Helgen gick si så där... Jag åkte på träffen på lördagen, med en stor klump i magen. Åkte de 17 milen till min efterlängtade grupp. Var där hela dagen. Vi pratade om William. Om vad jag skrivit om honom (det är ju en skrivargrupp så vi diskuterar texter) och jag pratade för första gången med människor som inte är inom den närmsta kretsen (där familj och nära vänner är) om min fina lilla pojke. Och det gjorde ont. Och var skönt. Samtidigt. Och så försökte jag hålla mig stark. Jag borde ju klara det. Varför är det då så svårt efteråt?

Jag stannade till långt in på kvällen och försökte att inte tänka på sova-biten. Men så tillslut kom det upp. De började bli trötta och ville gå och sova. Inte jag. Det blev mer påtagligt när den första av oss gick och lade sig. Hela min kropp skrek nej. Jag ville hem. Inte till hem-hemmet. Utan till hem-Cristofer. Allt prat om William svämmade över. Och jag greps av panik. Efter ett långt, lugnande samtal av Cristofer (med beröm från både mina väninnor och min kära sambo) så bestämde jag mig, jag klarade inte av att vara "utlämnad" utan någon trygghet längre. Jag bestämde mig för att åka hemåt. Och 02.30 (ca) var jag i hemmets trygga vrå och i famnen på Cristofer.

Men jag åkte. Och jag var med på en hel dag på träffen. Och det var trevligt. Och jag gjorde något jag tycker om. Så lite modig var jag nog ändå (om man nu ska ge sig något beröm för att man fegade ur). Men vilka underbara människor de jag träffade i helgen är! Som stöttade och förstod. Och accepterade mina tårar, torkade dem och sade att det är okej att åka hem när man faktiskt har försökt.
Och tack fina ni för allt det stödet!

Igår bakade jag, och bakade, och bakade lite till... Eftersom Cristofer tänkt fylla halvjämnt på fredag så måste det fixas lite innan. Och eftersom han är inne i en "jobba-period" så är han knappt hemma och det mesta arbetet hamnar då på mig.
Så nu är nästan allt bakat inför fredagens kalas. Bara två sorters tårtor kvar. Det känns skönt. Ja och så ska det väl göras chokladbollar också.... Men snart så!
Och igår var vi och handlade allt vi kunde komma på behövdes till kalaset. Och det var en del. Vi ska bjuda på mat och ja, då rinner tydligen pengarna iväg. Även fast vi bara blir runt 20 st. Men jag hoppas så att det blir roligt. Och att min älskade kommer att tycka att det blir en bra kväll!

Själv gruvar jag mig. Imorgon ska jag till min kurator igen (den ena av dem och den andra ska jag till på torsdag) och hon har sagt att kanske skulle vi behöva prata om William snart. Fast jag inte riktigt vill än. Han är min. Min skatt. Min hemlighet. Min prins.

Jag har hittat en sten som jag tänker lägga vid hans grav när den blir klar. Där det står "min prins". Och sen letar jag efter en sten (som är tillräckligt vacker för att läggas vid gravplatsen) med texten "lilla hjärtat" på.

Och jag funderar så mycket över gravsten just nu. Jag funderade ett tag på att kanske kunde alla tre namnen stå på samma sten, men nej. Nu vill jag inte det längre. Jag vill att William ska stå på en större sten. Han var speciell, och det är hans grav mer än de andras. Klart alla mina tre barn var speciella, men alla omständigheter kring William var så annorlunda, det var så nära jämfört med de andra. Och så skulle jag vilja ha två små (vanliga) stenar med Emelie och Elsie på, som ligger vid hjärtat med Williams namn på. Men att det på något sätt symboliserar att de finns där också, men att det är William som finns i graven.
För det jag har tänkt på är att om alla tre namnen står på gravstenen, vem ska då stå överst? Mest logiskt är väl Emelie? Men jag vill ha William överst. Det blir hans aska som ligger i graven. Och då känns det bäst. Men ändå konstigt.
Jag funderar massor fram och tillbaka just nu.... Och jag orkar verkligen inte. Jag vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig.. Jag orkar inte ta tag i något. Och jag vill inte. Just nu känns det meningslöst.

Och att vara ensam hemma är inte alltid bra... Inte när jag är i behov av sällskap, rätt sorts sällskap...!

Och så försöker jag få till det med hur man fyller i reseersättning och vart är alla kvitton på det? Och varför ska det vara så krångligt? Och ibland funderar jag varför jag ens anstränger mig...!