Bristande respekt?

Ibland funderar jag om folk inte respekterar oss som sörjer? Kanske är det inte normalt att sörja sitt döda barn enligt vissa?
Jag känner mig inte det minsta bitter och jag är inte ett dugg missunnsam mot de människor som har lyckan att få levande barn. Alla människor borde få uppleva den lyckan. Det är något jag vill poängtera. Jag hyser inte det minsta agg eller bitterhet mot de som har barn. Och tydligen verkar jag ha gett sken av det? Det jag ÄNTLIGEN gör är att jag känner något. Det har tagit mig tre månader, men nu har jag börjat känna något. Jag hatar. Jag hatar vårt öde, jag hatar att mina barn inte fick stanna, jag hatar att jag måste planera begravning, jag hatar att inte veta vad det är som händer, att inte ha kontroll. Men jag hatar INTE människor som får levande barn. Jag hatar det faktum att JAG inte får LEVANDE barn! Jag önskar ingen annan det öde som jag (och många andra) har fått. Ett liv med ett barn för lite i familjen. Det är inget jag önskar någon.
Men är det fel av mig om det hugger i mitt hjärta när jag ser en barnvagn eller en gravidmage? Jag är avundsjuk! Och fan det måste jag väl få vara? Jag vill också HA!
Och jag kan tycka att man inte skriver vilka kommentarer som helst till människor man inte känner. Och jag vill inte men jag ber om ursäkt ändå eftersom att jag fick en kommentar av någon som håller sig anonym som tydligen tagit åt sig personligen av ett inlägg jag gjorde igår. Jag ber så mycket om ursäkt att du tolkar mig som bitter. Det enda jag menar är att alla som får barn kan inte ta hand om dem, och att det finns så många som skulle kunna ge barn ett bra liv som inte får några barn att ta hand om. Det finns så många barn som far illa. Varför får de människorna barn när vi är så många som skulle göra allt för våra barn som inte får behålla våra? Och jag tycker inte alls att du anonyma människa ska ta detta som personligt. Men en del kanske inte tänker efter innan de skaffar barn. Och jag tycker inte att det är nödvändigt att du poängterar för mig att man skaffat barn i alla tider, för det vet jag väl förfan! Jag är väl inte dum i huvudet bara för att jag sörjer? Men en del människor kanske inte tänkt eller planerat inför hur det skulle vara med ett barn i familjen, en del verkar bli överraskade över vad ett föräldraskap innebär (jaja jag ska inte säga något som bara är mamma åt DÖDA barn, jag vet! Men man kan ha insikt i föräldraskap på flera sätt!). Och det är det jag blir ledsen över, att ibland kanske alla inte klarar av ett föräldraskap. Det är väl bara titta på treans reklam just nu. De ska starta ett nytt program om barn som far illa. Det finns alltför många som far illa!

Och kanske kan man visa en människa som sörjer lite respekt? Kanske ska man inte slänga ur sig att man förstår hur någon i sorg känner om man inte varit med om något liknande?

Och jag kan tala om att bitter vill jag aldrig bli! Jag är förbannad, jag hatar, jag är avundsjuk, men fan inte bitter! Och inte missunnsam! Och hur någon som inte känner mig kan säga hur jag är av ett enda inlägg (det vill säga en bråkdel av mitt liv och en känsla som var tvungen att komma ur mig just då) det förvånar mig! Och anledningen till att jag skrev det inlägget igår var pga att jag lessnat på att så fort någon mår illa så måste personen i fråga vara gravid. Och det kanske inte alltid är det bästa att skriva till någon. Inte i mina ögon. Det har hänt flera gånger nu att jag pratat med vänner som fått de kommentarerna, och det handlar om fler än två vänner, och de tar illa vid sig. Kanske ska man tänka efter innan?

Och jag menar inte alls att ifrågasätta någons motiv till att skaffa barn och jag kan inte se att jag har skrivit det i mitt förra inlägg? att jag ifrågasätter människors motiv? Så jag känner mig riktigt less på att någon ens tror att jag är en sådan person. För om jag ifrågasätter andra människors motiv till att skaffa barn då betyder det att jag missunnar dem barnen. och det gör jag inte. Så det är bara lågt att skriva något sådant till mig.

Det låter som människan som skrivit kommentaren har en tydligen egen bild av hur jag är som människa, och jag anser att man inte kan ha en klar bild av hur någon är som människa om du inte verkligen känner denne.

Och så vill jag bara påpeka att jag redan har samtalskontakt. Två stycken dessutom. Och min sambo har också en samtalskontakt. Och jag ska ta och förtydliga att mina kuratorer håller noga koll på mig så att jag inte blir en bitter människa. Och jag tror faktiskt att de just nu skulle vara stolta över mig för att jag äntligen hatar. För det är ett steg i sorgeprocessen. Och än en gång vill jag förtydliga att jag inte hatar människor, jag hatar allt runtomkring. Jag hatar att jag inte får gå med min barnvagn med mitt barn i. Jag hatar att jag måste planera begravningen. Jag hatar de sakerna. Inte människor som har eller får barn.
Och vi har som sagt ordentlig samtalshjälp. Så tack för din "omtanke".

Och snälla, kan ni inte skriva något vettigt, skriv inte. Det sårar mig så otroligt just nu. Och jag tror inte att någon av er som läser vill vara den som puttar mig åt fel håll, och kanske till sist över kanten. Jag tror inte att ni verkligen vill vara skyldiga till det.
Och snälla ni, skriv inte till någon att ni förstår om ni inte varit i någon liknande situation! Och det gäller överhuvudtaget i hela livet. Ingen sorg är den andra lik. Och ingen människa fungerar lika som någon annan.

Och snälla, inga "smarta" kommentarer på det här nu. Jag har en öppen blogg, och är beredd att en del kan ha åsikter, men det finns stunder då jag faktiskt inte klarar av att någon skriver de sakerna till mig. De gånger när jag är så inne i sorgen, så inne i det svarta. Då orkar jag inte. Så snälla. OM det här ska kunna fortsätta vara en blogg utan lösenord så tänk efter innan ni skriver kommentarer.

Och jag har inte alls någon aning om vad jag skrivit nu. Tårarna rinner och jag orkar bara inte. Jag orkar inte bli nedtryckt när jag redan är såhär långt nere. Ni ska bara veta de hemska tankar som flyger in i mitt huvud då.... Snälla... Jag orkar inte sånt...