Det är inte så lätt att alltid få ihop vardagen.
Och nu har jag satt stopp... Jag har sagt till på jobbet att nu går det inte längre, jag kan inte jobba 4 dagar/vecka 8 timmar/dag och sedan åka hem och plugga 8 timmar fem dagar i veckan. Jag är aldrig ledig, aldrig avslappnad. Och nu mera är jag även stressad.
Så idag ska jag försöka få mig en sjukskrivning från läkaren, nervös för det är jag... Det är nog för att allt hänger på det, känns det som. Annars åker stressnivån i taket och jag i botten. Och jag är helt säker att jag då kommer vakna en dag och inte kunna ta mig för något... Dit vill jag inte.
Stressen med mycket att göra i skolan, många timmar på jobbet och det som ska presteras där, för få timmar med maken, inga timmar med vänner, ingen timme för mig själv, för få timmars sömn, inte en enda timme som jag själv bestämmer över. Så är i alla fall min upplevelse av det hela. Och det är stressande.
Att dessutom ha en del andra stressmoment som trycker på (donation och allt vad det innebär) gör inte livet mindre stressfyllt. Önskar bara jag fick stanna tiden ett tag (igen) och andas.
Men det är bara att inse, livet är ett race, och tydligen är det vem som kommer först i mål som räknas? Jag som alltid trodde att livet var en resa och att det var vägen till målet som räknades. Måste nog börja tänka om?
Nu hoppas jag, i och med att jag sagt ifrån mig jobb, att jag ska hinna hitta tillbaka till mig själv igen.
Och till veckan börjar maken jobba med julbord, så då kommer han jobba 6 dagar/vecka... Just nu längtar jag till januari....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar