Hur gör man?

Hur gör man för att få tillbaka vardagen? Och livet? Och livslusten?

Alla dagar är inte svarta, så klart. Men just nu.. Ja jag vet inte. Det är så svårt att se meningen med varför man gör saker? Varför man städar, äter, sover, inte sover, pluggar, jobbar, sysselsätter sig...

Det är som att livet har tagit paus i väntan på bättre tider. Man andas, sover, äter, håller sig själv och huset rent, tvättar, diskar, lagar mat, pluggar jobbar. Men mer är det inte. Det är som att livet just nu går på sparlåga. Som att det är dumt om livet rusar på, eller att man har kul däremellan. Och just nu funderar jag, hur länge ska min fina make orka med att ha en fru som "fungerar" såhär?

Det som gör livet lite roligare är att jag faktiskt presterat riktigt bra skolmässigt. Båda tentorna jag skickat in den här hösten har kommit tillbaka med högsta betyg. Och det gör mig lite stolt, och glad. Och så får jag självklart massor med skuld känslor för att jag är stolt över mig själv (ja jag har skuld känslor över allt möjligt och omöjligt!). Det måste ändå betyda att psykologi är ett ämne jag kan och är duktig på, intresserad är jag definitivt! Finns alldeles för mycket där som intresserar mig :)
Ja, det kan man ju inte tro. Att jag är duktig på psykologi, så deppad och nere och blähä som jag är ibland. Men ja, när det inte gäller mig själv så är jag helt okej på det tydligen :)

Just nu är jag inne i en fas "varför ska man överhuvudtaget äta något som heter mat?". Vilket inte är så bra. Ur någon synpunkt. Frukost äter jag alltid, annars kan jag lika gärna krypa ner i sängen och sova mig genom dagen. Men sen är det värre med lunch. Lunchen idag till exempel, den bestod av en skål kastrull poppade popcorn. Inte nyttigt alls, och inte alls särskilt bra. Men jäklar vad det fungerar bra som "tröstmat" när man känner sig nere. Enda nackdelen är väl känslan efteråt. När man inser att man inte ätit varken lunch eller mellanmål, utan endast popcorn. Och så blir det som idag. Jag sitter här, klockan är snart 19. Maken slutar nog snart, kan man hoppas, och jag har fortfarande inte ätit mat. Orkar inte laga någon mat heller. Så maken får äta rester. Det står en matlåda framme på tining åt mig. Som jag tog fram vid fyra när jag var hungrig. Och nej jag har ju såklart inte ätit något sedan dess heller. Men kanske börjar bli dags.

När ska det här vända och bli bättre?

Ibland har jag helt accepterat äggdonationen, och i nästa sekund känns det rent utsagt SKIT. Inte för att dna är viktigt för mig, inte alls. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en adoption. Nej, det är nog bara mer en avundsjuka just nu. Varför jag inte får se någon likhet av mig själv i det kommande barnet. Hur är det rättvist? Aldrig få se sina för- och nackdelar i en liten krabat. Inte få någon som är så lik mig att man blir tokig (av flera anledningar). Ja om ni förstår?
Ingen som kommer få mina ögon, läppar, öron, nästa, fingrar, tår. Ingen som kommer få små spår av mig. Aldrig någonsin mer.
Jag får hoppas att jag/vi får en liten krabat som tar efter mina små beteenden istället.
En känsla av att jag, och min släkt, dör ut genetiskt efter mig, har börjat infinna sig. Jag har en hel drös med kusiner (och även kusinbarn), ja så släkten och släktdragen kommer finnas i andra små individer. Men inte i någon individ jag får vara delaktig i. går det här alls att förstå?
Sammanfattningsvis. Avundsjuka. Jag känner sån avundsjuka just nu. Kanske egentligen mest för att det verkar så mycket enklare för min man, att det är lättare för honom. Hela processen. Allt som händer. Ibland skulle man vilja vara den andra parten i förhållandet...