Det är största anledningarna till att det var så längesedan jag uppdaterade här... Livet har varit lite upp och lite ner, och jag har haft och har fortfarande alldeles för mycket att göra... och det gör att jag tillslut inte tar tag i allt jag skulle vilja... Men så är det ibland :) Tar på att jobba så mycket jag kan och hinner och samtidigt plugga heltid... Men vill man så går det.
Jag har omvärderat, funderat, letat och upptäckt, mig själv och mitt liv. Under hösten har jag verkligen försökt hitta vem jag är nu, vem jag vill vara, och vem jag inte vill vara längre. Efter allt som hänt så inser man efter ett tag att man inte är densamma som innan. Och sen är ju då fråga: vem är jag nu då? Och vem vill jag vara i framtiden? och hur vill jag låta det här påverka mig? Hur tänker jag låta det påverka mig? Och hur ska jag leva med detta i framtiden?
Ibland får man omprioritera, och leta med ljus och lykta efter essensen av sig själv. Och det är nog det jag gjort och fortfarande gör.
Och jag har bestämt mig för att vissa principer jag levt efter förut måste jag sluta med, för jag mår för dåligt av dem. Att alltid försöka sätta andra framför mig själv (ja det kanske inte framstår så här, men enligt min make och mina föräldrar är jag rätt bra på att tänka på mig själv i sista hand), det fungerar inte längre att jag kommer i sista hand helt enkelt. Det mår jag inte bra av. Att ständigt ta på sig alltför mycket jobb, försöka vara högpresterande i skolan, privat, på jobbet... det går inte att leva så. Att alltid vara den som kan hantera allt och alla situationer. Att vara den som ställer upp för alla, som ger alla en axel att gråta mot, jag orkar inte det längre. Jag orkar inte hålla en perfekt fasad som inte längre finns. När den spricker spricker den rejält.
Varför ska jag vara den som alltid ska framstå som "felfri" och alltid be om ursäkt även om det inte var mitt fel? Nej nu tänker jag sluta med sånt. För det mår jag inte bra av. Och om det medför massa negativt i andra sammanhang, ja då får det bli så. För jag orkar inte vara den som är villkorslös och inte bryr mig om mig själv längre. Börjar inse att det är precis så som jag läst i psykologin, att alla sätter sig själv i första hand. För det är ändå vårt sätt att överleva, att försöka prioritera vårt eget välmående. Sen finns det nog de, anser jag, som inte gör så utan istället prioriterar andras välmående men kanske då med efterföljden att man själv mår bra av det. Här får ni missuppfatta mig hur mycket ni vill, men var snälla och låt bli att kommentera det med elaka kommentarer i så fall. Det kan ge effekter på mitt mående som ni förmodligen inte vill vara orsak till. SÅ det jag menar är att jag alltför länge försökt att må bra genom att få andra att må bra, men nu mår jag inte bra av det längre. Och då tänker jag inte heller fortsätta med det. För det får mig att må så otroligt dåligt.
Det är helt underbart att jag har min fina make som stöttar mig i allt, och alltid finns där. Utan honom skulle dagarna helt sakna ljus. Underbara Cristofer....
Men som ni ser, jag lever, jag tänker och funderar en massa fortfarande, har alldeles för mycket att göra och tänka på vilket resulterar i passivitet... Men tack till er som fortfarande tittar in då och då.
En årsdag närmar sig, och det resulterar i att jag blir passivare än på ett tag. Och mående rasar i botten. tänk att det snart är 4 år sedan världen rasade... Kan bara inte förstå... Vackra älskade Emelie, hur kunde vår vackra dröm sluta i denna mardröm?
torsdag 14 mars 2013
onsdag 21 november 2012
16 mars 2009
Bara några dagar innan världen vändes upp och ner skrev jag följande i bloggen jag hade då:
Snart är det dags att skicka in hur jag vill ta ut mina mamma dagar... så ska börja fundera mer seriöst på det nu :)
Nu har vi varit två gånger på föräldragrupp :) Det är intressant! I torsdags pratade vi om förlossning.. Och på torsdag ska vi prata om smärtlindring... och nästa vecka så ska vi få massage, det är väl det enda jag vet händer på den träffen :)
På onsdag ska jag till barnmorskan igen :) Ska bli kul! :) Längtar faktiskt lite ;P
Hur snabbt kan inte livet vända? Fastnade också för något jag skrev lite tidigare i ett annat blogginlägg:
Ibland får jag bara känslan av att jag är i början på livet, så som man ska leva :) Moln, skratt och tårar!
Ibland kan jag önska mig tillbaka till den tiden. Tiden innan döden...
Hur gör man?
Hur gör man för att få tillbaka vardagen? Och livet? Och livslusten?
Alla dagar är inte svarta, så klart. Men just nu.. Ja jag vet inte. Det är så svårt att se meningen med varför man gör saker? Varför man städar, äter, sover, inte sover, pluggar, jobbar, sysselsätter sig...
Det är som att livet har tagit paus i väntan på bättre tider. Man andas, sover, äter, håller sig själv och huset rent, tvättar, diskar, lagar mat, pluggar jobbar. Men mer är det inte. Det är som att livet just nu går på sparlåga. Som att det är dumt om livet rusar på, eller att man har kul däremellan. Och just nu funderar jag, hur länge ska min fina make orka med att ha en fru som "fungerar" såhär?
Det som gör livet lite roligare är att jag faktiskt presterat riktigt bra skolmässigt. Båda tentorna jag skickat in den här hösten har kommit tillbaka med högsta betyg. Och det gör mig lite stolt, och glad. Och så får jag självklart massor med skuld känslor för att jag är stolt över mig själv (ja jag har skuld känslor över allt möjligt och omöjligt!). Det måste ändå betyda att psykologi är ett ämne jag kan och är duktig på, intresserad är jag definitivt! Finns alldeles för mycket där som intresserar mig :)
Ja, det kan man ju inte tro. Att jag är duktig på psykologi, så deppad och nere och blähä som jag är ibland. Men ja, när det inte gäller mig själv så är jag helt okej på det tydligen :)
Just nu är jag inne i en fas "varför ska man överhuvudtaget äta något som heter mat?". Vilket inte är så bra. Ur någon synpunkt. Frukost äter jag alltid, annars kan jag lika gärna krypa ner i sängen och sova mig genom dagen. Men sen är det värre med lunch. Lunchen idag till exempel, den bestod av en skål kastrull poppade popcorn. Inte nyttigt alls, och inte alls särskilt bra. Men jäklar vad det fungerar bra som "tröstmat" när man känner sig nere. Enda nackdelen är väl känslan efteråt. När man inser att man inte ätit varken lunch eller mellanmål, utan endast popcorn. Och så blir det som idag. Jag sitter här, klockan är snart 19. Maken slutar nog snart, kan man hoppas, och jag har fortfarande inte ätit mat. Orkar inte laga någon mat heller. Så maken får äta rester. Det står en matlåda framme på tining åt mig. Som jag tog fram vid fyra när jag var hungrig. Och nej jag har ju såklart inte ätit något sedan dess heller. Men kanske börjar bli dags.
När ska det här vända och bli bättre?
Ibland har jag helt accepterat äggdonationen, och i nästa sekund känns det rent utsagt SKIT. Inte för att dna är viktigt för mig, inte alls. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en adoption. Nej, det är nog bara mer en avundsjuka just nu. Varför jag inte får se någon likhet av mig själv i det kommande barnet. Hur är det rättvist? Aldrig få se sina för- och nackdelar i en liten krabat. Inte få någon som är så lik mig att man blir tokig (av flera anledningar). Ja om ni förstår?
Ingen som kommer få mina ögon, läppar, öron, nästa, fingrar, tår. Ingen som kommer få små spår av mig. Aldrig någonsin mer.
Jag får hoppas att jag/vi får en liten krabat som tar efter mina små beteenden istället.
En känsla av att jag, och min släkt, dör ut genetiskt efter mig, har börjat infinna sig. Jag har en hel drös med kusiner (och även kusinbarn), ja så släkten och släktdragen kommer finnas i andra små individer. Men inte i någon individ jag får vara delaktig i. går det här alls att förstå?
Sammanfattningsvis. Avundsjuka. Jag känner sån avundsjuka just nu. Kanske egentligen mest för att det verkar så mycket enklare för min man, att det är lättare för honom. Hela processen. Allt som händer. Ibland skulle man vilja vara den andra parten i förhållandet...
Alla dagar är inte svarta, så klart. Men just nu.. Ja jag vet inte. Det är så svårt att se meningen med varför man gör saker? Varför man städar, äter, sover, inte sover, pluggar, jobbar, sysselsätter sig...
Det är som att livet har tagit paus i väntan på bättre tider. Man andas, sover, äter, håller sig själv och huset rent, tvättar, diskar, lagar mat, pluggar jobbar. Men mer är det inte. Det är som att livet just nu går på sparlåga. Som att det är dumt om livet rusar på, eller att man har kul däremellan. Och just nu funderar jag, hur länge ska min fina make orka med att ha en fru som "fungerar" såhär?
Det som gör livet lite roligare är att jag faktiskt presterat riktigt bra skolmässigt. Båda tentorna jag skickat in den här hösten har kommit tillbaka med högsta betyg. Och det gör mig lite stolt, och glad. Och så får jag självklart massor med skuld känslor för att jag är stolt över mig själv (ja jag har skuld känslor över allt möjligt och omöjligt!). Det måste ändå betyda att psykologi är ett ämne jag kan och är duktig på, intresserad är jag definitivt! Finns alldeles för mycket där som intresserar mig :)
Ja, det kan man ju inte tro. Att jag är duktig på psykologi, så deppad och nere och blähä som jag är ibland. Men ja, när det inte gäller mig själv så är jag helt okej på det tydligen :)
Just nu är jag inne i en fas "varför ska man överhuvudtaget äta något som heter mat?". Vilket inte är så bra. Ur någon synpunkt. Frukost äter jag alltid, annars kan jag lika gärna krypa ner i sängen och sova mig genom dagen. Men sen är det värre med lunch. Lunchen idag till exempel, den bestod av en skål kastrull poppade popcorn. Inte nyttigt alls, och inte alls särskilt bra. Men jäklar vad det fungerar bra som "tröstmat" när man känner sig nere. Enda nackdelen är väl känslan efteråt. När man inser att man inte ätit varken lunch eller mellanmål, utan endast popcorn. Och så blir det som idag. Jag sitter här, klockan är snart 19. Maken slutar nog snart, kan man hoppas, och jag har fortfarande inte ätit mat. Orkar inte laga någon mat heller. Så maken får äta rester. Det står en matlåda framme på tining åt mig. Som jag tog fram vid fyra när jag var hungrig. Och nej jag har ju såklart inte ätit något sedan dess heller. Men kanske börjar bli dags.
När ska det här vända och bli bättre?
Ibland har jag helt accepterat äggdonationen, och i nästa sekund känns det rent utsagt SKIT. Inte för att dna är viktigt för mig, inte alls. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en adoption. Nej, det är nog bara mer en avundsjuka just nu. Varför jag inte får se någon likhet av mig själv i det kommande barnet. Hur är det rättvist? Aldrig få se sina för- och nackdelar i en liten krabat. Inte få någon som är så lik mig att man blir tokig (av flera anledningar). Ja om ni förstår?
Ingen som kommer få mina ögon, läppar, öron, nästa, fingrar, tår. Ingen som kommer få små spår av mig. Aldrig någonsin mer.
Jag får hoppas att jag/vi får en liten krabat som tar efter mina små beteenden istället.
En känsla av att jag, och min släkt, dör ut genetiskt efter mig, har börjat infinna sig. Jag har en hel drös med kusiner (och även kusinbarn), ja så släkten och släktdragen kommer finnas i andra små individer. Men inte i någon individ jag får vara delaktig i. går det här alls att förstå?
Sammanfattningsvis. Avundsjuka. Jag känner sån avundsjuka just nu. Kanske egentligen mest för att det verkar så mycket enklare för min man, att det är lättare för honom. Hela processen. Allt som händer. Ibland skulle man vilja vara den andra parten i förhållandet...
fredag 16 november 2012
Det här med vardagen
Det är inte så lätt att alltid få ihop vardagen.
Och nu har jag satt stopp... Jag har sagt till på jobbet att nu går det inte längre, jag kan inte jobba 4 dagar/vecka 8 timmar/dag och sedan åka hem och plugga 8 timmar fem dagar i veckan. Jag är aldrig ledig, aldrig avslappnad. Och nu mera är jag även stressad.
Så idag ska jag försöka få mig en sjukskrivning från läkaren, nervös för det är jag... Det är nog för att allt hänger på det, känns det som. Annars åker stressnivån i taket och jag i botten. Och jag är helt säker att jag då kommer vakna en dag och inte kunna ta mig för något... Dit vill jag inte.
Stressen med mycket att göra i skolan, många timmar på jobbet och det som ska presteras där, för få timmar med maken, inga timmar med vänner, ingen timme för mig själv, för få timmars sömn, inte en enda timme som jag själv bestämmer över. Så är i alla fall min upplevelse av det hela. Och det är stressande.
Att dessutom ha en del andra stressmoment som trycker på (donation och allt vad det innebär) gör inte livet mindre stressfyllt. Önskar bara jag fick stanna tiden ett tag (igen) och andas.
Men det är bara att inse, livet är ett race, och tydligen är det vem som kommer först i mål som räknas? Jag som alltid trodde att livet var en resa och att det var vägen till målet som räknades. Måste nog börja tänka om?
Nu hoppas jag, i och med att jag sagt ifrån mig jobb, att jag ska hinna hitta tillbaka till mig själv igen.
Och till veckan börjar maken jobba med julbord, så då kommer han jobba 6 dagar/vecka... Just nu längtar jag till januari....
Och nu har jag satt stopp... Jag har sagt till på jobbet att nu går det inte längre, jag kan inte jobba 4 dagar/vecka 8 timmar/dag och sedan åka hem och plugga 8 timmar fem dagar i veckan. Jag är aldrig ledig, aldrig avslappnad. Och nu mera är jag även stressad.
Så idag ska jag försöka få mig en sjukskrivning från läkaren, nervös för det är jag... Det är nog för att allt hänger på det, känns det som. Annars åker stressnivån i taket och jag i botten. Och jag är helt säker att jag då kommer vakna en dag och inte kunna ta mig för något... Dit vill jag inte.
Stressen med mycket att göra i skolan, många timmar på jobbet och det som ska presteras där, för få timmar med maken, inga timmar med vänner, ingen timme för mig själv, för få timmars sömn, inte en enda timme som jag själv bestämmer över. Så är i alla fall min upplevelse av det hela. Och det är stressande.
Att dessutom ha en del andra stressmoment som trycker på (donation och allt vad det innebär) gör inte livet mindre stressfyllt. Önskar bara jag fick stanna tiden ett tag (igen) och andas.
Men det är bara att inse, livet är ett race, och tydligen är det vem som kommer först i mål som räknas? Jag som alltid trodde att livet var en resa och att det var vägen till målet som räknades. Måste nog börja tänka om?
Nu hoppas jag, i och med att jag sagt ifrån mig jobb, att jag ska hinna hitta tillbaka till mig själv igen.
Och till veckan börjar maken jobba med julbord, så då kommer han jobba 6 dagar/vecka... Just nu längtar jag till januari....
söndag 14 oktober 2012
Vår nya resa
Jag är så dålig på att uppdatera nu. Bland annat har det att göra med omprioriteringar i livet, och med att tiden inte räcker till. Jag jobbar just nu 100% och pluggar 100%... Och då är dagarna aldrig tillräckligt långa för egentid...
Vi har blivit inskrivna, för att få hjälp. Vi står nu inskrivna i kö till äggdonation. Det kunde ta allt mellan 9 månader och uppåt innan lämplig donator dyker upp... 9 månader för mig känns just nu så nära, som att det kommer gå så snabbt. Ändå känns ett levande barn så otroligt långt borta...
Vi har fått information om hur det går till med själva "ingreppet", förberedelser och allt... Vi har även fått information om våra rättigheter/skyldigheter och vad det innebär att ta emot ett donerat ägg. Och det känns faktiskt helt okej. Det kommer vara mitt barn, på alla sätt och vis. Jag kommer bära barnet som en vanlig graviditet, jag kommer föda barnet, och sen kommer barnet på alla papper stå som mitt. det kommer inte finnas en rad där det står att det bara är "nästan" mitt barn, utan barnet blir mitt. Enda stället är ett donationsregister på sjukhuset, där kommer information om donation och vem som fått de donerade äggen att finnas. Så om vårt kommande barn en dag vill veta har denne rätt att få veta vem som donerade ägget. Men i övrigt är hela mammarollen min. En kurator vi fick träffa på sjukhuset sade att vi skulle se det som vilken donator som helst, som att ge blod eller donera andra organ. Någon som hjälper till. Inte vill ha en roll i barnets liv. Och efter det känns det helt okej.
Men pirrigt och nervöst är det. Och något i mig skriker "VÄNTA", men nu ligger det inte hos oss längre. Och vem kan egentligen bestämma in i minsta detalj när ett barn kommer till och får stanna hos en? Det ligger utanför vår kontroll redan från början. Så egentligen är det bara normalt...
Idag är jag frustrerad på grupparbeten och annat skoltjaffs... Gillar inte grupparbeten.... Det blir liksom aldrig i den takt man själv vill....
Vi har blivit inskrivna, för att få hjälp. Vi står nu inskrivna i kö till äggdonation. Det kunde ta allt mellan 9 månader och uppåt innan lämplig donator dyker upp... 9 månader för mig känns just nu så nära, som att det kommer gå så snabbt. Ändå känns ett levande barn så otroligt långt borta...
Vi har fått information om hur det går till med själva "ingreppet", förberedelser och allt... Vi har även fått information om våra rättigheter/skyldigheter och vad det innebär att ta emot ett donerat ägg. Och det känns faktiskt helt okej. Det kommer vara mitt barn, på alla sätt och vis. Jag kommer bära barnet som en vanlig graviditet, jag kommer föda barnet, och sen kommer barnet på alla papper stå som mitt. det kommer inte finnas en rad där det står att det bara är "nästan" mitt barn, utan barnet blir mitt. Enda stället är ett donationsregister på sjukhuset, där kommer information om donation och vem som fått de donerade äggen att finnas. Så om vårt kommande barn en dag vill veta har denne rätt att få veta vem som donerade ägget. Men i övrigt är hela mammarollen min. En kurator vi fick träffa på sjukhuset sade att vi skulle se det som vilken donator som helst, som att ge blod eller donera andra organ. Någon som hjälper till. Inte vill ha en roll i barnets liv. Och efter det känns det helt okej.
Men pirrigt och nervöst är det. Och något i mig skriker "VÄNTA", men nu ligger det inte hos oss längre. Och vem kan egentligen bestämma in i minsta detalj när ett barn kommer till och får stanna hos en? Det ligger utanför vår kontroll redan från början. Så egentligen är det bara normalt...
Idag är jag frustrerad på grupparbeten och annat skoltjaffs... Gillar inte grupparbeten.... Det blir liksom aldrig i den takt man själv vill....
lördag 22 september 2012
gravstöld, det gör ont
Förra helgen var vi och fixade höstfint hos William, äntligen tog vi tag i det. Vi rensade bort en massa gräs som höll på att ta över vår lilla "rabatt" och så lade vi lite fina stenar runt "rabatten". Det första som hände när vi kom till kyrkogården och närmade oss "vårt" kvarter, var att jag såg att granngraven (också det en barngrav, eftersom vi valde en grav på just ett "barnkvarter") har en precis likadan prydnad som vi har på graven, får en olustkänsla i magen (då de förut inte haft den typen av dekoration på sin grav och det här var en rätt "speciell" prydnad, som där vi bor inte finns att få tag på så vitt jag vet). När vi svänger in och ser Williams grav saknas denna prydnad på våran grav... Eftersom mina svärföräldrar var på graven helgen innan frågade vi dem om prydnaden fanns på graven då, ja det gjorde den. Tittar på prydnaden på granngraven, och inser att det är våran (den är märkt) samt att den har suttit utomhus sen i våras (vilket syns på prydnaden då den inte är helt vit längre utan blivit lite mörkare och brun på vissa ställen efter att ha suttit i jorden).
Det här gjorde så ont, ända in i hjärtat. Att någon har kunnat stulit från våran grav. Och dessutom haft hjärta att sätta det på sin egen grav, som är precis bredvid. Hur kan man ta något från en barngrav? Särskilt om man själv har förlorat barn? Första tanken var att någon annan kanske har trott att det var deras prydnad, att den blåst iväg, tills jag insåg att den varit ordentligt nerstoppad i jorden (den sitter på en pinne) och på andra sidan våran grav, så inte alls mot den graven som den satt på nu....
Hur kan man ta något från någon annans grav, en barngrav. Om man har förlorat barn själv borde man veta vad graven betyder? Eller? Gör ont i hjärtat. Den här granngraven har vi ställt tillbaka saker som blåst iväg, rättat på saker som blåst omkull, och vattnat när det sett torrt ut. Och så sitter en av våra prydnader på deras grav.... Så ont...
Nu är jag rädd för att åka på graven, att jag nästa gång jag kommer ska upptäcka att även Nallen som vi satt dit är borta, och lilla stenen med text på.... Och alla stenar som vi dekorerade med, kommer de vara kvar?
nej, hur kan man stjäla från en barngrav?
Bilden från förra helgen när vi gjort iordning lite på graven, det ska dit lite höstblommor så småningom
Bilden från gången innan vi rensade iordning på graven, hjärtat till vänster på bilden är det som var borta från graven förra helgen. Återfanns på graven till höger om våran. Detta hjärta sitter nerstoppat i jorden på en lång blompinne.
Här är arrangemanget vi satte på graven i våras, till påsk. Här ser man hjärtat med fötter på, som då var sprillans nytt, det som förra helgen hade blivit taget från vår grav...
Det här gjorde så ont, ända in i hjärtat. Att någon har kunnat stulit från våran grav. Och dessutom haft hjärta att sätta det på sin egen grav, som är precis bredvid. Hur kan man ta något från en barngrav? Särskilt om man själv har förlorat barn? Första tanken var att någon annan kanske har trott att det var deras prydnad, att den blåst iväg, tills jag insåg att den varit ordentligt nerstoppad i jorden (den sitter på en pinne) och på andra sidan våran grav, så inte alls mot den graven som den satt på nu....
Hur kan man ta något från någon annans grav, en barngrav. Om man har förlorat barn själv borde man veta vad graven betyder? Eller? Gör ont i hjärtat. Den här granngraven har vi ställt tillbaka saker som blåst iväg, rättat på saker som blåst omkull, och vattnat när det sett torrt ut. Och så sitter en av våra prydnader på deras grav.... Så ont...
Nu är jag rädd för att åka på graven, att jag nästa gång jag kommer ska upptäcka att även Nallen som vi satt dit är borta, och lilla stenen med text på.... Och alla stenar som vi dekorerade med, kommer de vara kvar?
nej, hur kan man stjäla från en barngrav?
Bilden från förra helgen när vi gjort iordning lite på graven, det ska dit lite höstblommor så småningom
Bilden från gången innan vi rensade iordning på graven, hjärtat till vänster på bilden är det som var borta från graven förra helgen. Återfanns på graven till höger om våran. Detta hjärta sitter nerstoppat i jorden på en lång blompinne.
Här är arrangemanget vi satte på graven i våras, till påsk. Här ser man hjärtat med fötter på, som då var sprillans nytt, det som förra helgen hade blivit taget från vår grav...måndag 20 augusti 2012
Bakslag
Nu var det längesen, även om jag har haft mina svackor och jobbiga dagar, så var det längesedan jag kände ett sånt här bakslag som jag känner just nu. Tårarna bara rinner, kan inte stoppa det. Vill inte stoppa dem. Det känns skönt att gråta.
De senaste dagarna har varit svackiga. Jag har känt att ett bakslag är på väg, men jag har inte gjort något åt det... Jag har mest känt för att sova, inte göra något alls, bara stirra rakt fram. Men för att undvika det har jag tittat på film, läst... Jag har försökt se ut som att jag inte tittar rakt ut i ingenstans. Men egentligen så är det nog det jag har gjort. Jag har egentligen bara skjutit upp krocken med verkligheten. Men nu small det, j*lar anamma vilken smäll... Och tjoff var jag tillbaka i vÄrkligheten. Den där som gör ont. Den man inte riktigt vill vara en del av. Livet som det är.
Där barnens död är ett faktum och en sanning. Där gör det ont. Och jag trivs inte alls här! Det är nog därför jag försöker att undvika det här stället, stället där döden finns. Där den är närvarande och verklig. Hemskt verklig. Ibland kan jag inte rå för att jag tänker på hur livet kunde ha varit om OM inte hade funnits. Det är en farlig tanke och jag bosätter mig gärna i den. Fast jag vet att den aldrig hade kunnat vara en verklighet.
Jag borde städa och plocka, jag borde jag borde.... Åt he*vete med borde och måste! Jag skiter fullständigt i de orden just nu. Jag hatar att krocka med verkligheten själv. Skit...
Som sagt, välkommen till min depp-blogg... Men en dag ska det fanimej vända!
Jag måste bara lära mig hantera livet och döden innan det vänder. Jag måste förstå att de som hänt har hänt och lära mig leva med det. Det kan väl inte ta hela livet????
De senaste dagarna har varit svackiga. Jag har känt att ett bakslag är på väg, men jag har inte gjort något åt det... Jag har mest känt för att sova, inte göra något alls, bara stirra rakt fram. Men för att undvika det har jag tittat på film, läst... Jag har försökt se ut som att jag inte tittar rakt ut i ingenstans. Men egentligen så är det nog det jag har gjort. Jag har egentligen bara skjutit upp krocken med verkligheten. Men nu small det, j*lar anamma vilken smäll... Och tjoff var jag tillbaka i vÄrkligheten. Den där som gör ont. Den man inte riktigt vill vara en del av. Livet som det är.
Där barnens död är ett faktum och en sanning. Där gör det ont. Och jag trivs inte alls här! Det är nog därför jag försöker att undvika det här stället, stället där döden finns. Där den är närvarande och verklig. Hemskt verklig. Ibland kan jag inte rå för att jag tänker på hur livet kunde ha varit om OM inte hade funnits. Det är en farlig tanke och jag bosätter mig gärna i den. Fast jag vet att den aldrig hade kunnat vara en verklighet.
Jag borde städa och plocka, jag borde jag borde.... Åt he*vete med borde och måste! Jag skiter fullständigt i de orden just nu. Jag hatar att krocka med verkligheten själv. Skit...
Som sagt, välkommen till min depp-blogg... Men en dag ska det fanimej vända!
Jag måste bara lära mig hantera livet och döden innan det vänder. Jag måste förstå att de som hänt har hänt och lära mig leva med det. Det kan väl inte ta hela livet????
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)