Idag är världen upp och ner. Och jag kan inte förstå varför. Sitter och försöker lugna ner mig och analysera. Vad har gjort att de här krokodiltårarna och skaksnyftningarna börjat just idag.
Det enda jag kan komma på är att vi igår började kolla över adventsljusstakar och prata mer om jul. Min mamma frågade mig hur vi skulle göra med julafton i år. Vi har varje år sedan jag var 5 år firat jul med min farmor och farfar (eftersom jag och min bror är de yngsta barnbarnen). När min farfar gick bort 2001 fortsatte farmor att fira jul med oss. Sen jag träffade Cristofer och flyttade hemifrån har vi firat jul först med lunch hos mina föräldrar (med min bror och farmor också då) och sen gått till Cristofers syster (som har "små" barn och dit det kommer tomte). Kikat på Kalle, hälsat på tomten, kikat på när barnen blivit glada för alla presenter, och sen har vi vandrat tillbaka till mina föräldrar för att fortsätta att fira där (i lugn och ro).
Men i år kan det inte bli så.
Vi har diskuterat att julen kommer förändras. Jag och Cristofer diskuterade det redan hösten 2008. Att julen 2009 skulle vi ha en liten bäs med oss på julafton. Och kanske skulle vi vilja fira julen hemma då, eller så kanske vi ville det året efter, när den lilla var lite större.
Det blev inte så. Istället föddes vår fina flicka död. Och världen rasade. Ingen jul med bäs 2009.
Vi har diskuterat det igen när vi var gravida hösten 2009. Att julen 2010 skulle vi ha en liten med oss! Så var det ju bara. Och för att det skulle vara lugnast kanske vi skulle fira jul hos oss. Kanske.
Men så blev det ju inte. Istället föddes Elsie, död. Och världen rasade igen. Ännu en jul utan liten.
Förra året diskuterade vi det igen, hoppades och önskade. Att i år (2011) skulle vi få ha en liten hos oss! Vi pratade om hur det skulle bli, för vi ville ju. När julen kom 2010 visste vi att vi inte skulle få ha en liten hos oss den här julen. Även om vi vägrade sluta hoppas och kämpa.
Vi var kanske beredda på en jul utan William, trodde vi.
Men jag var nog inte beredd på en jul utan min farmor.
I år blir ingenting som förut. Inga förhoppningar om att vi kommer ha en liten nästa år. Ingen bebis på jul 2012. I år finns det ingenting som gör att vi vet vilken jul, om någon jul, vi kommer kunna ha en liten hos oss.
Och i år smärtar det.
Det gör ont att inse att jag inte får ge någon av mina barn en julklapp. Att jag inte får säga god jul till dem. Att jag inser att jag inte får se dem igen, någonsin. Att de inte finns längre. Att de aldrig kommer finnas igen. Och att jag måste fortsätta leva. Idag gör det ont.
Det gör ont att ingenting med julen kommer vara som vanligt. Ingen farmor, ingen gravid jag, ingen liten hos oss.
Och jag vet just nu inte hur jag ska laga mig. Få mig att hålla samman. Kanske måste dammen få brista ibland. Kanske måste det få göra ont. Även om jag inte vill.
Men jag saknar.
Jag saknar min goa farfar som lämnade oss så tidigt. Jag saknar Emelie, som var en längtan som fick ett hastigt slut. Jag saknar Elsie, som kom med hoppet och försvann så snabbt. Jag saknar William, som kämpade när vi ville ge upp. Som gav oss styrkan att hålla oss ovanför ytan hela förra hösten. Jag saknar farmor, som var så egen. Som alltid brydde sig, fast hon försökte att inte visa det. Hon som alltid var med oss på alla högtider och helgerna där emellan. Henne som man alltid kunde åka till.
Idag saknar jag. Och jag tänker inte sluta- för idag tänker jag låta mig sakna. För att mista någon gör ont. I alla fall om du älskar denne.
Varför ska det göra ont att inse att tiden går?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar