Just nu vet jag inte hur jag ska börja. Det är så mycket jag vill ha ur mig nu. Men jag kan inte formulera det.

Mina tårar skrämmer mig. De bränner bakom ögonlocken, gör sträva ränder på mina kinder, fuktar mina läppar och kommer fast jag inte vill. Och jag kan inte hindra dem. Det skrämmer mig.
Någon har petat i mitt sår, det där hemska varande såret som jag har i hjärtat. Och nu gör det ont. Förbannat ont. Och jag vill inte vara med om det längre. Kan jag inte få smita iväg nu?
Jag vill inte gråta.
För jag vill inte att mina barn ska vara döda.

Jag undviker att prata om William, och jag skäms. Skäms för att jag undviker att prata om honom. Det är absolut inte så att han ligger längre från mitt hjärta än mina döttrar. Det är snarare tvärtom. Allt borde ha varit annorlunda med honom. Han borde verkligen ha funnits här. Som han kämpade mot alla odds. Och ingen ville hjälpa honom. Ingen. Den här hemska känslan av hopplöshet, hjälplöshet. Att stå på sidan och sakta men säkert se och känna hur ens barn dör. Man vet om att ens lilla underbar hjärta en dag inte kommer finnas kvar. Och det gör ont.

Och tro mig, jag vill prata om min son. Min fina prins. Men det gör så ont. Så ont, ont, ont, ont! Det bränner och svider. Och jag undviker det.
Drar mig tillbaka. Nuddar sorgen efter William men kastar fram allt om Emelie och Elsie. För det har jag distans till. Det kan jag ta avstånd från. Och om jag har sorgen efter dem längst fram kan jag låtsas prata om William och så kanske omvärlden tror att det är bra sen?

Nej det är ju inte bra. Inte än.
Jag har inte bearbetat så mycket med William som man kanske tror. Nej jag har nog undvikit att prata om honom. Både med mina närmsta och med mina kuratorer.
Han är min.
Det är som att jag inte vill dela med mig av honom.
Eller som att om jag inte pratar om det som hänt så har det inte hänt. Så har han inte hänt. Och om han inte har hänt kan han inte vara borta.
Och som jag älskar/älskade den lilla varelsen. Ljuset i mörkret. Den som borde finnas kvar.

Och idag åkte jag buss. Hemska buss. Hemska bussresa. Hemska verklighet.
Jag borde ha stått vid busshållplatsen med en barnvagn. Jag borde ha (aningen klumpigt) fått in vagnen i den fulla bussen. Jag borde ha varit med min prins. Jag borde ha haft honom med mig. Han borde ligga i vagnen, kanske sovandes? Kanske skulle han ha skrikit och varit gnällig hela vägen så där så att jag hade fått elaka blickar av de som stört sig på att han förde oljud.
Jag borde ha gått av bussen med min vagn, puttat den uppför den branta backen till sjukhuset, varit tvungen att trycka på dörröppnar-knappen, trixat mig in med min barnvagn med min eventuellt kinkige son, gått rakt fram och in till väntrummet vid bvc.
Men det gjorde jag inte. Istället väntade jag på bussen utan barnvagn, kände mig allmänt obekväm på den fulla bussen, hoppade ensam av vid sjukhuset, gick utan vagn uppför den branta backen, öppnade dörren med handtag (inte med dörröppnar-knappen), vek av till höger alldeles innan dörren till bvc, gick trappan upp till andra våningen, följde korridoren, tog höger, öppnade dörren till familjehälsan, och slog mig ner i en av stolarna i väntrummet.
Istället för någon som skulle kolla på min son, så gick jag idag till min kurator.
Och hela vägen kändes det fel.
Jag borde inte gå där.
Jag borde vara en våning ner. Med min hemska, underbara, lilla skrikande unge! Med min son.

Och sen kom de där hemska mejlen idag. Från Libero var det nog den här gången. "Grattis ditt barn fyller snart år". Nej det gör hon inte. Hon borde ha gjort det. Men nej det gör hon inte. Hon kommer aldrig fylla ett år. Hon är heller inte född i maj, som beräknat, hon är född i januari. Hon är inte född skrikande, hon är född tyst. Och hennes ett-årsdag har redan varit. Och nej jag behövde inte köpa någon leksak till henne. Så jag behöver inte den där rabatten som jag fick skickad till mig. För mitt barn kommer aldrig fylla år. Aldrig någonsin. Och tack för den påminnelsen.
Mina barn som aldrig kommer få känna vårdoften. Höra fågelkvitter. Plocka tussilago. Färga vitsippor i karamellfärgsvatten. Hoppa i vattenpölarna. Lära sig cykla. Vara trotsiga. Få utbrott. Skratta. Le. Springa. Krypa. Gå. Ramla.
Mina barn kommer aldrig få bli barn. Mina barn kommer alltid vara bara "nästan". Mina barn blir aldrig det jag funderade om de skulle bli. De blir aldrig något annat än barn bara i mina ögon. Ingen annan kommer någonsin att välja att se dem som några som skulle ha kunnat funnits. För de dog ju.
Men de borde väl ha funnits?
Borde de inte ha varit här?
Borde jag inte gå med någon av dem ute i det härliga vårvädret? Borde jag inte byta blöjor, ha vakna nätter, trösta, vara trött, dela med mig av livet till mina barn.

Jag har hört människor säga till mig att vid vissa tillfällen kan man känna att man önskar att man var där med dem. Att man inte heller fanns. Eller att man kunde byta plats med barnen. Men de människorna säger att man menar det ju aldrig på riktigt.
Kanske gör de inte det.
Men vem vet hur jag känner?
Och att det jag känner inte är på riktigt.... Jag vet ju knappt själv hur jag känner eller vad jag vill...!

Kraften och orken är borta. Lusten att göra något. Gnistan.

Det är vår, jag älskar vår. Vår och försommar. Men inte i år.
I år är det bara ett bevis på att tiden går framåt. Fast jag inte hinner med.
Kan jag få januari igen? Kan jag få hålla kvar min son på sjukhuset när de vill ta honom från mig? Kan jag få göra om allt? Kan jag få åka in den 3 januari när jag var orolig. Men vad hade de gjort. De hade inte försökt rädda honom i alla fall... Varför ville ingen hjälpa min son?
Varför var han inte värd besväret för dem?
Jag önskar att jag bara, om så bara för en gång, en kort sväng, får uppleva känslan att föda ett levande barn. Ett barn som rör sig. Som kanske skriker, gnyr. Rör sig lite. Om det bara är för en stund. Om jag bara får uppleva att mina barn faktiskt varit levande innan de dött. Att jag har ett minne på min näthinna att de rört sig. Att jag kan få filma deras rörelser. Ljud.

Ibland är det bara som en enda lång mardröm som det inte går att vakna från. En dröm så overklig, fast så verklig. En dröm jag inte kan vakna från.

Jag vill prata om William, varför kan jag inte? Varför vill jag inte dela detta underbara mirakel med mina närmsta? Vad är jag rädd för?
Att jag ska gråta okontrollerat (ja det gör jag ju redan nu), så egentligen är det väl inte så farligt.
Och kanske måste jag tillåta det göra ont? Kanske måste jag gå med på att livet är orättvist och att det gör ont när ens barn försvinner? Kanske får det göra ont när barn dör?
Varför kan jag inte tillåta mig att dela det med andra den här gången? Varför kan jag inte bara vilja berätta om det? Varför måste jag hålla i honom så hårt?