Acceptans, nystart, fortsättning, hjälp?

Har inte skrivit så mycket här alls på sistone. Det beror bland annat på tidsbrist, men också på att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig just nu. Och då blir det stopp och inga ord alls skrivs. Vi har haft möte med forskarna igen. De hittar inget. De hittar ingen anledning till varför våra barn utvecklat den här typen av kardiomypati. De hittar inget annat fall att jämföra med. De hittar inga avvikelser på gener och uppsättningar och gud vet allt de undersöker. De hittar inget som säger varför detta fel utvecklats. Och här har jag fastnat. Jag vet dödsorsaken, skönt, men jag kan för allt i världen inte förstå varför de fått detta fel, mindre skönt. Så då är frågan, hur går vi vidare i det här? hur gör vi ett liv av det hela? Och hur ska vi få ett barn i framtiden. Vi måste ge oss in i något nytt. Något jag är otroligt rädd för. Något jag inte har någon information om idag. Och jag vet att det kommer vara nya sorters bloggar jag kommer söka mig till, för stöd och råd och hjälp. Men jag vet att det kan vara någon av er som läser som också kan hjälpa mig med stöd och råd och som kanske kan förstå alla de här känslorna jag brottas med. Även om jag kanske inte har turen att hitta någon som varit med om "allt" precis som mig, även om det kanske bara är en del av min historia som liknar din, så vill jag gärna ha ditt stöd. Egoistiskt av mig, det vet jag. Men nu är det en ny djungel vi ska ut i. Och nu borde vi verkligen kunna klassas som ofrivilligt barnlösa. Och jag önskar att lösningen vore enklare. Men det är den inte.Och fast de inte hittar något fel på mig/oss så måste vi vänja oss vid den här vägen, acceptera att det är så här. Vi måste få till en nystart. Och jag vet inte hur jag ska lyckas med det här. Vi måste in i djungeln med alla er som kämpar så för att få ett älskat och efterlängtat barn, alla ni som kämpar med konstgjord befruktning. Det jag så länge varit rädd för att behöva hamna i. Nu är vi där. Och inget kan jag göra för att ta mig därifrån, om jag vill ha ett barn på "graviditet-föda-barn"sättet. Annars är det adoption. Jag måste acceptera att jag och min älskade man aldrig kommer få ett gemensamt barn på så sätt att barnet kommer ha gener från oss båda. Men jag hoppas att vi kommer lyckas med att känna att det är vårt gemensamma barn ändå... Fast det bara blir en av oss som bidrar med gener... Men hemskt känns det...