Hatade bakslag!!!!

Ibland slår det till så otroligt hårt. Verkligheten. Orättvisan. Döden.

I början blir jag förbannad, arg, besviken, på mig, på livet, på allt som hänt. Sen övergår det i hat, hat mot allt det tidigare nämnda. Men framförallt mot mig själv.... Av någon anledning. Hatet övergår sedan i en orättviskänsla. Varför har andra rätt till det vi förlorat om och om och om igen? Varför har inte vi rätt till det? Och det är när jag kommer hit som jag vill ge upp. Bara lägga mig ner och vägra att resa på mig någon gång igen.

Verkligheten är hemsk. Livet kan ibland vara så fruktansvärt. Det gör ont att vi inte får. Att jag inte får. Att jag hade och har förlorat. Att jag aldrig mer får se mina barn.
Det gör ont att veta att de inte finns längre. Att veta att det är verkligt gör så jävla ont. Och jag hatar det.

När jag kommit till det stadiet slutar hjärnan att fungera. Och jag stänger ner, stänger ute, stänger av. Släpper in all självömkan och stänger ute resten av världen.

Jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill ha mina barn tillbaka.

Jag vill helst inte besöka Williams grav just nu, jag tror att det är för att jag inte vill att det ska vara verkligt längre. Jag vill inte att det ska kännas mer. Jag vill stänga av, stänga ner, stänga ute, alla känslor som gör ont. Jag vill vara "normal", inte ha tre döda barn. Jag vill inte vara här. Och jag vill bort.
Det gör så ont att inse att min underbara lilla prins, vårt "sista hopp" inte fick finnas kvar. Att vår kämpe kämpade förgäves. Och jag känner mig värdelös som inte gjorde något, som inte kunde göra något. Som bara såg på.

Allting påminner mig just nu om våra förluster. Det är första hösten på tre år som jag inte är gravid. Det känns konstigt (skönt också, men mest konstigt). Jag har ett hem utan mina barn. Jag har barnsaker undangömda i vrårna där jag inte ska se dem. Tapeterna i barnrummet svider, jag minns hoppet, jag minns sparkarna och buffarna, jag minns drömmen om framtiden, jag minns hur förjävligt ont det gjorde att kastas in i vår nya verklighet. Verkligheten där barn dör. Där inga barn kan leva.
Ibland blir jag perfektionist. OM jag bara gör vårt hus klanderfritt, om det inte finns något som är på fel ställe, om allt är så fint det bara kan, om JAG bara är så bra jag kan, kommer mina barn tillbaka då? FÅr jag hem dem då? Var det vad jag gjorde fel? Var jag inte tillräckligt bra. Kommer jag inte vara en bra mamma, är vi inte ett tillräckligt bra par? Alla saker kan jag vända till anledningar till att barnen inte längre finns.
Fast jag vet att det är medicinska anledningar och inget annat som gör att de inte kunnat leva.

Känner mig instängd, som i en brunn. En gammal brunn. En djup brunn. Så djup så bara lite ljus kan strila ner till mig. Ljuset lyser upp mina värsta sidor, så det är allt jag ser. Väggarna är hala och de går inte att klättra upp på dem. Brunnen har nästan sinat, det finns inte mycket hopp kvar i den... Och här sitter jag själv. Och bara hoppas att en dag ska min brunn bli fylld med hopp, ljus och det ska gå att ta sig upp igen. Men just nu ser det inte ut som att dagen är nära...