Inte som jag tänkt mig

Det blev en dag so jag inte tänkt mig. Det blev måndag men inte den måndagen som jag ville att det skulle bli. Jag som var så inställd på att Cristofer skulle vara ledig. Men nej. Han jobbar. Måste förbereda lite grejer inför jobb onsdag/fredag. Och min dag rasade. Egentligen rasade det redan igår kväll när jag fällde en kommentar att det skulle bli skönt att han var ledig med mig och han svarade mig att han skulle ju jobba. Hade jag redan glömt att han sade det? Och ja, jag har nog glömt det. Precis som mycket annat.
Så därför sitter jag nu här, efter mitt gympass, ensam hemma. Och funderar hur jag ska få dagen att gå tills han kommer hem igen. Han skulle nog inte jobba så länge, nej men han skulle jobba. Och det är jobbigt... Att vara ensam. Så nu har jag börjat riva ur vårt förråd under trappen. Jag undrar hur långt in jag kommer våga rota? För längst in står barnvagnen, och bilbarnstolen, och amningskudden med nalle motiv. Längst in under trappen har vi gömt sorgen. Och skammen. Drömmen som krossades, om och om igen. Längst in under trappen står det och hånler åt mig. "kom om du vågar". Men jag vågar inte. Så därför röjer jag nog bara lite. Ytte pytte lite. Skrapar på ytan. Sorterar vinterskor och sommarskor, det som ska sparas och kastas. Det som står alldeles innanför dörren.
För sorgen, skammen och drömmen, den får nog stå kvar där inne i den mörka vrån längst in under trappen. För jag klarar inte av att möta den, inte riktigt än. Jag vet om att den är där. Men jag vill inte riktigt ta in den helt än. Så de hörnen av huset som gömmer sorgen och skärvorna, de får stå orörda, tills jag vågar se mardrömmen i vitögat igen.

Och som jag vill ha en gravsten NU. Jag vill ha en grav. Jag vill ha en plats som är hans. Som är Williams. Där jag vet att han är. Där jag får må dåligt, där jag får sörja. Där min själ är blottad och ödet är så tydligt. Jag vill ha honom hos mig....
Levande....
I barnvagnen. I vaggan. I spjälsängen. På en filt på golvet. Men helst, i min famn....
Jag vill ha honom nära mitt hjärta igen, sådär så jag känner hans kropp mot min. Jag vill ha honom utanpå, inte inuti mitt hjärta. Jag vill ha honom så jag ser honom. Får röra om honom.
Och jag vill ha honom på ett sätt så det är tillåtet att prata om honom. Som min son. Det barn han var för mig. Den person jag trodde han skulle ha blivit. Den underbara varelsen som levde med mig.

Jag saknar så det gör ont. Ondare än ondast just nu. Och jag längtar. Så jag blir galen.

Förrådet under trappen kanske inte är ett så dåligt ställe att bosätta sig på ändå?