Morsdag

Nu har det gått ännu en morsdag. Ett till år i räkningen där de enda barn jag har inte finns hos mig. Den tredje morsdagen sedan jag blev mamma. Och ännu en dag där jag inte "får" uppmärksammas, för jag är ju inte mamma?

Jag har funderat en del över det idag. Och egentligen borde vi få uppmärksammas också. För det är inte enkelt att vara mamma till en eller flera änglar. Det är en ständig balansgång. Man stretar framåt, och varje dag är en liten kamp. Varje dag finns mina änglar i mina tankar, tar upp en liten eller stor plats. Alldeles beroende på. Men det går inte en dag då jag inte funderar hur livet "borde" vara....
Jag är inte den mamma jag "borde" vara. Jag borde väl vara en mamma med åtminstonde ett litet barn vid min sida? "Borde" jag inte det?
Borde är ett ord jag snart sa stryka från min vokabulär. Borde, borde inte finnas... För om borde fanns, borde mina barn finnas här...?

Jag tycker att vi mammor med änglar i himlen gör ett kanon jobb varje dag. Som orkar motivera oss att vakna upp ännu en dag. Och för det är vi värda att uppmärksammas. Det tycker jag!

Och inte tar jag mig igenom varje dag för "min" skull. Varje dag jag tar mig igenom gör jag för deras. För mina barns skull. För de änglarna jag har i himlen, och de barn jag en dag hoppas ha i min famn. Det är inte rättvist att ge upp. Då sviker jag dem.

Och nu är det bara måndag och tisdag kvar. Sen är det begravning av William. Och jag gruvar mig. Och jag hatar det. Och det gör ont. Sliter i hjärtat och gör förbannat ont. Jag vill inte.... Jag vill ha honom här. Jag tror inte att jag VILL inse att han aldrig mer kommer finnas. För jag vill inte inse att han är borta. Jag har nog fortfarande svårt att ta in att det hänt.
Två barn kan jag ta in. Jag har två barn. Jag har förlorat två barn. Men tre. Det går inte. Det blir stopp där. Och i nästa sekund tänker jag att jag har ju fått och förlorat tre barn. Och så tänker jag att tre, det är väl inte så många... Fyra är ju fler... Så kanske är det inte någon "summa" att prata om, ÄN...?

Och självklart ska Cristofer jobba långa dagar både måndag och tisdag. Självklart. När jag behöver sällskap som mest. När jag behöver honom som mest.

Det gör ont att sakna en bit av sitt hjärta... Eller tre... "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig"(men jag byter gärna ut dig till er!).....

Så grattis till alla er mammor som har barn som inte längre finns med oss. För vi är ju också mammor. Och vi är starka och vi gör det bra som klarar varje dag så bra som vi gör...!