Imorgon är det begravning. Och idag har prästen ringt och stämt av det sista inför imorgon. Berättat ännu en gång hur det går till, om det blir ett bra upplägg, och så frågade hon hur det kändes.
Hur svarar man på hur det känns? Hur beskriver man känslan av att begrava sitt tredje barn? Det går inte.
Hur beskriver man vad man tänker på när man försöker nollställa tankarna för att det inte ska göra så ont...?
Tur att jag ska till min kurator idag. Bara 1½ timme kvar snart...
Kommer jag kunna prata om William? Eller kommer jag försöka undvika det, som jag gjort de flesta gånger?
Tankarna går på högvarv, jag jobbar övertid med att försöka tränga bort dem, allt medan verkligheten närmar sig... För snabbt...
Min fina lilla prins. Jag kan inte ta in att de tär sant. Att det har fötts en så vacker varelse, som inte får stanna med oss. Jag tar mig inte hela vägen dit. Kan inte förstå att han var verklig.
Inte på samma sätt som jag tar in att mina döttrar var...
Fungerar jag konstigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar