Tankar

Idag har jag försökt nollställa huvudet. Tänka på ingenting. Det går ju som vanligt inte alls bra...

Jag har upptäckt hur jag ignorerar. Jag ignorerar mig själv (för att slippa lyssna på mina tankar), jag ignorerar omgivningen (huset, naturen, vädret. Sitter inne oavsett väderlek), jag ignorerar de som försöker ta kontakt med mig (för att jag inte vet om de orkar med mig som jag är just nu), jag ignorerar tiden (kan den inte bara stanna!?!).

Och jag förstår inte. Det river i hjärtat. Jag saknar. Jag börjar fälla en tår, sen vägrar jag. Fast jag vill gråta, så gråter jag inte. Det är som att en liten röst sitter intill mig och säger "stålsätt dig, du får inte sjunka så lågt. Gråt inte, det är inte så farligt det som hänt". Fast jag vill ju gråta och tycka att det är hemskt ibland. Men jag tillåter mig inte. Just nu är det som att jag slits i en miljon små pusselbitar, som INTE passar ihop. Jag känner mig trasig och lemlästad. Och jag vill inte inse att dagarna går, att minuterna passerar... Vill inte se att det finns andra som får det jag förlorat. Det gör ont. För ont just nu.

Vart finns rättvisan här i världen? Och varför måste det vara rätt att människor som förtjänar barn, som kan ta hand om barn, som skulle vara helt underbara föräldrar, inte kan får barn eller förlorar de barn de borde ha?
Jag ser inte det rätta i att så många barn far illa när vi är så många som skulle göra allt för att våra barn skulle ha det bra.
Jag förstår inte.
Och jag tycker att det är förjävligt.

Och jag vill inte inse att begravningen nu är mindre än två dygn bort. Jag vill inte inse att jag förlorat honom. Varför kan jag inte få honom tillbaka? Han fattas i mitt liv....

Älskade lill prinsen William, vår kämpe, vårt mirakel.