Saknar

otroligt mycket idag... Jag kan inte koncentrera mig på något. Egentligen har det varit på gång ett tag. Men idag rinner det nog snart över. Jag saknar det vi inte fått, sörjer det jag inte vet om jag någonsin kommer få... Saknar mina fina vänner. Och ibland slår bara ensamhetskänslan till.

Jag är rätt duktig på att sätta mig i den situationen, så jag blir ensam. Fast jag gör det utan att tänka på att det är så jag gör. Negativa tankar finns det för många av just nu. Och när de kommer så kan jag inte tänka mig någon som skulle vilja prata med mig, umgås med mig... Och jag känner mig ensam och värdelös.
Yes life is great....

Nej just nu är det inte det. Och kanske får jag känna så. Tankarna kommer för att vi nu är inne i en månad där vi för ett år sedan hade en väldigt aktiv liten bus i magen. En levande William, även om han var sjuk så levde han. Vår fina... Och jag känner just nu att livet blir aldrig som jag tänkt mig. Och ibland vill jag bara sluta försöka planera framtiden. För vem vet om den ens kommer...

Negativ är jag.

Och saknar otroligt gör jag...

Och inte hjälper det att det är en intensiv jobbperiod för Cristofer just nu. Och det hjälper inte att jag ska opereras nästa vecka (ska operera bort gallan), för jag är skiträdd för sjukhus. Jag klarar inte av dem längre. Inte efter Williams död. Jag tror jag helt tappade förtroendet för sjukvården då. När de bara stod på sidan om och tittade på, så var i alla fall min uppfattning just nu. Även om jag vet att det inte var så det var menat. Och efter att min farmor dog så klarar jag inte sjukhusmiljöer alls. Dessutom är jag så rädd för att sövas.

Så nej, det är inte en bra period just nu... Men det kommer snart bättre dagar. Även om de känns långt borta ibland. Och jag er om ursäkt för att min blogg just nu är så neråt och deprimerande läsning. Men de bra dagarna försöker jag att hålla mig borta från bloggandet, just för att dagarna är bra...