Vår nya resa

Jag är så dålig på att uppdatera nu. Bland annat har det att göra med omprioriteringar i livet, och med att tiden inte räcker till. Jag jobbar just nu 100% och pluggar 100%... Och då är dagarna aldrig tillräckligt långa för egentid...

Vi har blivit inskrivna, för att få hjälp. Vi står nu inskrivna i kö till äggdonation. Det kunde ta allt mellan 9 månader och uppåt innan lämplig donator dyker upp... 9 månader för mig känns just nu så nära, som att det kommer gå så snabbt. Ändå känns ett levande barn så otroligt långt borta...

Vi har fått information om hur det går till med själva "ingreppet", förberedelser och allt... Vi har även fått information om våra rättigheter/skyldigheter och vad det innebär att ta emot ett donerat ägg. Och det känns faktiskt helt okej. Det kommer vara mitt barn, på alla sätt och vis. Jag kommer bära barnet som en vanlig graviditet, jag kommer föda barnet, och sen kommer barnet på alla papper stå som mitt. det kommer inte finnas en rad där det står att det bara är "nästan" mitt barn, utan barnet blir mitt. Enda stället är ett donationsregister på sjukhuset, där kommer information om donation och vem som fått de donerade äggen att finnas. Så om vårt kommande barn en dag vill veta har denne rätt att få veta vem som donerade ägget. Men i övrigt är hela mammarollen min. En kurator vi fick träffa på sjukhuset sade att vi skulle se det som vilken donator som helst, som att ge blod eller donera andra organ. Någon som hjälper till. Inte vill ha en roll i barnets liv. Och efter det känns det helt okej.

Men pirrigt och nervöst är det. Och något i mig skriker "VÄNTA", men nu ligger det inte hos oss längre. Och vem kan egentligen bestämma in i minsta detalj när ett barn kommer till och får stanna hos en? Det ligger utanför vår kontroll redan från början. Så egentligen är det bara normalt...

Idag är jag frustrerad på grupparbeten och annat skoltjaffs... Gillar inte grupparbeten.... Det blir liksom aldrig i den takt man själv vill....