Och jag var helt slut. Hela dagen. Konstig känsla.
Jag har fått många fina kommentarer och tack snälla snälla ni för att ni läser och tar till er, bryr er om mig! Tack!
Fick en kommentar från Monica (?) tror jag det var, där hon skrev mycket fint, men även hade reagerat på något jag inte har reagerat på att jag skriver. Hon skriver såhär:
"Jag reagerar lite på hur du diskuterar om att du skulle haft tre barn nu. Du har fått tre barn det kan ingen ta ifrån dig men rent logiskt så hade du nog faktiskt "bara" haft ett barn i nuläget om allt hade gått vägen. Det är ju ganska orimligt att man får tre barn på två år."
Jag vill bara göra klart att jag är fullt medveten om att jag (om jag sluppit förlorat ett endaste barn) inte skulle ha haft alla mina tre barn. Om Emelie hade överlevt har inte Elsie funnits, det vet jag. Och jag har alldeles för mig att jag påpekar det ibland (genom att skriva att jag inte ångrar någon av mina barn, och att jag aldrig skulle önska mig ett annat öde eftersom att det skulle innebära att jag aldrig har träffat mina tre barn). Kanske skulle William ha funnits om Emelie hade överlevt. Det vet jag inte. För i min framtidsvision ville jag ha två barn. Två barn med 2 årtal emellan. Vilket det är mellan 2009 och 2011. Så kanske hade William funnits om Emelie funnits. Men jag vet att i alla fall inte Elsie hade varit här med oss om allt gått som vi trodde från början.
Och jag har ju faktiskt fått tre barn på under två år... Men nog fan har jag varit gravid nästan nonstop sen hösten 2008. Och jag är slut. Hela kroppen är slut. Nu orkar den inte mer för tillfället.
Hela min kropp SKRIKER att jag har fött tre barn, att jag har tre barn, min kropp och mitt hjärta saknar TRE barn.
Och det jag menar är att i mitt "parallella" liv (det liv där jag är med alla mina barn, dvs ett fiktivt liv, inget jag tror att jag skulle ha haft. Utan ett liv där jag kan gömma mig en stund och vara i livet där mina barn borde ha funnits. Ett sätt att vara nära dem) där har jag tre barn. Jag har fött tre barn, jag har burit dem, väntat dem, längtat efter dem, och planerat en framtid för var och en av dem. Det är det som gör att jag skriver att i det livet har jag tre barn. Där skulle mina tre barn ha varit med mig. Jag borde ha haft i alla fall ett av mina barn med mig just nu. Inte borde livet vara som det är nu. TOMT. Utan ett enda barn här hemma....
Kanske är jag väldigt överkänslig just nu, och det är nog den troligaste anledningen. Så jag reagerar, exploderar, svämmar över, gråter, för inget....
Och jag hatar. Hatar hatar hatar. Allt, alla.... Jämt. Just nu. Men jag vill inte. Vill inte hata. Jag vill vara jag. Vara som vanligt. Inte hatisk. Jag vill vara jag. Vart har jag tagit vägen?
Jag orkar bara inte mer.... Kan inte hålla uppe en fasad när fasaden är så falsk. Orkar inte.
Varför? Varför får en del bara glida runt i livet och "glassa" och andra kämpar i motvind och det enda man får är en massa grus kastat i ögonen.
Jag vill inte ha mer grus i ögonen nu. Jag kan ändå inte se en framtid för tillfället.... Livet står stilla. Och det är så jag vill ha det. Tack.
=( Som du kämpat under dessa år. Ingen kan förstå vilket hästjobb du gjort, det är ju ändå du som bärt dina barn och fött dom.
SvaraRaderaVet du, jag hörde av en bekant som förlorat en liten dotter efter att hon fötts för tidigt och levt i några dagar, hon berättade att hon fortfarande månader efter förlusten kan få bröstmjölk. Det är som att kroppen minns det hon inte orkar.
Kram
Alla dina barn har varit prematura och du hade visst kunnat ha tre barn nu. Jag hatar sådana kommentarer, har fått sådana själv eftersom jag fick ett barn när jag eg skulle ha fått ett annat. Ibland känns det som att sdn kommentarer är till för att skapa förminskade omständigheter. Om man nu tycker så, då kan man vara tyst. Du har aldrig valt. Och du har tre barn.
SvaraRadera