frustrerad, stressad, panik...

Skulle behöva en lång promenad i skogen, skrika, hoppa, slå sönder en pinne... Varför är det då mörkt ute?!?!

Alva och Tyra har äntligen fått en lillasyster!

Och jag är SÅ glad för Annica och hennes Mats skull! Som de längtat och kämpat! Stor grattis!!!
Har varit riktigt orolig för att något skulle gå snett (är jag vid alla graviditeter, men särskilt för de som redan förlorat och de som kämpat så länge!), och det är så skönt att se att det gick bra och att det blev en jätte fin lillasyster till tvillingarna Alva och Tyra!!

Saknar

otroligt mycket idag... Jag kan inte koncentrera mig på något. Egentligen har det varit på gång ett tag. Men idag rinner det nog snart över. Jag saknar det vi inte fått, sörjer det jag inte vet om jag någonsin kommer få... Saknar mina fina vänner. Och ibland slår bara ensamhetskänslan till.

Jag är rätt duktig på att sätta mig i den situationen, så jag blir ensam. Fast jag gör det utan att tänka på att det är så jag gör. Negativa tankar finns det för många av just nu. Och när de kommer så kan jag inte tänka mig någon som skulle vilja prata med mig, umgås med mig... Och jag känner mig ensam och värdelös.
Yes life is great....

Nej just nu är det inte det. Och kanske får jag känna så. Tankarna kommer för att vi nu är inne i en månad där vi för ett år sedan hade en väldigt aktiv liten bus i magen. En levande William, även om han var sjuk så levde han. Vår fina... Och jag känner just nu att livet blir aldrig som jag tänkt mig. Och ibland vill jag bara sluta försöka planera framtiden. För vem vet om den ens kommer...

Negativ är jag.

Och saknar otroligt gör jag...

Och inte hjälper det att det är en intensiv jobbperiod för Cristofer just nu. Och det hjälper inte att jag ska opereras nästa vecka (ska operera bort gallan), för jag är skiträdd för sjukhus. Jag klarar inte av dem längre. Inte efter Williams död. Jag tror jag helt tappade förtroendet för sjukvården då. När de bara stod på sidan om och tittade på, så var i alla fall min uppfattning just nu. Även om jag vet att det inte var så det var menat. Och efter att min farmor dog så klarar jag inte sjukhusmiljöer alls. Dessutom är jag så rädd för att sövas.

Så nej, det är inte en bra period just nu... Men det kommer snart bättre dagar. Även om de känns långt borta ibland. Och jag er om ursäkt för att min blogg just nu är så neråt och deprimerande läsning. Men de bra dagarna försöker jag att hålla mig borta från bloggandet, just för att dagarna är bra...

Varför dyker de här känslorna upp nu?

Idag är världen upp och ner. Och jag kan inte förstå varför. Sitter och försöker lugna ner mig och analysera. Vad har gjort att de här krokodiltårarna och skaksnyftningarna börjat just idag.
Det enda jag kan komma på är att vi igår började kolla över adventsljusstakar och prata mer om jul. Min mamma frågade mig hur vi skulle göra med julafton i år. Vi har varje år sedan jag var 5 år firat jul med min farmor och farfar (eftersom jag och min bror är de yngsta barnbarnen). När min farfar gick bort 2001 fortsatte farmor att fira jul med oss. Sen jag träffade Cristofer och flyttade hemifrån har vi firat jul först med lunch hos mina föräldrar (med min bror och farmor också då) och sen gått till Cristofers syster (som har "små" barn och dit det kommer tomte). Kikat på Kalle, hälsat på tomten, kikat på när barnen blivit glada för alla presenter, och sen har vi vandrat tillbaka till mina föräldrar för att fortsätta att fira där (i lugn och ro).
Men i år kan det inte bli så.

Vi har diskuterat att julen kommer förändras. Jag och Cristofer diskuterade det redan hösten 2008. Att julen 2009 skulle vi ha en liten bäs med oss på julafton. Och kanske skulle vi vilja fira julen hemma då, eller så kanske vi ville det året efter, när den lilla var lite större.
Det blev inte så. Istället föddes vår fina flicka död. Och världen rasade. Ingen jul med bäs 2009.

Vi har diskuterat det igen när vi var gravida hösten 2009. Att julen 2010 skulle vi ha en liten med oss! Så var det ju bara. Och för att det skulle vara lugnast kanske vi skulle fira jul hos oss. Kanske.
Men så blev det ju inte. Istället föddes Elsie, död. Och världen rasade igen. Ännu en jul utan liten.

Förra året diskuterade vi det igen, hoppades och önskade. Att i år (2011) skulle vi få ha en liten hos oss! Vi pratade om hur det skulle bli, för vi ville ju. När julen kom 2010 visste vi att vi inte skulle få ha en liten hos oss den här julen. Även om vi vägrade sluta hoppas och kämpa.
Vi var kanske beredda på en jul utan William, trodde vi.
Men jag var nog inte beredd på en jul utan min farmor.

I år blir ingenting som förut. Inga förhoppningar om att vi kommer ha en liten nästa år. Ingen bebis på jul 2012. I år finns det ingenting som gör att vi vet vilken jul, om någon jul, vi kommer kunna ha en liten hos oss.
Och i år smärtar det.
Det gör ont att inse att jag inte får ge någon av mina barn en julklapp. Att jag inte får säga god jul till dem. Att jag inser att jag inte får se dem igen, någonsin. Att de inte finns längre. Att de aldrig kommer finnas igen. Och att jag måste fortsätta leva. Idag gör det ont.

Det gör ont att ingenting med julen kommer vara som vanligt. Ingen farmor, ingen gravid jag, ingen liten hos oss.

Och jag vet just nu inte hur jag ska laga mig. Få mig att hålla samman. Kanske måste dammen få brista ibland. Kanske måste det få göra ont. Även om jag inte vill.

Men jag saknar.
Jag saknar min goa farfar som lämnade oss så tidigt. Jag saknar Emelie, som var en längtan som fick ett hastigt slut. Jag saknar Elsie, som kom med hoppet och försvann så snabbt. Jag saknar William, som kämpade när vi ville ge upp. Som gav oss styrkan att hålla oss ovanför ytan hela förra hösten. Jag saknar farmor, som var så egen. Som alltid brydde sig, fast hon försökte att inte visa det. Hon som alltid var med oss på alla högtider och helgerna där emellan. Henne som man alltid kunde åka till.
Idag saknar jag. Och jag tänker inte sluta- för idag tänker jag låta mig sakna. För att mista någon gör ont. I alla fall om du älskar denne.

Varför ska det göra ont att inse att tiden går?

Nu har jag fått NOG!

Jag orkar inte med fler "vet bästare"!! Jag orkar inte med fler "tycka till:are"!!! Börjar fundera om det bara är nerläggning av bloggen kvar...? Eller är det lösenordsskyddat som borde gälla? I vissa bloggar, vissa situationer får man acceptera att innehållet är på ett visst sätt. Det här är ingen "rosa-bubbla"-blogg. Det här är verkligheten i min vardag, skildrad med mina ord. Alla dagar är inte skit, men de dagarna behöver jag inte skriva av mig i bloggen heller. Det här är en blogg om mina barn, om saknaden efter dem. Om strävan efter det "normala" livet. Om att kunna leva igen efter att ha hamnat så långt ner om och om och om igen. Det här är en blogg om vägen tillbaka till livet. Och vägen är inte rak, och inte lätt..!! Så bloggnerläggning eller lösenord, är det enda alternativen nu då?

10 månader utan William

Jag kan inte förstå att det redan är 10 månader utan vår lilla älskade kämpe. Idag saknar jag lite extra, och kanske får man det ibland. Ikväll vill jag till graven och tända ljus. Barnens farmor och farfar var och satte ljus på graven i fredags, och min mamma skrev att hon satt ett ljus där nu på eftermiddagen. Men jag vill ändå dit och sätta ett ljus till våra barn från deras mamma och pappa. Ibland känns det överväldigande och alldeles för mycket. Som jag saknar de små.

Imorgon kommer en mäklare och ska värdera vårt hus, blir intressant och se vad marknadsvärdet är på det nu. Inte för att vi vill flytta, trivs så otroligt bra här, men vore kul att veta om vi höjt värdet med våra renoveringar! Så håller tummarna för det.


I helgen har jag bara slöat. Hade tenta i fredags och ansåg att helgen kunde få vara pluggfri. Men imorgon är det full fart igen! Föreläsning 3 dagar den här veckan, jobbiga pendlingar. Men förhoppningsvis lär man sig något när man är där! :)

Emelie, Elsie och William, mamma älskar er och saknar er så mycket!!

Hatade bakslag!!!!

Ibland slår det till så otroligt hårt. Verkligheten. Orättvisan. Döden.

I början blir jag förbannad, arg, besviken, på mig, på livet, på allt som hänt. Sen övergår det i hat, hat mot allt det tidigare nämnda. Men framförallt mot mig själv.... Av någon anledning. Hatet övergår sedan i en orättviskänsla. Varför har andra rätt till det vi förlorat om och om och om igen? Varför har inte vi rätt till det? Och det är när jag kommer hit som jag vill ge upp. Bara lägga mig ner och vägra att resa på mig någon gång igen.

Verkligheten är hemsk. Livet kan ibland vara så fruktansvärt. Det gör ont att vi inte får. Att jag inte får. Att jag hade och har förlorat. Att jag aldrig mer får se mina barn.
Det gör ont att veta att de inte finns längre. Att veta att det är verkligt gör så jävla ont. Och jag hatar det.

När jag kommit till det stadiet slutar hjärnan att fungera. Och jag stänger ner, stänger ute, stänger av. Släpper in all självömkan och stänger ute resten av världen.

Jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill ha mina barn tillbaka.

Jag vill helst inte besöka Williams grav just nu, jag tror att det är för att jag inte vill att det ska vara verkligt längre. Jag vill inte att det ska kännas mer. Jag vill stänga av, stänga ner, stänga ute, alla känslor som gör ont. Jag vill vara "normal", inte ha tre döda barn. Jag vill inte vara här. Och jag vill bort.
Det gör så ont att inse att min underbara lilla prins, vårt "sista hopp" inte fick finnas kvar. Att vår kämpe kämpade förgäves. Och jag känner mig värdelös som inte gjorde något, som inte kunde göra något. Som bara såg på.

Allting påminner mig just nu om våra förluster. Det är första hösten på tre år som jag inte är gravid. Det känns konstigt (skönt också, men mest konstigt). Jag har ett hem utan mina barn. Jag har barnsaker undangömda i vrårna där jag inte ska se dem. Tapeterna i barnrummet svider, jag minns hoppet, jag minns sparkarna och buffarna, jag minns drömmen om framtiden, jag minns hur förjävligt ont det gjorde att kastas in i vår nya verklighet. Verkligheten där barn dör. Där inga barn kan leva.
Ibland blir jag perfektionist. OM jag bara gör vårt hus klanderfritt, om det inte finns något som är på fel ställe, om allt är så fint det bara kan, om JAG bara är så bra jag kan, kommer mina barn tillbaka då? FÅr jag hem dem då? Var det vad jag gjorde fel? Var jag inte tillräckligt bra. Kommer jag inte vara en bra mamma, är vi inte ett tillräckligt bra par? Alla saker kan jag vända till anledningar till att barnen inte längre finns.
Fast jag vet att det är medicinska anledningar och inget annat som gör att de inte kunnat leva.

Känner mig instängd, som i en brunn. En gammal brunn. En djup brunn. Så djup så bara lite ljus kan strila ner till mig. Ljuset lyser upp mina värsta sidor, så det är allt jag ser. Väggarna är hala och de går inte att klättra upp på dem. Brunnen har nästan sinat, det finns inte mycket hopp kvar i den... Och här sitter jag själv. Och bara hoppas att en dag ska min brunn bli fylld med hopp, ljus och det ska gå att ta sig upp igen. Men just nu ser det inte ut som att dagen är nära...