lördag 7 juli 2012

Acceptans, nystart, fortsättning, hjälp?

Har inte skrivit så mycket här alls på sistone. Det beror bland annat på tidsbrist, men också på att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig just nu. Och då blir det stopp och inga ord alls skrivs. Vi har haft möte med forskarna igen. De hittar inget. De hittar ingen anledning till varför våra barn utvecklat den här typen av kardiomypati. De hittar inget annat fall att jämföra med. De hittar inga avvikelser på gener och uppsättningar och gud vet allt de undersöker. De hittar inget som säger varför detta fel utvecklats. Och här har jag fastnat. Jag vet dödsorsaken, skönt, men jag kan för allt i världen inte förstå varför de fått detta fel, mindre skönt. Så då är frågan, hur går vi vidare i det här? hur gör vi ett liv av det hela? Och hur ska vi få ett barn i framtiden. Vi måste ge oss in i något nytt. Något jag är otroligt rädd för. Något jag inte har någon information om idag. Och jag vet att det kommer vara nya sorters bloggar jag kommer söka mig till, för stöd och råd och hjälp. Men jag vet att det kan vara någon av er som läser som också kan hjälpa mig med stöd och råd och som kanske kan förstå alla de här känslorna jag brottas med. Även om jag kanske inte har turen att hitta någon som varit med om "allt" precis som mig, även om det kanske bara är en del av min historia som liknar din, så vill jag gärna ha ditt stöd. Egoistiskt av mig, det vet jag. Men nu är det en ny djungel vi ska ut i. Och nu borde vi verkligen kunna klassas som ofrivilligt barnlösa. Och jag önskar att lösningen vore enklare. Men det är den inte.Och fast de inte hittar något fel på mig/oss så måste vi vänja oss vid den här vägen, acceptera att det är så här. Vi måste få till en nystart. Och jag vet inte hur jag ska lyckas med det här. Vi måste in i djungeln med alla er som kämpar så för att få ett älskat och efterlängtat barn, alla ni som kämpar med konstgjord befruktning. Det jag så länge varit rädd för att behöva hamna i. Nu är vi där. Och inget kan jag göra för att ta mig därifrån, om jag vill ha ett barn på "graviditet-föda-barn"sättet. Annars är det adoption. Jag måste acceptera att jag och min älskade man aldrig kommer få ett gemensamt barn på så sätt att barnet kommer ha gener från oss båda. Men jag hoppas att vi kommer lyckas med att känna att det är vårt gemensamma barn ändå... Fast det bara blir en av oss som bidrar med gener... Men hemskt känns det...

3 kommentarer:

  1. Jag lider med er! Även om jag själv har förlorat mina tvillingar så kan jag inte ens föreställa mig den sits ni sitter i. I ett av Spädbarnsfondens magasin är det en artikel om ett par som också har förlorat tre barn, men det kanske du redan har sett. Dom har iaf tre levande barn nu. En kontakt med dom kanske kunde hjälpa på något sätt. Jag hoppas verkligen att ni får ert efterlängtade levande barn. Stor kram från Maria

    SvaraRadera
  2. Jag känner att jag på något sätt vill kommentera, fast jag inte har några svar. Det finns alltid så många känslor inför att lämna de egna generna bakom sig. Så mycket som känns konstigt. Samtidigt är det inte alls lika konstigt när jag är gravid (bara när jag tänker den svindlande tanken på att just dessa människor i just det ögonblicket bestämde sig för att donera just dessa embryon och annars hade jag fått ett helt annat barn...). Hon är min. Så fullständigt min. Försök lita på det ävn om det känns jättesorgligt och konstigt.

    Under min resa med donerade embryon fick jag sent missfall med en liten pojke. Och faktiskt är det det enda som fortfarande känns sorgligt. Det är inte sorgligt att flickan därinne inte är genetisk släkt med mig, men jag sörjer att inte kunna söka pojkens drag i henne - att de inte är genetisk släkt. Det kan bli helt annorlunda för er, men en tanke man kan behöva ta med sig. Att de konstigaste saker blir svåra att tänka.

    SvaraRadera
  3. Håller tummarna för att det ska ordna sig för er! Ge inte upp!

    SvaraRadera