Som ni märkt, lite bloggtorka...

Antar att ni som är in titt som tätt märkt att det varit bloggtorka här, ett bra tag... Det kommer förmodligen fortsätta lite till, tyvärr... För mycket i livet som händer. och jag hinner/orkar inte blogga, och jag bloggar för min skull och orkar därför inte känna dåligt samvete för er som är trogna läsare. Jag hoppas ni förstår. Jag tänkte igår att jag skulle skriva ett väldigt positivt inlägg här idag. Det inlägget försvann från mina tankar och helt plötsligt blir nog det här väldigt knepigt inlägg.. Jag är så förvirrad just nu. Jag slits mellan så många olika känslor just nu. Å ena sidan så känner jag mig otroligt dum som sörjer barn som aldrig räknas av någon annan, barn som folk tycker ser äckliga ut, barn som aldrig ansågs vara, barn som bara dog, jag känner mig dum som tror att det är något att sörja. Å andra sidan slits jag i stycken av sorgen, tyngden av saknaden, ödets tyngd, och kan verkligen inte förstå varför just vi nu ska ha drabbats så gång på gång. Varför det inte kan bli en lösning för oss, varför vi måste vara så långt ner i det här. Varför vi måste vara ofrivilligt barnlösa, men ändå inte räknas som det. Vissa dagar överväldigar känslorna mig, alla känslor jag vägrat (och vägrar) att bearbeta... Å tredje sidan försöker jag få ihop att livet är såhär, tre döda barn, inget vi kan göra åt det, jobb/plugg/vardag/döda barn går hand i hand, försöker minnas och hylla dem för den kärlek vi fick uppleva med dem. De här tre delarna är så svåra att få ihop..!!! Och jag funderar, om jag idag, ska åka till graven själv. För första gången. För just nu saknar jag mina barn. Även om de var "äckliga döda"-barn, så var de mina. Och i mina ögon är de den vackraste syn jag någonsin sett. En del av mig och en del av min andra halva, min make... Att få ihop livet just nu är knepigt. Nygifta sedan 2 veckor tillbaka. Ett underbart bröllop, en dag jag fortfarande inte förstår är sann. En dag jag trodde skulle delas med mina barn. En dag där vi inte hade några barn, en dag då vi bara var vi. Inte barnlösa vi. Bara störtförälskade vi..! Och en dag när jag var så otroligt lycklig att vi kommit dit, efter allt. Att vi fick uppleva så mycket lycka och kärlek under samma dag. Jag trodde inte vi kunde få göra det. Och ibland har jag hopp. Ibland tror jag, vågar jag tro, att en dag ska livet vara ljusare. Att hålen i vardagen inte ska vara lika djupa. En dag ska jag våga tro att ett normalt liv är möjligt. Ett liv då jag har accepterat graven för det den är. Ett ställe att minnas våra barn, hata livet en sväng, göra något fint för våra barn. En del av vardagen. Jag vill kunna åka dit och våga minnas att det hänt. Det gör jag inte idag. Därför åker jag inte dit själv. För att jag inte vågar minnas det som hänt. Men idag vill jag försöka. Vill försöka åka dit och göra något fint för våra barn. För min son som ligger där i jorden. Hur konstigt det än känns. En dag ska vi kunna se på livet på ett annat sätt än vad vi gör nu. En dag ska vi ha framtidstro igen. En dag ska vi ha en liten knodd här hemma. En dag ska vi inte längre vara barnlösa. Men jag vågar inte säga när det är, jag vågar inte tro på att det blir än. Men jag hoppas och önskar..!!! Så till alla er som läser, ursäkta om inlägget är rörigt. Det är rörigt i mitt huvud just nu också. Och en dag kommer det stå en massa mer positiva saker i den här bloggen. För er som vill läsa vardagsinlägg (om vår tråkiga vanliga vardag) har jag skaffat denna Längtan efter livet, min livsbok alldeles nyligen som jag tänkte att jag skulle kunna skriva om lite mer vardagliga saker i...