4 månader sen lill-prinsen föddes

Idag är det 4 månader sedan vår lilla fina busunge William föddes. Underbara varelse. Saknaden är fruktansvärd och ibland är det lättare att tänka att allt varit en mardröm....

Idag har det också blivit bestämt ett datum för begravning. Den 1 juni kl. 13.00 blir det. Och nu vill jag bara fly. Jag vill bara försvinna och gömma mig någonstans. Känns värre än värst. Och nu måste jag ju faktiskt inse att han funnits och tagit ifrån oss...
På måndag kommer prästen hem till oss och pratar om begravningen. Så vi kan bestämma hur vi vill ha det.
Det blir en begravning med urna i kyrkan. Det har vi bestämt oss för. Efteråt blir det nedsänkning av urnan.
Så vi ska kontakta vaktmästaren på kyrkogården och få gå och titta på "barnkyrkogården" (finns en liten avdelning på kyrkogården speciellt för mycket små barn), och så ska vi få se vilka platser som är lediga och bestämma om någon av dem skulle vara något vi vill ha...

Just nu skakar jag, inuti. Känns som jag ska brista. Gråta och skaka. Men jag håller tillbaka. Jag vill inte sitta och gråta i min ensamhet. Jag vågar inte göra det själv. Inte nu. Och inte över det här.

Jag tittar på korten på William om och om igen. Och jag kan inte förstå. Han var så vacker, perfekt... Han var så otroligt fin vår lilla. Och jag kan verkligen inte förstå varför han inte fick stanna? Varför kunde inte han få vara kvar med oss?

Jag kan inte låta bli att tänka hur den här våren borde varit. Vad jag borde ha haft. För visst borde det mest rättvisa vara att man får behålla sitt barn? Att barnet inte dör? Att om man förlorat två barn, slippa förlora ett tredje, det vore väl det snällaste av livet att göra?

Och jag är rädd. Rädd för livet. Framtiden. Vad kommer hända med oss? Vad får vi för hjälp? Kan vi någonsin få ett barn?

Ibland känner jag att bara jag kunde få se ett av mina barn röra sig efter födseln så vore jag nöjd. Höra ett litet gnyende läte (för att barnet skriker är väl för mycket begärt), se det försöka ta några andetag, röra ett finger, vända huvudet, försöka titta mot mig. Bara jag fick se ett enda av mina barn vara levande innan de togs ifrån mig. Ibland känns det som att jag inte kan förstå att de varit levande innan de varit döda...

Idag är det fyra månader utan vår enda son, vårt tredje barn, vårt hopp, och vår underbara lilla busiga kille. Fyra månader utan fina William.
Idag är också dagen ett datum för hans begravning har bestämts.
Idag är också mina föräldrars bröllopsdag.
Idag är också en dag när min bror kommer hem på besök och jag ska träffa honom.
Idag är också en dag när jag ska firas i förväg (eftersom jag fyller när min bror inte är här).

Idag är en dag när jag helst av allt skulle vilja sova hela dagen och glömma att den fanns...

Men likt förbannat så har idag funnits....