Begravningsplaner

För en vecka sedan träffade vi prästen och pratade. Vi pratade igenom gravrätt och lite sånt. Hur begravningsakten kommer gå till. Att Williams urna kommer stå i kyrkan, vi bestämde att vi vill ta med hans namngivningsljus som ska tändas under ceremonin, att flickornas ljus ska lysa i bakgrunden, att vi ska fixa ett kort på William som ska stå med vid urnan, och sen berättade hon vad som hände efter kyrkan. Att urnan ska bäras ur kyrkan, av oss om vi vill (vi har inte pratat närmare om det men jag känner att jag gärna vill att Cristofer får bära honom nära sitt hjärta den sista biten, precis som jag bar William nära mitt hjärta under så många månader. Men orkar inte han så bär jag urnan). Sen ska urnan sänkas ner i graven och så ska prästen läsa någon dikt, vilken har vi inte bestämt än.
En sång som ska med är "nu i ro slumra in" den hade vi på flickornas minnesstund och jag vill så gärna ha den igen. Texten som vi sjöng är ju så otroligt vacker. För er som inte sjungit den, eller som sjunger med annan text (finns ju varianter) så är det den här vi ska sjunga:
"Nu i ro slumra in
allra kärestan min
låt en ängel ta din hand
bort till drömmarnas land
och låt tankarna fly
till en ny dag ska gry

Och en ängel du ser,
när i drömmen du ler
som i lysande prakt
vid din säng står på vakt.
och med kyss på din mun
vaggar hon dig i blund".

Och ceremonin ska avslutas med "Somewhere over the rainbow" som ska spelar på piano. Det hade vi på flickornas minnesstund också, och jag tycker den är så vacker. Tänker på dem varje gång jag hör den.
Den låten sjöng jag för Emelie i magen, och det var den första låt jag kom att tänka på att sjunga när Emelie var född och låg i min famn. Så den har funnits med hela vägen. Sen sjöng jag den för Elsie i magen, och för William med. Det är mina änglars sång....

Planeringen går bra, så länge jag inte tänker på urnan. Så länge jag inte tänker på att det är William som ska begravas. Jag vill inte tänka på urnan, sskan eller lill-prinsen. Då gör det ont.Min fina lilla pojke... Så fel det känns.

Jag borde ringa kyrkovaktmästaren och fråga om vi får komma och kolla på gravplatser så vi kan få bestämma vilken plats vi vill lägga William på... Men jag klarar det inte. Jag skyller på att jag inte vet hur Cristofer jobbar och hur han kan ta sig in till stan och så efter att han jobbat klart, och försöker få honom att ringa. Men egentligen klarar jag det inte. Jag kan inte för allt i världen ta mig modet att ringa och fråga en främmande människa om vi kan få komma och titta på grav till vår son. Det gör för ont. Som att pilla i ett öppet sår. Eller inte pilla. Snarare klösa. Hälla i ättika och skära upp såret. Kanske mer åt det hållet...

Och ibland orkar jag med mig själv mycket mindre än andra dagar.... Och just nu har jag sånna dagar varje dag. Jag orkar inte vara "jag". Jag kämpar så mycket för att vara mig så att det slår runt och blir en falsk bild av mig.
För nog är jag väl leende och sprudlande glad? En gång var jag det. Nyfiken och älskade att träffa människor. Vart tog jag vägen?
Jag orkar nästan inte engagera mig i någon annan än mig själv... Och så hemsk jag känner mig...

Jag orkar inte läsa runt i de bloggar jag så gärna har följt. Jag orkar inte.
Ibland känns livet som ett meningslöst hål. Och mitt i allt måste man tampas med verkligheten. Och jag vill inte.


Det gör för jävla ont!


Nej ta sig i kragen och baka bullar... Eftersom tiden tickar på och det snart är dags att bli ett år äldre... Så kanske kommer det någon som vill ha en bulle när jag fyller år... Kanske...