En glimt av mitt gamla "jag"

Idag gjorde jag något jag inte har gjort på över 2 år.
Jag satt på bussen på väg till min kurator, framför mig satt en kvinna med ett litet barn på dryga året. Barnet stod på sätet och kikade bakåt i bussen. Till att börja med undvek jag kontakt med barnet, jag tycker efter förlusten av Emelie att det är jobbigt med små barn (påminner för mycket om det jag förlorat om ni förstår?). Men tillslut kunde jag inte låta bli, det var en så underbart söt liten pojk som satt bredvid mig och vips hade vi lite tittut mellan sätena. För en sekund var jag "mitt gamla jag" igen. Skrämmande känsla. Men just då var det skönt. Jag kunde le, och riktigt le, inte bara ett påklistrat leende.
Efteråt var det jobbigare. Men vilken tur att jag var på väg till min kurator och kunde släppa ut allt där.

Och jag har idag lyckats gråta. Gråta över förlusten av vår prins. Och det har jag inte gjort många gånger. Jag har oftast gömt honom i skuggan av hans systrar. Bara för att det varit lättare för mig att handskas med. Men idag "tvingade" min kurator mig att tänka på William, och att jag faktiskt måste gråta över honom också. Annars kan det blir väldigt obehagligt, inuti mig då alltså... Så... Jag lyckades.
Och efteråt kände jag mig matt, trött, tom, trasig, men inte alls lika uppe i varv. Jag kände mig lugnare. Jag hade gråtit över honom. Jag hade erkänt att han fanns. Och jag hade erkänt för mig själv att det är jobbigt, och får vara jobbigt.
Så nu är jag rätt slut själsligt (vilket blir fysiskt också), skulle kunna lägga mig och sova. Och så har jag ett lugn, jag känner mig balanserad (?), undrar om man kan beskriva det så? Och jag saknar och tillåter mig själv att det gör ont.

Imorgon kl. 13.00 kommer begravningen för vår underbara lilla bus William att vara. Och jag ska tillåta mig att gråta, tillåta det att riva och göra ont. För en dag kommer det vara lättare?

Och nu har jag blivit lite less.. Cristofer ringde precis och sade att han blir jätte sen från jobbet idag, han borde ha slutat nu och vara på väg hem men ICKE! Hans nya medarbetare har helt dragit av på tempot och jobbar knappt, vilket gör att han drar det mesta själv. Och han trodde att han slutar tidigast 21. Väldigt skönt om man börjar 7 på morgonen! Så nu är jag rätt less på det!
Jag behöver faktiskt honom här hemma och jag tycker inte alls att det är roligt att det är någon "ny" kille (han är där för 3:e veckan, och de andra veckorna har han jobbat jätte bra) som inte har en "bra" dag och vägrar jobba bara för att få fler timmar! Den nya är timanställd vid behov och han kommer nog vara ledig onsdag-tisdag (som minst) efter idag. Så jag gissar på att han bara vill ha mer timmar för att tjäna lite extra. Och är det så då blir jag LESS....

Jag behöver någon här, NU!
Jag behöver min pojkvän, min sambo, min fästman, mina barns pappa! Och jag behöver faktiskt honom nu... Jag vill inte vara själv efter dagen och inför morgondagen....