Panik!

Det borde vara förbjudet att ringa mig och prata om det som hänt om jag är ensam hemma... För jag klarar det inte... Och att sedan avsluta samtalet när jag börjar prata om det, ja det går bara inte...
Men den bra nyheten, beviljad sjukskrivning fram till 5 juni (så länge är jag beviljad studielån från CSN). Sen är bara frågan, kommer jag verkligen orka plugga i sommar? Åh vad jag hoppas det! Men jag vet inte. Och nu har jag panik. Jag känner hur den sköljer över mig. Och det vore orättvist att ringa Cristofer och berätta, för han jobbar. Och kan absolut inte avbryta bara för att komma hem till en panikslagen sambo....

Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Och det kryper och bubblar... Det är för mycket som vill fram. Och det gör mig rädd... Jag tycker inte om det... Och jag gråter, och gråter och gråter.. Och jag kan inte stoppa det... Vad gör jag för fel? Jag vill inte gråt skrika i panik igen. Jag vill inte.. Men jag vet inte om det går att undvika... För nu är det på väg... Och jag tror att det måste ut, förr eller senare. Men jag vill inte när jag är ensam...

Att jag alltid ska vara ensam när dammarna brister och jag tappar kontrollen, man tänker för mycket när man är själv...!