skrek nej. Jag ville hem. Inte till hem-hemmet. Utan till hem-Cristofer. Allt prat om William svämmade över. Och jag greps av panik. Efter ett långt, lugnande samtal av Cristofer (med beröm från både mina väninnor och min kära sambo) så bestämde jag mig, jag klarade inte av att vara "utlämnad" utan någon trygghet längre. Jag bestämde mig för att åka hemåt. Och 02.30 (ca) var jag i hemmets trygga vrå och i famnen på Cristofer.
Men jag åkte. Och jag var med på en hel dag på träffen. Och det var trevligt. Och jag gjorde något jag tycker om. Så lite modig var jag nog ändå (om man nu ska ge sig något beröm för att man fegade ur). Men vilka underbara människor de jag träffade i helgen är! Som stöttade och förstod. Och accepterade mina tårar, torkade dem och sade att det är okej att åka hem när man faktiskt har försökt.
Och tack fina ni för allt det stödet!
Igår bakade jag, och bakade, och bakade lite till... Eftersom Cristofer tänkt fylla halvjämnt på fredag så måste det fixas lite innan. Och eftersom han är inne i en "jobba-period" så är han knappt hemma och det mesta arbetet hamnar då på mig.
Så nu är nästan allt bakat inför fredagens kalas. Bara två sorters tårtor kvar. Det känns skönt. Ja och så ska det väl göras chokladbollar också.... Men snart så!
Och igår var vi och handlade allt vi kunde komma på behövdes till kalaset. Och det var en del. Vi ska bjuda på mat och ja, då rinner tydligen pengarna iväg. Även fast vi bara blir runt 20 st. Men jag hoppas så att det blir roligt. Och att min älskade kommer att tycka att det blir en bra kväll!
Själv gruvar jag mig. Imorgon ska jag till min kurator igen (den ena av dem och den andra ska jag till på torsdag) och hon har sagt att kanske skulle vi behöva prata om William snart. Fast jag inte riktigt vill än. Han är min. Min skatt. Min hemlighet. Min prins.
Jag har hittat en sten som jag tänker lägga vid hans grav när den blir klar. Där det står "min prins". Och sen letar jag efter en sten (som är tillräckligt vacker för att läggas vid gravplatsen) med texten "lilla hjärtat" på.
Och jag funderar så mycket över gravsten just nu. Jag funderade ett tag på att kanske kunde alla tre namnen stå på samma sten, men nej. Nu vill jag inte det längre. Jag vill att William ska stå på en större sten. Han var speciell, och det är hans grav mer än de andras. Klart alla mina tre barn var speciella, men alla omständigheter kring William var så annorlunda, det var så nära jämfört med de andra. Och så skulle jag vilja ha två små (vanliga) stenar med Emelie och Elsie på, som ligger vid hjärtat med Williams namn på. Men att det på något sätt symboliserar att de finns där också, men att det är William som finns i graven.
För det jag har tänkt på är att om alla tre namnen står på gravstenen, vem ska då stå överst? Mest logiskt är väl Emelie? Men jag vill ha William överst. Det blir hans aska som ligger i graven. Och då känns det bäst. Men ändå konstigt.
Jag funderar massor fram och tillbaka just nu.... Och jag orkar verkligen inte. Jag vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig.. Jag orkar inte ta tag i något. Och jag vill inte. Just nu känns det meningslöst.
Och att vara ensam hemma är inte alltid bra... Inte när jag är i behov av sällskap, rätt sorts sällskap...!
Och så försöker jag få till det med hur man fyller i reseersättning och vart är alla kvitton på det? Och varför ska det vara så krångligt? Och ibland funderar jag varför jag ens anstränger mig...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)